Thursday, December 21, 2006

Förväntad kritik av Sahlin

Hon dyker inte upp på möten. Hon är ytlig och politiskt opålitlig. Hon har svårt att få saker ur händerna. Omdömena om Mona Sahlin har hårdnat sedan hon seglat upp som den enda verkligt tydliga kandidaten till partiledarposten.
De flesta av dessa omdömen härstammar från förra gången hon kandiderade. Exakt samma kritik den gången. Enn Kokks svidande bloggsynpunkter bygger till största delen på hans erfarenheter av henne som partisekreterare i mellan 1992 och 1994.
På den tiden gick kritiken ganska djupt ned i rörelsen, vilket delvis förklarar varför så få ställde upp till hennes försvar när det började blåsa. I dag är jag inte lika säker. Mona Sahlin har självklart lärt sig något av de senaste årens politiska liv. Mitt intryck är att hon är en mer reflekterande politiker nu än då. Mindre villig att offra hela livet för rörelsen, men därmed också mer förmögen till självprövning. Jag tror många inom socialdemokratin ser den förändringen.
Dilemmat är fortfarande politikens "doer"-sida. Sahlin ligger ofta rätt i politiska frågor och få är så skickliga på att starta debatter som hon, men vad har hon åstadkommit under sin tid som minister? Vilka är hennes avtryck?
Det hon gjort, mer än någon annan, är att sätta frågor om jämställdhet och homosexuellas rättigheter på den politiska kartan. Utan henne ingen feminism i socialdemokratin.
Det är en allvarlig invändning att det inte hänt så mycket i praktiken under hennes ministärer, men vem kan å andra sidan säga att någon minister satt djupa avtryck under de senaste åren?
Budgetsaneringen och Perssons ledarstil satte stopp för mycket nytänkande.

Tuesday, December 19, 2006

Federley glad pristagare?

Hotell och Restaurangfacket har instiftat ett nytt pris, som det inte kan vara helt smickrande att få. De kallar det för Månadens patronlobbyist. Det ska ges till "den eller de som då har utmärkt sig som en synnerligen aktiv lobbyist för ett återupprättande av det gamla patronsamhällets sämre villkor och lägre löner för anställda inom Hotell- och restaurangbranschen."
Priset är en check på 200 kronor, som "bara" kan användas på en lokal där personalen har kollektivtavtal.
Kul, särskilt som den förste pristagaren är Fredrik Federley, mannen som mer än någon annan symboliserar centerpartiets flirt med nyliberalismen. Han får priset för sin kampanj till stöd för den kaféägare i Göteborg som inte vill skriva kollektivavtal med sina anställda. För att han så tydligt prioriterar "kampen för att inskränka fackets rätt att agera för högre lön och bättre villkor genom kollektivavtalet."
Priset påminner lite om det "gyllene armeringsjärn" som delades ut av SSU Skåne i början av 1990-talet. Det priset gick till folk inom arbetarrörelsen som utmärkt sig för ett särskilt betongsossigt beteende. De som fick ta emot priset, ett guldmålat armeringsjärn fastsatt i en liten klump betong, gjorde det alltid med ett stelt leende på läpparna, ett leende som sade : Jag har tillräckligt stor humor för att göra det här, men egentligen är jag jävligt förbannad.
Det återstår att se hur Federley reagerar.

Tuesday, December 12, 2006

Det börjar likna 1996

Först Wallström, sedan Jämtin. Allt fler verkar därmed dra sig ur kampen om att bli ny partiordförande för socialdemokraterna. Även Jämtins nej verkar bestämt och genomtänkt. Det enda som talar för något annat är att hon först lät sig nomineras av Stockholms arbetarekommun.
Men tillsvidare alltså – nej.
Börjar det inte likna 1996? Den gången föll flera huvudkandidater bort, av Tobleroneskäl eller för att de sade nej, och till slut blev Persson vald.
Nu verkar Mona Sahlin på nytt bli huvudförslaget. Vad ska hända den här gången? Och blir det Nuder som kliver fram om Sahlin inte kan ena partiet?
”Nuder måste ha något kort kvar i rockärmen”, sade en bekant som jag talade med förra veckan. Då var jag nästan säker på att hon hade fel. Nu vet jag faktiskt inte.
Nuder är en skicklig politiker, men det vore nästan parodiskt om socialdemokratin inte klarade av att skaka fram en kvinnlig partiledare när antalet kompetenta kandidater varit så stort.
Messing måste kanske kliva fram nu.

Monday, December 11, 2006

Obama

"Jag behöver veta lite mer om var han står i viktiga politiska frågor innan jag ger honom mitt stöd som ledare för demokraterna", sade en kvinna efter ett tal tidigare i veckan av Barak Obama i New Hampshire. Obama, en liberal från Chicago är årets rookie i amerikansk politik och han kommer sannolikt att offentliggöra sin kandidatur i början av nästa år.
Man kunde ju önska fler kommentarer av den typen i den process som ska ge socialdemokraterna en ny ledare. Var står de i viktiga frågor? Tja, så länge det inte finns några officiella kandidater får vi nöja oss med fragmentariska svar på den frågan.

Slut på svenskkurserna - eller?

Först lägger regeringen ett förslag om att dra in alla pengar till svenskutbildning av läkare som är utbildade utomlands men som vill arbeta i Sverige.
Förslaget är ett led i den generalla omläggning av politiken som den borgerliga alliansen lanserade innan valet – integration ska inte staten lägga sig i. De som kommer från andra länder ska få en introduktion efter ankomsten, därefter ska de klara sig själva.
Uppenbarligen har den nya regeringen inte förstått vad frågan handlade om. Antagligen har de sett framför sig hur tusen och åter tusen invandrade sitter av meningslösa kurser, när de egentligen borde vara ute och leta jobb. Och så visar det sig att kurserna faktiskt haft ett syfte! Jag kan tänka mig att många landstingspolitiker satte kaffet i fel strupe när de förstod att regeringens politik skulle undandra en av deras främsta rekryteringsbaser. Läkarbristen hade skjutit i höjden.
I dag läser jag i DN att skolminister Jan Björlund lovar att kurserna ska bli kvar. Ännu ett tecken på att regeringens politik är illa genomtänkt.

Wednesday, December 06, 2006

Höjda lägstalöner minskar fattigdomen

Jag kan inte riktigt släppa frågan om fattigdomen och de lägsta lönerna, en debatt som gått varm på den här bloggen de senaste veckorna. Debatten tog fart precis när jag hamnade på sjukhus för att en av mina döttrar fick en infektion i knät. Nu har jag haft lite tid att studera ämnet närmare.
Ett argument mot min ståndpunkt har varit att en höjd minimilön inte skulle minska fattigdomen eftersom fler blir utan jobb. Det argumentet vilar på tunn empirisk grund. Låt mig citera Economic Policy Institute, som ger en snabb överblick av läget:

"Does the minimum wage cause job loss?
A 1998 EPI study failed to find any systematic, significant job loss associated with the 1996-97 minimum wage increase. In fact, following the most recent increase in the minimum wage in 1996-97, the low-wage labor market performed better than it had in decades (e.g., lower unemployment rates, increased average hourly wages, increased family income, decreased poverty rates). Studies of the 1990-91 federal minimum wage increase, as well as to studies by David Card and Alan Krueger of several state minimum wage increases, also found no measurable negative impact on employment. Finally, a recent Fiscal Policy Institute (FPI) study of state minimum wages found no evidence of negative employment effects on small businesses.

New economic models that look specifically at low-wage labor markets help explain why there is little evidence of job loss associated with minimum wage increases. These models recognize that employers may be able to absorb some of the costs of a wage increase through higher productivity, lower recruiting and training costs, decreased absenteeism, and increased worker morale."

Mycket tyder också på att fattigdomen faktiskt skulle minska med högre minimilöner.
Efter 1990-talets reformer i USA är det fler som jobbar med låga löner, eftersom bidragen minskat. Det gör att fler inidivider och familjer påverkas av minimilönens storlek.
Enligt en studie av John T. Addison och McKinley L. Blackburn från 1999 visar att de höjningar av minimilönen som gjordes mellan 1983 och 1996 minskade fattigdomen, främst bland de som saknar grundläggande utbildning. Ytterligare en studie (av Isabel Sawhill och Adam Thomas) visar att en höjning av minimilönen från 5,15 dollar till 6,15 dollar skulle lyfta 900 000 personer ur fattigdom. I sina beräkningar har de kalkylerat med ett "worst case scenario", det vill säga att det skulle bli en något minskad chans att få jobb för de med lägst löner, och ändå visar deras beräkningar att reformen skulle reducera fattigdomen.
Minimilönerna i USA har inte höjts på nio år. De ligger i dag på 31 procent av genomsnittslönen för en amerikansk löntagare. Den lägsta siffran i modern tid.
Jag har lite svårt att förstå varför svenska debattörer blir så upprörda av att demokraterna vill höja minimilönen och i grunden handlar det - antar jag - om deras bild av den svenska arbetsmarknaden. De vill skapa en sektor med riktigt låga löner i Sverige och då måste de hävda att låga löner i USA är en fungerande modell för att öka välfärden. Men tyvärr - matematiken går inte ihop.

Monday, December 04, 2006

Gammal förnyelse?

I fredags var jag på ett seminarium på ABF Stockholm med den lite fantasilösa titeln "Vad vilja socialdemokraterna?"
Talade gjorde Mona Sahlin, Per Nuder, Håkan Bengtsson och Nisha Besara. Det var rätt kul att lyssna på argumenten.
Det mest slående var hur lite som hänt i förnyelsedebatten under de senaste två-tre decennierna. Sahlin, Bengtsson och Besara talade alla om vikten av att arbetarrörelsen inte blir självgod, att man inte lutar sig tillbaka och väntar på att den nya regeringen ska göra sig så impopulär att folk återvänder till socialdemokratin. Istället måste rörelsen söka sig ut mot nya sociala rörelser. På 1980-talet var det miljörörelsen, senare kvinnorörelsen och feminismen, och nu måste integrationsfrågorna och de nya klassklyftorna hanteras på samma sätt.
Rätt då. Rätt nu. Men vad har rörelsen gjort under tiden? Är det verkligen samma självgoda rörelse som 1976?
Säkert inte, men nog är det förvånansvärt mycket som blivit kvar i sina förstelnade strukturer, inte minst lokalt. Jag möter själv ofta inställnigen att "visst ska vi lyssna till andra, men då får de allt ta och packa sig ned till s-föreningarna för det är så vår struktur ser ut." Enligt regelboken, men inte så funktionellt. Folk går inte från Docklands till Folkets Park, som en snart avgången partiledare en gång hoppades.
Om det var något jag ändå saknade i debatten var det Europa och vad globaliseringen betyder för arbetarrörelsen. Där blev det lite luddigt och oformulerat.
En kul detalj: Nuder höll ett intressant inledningsanförande där han bland annat citerade Ingvar Carlssons anförande från partiets 100-årsjubileum 1989. Vem var Carlssons talskrivare på den tiden?
Jag är nästan säker på att det var Per Nuder.

Wednesday, November 29, 2006

Vilka lärare är kompetenta?

Lärarhögskolorna duger inte, konstaterar universitetskanslern Sigbritt Franke. Utbildningen ger för dåliga sakkunskaper, examina är för slappa och forskningsanknytningen för dålig.
Hårda ord. Själv är jag inte lika säker på att detta betyder att vi har en massa dåliga lärare ute på landets skolor, men sätter man det i samband med den nya regeringens (och lärarfackens) krav på att alla lärare på skolorna ska vara behöriga, det vill säga utbildade på landets lärarhögskolor, faller saken i ett annat ljus.
Vi ska alltså stoppa lärare med en annan bakgrund än lärarutbildningarnas, samtidigt som de inte klarar uppgiften att utbilda kompetenta lärare?

Skolminister Jan Björklund har under hösten gett en utredning i uppdrag att ta fram ett förslag som ska förhindra alla obehöriga lärare från att få fast anställning. Utredningen ska också se över möjligheten att en lärare bara ska få undervisa i det ämne denne har formell ämnesbehörighet för. Därmed går han lärarfacken till mötes.
Personligen tycker jag att detta är uttryck för ett skråtänkande, som i längden inte kommer gynna elevernas utbildning. Björklund vill alltså bygga ett stängsel runt läraryrket och tillse att det bara finns en ingång. Vad händer då med förnyelsen av yrket? Hur ska skolorna få influenser som kan utveckla pedagogik och ämnesvetande om alla lärare ska stöpas i samma form. När man talar med lärarfacken om detta säger de att deras yrke ska jämställas med läkarnas eller piloternas. Det krävs vissa kunskaper för att skära på rätt ställe respektive dra i rätt spakar så att planet lyfter. Vem vill åka med en pilot som saknar utbildning?
Problemet är bara att undervisning för barn knappast låter sig jämföras med att skära i kött eller dra i lite spakar i en cockpit. Barn och lärare möts i ett samspel där personliga egenskaper kan vara lika viktiga som formell utbildning.
Liberala Eskilstuna Kuriren delar min uppfattning. I en ledare den 18 november skriver de:
"Allt kan inte läras in på universitetet och alla som någon gång gått i skolan vet att social kompetens och gedigna ämneskunskaper är nog så viktigt. Att se en formell examen som enda vägen in i yrket är trångsynt."
Jag förstår att lärarfacken är bekymrade över att så få lärare är formellt behöriga. Jag förstår de som kräver att fler ska vara det. Men 100 procent? Alla lärare? En enda ingång till yrket?
Det vore en återgång till ett konservativt utbildningstänkande som jag trodde vi lämnat kvar på 1900... nej, förlåt, på 1800-talet.

Thursday, November 23, 2006

Några fakta om "working poor"

Okej, här kommer några hårda fakta i ämnet ”working poor” i USA. Det har ju renderat en del diskussion på min blogg. Siffrorna kommer från U.S Departement of Labor (svårt att klassificera som en utpräglad vänsterorganisation).
År 2003 var det 140 miljoner amerikaner som arbetade heltid under minst 27 av årets veckor.
3,8 procent av dem tjänade så lite att arbetsmarknadsdepartementet klassar dem som ”arbetande fattiga”.
Det var alltså drygt fem miljoner människor som arbetade heltid 2003 och ändå var fattiga.
Arbetsmarknadsdepartementet konstater även att 7 av 10 av de arbetande fattiga var vita, men risken för att hamna i gruppen ”working poor” är dubbelt så stor om du är afro-amerikan eller latino. Andelen arbetande fattiga är också större bland kvinnor än bland män. Det globala mönstret upprepas på amerikansk arbetsmarknad. De som är utsatta på ett plan (genom kön eller etnisk bakgrund) är även mer utsatta i arbetslivet.
Skillnaden mellan mig och Norbergs hangarounds, som varit så flitiga skribenter, är att jag uppfattar detta som ett socialt och moraliskt problem för ett samhälle. De uppfattar det som bra, för att det påstås öka den sociala rörligheten.
Att den grupp som inte rör sig uppåt blir kvar i fattigdom år efter år bekymrar dem inte.
U.S. Departement of Labor konstaterar även att det finns ett givet samband mellan fattigdom och utbildning. När jag då skriver att det i Sverige skulle krävas ett nytt kunskapslyft, en fortsättning på det lyft socialdemokratin drev fram för tio år sedan, för att minska fattigdomen, då blir jag angripen för det också. Då påstår några hangarounds att regionala högskolor är skit och att alla satsningar på att höja den samlade kunskapsnivån är meningslösa.
Tino G visar bockfoten alldeles tydligt när han föraktfullt skriver att visst finns det fattiga i USA, men problemet är att de är ”lågproduktiva”. Problemet är alltså deras eget, inte lönestrukturens. Sånt kallas människoförakt, mina vänner.
Och tro nu för allt i världen inte att jag hatar USA, bara för att jag ogillar fattigdomen där. Jag gillar inte fattigdomen i Sverige heller och USA är ett av mina verkliga favoritländer, inte minst för att de har en så levande debatt om sina egna samhällsproblem.

Sunday, November 19, 2006

40 procent - det är ingen liten grupp

Shit, det var väldigt vad många det var som ville rycka ut till Norbergs försvar! Jag måste nog angripa honom lite oftare:)
Seriöst: så bra, att det är timlönen som höjts för 60 procent av alla med minimilön efter ett år. Min fråga handlade dock om mer än så. Går det till exempel att leva på lönen efter ett år? 20 procents höjning på en så låg grundlön är ju inte direkt lysande.
Och kanske viktigast av allt: siffrorna betyder ju att 40 procent stannar kvar på minimilönen. Det är ingen liten siffra. Det handlar mest om personer utan high school utbildning, skriver Per Skedinger på Norbergs blogg, och han rekomenderar en satsning på utbildning i stället för på lön. Det är utmärkt med sådana satsningar. Kunskapslyftet var ett exempel i Sverige (och jag inbillar mig av någon anledning att Norbergs alla hangarounds, som svarat på min blogg, inte gillade den socialdemokratiska satsningen för tio år sedan ). Problemet uppstår om ekonomin ändå är uppbyggd på att en grupp jobbar med riktigt låga löner, och det finns trots allt mycket som pekar på att den är det. En mycket stor andel av de amerikanska låglönegrupperna tvingas ha två jobb. Ofta handlar det om nyinvandrade, legala som illegala. Det är fakta. Utsattheten är enorm. Den som fortfarande tvivlar om den saken bör läsa Barbara Ehrenreichs wallraffreportage Nickle and Dimed. Lysande samtidsjournalistik.
Det betyder inte att vi saknar liknande problem i Sverige eller Europa. Tvärtom. Vi har på relativt kort tid byggt upp en ekonomi som behöver lågbetald arbetskraft, svart eller vit. Att debatten om minimilön inte nått Sverige beror förstås på att de svenska lönerna sätts i kollektivavtal.

Thursday, November 16, 2006

Myten om de glada uppåtstävande

I en bloggtext argumenterar nyliberalen Johan Norberg för att USA inte bör höja landets minimiöner, som demokraterna vill. Han hänvisar till siffror som visar att 60 procent av alla som arbetar med minimilön ett år har höjt sin inkomst året efter. En högre lön från början höjer tröskeln för de som vill in på arbetsmarknaden, anser Norberg.
Tyvärr kan jag inte se att hans statistik stödjer tesen att arbetarna i USA gör en social karriär. Att 60 procent höjt sin inkomst året efter kan faktiskt lika gärna betyda att lönen är så dåligt att de måste skaffa sig ett jobb till, vid sidan av, för att få det att gå ihop. Många tvingas ju göra så. Det är definitivt bevisat. Och även om en del höjer sin lön efter första året på ett uselt betalt jobb: varför skulle det vara ett argument emot att höja ingångslönen? Det är väl fortfarande en miserabel inkomst för de 40 procent som inte höjer den?
Johan Nordbergs ovilja att låta de med lägst löner få en något bättre inkomst avslöjar tydligt var den nyliberala högern står i frågan om fattigdomen. Vissa måste vara fattiga för att samhället ska fungera, är grundtanken.

Thursday, November 09, 2006

Kärlek och bensinskatt

Ni måste bara läsa Ronnie Sandhals krönika i dagens Punkt.SE.
I en lysande satir raljerar han över de, bland annat Motormännens riksförbund, som anser att sänkt skatt på bensin är vår tids viktigaste politiska fråga.
Utgångspunkten är en tv-intervju där en företrädare för Motormännen säger att 1,3 miljoner svenskar inget hellre vill än att bensinskatten sänks.
Ingenting?
Inte världsfred.
Inte kärlek och fortplantning.
Inte Irakkriget eller ozonlagret.
Bensinskatten.
Läs den här.

Vilka avrättningar är ok?

"Utomrättsliga avrättningar (...) måste upphöra, säger Carl Bildt."
Citatet kommer från ett pressmeddelande. Bildt kommenterar Israels massakrer på civila i Gaza.
Och inomrättsliga avrättningar då?

Tuesday, November 07, 2006

EU-kommissionen tycker som jag

I helgen var ljuset på väg att slockna i Europa. En hel kontinent stod inför en kollaps i elnätet.
Det låter som en dålig Hollywood-rulle, men det var faktiskt mycket nära att bli verklighet. Och orsaken kan ha varit en lyxbåt med det lika Hollywood-klingande namnet ”Norwegian Pearl”.
Det tyska bolaget Eon har tagit på sig skulden. Det var deras beslut att stänga av strömmen i en kabel över floden Ems när den norska skutan passerade. Brottet orsakade överbelastning på andra delar av nätet. Europa var nära en total elkollaps.
Om det ändå vore så enkelt som att ett företag ligger bakom. Som om ett isolerat misstag kan förklara problemet.

I grunden är problemet att de senaste årens avregleringar och ökade konkurrens på elmarknaden har skapat ett kortsiktigt tänkande i branschen. När allt handlar om att vinna marknadsandelar snabbt får säkerheten stå tillbaka. Det blir olönsamt att ha ledig kapacitet i elnätet, just den kapacitet som hade kunnat förhindra nedsläckningen i helgen.
EU-kommissionen drar den rimliga slutsatsen, att detta borde tas som intäkt för att Europa behöver en samlad energipolicy.
I januari lägger kommissionen fram ett förslag om en reformerad energipolicy. Det är bra. Kommissionen tycker som jag. I alla fall på ytan. Låt oss också hoppas att det nya förslaget, som mycket annat från kommissionen, inte bygger på missuppfattningen att en öppen marknad löser alla problem. Marknaden måste häktas in i ett regelverk som tar hänsyn till säkerhet och långsiktighet.

När mammon talar

Det händer märkliga saker i mitt hemlän, Sörmland. Landstinget kommer, som det ser ut nu, att styras av en ohelig allians av höger och avhoppade vänsterpartister under de kommande fyra åren.
Först gjorde s och v upp om att styra tillsammans. De skrev en gemensam plattform och fördelade posterna i ledningen. Allt var klart för regimskifte.
Då meddelar plötsligt två vänsterpartister, Marco Venegas och Anne Barglund, att de tänker stödja en fortsatt borgerlig regim. Kaos. Varför? Först uppgav de arvodesfrågan. De ogillade att sossarna ville höja arvodena för politikerna. Probblemet är bara att s redan hade backat från sitt krav. De var överens med vänsterpartiet.
Det enda som återstår är Berglunds och Venegas personliga vinning. De antydde under presskonferensen igår att de var missnöjda med vänsterpartiets interna nomineringsprocess. De ville har tyngre uppdrag.
Ryktet säger nu att Gustaf Wachtmeister, moderat, lovat dem fetare uppdrag, och därmed högre arvoden än de annars skulle fått.
Osmakligt? På alla kanter.
Så går det till när mammon talar, även om lyssnaren råkar vara vänsterpartist.

Monday, October 30, 2006

Strunta i positionerna

Under de senaste veckorna har jag fört en massa samtal med aktiva socialdemokrater om partiets framtid. Många tar sin utgångspunkt i två artiklar på DN-debatt. Dels europaparlamentarikern Jan Anderssons text. Han sågade den gamla regeringens valstrategi, anklagade Ulvskog och Persson för att ha gått för långt till vänster och ville inte längre att partiet samarbetade med vänsterpartiet och miljöpartiet. Dels Morgan Johanssons text, som gick ut på att partiet måste gå till vänster och stå upp för sina traditionella väljargrupper.
Det är illa ställt med socialdemokratin, om dess två positioner är de enda tänkbara att förhålla sig till. Själv gillade jag båda artiklarna, även om det fanns mycket i dem som man bör invända emot.
Båda utgick ifrån att det var sysselsättningen, partiledningens oförmåga att presentera ett trovärdigt alternativ i den frågan - som ledde fram till valförlusten. Alla vet att det är de sämst ställda i samhället - ofta de lågutbildade - som drabbas hårdast av långvarigt höga arbetslöshetssiffror. Kampen för full sysselsättning är därför den kanske viktigaste komponenten i en klassutjämnande politik. Morgans problem är att han inte skriver in några hållbara vägar mot en sådan politik. Mer plusjobb räcker ju inte. Och han har också svårt att peka på inom vilka områden den tidigare regeringen, som han ju satt i, gjorde fel eller för lite.
Jan Andersson pekar ut EU som en möjlig väg. Han nämner även behovet av att expandera tjänstesektorn. Det tror jag är nödvändigt. Även om jag är emot avdrag för tjänster i hemmet inser jag att tänstesektorn måste växa (och göras vit) och att vi måste prata mer om hur det ska bli möjligt.
Morgan tar sin utgångspunkt i s väljartapp till Sverigedemokraterna i Skåne. Arbetarklassen röstade mörkblått. Jan Anderssons analys handlar mer om tappet till moderaterna bland medelklassväljarna. Orsaken till dessa två förluster har inte samma bakgrund och det är naturligt att man då drar lite olika slutsatser. Givet är dock att s inte kan vinna val i framtiden om man inte har med sig medelklassen. En framtida politik måste alltså handla om att fånga upp båda grupperna.

Jan Anderssons ilska mot vänsterparti- och miljöpartisamarbete är däremot lite svår att begripa. Dels för att det inte finns några rimliga alternativ när mittenpartierna gått åt höger, dels för att samarbetet på flera områden varit bra för socialdemokratin, inte minst på miljöpolitikens område. EU-frågan är mer besvärlig, men så länge både v och mp bestämt sig för att driva en EU-kritisk linje som inte nödvändigtvis handlar om att lämna unionen, går det att manövrera i den frågan. För mp är det ju bara en tidsfråga innan man släpper kravet på utträde.
Just nu behöver socialdemokratin en öppen debatt. Inte en debatt som handlar om att bygga murar mellan påstådda höger- och vänsterfraktioner.

Saturday, October 21, 2006

Nuder med foten i klaveret

I Ekots lördagsintervju fick Per Nuder svara på kritik mot partiledningen som Nisha Besara framfört i en intervju i tidskriften Arena. Nisha hade sagt det många känt under de senaste åren, att partiet under Persson fått lägre till tak, att den som protesterat mot ledningens linje riskerat att åka ut med fötterna före.
Nuder höll inte med, men hans sätt att avfärda Nisha måste ändå betraktas som milt uttryckt patroniserande. Hon kunde inte uttala sig i frågan, menade Nuder, för hon hade bara arbetat som "brevsvarare i statsrådsberedningen".
Dels kan man fråga sig varför hennes eventuella position som brevsvarare skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Dels måste Nuder har missförstått något. Nisha Besara har varit aktiv i socialdemokratin i åratal. Både i studentförbund, SSU och Stockholms län. Hon var ombud därifrån vid den senaste partikongressen. Hon har arbetat som sakkunnig åt Jens Orback med ansvar för integrationsfrågorna, varit chefredaktör för Tvärdrag och nu ledarskribent på Aftonbladet.
Nuders sätt att avfärda kritiken blev nu istället en sorts bekräftelse på Nisha Besaras ursprungliga ståndpunkt.
Nuder kom inte inte riktigt runt frågan med sin klapp-på- huvudet-mentalitet. Han satte foten rätt i klaveret.

Tuesday, October 17, 2006

En nödvändig debatt - på fel sätt

Jag måste erkänna att jag gillar Morgan Johanssons inlägg på dagens DN debatt. Han sätter fingret på vad socialdemokratins valförlust och det utbredda missnöjet i samhället handlar om - politikens oförmåga att ge några bra svar på hur man ska kunna skapa full sysselsättning och minska klassklyftorna, och dessutom göra det på ett sätt som inte stöter bort medelklassen.
Den som klarar det vinner val. I årets valrörelse lyckades Reinfeldt med den saken, inte Persson. Ett historiskt misslyckande av socialdemokratin. I senaste numret av Fokus redovisas dessutom uppgifter som visar att över 30 procent av väljarna inte visste vad socialdemokratin ville åstadkomma vid en valseger. Jag tillhörr dem som tror att detta inte bara berodde på ett kommunikationsproblem. Socialdemokratin var så fixerad vid att slå sig för bröstet över den förda politiken och kritisera alternativet, att man glömde bort att formulera egna visioner.
Däremot är jag nu oroad för att socialdemokratin blåser upp en intern strid som är onödig. Morgan skriver i sin artikel att det finns grupper inom partiet som vill driva politiken åt höger, bland annat genom att införa subventioner i tjänstesektorn. Själv gillar jag inte alls tanken på att subventionera hushållstjänster, men jag inser att landet behöver en starkare tjänstesektor om vi ska nå full sysselsättning igen. En tjänstesektor som inte är svart och som inordnas under normerna i den svenska modellen.
Att just nu måla in folk i höger- eller vänsterburar är direkt kontraproduktivt. Om målet är att hitta en modern klasspolitik för full sysselsättning borde debatten handla om vägarna dit.
Dessutom saknar jag fortfarande i den socialdemokratiska eftervalsdebatten en rejäl utvärdering av EU-politiken. Hur kan vi använda EU för att nå våra politiska mål? Reinfeldt pratar ju mycket ogärna EU, och alliansens praktiska politik i frågan ser ut att bli hyggligt nyliberal.
Där finns ett utrymme för socialdemokratin. Eller borde finnas, kanske man ska säga.

Thursday, October 12, 2006

Skandalerna politikens kärna?

Regeringens slits sönder moraliskt av svart arbetskraft(systematiskt och i stor skala, uppenbarligen) och obetalda tv-avgifter.
Samtidigt fälls SSU:s ordförande Anna Sjödin för bråket på Crazy Horse tidigare i år. Domen är djupt beklaglig, inte minst för att Sjödin tycks ha hamnat i ett slags Moment 22 på den där nattklubben. Att döma av de oberoende vittnen som framträtt blev hon provocerad av vakten, som betedde sig väldigt aggresivt mot henne redan från början. Då gjorde Anna Sjödin inte som man borde, nämligen dra sig därifrån och acceptera att vakten har rätt att köra ut folk. Istället satte hon hårt mot hårt. Tingsrätten bedömde att man inte får göra så. Vakter har befogenhet att avgöra vilka som får vara kvar på krogen. Gästerna måste, hur orättfärdigt vakten än beter sig, finna sig i detta.
Även om domen nu överklagas blir det väldigt svårt för Anna Sjödin att sitta kvar. Socialdemokratin befinner sig mitt i en avgörande självprövning efter valförlusten En ny politik och ett nytt ledarskap ska mejslas fram. I det läget är SSU handlingsförlamat på grund av ordförandens privata trassel med rättvisan. Det håller inte. Tidigare har SSU varit en viktig drivkraft i socialdemokratins inre debatter, så inte längre.

Wednesday, October 11, 2006

Klart besked?

"Vi är inte höger eller vänster, vi är en solidaritetsrörelse och därför är vi en vänsterrörelse."

Marita Ulskog sätter ned foten, typ, på Sekos kongress i Stockholm.

Borelius bortförklaringar

Maria Borelius försök att ursäkta sitt utnyttjande av svart arbetskraft blir bara märkligare. I dagens web-Expressen vidhåller hon att hon och maken delat upp hushållskostnaderna och att det ankom på henne att fixa hjälp med barnen. Han, som tjänat de stora pengarna, har stått för alla kapitalkostnader. Hon har stått för barnens och hushållets kostnader.
Borelius försöker få det att verka som om de levt ett modernt liv, med skilda ekonomier, men vad hon ger uttryck för är ju en genomkonservativ familjesyn. "Vi har gjort så att jag har varit den "lilla världen" och han har varit den "stora världen". Jag födde fyra barn på fem år och var väldigt pressad", säger Maria Borelius i Expressen.
Jag vet inte vad som är värst, att hon förvägrat en barnflicka försäkringar och pensionspoäng, eller att hon tar en så konservativ grundsyn för given.

Bloggarna regerar

Jag inser att jag måste följa Magnus Ljungkvists blogg lite mer intensivt framöver. Han har nu lyckats knäcka tre riktiga scoop under loppet av ett par veckor. Först granskade han Edvard Unsgaards reportage i Sveriges Radio, och fann att han, som nu arbetar åt Reinfeldt, varit betydligt hårdare i sin granskning av socialdemokratin än av den borgerliga alliansen. Ett av flera tecken det här året på att gränsen mellan åsiktsjournalistik (som jag själv ägnar mig åt) och så kallat "opartisk" journalistik håller på att sudddas ut.
Sen grävde han fram Maria Borelius inkomster under 1990-talet, en nyhet som Expressen omedelbart gjorde till sin, utan att nämna Ljungkvist.
Därefter var han först med nyheten att Billström skulle få gå som ledare för socialdemokratin i Stockholm och att Carin Jämtin skulle ersätta henne.
Den nyheten fyller mig för övrigt med blandade känslor. Carin har varit en av mina stora favoriter till att bli ny partiledare. Nu är det kört för den här gången. Å andra sidan får hon stora politiska erfarenheter i Stockholm. Kan s lyfta i storstaden? Utan ett jakande svar på den frågan kommer partiet förlora även nästa val.

Friday, October 06, 2006

Ett grundskott mot tryggheten

Det fanns mycket bra i Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration.
Jo, ni läste rätt.
Det fanns det faktiskt.
Reinfeldt talade väl om kvinnors rättigheter, behovet av ny miljöteknik och behovet av att invandrare får jobb och trygg försörjning. Han upprepade också vad han tidigare sagt om den svenska modellen. Facket är viktigt, samarbete är bättre än konfrontation och kollektivavtalen behövs för att ge trygghet på arbetsmarknaden.
Problemet är alltså inte i första hand den nya regeringens festtalsformuleringar.
Problemet är praktiken.
Hur ska lönerna mellan män och kvinnor kunna jämnas ut om man sänker skatten med 37 miljarder redan 2007? Det blir ju inte mer pengar till löner i offentlig sektor på det viset.
Hur ska integrationen öka om man samtidigt, som alliansen nu föreslår, slopar alla åtgärder riktade mot invandrare efter det omedelbara mottagandet?
Det största hyckleriet är dock arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt som regeringen bekänner sig till den svenska modellen föreslår man att det ska bli tillåtet att arbeta med f-skattsedel, alltså enskild firma, även om man bara har en uppdragsgivare. Ett företag kan alltså sparka folk ena dagen, uppmana de som förlorat jobbet att starta eget, och sedan anlita dem som egenföretagare mot en mycket lägre ersättning än de fått som anställda. En sådan politik undergräver den svenska modellen. Otryggheten ökar på arbetsmarknaden. I praktiken kan stora grupper löntagare bli rättslösa. Det är ett grundskott mot facket.
Slår man sedan samman detta med den nya regeringens vilja att ytterligare liberalisera tjänstehandeln inom EU blir effekten ännu allvarligare. Så mycket var formuleringen ”det nya arbetarpartiet”alltså värt .
Nu avgörs regeringens start av i vilken utsträckning de verkligen klarar av att skapa fler jobb. Gör de det lever de upp till sitt mest grundläggande vallöfte. Men vilken typ av jobb blir det?

Thursday, October 05, 2006

Låt det mullra

"Enligt uppgift mullrar det rätt ordenligt i riksdagsgruppen", skriver Helle Klein på sin blogg i dag. Det vore inte en dag för tidigt.
Personligen gillar jag flera av de personer som Göran Persson nu landsätter i den socialdemokratiska riksdaggruppen, men som grupp betraktat representerar Perssons gäng den stösta valförlusten i socialdemokratins historia.
Det finns gott om folk i riksdagen som nu kan och borde kliva fram och ta en större plats som ansikten utåt för partiet. Och Persson ska ju trots allt avgå, i det läget känns det rätt märkligt att hans politiska tjänstemän (även de kompetenta var för sig) nu tycks ha fått för sig att de kan hålla i utnämningsmakten.
Bunkern måste vädras ut.
Det räcker inte med en ny partiledare för att blåsa nytt liv i socialdemokratin.

Friday, September 22, 2006

Vad händer med biståndet?

Folkpartiet sålde ut familjepolitiken, centern gav upp energipolitiken och kristdemokraterna backade på fastighetsskatten. Frågan är vad som händer med biståndet, en fråga där ingen uppgörelse gjordes innan valet.
När den borgerliga regeringen tog över i Danmark får några år sedan var just det ett av de första områden som fick stryka på foten. Påhejade av det främlingsfientliga Dansk folkeparti valde regeringen Fogh-Rasmussen bland annat att skära bort det bistånd som kanaliserades via de fackliga organisationerna.
I Sverige har moderaterna deklarerat att man vill kapa i biståndet. Men vilken del? Mot bakgrund av moderaternas övriga profil blir det knappast den del som handlar om att underlätta för svenska företag utomlands som får stryka på foten. Återstår gör då antingen katastrofbiståndet eller det bistånd som fördelas till och kanaliseras via det civila samhället. Carin Jämtin prioriterade under sin tid som biståndsminister projekt som handlade om arbetslivets villkor och medborgerliga rättigheter i utvecklingsländerna. Vad blir det med Reinfeldt?

Thursday, September 21, 2006

Vad händer med biståndet?

Folkpartiet sålde ut familjepolitiken, centern gav upp energipolitiken och kristdemokraterna backade på fastighetsskatten. Frågan är vad som händer med biståndet, en fråga där ingen uppgörelse gjordes innan valet.
När den borgerliga regeringen tog över i Danmark får några år sedan var just det ett av de första områden som fick stryka på foten. Påhejade av det främlingsfientliga Dansk folkeparti valde regeringen Fogh-Rasmussen bland annat att skära bort det bistånd som kanaliserades via de fackliga organisationerna.
I Sverige har moderaterna deklarerat att man vill kapa i biståndet. Men vilken del? Mot bakgrund av moderaternas övriga profil blir det knappast den del som handlar om att underlätta för svenska företag utomlands som får stryka på foten. Återstår gör då antingen katastrofbiståndet eller det bistånd som fördelas till och kanaliseras via det civila samhället. Carin Jämtin prioriterade under sin tid som biståndsminister projekt som handlade om arbetslivets villkor och medborgerliga rättigheter i utvecklingsländerna. Vad blir det med Reinfeldt?

Sunday, September 17, 2006

Det behövs en ny socialdemokrati - och en kvinna vid rodret

För ett år sedan hörde jag många röster inom socialdemokratin som hävdade att partiet inte kunde vinna ytterligare ett val med Göran Persson vid rodret.
Sedan kändes det som om vinden vände. Persson återfick en del av sin popularitet – kanske för att man trots allt sluter upp bakom sin partiordförande när ett val närmar sig. Dessutom gjorde både medierna och partiapparaten allt den kunde för att lyfta fram Persson som ledare och matcha honom mot Reinfeldt i en valrörelse som mest har liknat en amerikansk presidentvalskampanj.
Nu vet vi att den där känslan från förra året var korrekt.
Socialdemokratin kunde inte vinna ytterligare ett val med Persson.
Partiet gjorde sitt sämsta val sedan rösträtten infördes. Trots att ekonomin går som tåget. Trots 120 000 nya jobb på ett år. Trots att den röd-gröna koalitionen i ett årtionde visat sig kapabel att lägga fram en gemensam politik.
Väljarna ville förändring, de trodde inte på Perssons försäkran att socialdemokratin skulle kunna behålla drivkraften och energin i ytterligare fyra år. Kanske är det den främsta förklaringen. Socialdemokratin har, på samma sätt som 1991, förlorat förmågan att ingjuta framtidstro.
Göran Perssons avgång är mot den bakgrunden alldeles logisk.
Problemet är bara att alliansen saknar svar på så många frågor. Sänkt a-kassa, sämre sjukförsäkring och en politik som långsiktigt kommer underminera löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Men inget av detta kommer lösa de problem Sverige står inför. Att döma av överbudspolitiken i valrörelsen är risken dessutom stor att landets ekonomi kastas tillbaka in i det kaos som rådde under den senaste borgerliga regeringen.

För socialdemokratin väntar självprövning. Varför misslyckades partiet? Varför kände väljarna att andra partier är mer förbundna med framtiden? Vem är rätt person att leda partiet i den nya tiden?
Under Perssons tid som statsminister har partiet sanerat statens finanser i grunden, och tagit hårda smällar i opinionen för att klara uppgiften. Regeringsmakten har hanterats stabilt och säkert. Persson har dessutom återfört socialdemokratin till en klassisk politik på flera områden där högervindarna på 1980-talet kastade med sig även socialdemokratin. Han har satt stopp för privatiseringarna och avregleringarna och talar allt oftare om klassutjämning. Fackföreningsrörelsen har skäl att känna sig nöjd med valrörelsen, om man bara ser till socialdemokratins argument.
Persson har avdramatiserat EU-frågan, som var på väg att slita partiet i stycken när han tillträdde. Han har gjort det genom att (bortsett från det halvår Sverige var ordförande för EU) spela bort frågan från dagordningen. Han har argumenterat för en strikt mellanstatlig union och närmast betraktat EU som en del av utrikespolitiken.
Det stora projekt för framtiden som följt med Persson genom alla år är visionen om det gröna folkhemmet. Han tog upp saken redan 1996, strax efter sitt tillträde. På senare år har klimatpolitiken och arbetet för Kyoto-protokollet dominerat. Målet att göra Sverige oboerende av oljan till 2020 är det senaste i raden av konkreta mål inom ramen för denna vision.
Ett gott dagsverke, som Persson själv skulle sagt.

I grunden har Perssons socialdemokrati ändå varit traditionell. Lugn och trygg och med ett ständigt fokus på statsbudgeten. Klassisk politik, men i längden kanske inte så lockande, särskilt inte för de yngre.
Därför måste socialdemokratin ladda om batterierna. Jag tänker att det handlar om några avgörande punkter:

Håll fast vid klassperspektivet. En del hävdar att klass inte längre betyder så mycket. Att vi alla blivit medelklass. Det är trams. De sociala skillnaderna ökar i samhället, både nationellt och på global nivå. Däremot stämmer det att människor inte längre på samma sätt organiserar sig med klassintresset som bas. Där måste socialdemokratin tänka om.

Håll fast i visionen om det gröna folkhemmet – men se till att föra ut debatten i arbetarrörelsen. Alla måste med på det gröna tåget, det blir inget nytt folkhem om debatten stannar i några kommittéer i Stockholm.

Integrationen! Den enda fråga av totalt avgörande betydelse som ingen riktigt ville prata om i valrörelsen. Samhället är på väg att klyvas mitt itu, diskrimineringen, den strukturella rasismen, är värre än någonsin och inget parti har något hållbart recept på hur glappet ska förslutas. Här står arbetarrörelsen inför en av sina största uppgifter.

Gjut nytt liv i jämställdhetspolitiken. Ännu en av valets döda frågor. Som om Fi har ensamrätt på feminismen. Vi lever i ett könsuppdelat samhälle. Erkänn det, och driv en politik som minskar skillnaderna.

Inse att EU är ett faktum, som dessutom påverkar oss i vardagen. I EU blir de ideologiska skillnaderna ofta tydligare. Nyliberalismen håller fortfarande greppet, men fackföreningar, socialdemokratiska partier och sociala rörelser bygger motkrafter. Där måste svensk socialdemokrati gå i spetsen!

Lyft demokratifrågorna. Det borde finnas en djupt förankrad vilja inom socialdemokratin att fördjupa demokratin. Politikerföraktet ökar, liknöjdheten breder ut sig i samma takt som vanmakten. Resultatet skrivs ut i form av nya framgångar för Sverigedemokraterna. Nu har de till och med tagit sig in i fullmäktige i min gamla hemkommun Lidköping. Min farfar, som var med och slogs mot nazisterna på 30-talet, vänder sig i sin grav. Utvecklingen kan bara hävas genom ett större medborgarengagemang i de politiska frågorna. Arbetarrörelsen måste öppna kanalerna till de nya folkrörelserna och öka den interna demokratin. Förr hette det självförvaltning, sedan egenmakt. Budgetsaneringen på 1990-talet tog kål på alla sådana debatter. Nu är det dags att liva upp dem igen.

Förlusten är ett faktum. Ändå måste de borgerliga partierna ha satt laxpatén i halsen när de såg hur jämnt det blev. De hade gjort allt rätt. Moderaterna hade slipat av sina mest löntagarfientliga förslag. Kanterna hade filats ned. Alliansen visade en enad front och ville verkligen påskina regeringsduglighet. Ändå skiljer det nu bara några få mandat i riksdagen. Det blev tolv socialdemokratiska regeringsår. En unik serie i ett internationellt perspektiv.
En extra partikongress kan hållas under våren. Då kommer partiorganisationen och för den delen resten av arbetarrörelsen att kastas in i en uppslitande debatt om vem som ska efterträda honom. Det rimliga är att det blir en kvinna. Det rimliga är också att debatten, för socialdemokratins egen skull, tar sin utgångspunkt i frågan om en ny socialdemokrati.

Andlös väntan

Har just gjort ett par timmar utanför en vallokal, delat ut valsedlar. Det var på Salsta, Flens svar på miljonprogrammen i storstäderna, och en sak är i alla fall klar: röstdeltagandet verkar bli högt i området. Det var massor av folk. Somalier, kurder, assyrier, latinamerikaner, smålänningar och flensbor.
I vanliga fall gynnar det socialdemokratin att röstdeltagandet är högt i sådana områden, men den här gången är jag inte lika säker. Moderaterna har satt upp flera med utländsk bakgrund på sina lokala listor, vilket troligen kommer visa sig när rösterna räknas samman. Socialdemokratin har inte varit lika framsynt.
Å andra sidan berättade mannen som driver videobutiken i stan nyligen för mig att han gjort en egen opinionsundersökning. Han hade frågat 200 personer hur de skulle rösta och enligt hans summering hade 180 sagt socialdemokraterna.
Det skulle Sifo sett!

Wednesday, September 13, 2006

Grundfrågan olöst för Connex

Fick just ett intressant samtal från Rupert Schmid, informatör för Veolia, Connex moderbolag i Paris. Jag sökte honom tidigare i dag och han ringde tillbaka efter ett par timmar.
Han förklarade för mig att deras drift av spårtrafiken i östra Jerusalem var noga genomtänkt ur moralisk synpunkt. Företaget hade fått garantier att alla skulle få åka med spårvagnarna och de har fyra stationer på palestinskt område.
Han visade mig också företagets "etiska regler", en anorektiskt tunn liten sak som ni kan hitta på Veolias hemsida på nätet. Det enda man slår fast är att företaget ska verka för det allmänna bästa och se till både sina kunders och "samhällets" intressen.
En blahatext.
Och själva grundfrågan kommer de inte ifrån: hur motiverar de att driva en spårvagnstrafik som ska binda samman folkrättsligt olagliga bosättningar? För Israels regering är det självklart ett sätt att permanenta bosättningarna, bygga in dem i det israeliska samhället med hjälp av infrastruktur.
Då spelar det inte så stor roll om Connex/Veolia inbillar sig något annat.

Grundfrågan olöst för Connex

Fick just ett intressant samtal från Rupert Schmid, informatör för Veolia, Connex moderbolag i Paris. Jag sökte honom tidigare i dag och han ringde tillbaka efter ett par timmar.
Han förklarade för mig att deras drift av spårtrafiken i östra Jerusalem var noga genomtänkt ur moralisk synpunkt. Företaget hade fått garantier att alla skulle få åka med spårvagnarna och de har fyra stationer på palestinskt område.
Han visade mig också företagets "etiska regler", en anorektiskt tunn liten sak som ni kan hitta på Veolias hemsida på nätet. Det enda man slår fast är att företaget ska verka för det allmänna bästa och se till både sina kunders och "samhällets" intressen.
En blahatext.
Och själva grundfrågan kommer de inte ifrån: hur motiverar de att driva en spårvagnstrafik som ska binda samman folkrättsligt olagliga bosättningar? För Israels regering är det självklart ett sätt att permanenta bosättningarna, bygga in dem i det israeliska samhället med hjälp av infrastruktur.
Då spelar det inte så stor roll om Connex/Veolia inbillar sig något annat.

Connex i säng med Israels regering

Sekos klubb 119, som organiserar de som jobbar i tunnelbanan, har i dagarna gått ut med en viktig påminnelse om Connex samarbete med regeringen i Israel.
Connex har under det senaste året via konsortiet City Pass varit med och byggt ett spårvagnsnät mellan de israeliska bosättningarna i östra Jerusalem.
Spårvagnsnätet omfattar åtta linjer och syftet är att koppla ihop bosättningarna med varandra. Enligt de officiella dokumenten ska transporterna vara öppna för alla, även palestinier, men i praktiken dras linjerna så att bara bosättarna kan använda spårnätet. Hela syftet med projektet är att binda samman bosättningarna, att på det viset ytterligare permanenta ockupationen av palestinsk mark.
FN har antagit minst 65 resolutioner mot Israels agerande på palestinskt territorium. Flera av dem berör frågan om de israeliska bosättningarna, som är ett tveklöst brott mot folkrätten. Enligt Genévekonventionen är det förbjudet för en stat som ockuperar ett främmande territorium att flytta sin egen befolkning till området. Alla stater som skrivit under Genévekonventionen förbinder sig också att hindra privata företag från att underlätta en sådan ockupation.

Connex avtal löper över 27 år. Företaget kommer med andra ord ha ett eget och rent pekuniärt intresse av att ockupationen och bosättningarna finns kvar under den tiden.
Men på Connex huvudkontor slår man ifrån sig kritiken.
– Vi ägnar oss inte åt politik. Vi ägnar oss bara åt affärer och det är vår klient som har bestämt att nätet ska ligga där, sade en talesperson för Connex moderbolag Veolia i Paris när journalisten Andreas Malm pressade henne förra hösten.
Bara affärer?
När man medverkar i ett brott mot folkrätten?
Connex får nog fila lite på sina moraliska överväganden.

Thursday, September 07, 2006

Centern - fläskkotlettfrisyrernas parti

Fokus chefredaktör Karin Pettersson har en fantastisk liten text i senaste numret av tidningen. Den handlar om centerpartiets nya högerimage, specifikt om Fredrick Federley, ordförande i ungdomsförbundet. Pettersson menar att grabbarna med bakslick, Stureplansmaffian, blev politiskt rotlösa när Reinfeldt vred om moderaterna. Vem skulle nu hålla skattesänkarfanan högt? Vem skulle nu ta arbetsgivarnas parti i varje enskild fråga. Svaret blev, något förvånande, centerpartiet. Och den främste företrädaren för detta nya nyliberala parti är Federley, med glasögonbågar så dyra att vem som helst av Kronprinsessans vänner skulle bli gröna av avund.
Jagg surfar in på Federleys blogg. Det visar sig att en av hans länkar går till Margaret Thatchers officiella hemsida. Ser ut som en tanke.

Wednesday, September 06, 2006

När ett parti kollapsar

Jag trodde aldrig jag skulle få se ett svenskt parti implodera. Italienska partier, visst. Kanske thailändska eller latinamerikanska. Men folkpartiet? Rätt otippat. Och kanske ändå inte.
Spionhistorien kastar sin skugga över ett parti som under de senaste åren förändrats i grunden. Borta är socialliberalismen, jämställdhetskampen, partiet som utan vänsterns socialistiska paroller stod upp för samhällets marginaliserade.
Istället har ett kallt och rätt okänsligt parti trätt fram på scenen. Det är slut på snällismen. Hårdare tag i kriminalpolitiken. Sänkta bidrag till arbetslösa och strikt disciplin i skolan.

Den nya politiken har parats med den nya borgerlighetens starka vilja att peta socialdemokratin från regeringstaburetterna.
Ur detta kan jag mycket väl tänka mig att det växer fram en ganska hårdför tävlingsmentalitet, inte minst i ungdomsförbundet. Det gäller att vinna till varje pris. Det är en tävling där även ljusskygga metoder är tänkbara och grundläggande värderingar inte betyder så mycket eftersom de redan visat sig förhandlingsbara. Den socialdemokratiska mailskandalen i våras byggde på sammma princip, men detta är mycket allvarligare.
Dels rent juridiskt. Dels för att det kan få ett helt parti att kollapsa.
Det är en märklig syn.

Friday, September 01, 2006

Politikens centrifug

Jag såg utfrågningen av Maud Olofsson i SVT i går.
Efteråt kändes det lite som att ha haft huvudet inkört i en centrifug i 60 minuter.
I en tävling om att prata snabbt hade hon vunnit över alla, inklusive Mats Strandberg. Lika svårslagen hade hon varit i grenen "så undviker du att svara på journalisternas frågor".
Journalisterna frågade om Centerns omsvängning i kärkraftsfrågan. Maud svarade att det var viktigt med alternativ.
De frågade om bensinskatten. Maud svarade att alla bilar borde drivas med etanol.
De frågade om centerns förslag att ta bort Las för alla under 25. Maud svarade att företagen skulle få sänkta skatter och mindre krångel så att de kunde anställa fler.
Tekniken är svårhärmad. Hon inleder alltid med ett par ord om det frågan gällde men viker sedan snabbt av i bekvämare spår. Det väldiga flödet av ord gör att det nästan är svårt att uppfatta övergångarna.
Blev det fler väljare efter utfrågningen?
Knappast.

Wednesday, August 30, 2006

Det nya arbetarpartiet?

Moderaterna går ut hårt med att Sverige fått ett nytt arbetarparti - moderaterna under ledning av Reinfeldt. Tja, jag tar en titt på deras valsedel i mitt hemlän Sörmland, och vad finnar jag?
Första plats: Per Westerberg, företagsledare och mångmiljonär.
Andra plats: Wallburga Habsburg Douglas. Jo, ni läste rätt. Wallburga är barnbarn till den siste kejsaren av Österrike och den siste kungen av Ungern.
Tredje plats: Peder Wachtmeister, vars släkt är högt placerad i adelskalendern.
Arbetarparti? Det är ungefär som att påstå att Bergman skulle gjort filmer i Monty Pythons anda.

Reinfeldts tyska resa

Den 23 augusti, drygt tre veckor innan valet, reste Fredrik Reinfeldt till Tyskland för att hälsa på sin partikollega, förbundskansler Angela Merkel. En symbolmättad resa. Ett försök av Reinfeldt att framstå som en internationell statsman, fast han i praktiken nästan helt saknar internationell erfarenhet.
Moderaterna vill gärna förknippas med de tyska kristdemokraterna. Merkel styr idag över ett mittenorienterat konservativt parti och hon leder en bred koalitionsregering. Ändå uppgav Reinfeldt efter besöket i Berlin att han inte rest dit för att få politisk inspiration. ”Alla länder har sin särprägel”.

Faktum är dock att moderaterna på flera punkter har en politik som drar åt det tyska systemet. Först och främst vill de kraftigt sänka skatterna i Sverige. På sikt ska de närma sig ”genomsnittet i Europa”. De vill också sänka både taket och ersättningsnivåerna i sjukpenningen och a-kassan. Det skulle urholka den generella välfärden och göra den mer lik den tyska/kontinentala modellen. Hela den borgerliga alliansen har nu dessutom ställt sig bakom kristdemokraternas krav på kommunala vårdnadsbidrag, ett förslag som leder till att fler kvinnor riskerar att slås ut från jobbet. I Tyskland är bara 29 procent av alla kvinnor mellan 25 och 44 år ute på arbetsmarknaden. Där måste kvinnor välja mellan jobb och barn.

Desto intressantare då, att många tyska politiker i dag blickar mot Sverige och den nordiska välfärdsmodellen. Frågan diskuterades på ett intressant seminarium med Arbetarörrelsens ekonomisk råd nyligen. I Sverige hittar tyskarna beviet för att höga skatter inte är något hinder för en effektiv ekonomi. Svensk ekonomi har gått som tåget under de år Tyskland haft stora problem med tillväxten. För tyskarna visar det svenska exemplet också att en generell välfärd, där även medelklassen får ut pengar från systemen, är mer kostnadseffektiv än mer selektiva modeller.
Merkel står på flera punkter kvar i en solid konservativ position, men har höjt skattetrycket (om än marginellt) samtidigt som tillväxten ökat. Regeringen har dessutom valt att satsa på utbildning för arbetslösa, istället för att försöka tvinga ut dem på arbetsmarknaden genom sänkta ersättningsnivåer.

Så Reinfeldt gjorde nog klokt i att distansera sig från tysk politik, samtidigt som solade sig i strålarna från den kvinna som pekats ut som Europas nya ”politiska centrum”.
Å andra sidan, påpekar en tidigare svensk diplomat jag talar med, så kan det vara värt att påminna om hur det faktiskt gick i det tyska valet. I opinionsmätningarna gick Merkels parti mot ett lysande segerval. När rösterna räknats hade hon tvärtom tappat väljare.
Om några dagar är det val i Sverige.

Friday, August 25, 2006

Min hjärna passar utmärkt för barn

"Männens hjärnor klarar inte av barn" påstår "debattören" Elise Claesson i dagens Aftonbladet. Hon fortsätter med påståendet att kvinnor ska "sitta vid grottan" och vakta barnen medan männen är ute och jagar.
Man tar sig för sin sluttande panna!
Hade vi inte fått nog av den sortens fånigheter? Hade vi inte kommit längre i det offentliga samtalet?
Själv känner jag mig bara delvis lockad av tanken på att ge mig ut i skogen och nedlägga älg, eller varg eller björn eller vad det nu kan vara för nåt. Min fru, däremot, sköt sin första älg förra hösten medan jag läste Alfons för barnen. När hon plockat ut hjärtat och inälvorna och flått djuret skickades det för styckning. Nu har vi frysen full av kött. För ett par år sedan sa min äldsta dotter att en storasysters uppgift var att stoppa om små bebisar (lillayster) och att lära sig skjuta.
Har det möjligen slagit Elise Claesson att genusmönstren är något vi lär oss? En del av det sociala istället för det biologiska arvet.
Men det märkliga är kanske inte att en knäpp debattör driver en sån här linje. Det märkliga är att en tidning väljer att göra en helsida av det. Och att en rad kändisar visserligen säger att de inte håller med henne, men samtidigt vräker ur sig de mest ärkereaktionära kommentarer om könsrollerna.
"Kvinnor har en modersinstinkt som gör dem extremt skickliga", säger Runar Söögard. Det framgår inte helt om han talar om sina egna brister i allmänhet eller om barnuppfostran i synnerhet.
"Kvinnor är bättre på barn, de är bättre på kvinnogöra i hemmet", säger Börje Salming.
"Jag tror faktiskt mammor har en ärvs förmåga att bättre försvara sina barn", säger Martin Timell.
Det får mig osökt att tänka på ett skämt Henrik Schyffert drog i tv en gång: Det vore bra om man kunde para Martin Timell och Per Elofsson. Då skulle man få en idrottsman som kunde gå in i en vägg han byggt själv.

Thursday, August 24, 2006

Ledare eller analyser?

Rången mellan ledare, rent opinionsmaterial, och så kallade "analyser" och "kommentarer" tycks bli allt otydligare. Jag tog upp saken i min bok Mäktiga medier – mager demokrati för några år sedan.
I dagens Pressen tidning skriver Hans Månsson en krönika i ämnet. Han menar att gränsen i dag är nästan omöjlig att dra. Journalister som vill vara opartiska skriver regelbundet åsiktstexter samtidigt som ledarsidorna blir mer öppna och mindre förutsägbara.
Möjligen är det en paradox att Hans Månssons kritik framförs i exakt den sortens text han själv väljer att kritisera.

Wednesday, August 23, 2006

Telegram från högerfronten

Gårdagens utspel från Maud Olofsson visar att hon med pigg energi bestämt sig för att täcka högerfronten i svensk politik. "Gärna låglönekonkurrens" sade hon i radions partiledarintervju. Gärna fler Vaxholm, med andra ord. Fredrik Reinfeldt lät nästan som en fackföreningskämpe när han avfärdade förslaget.
I det manifest Alliansen presenterade i dag hade Maud släppt sina mest löntagarfientliga krav. Inget om att göra det enklare att sparka ungdomar. Inget om låglönekonkurrens från låglöneländer. Kanterna slipas av för att Reinfeldts nya kosmetika inte ska börja flagna redan innan valdagen.
"Det behövs en stark Maud i alliansen om den ska kunna reformera Sverige" skriver Carl Bildt på sin valblogg.
Centerns väljare är därmed varnade.

Bäst som domare?

Vilken partiledare skulle du helst se som fotbollsdomare? frågar Aftonbladet på nätet i dag. Det är en märklig fråga eftersom svaret är helt ointressant. Själv skulle jag nog välja Göran Hägglund. Han verkar juste och noga med att följa regelboken. Han tar ingen plats och driver inte några utpräglat egna frågor. Precis som en domare ska vara.
Vem jag vill se som coach i ett fotbollslag, eller spelfördelare på planen, eller striker i mitt eget lag... det är en helt annan fråga.

Tuesday, August 22, 2006

Korkad bild av könsmakt

I dagens svenskan går Susanna Popova till angrepp mot feministernas användning av begreppet könsmaktsordning. Hon menar att kulturskibenternas reaktioner på den franska filmen Mot södern (som handlar om kvinnor som köper sex) visar att de inte vågar ifrågasätta kvinnors underordning.
Jo, ni har hört den förut.
Att kvinnliga högerdebattörer ger sig på feministerna är numera ungefär lika förvånande som attt Bo Lundgren ogillar det svenska skattetrycket. Ett sånt debattinlägg ger inte direkt utslag på richterskalan.
Ändå kan jag inte låta bli att undra: Vad är det egentligen som är så provocerande med könsmaktsordningen?
Den säger ju något mycket elementärt, nämligen att kvinnor som grupp är underordnade männen. En underordning som syns i lönekuvertet, i befordringsgångarna i arbetslivet, i näringslivets styrelserum och – kort sagt - i nästan varje del av samhället där det finns makt.
Det betyder inte att alla kvinnor är underordnade i alla lägen i livet. Det finns kvinnor som tjänar mycket pengar, som Susanna Popva. Det finns kvinnor som söker och får makt. Det finns kvinnor som, likt Charlotte Rampling i den franska filmen, köper sex av män i tredje världen. Men – kära Susanna Popova – sett i ett större sammanhang är detta ändå ett sorts undantag. Den som rest till Sydostasiens turistorter vet ungefär vad jag talar om. De allra flesta som köper sex är män. De allra flesta som säljer är kvinnor. Och det är ingen slump, inget utslag av en rad individuella livsval.
Jag inser att könsmaktsordningen utnyttjats av en del feminister för att svartmåla män och en del mindre genomtänkta skulle säkert hävda att alla kvinnor alltid är underordnade. Så är det förstås inte. Men att ersätta en teori om könsmakt med en lös, liberal och helt individualiserad världsbild är inte bara korkat - det är världsfrånvänt.

Thursday, August 17, 2006

Larsson till DN

Tja, det var väl knappast någon högoddsare att Thorbjörn Larsson blir ny chefredaktör för DN. Han verkar vara en person som älskar att vara operativ som chef, och i rollen som styrelseordförande för olika tidningar kan man inte vara det på samma sätt.
Dagens Nyheter får nu en av landets främsta tidningsmakare som chef. Det är bara att gratulera. Dessutom kanske Aftonbladet kan andas ut. Som styrelseordförande för Expressen hade Larsson tagit det som sin uppgift att slå sin gamla arbetsgivare i kriget (Larsson formulerade sig själv i de termerna när han var på Aftonbladet) om läsarna.
Från DN:s håll hördes under dagen en del grymtanden över att en kvällstidningsman ska ta över den "fina" tidningen. Det borde de inte vara oroade över. Tvärtom. Nu kanske DN får en chans att hitta in i den tabloidform man hällde ned den gamla tidningen i för ett par år sedan. Svenskan har kommit längre på den punkten. Det måste gå att göra en kvalitetstidning attraktivare, utan att för den skulle hemfalla åt det rent kommersiella tänkandet.

Monday, August 14, 2006

Hot mot civila i Libanon

Bilderna från krigets Libanon väcker obehagliga minnen från 80-talet. Min generation har vuxit upp med intrycket att Beirut var en ruinhög och Libanon ett oändligt kaos. Desto mer hoppfullt när utvecklingen på 1990-talet plötsligt vände. När Beirut tvärtom blev ett bevis för att läget aldrig är hopplöst. Att det alltid finns en väg mot fred och försoning.
Nu håller Israels bomber på att krossa den drömmmen. Deras svar på Hizbollahs osmakliga kidnappningar och raketbeskjutningar mot israeliska mål är helt oproportioneligt. Från en bekant med rötterna i Libanon får jag nu dessutom höra att den israeliska armén ringer upp och hotar civila. Min bekants syster blev uppringd klocka fem påå morgonen. Hon blev livrädd, övertygad om att något hänt hennes anhöriga. Varför skulle någon annars ringa så tidigt? Hon plockade upp luren och en röst om uppgav sig representera Israel berättade för henne att Libanons befolkning ska bombas sönder och samman så länge Hizbohlla fortsätter bomba Israel.
Ett rätt vidrigt exempel på psykisk terror mot civila.

Wednesday, August 09, 2006

Avgörande val mot kriget

Joe Liberman förlorade primärvalet i Connecticut mot utmanaren Ned Lamont. Lieberman var allt för vag i frågan om kriget i Irak, en fråga där demokraternas väljare numera kräver ett totalt avståndstagande.
Jag är inte alls förvånad. Jag var i Ohio för två år sedan för att bevaka presidentvalet och redan då var kriget den stora frågan för demokraternas kärnväljare och - inte minst viktigt - alla de aktivister som kampanjade för en Kerry-Edwards seger. I det lilla, helt spontant upprättade kampanjhögkvarteret jag brukade besöka i norra delen av Columbus hade flera mödrar till soldater i Irak gjort en utställning mot kriget. De visade bilder på sina söner, deras döda kamrater och skrev pamfletter mot de orättfärdiga grunderna för kriget.
Där står demokraternas kärntrupper, samtidigt som missnöjet växer även i bredare folkgrupper, breda nog att avgöra det kommande presidentvalet.
Men var står demokraterna? I flera år har partiet dragit åt olika håll, där Lieberman stått på den mest Bush-vänliga sidan. På senare tid har det funnits tecken på uppslutning bakom en mer kritisk linje, med krav på en tydlig plan för att lämna Irak.
Där måste demokraterna landa. Snart. Annars går man miste om en historisk möjlighet att återta initiativet i amerikansk politik.

Tuesday, August 08, 2006

Bildt och den svenska modellen

Åter på jobbet efter en lång sommar med barn och teaterprojekt (Blodsbröder på Kolhusteatern blev en publiksuccé, kanske jag ska tillägga) är det intressant att åter följa den dagspolitiska debatten. Gårdagens besked att den svenska ekonomin växer så det knakar måste gjort borgerliga politiker och debattörer rätt dystra till sinnet. På något sätt lyckas ju socialdemokratiska regeringar alltid få ekonomin på sin sida, en märklig slump, eller hur?
I dagens Expressen försöker ledarsidan gjuta olja på vågorna genom att ge Carl Bildt all cred för den ekonomiska uppgången. Jo, ni läste rätt. Carl Bildt. Mannen som under sin tid som statsminister drev landets ekonomi på randen till total kollaps. Mannen som under de senaste tio åren ägnat sig åt vaga styrelseuppdrag och internationella åtaganden av varierande tyngd.
"Ekonomer brukar säga att det tar tio år innan strukturella reformer får genomslag i ekonomin", skriver Expressen. Verkligen? I så fall borde uppgången kanske tillskrivas den Carlsson-regering som tillträdde 1994, med Göran Persson som finansminister. Den regering som fick det föga avundsvärda uppdraget att röja upp efter de borgerliga katastrofåren.
"Avregleringarna", skriver Expressen. Det är avregleringarna av telemarknaden, elmarknaden mm. som skapat dagens boom i ekonomin. Det kanske ligger någon sanning i det, men dessa avregleringar gjorde till största delen i politisk enighet och flera av dem genomfördes efter Bildts regeringstid.
Dessutom har flera undersökningar visat att avregleringarna varit långt ifrån uteslutande positiva. Löntagarna har utsatts för en orimlig press, aktörerna på de nya marknaderna är för få och konkurrensen för dålig.
Samtidigt döljer de goda tillväxtsiffrorna ett grundproblem - arbetslösheten är fortsatt hög. För 25 år sedan uppfattades det som en nationell katastrof om 2 procent av arbetskraften gick arbetslös. I dag har vi vant oss vid 5-6 procents arbetslöshet. Den socialdemokratiska regeringen har få svar, men strävar trots allt efter full sysselsättning. Den borgerliga alliansen har inga sådan mål. Tvärtom utgår de i sitt politiska tänkande från ekonomiska modeller som uppfattar den arbetslösheten som "naturlig". Om detta borde valdebatten handla.

Tuesday, July 18, 2006

Barn och Kolhus

Det var länge sedan jag skrev nåt på bloggen. Beklagar det. Sommaren har varit rätt hektisk, vilket mest av allt varit positivt. Det största är förstås att ha blivit pappa till Einar, som hade den goda smaken att födas på midsommarafton. Det är tredje barnet och lika omtumlande varje gång.
Så mitt uppe i Mellanösternkrig, G8-möten och annat har jag varit mer bortkopplad från verkligheten än normalt. Skönt på många sätt.
Ett annat skäl till detta är Kolhusteatern, en liten teater i Hälleforsnäs, som jag varit engagerad i sedan förra året. Vi befinner oss mitt uppe i slutrepetitionerna av musikalen Blodsbröder. Nej, ni behöver inte vara oroliga, jag ska inte sjunga för publiken. Min främsta funktion är att vara producent.
Jag har varit engagerad i flera folkrörelser de senaste två decennierna, men få av dem kan väcka ett så starkt engagemang och frigöra så mycket positiv energi som detta. 18 ungdomar och sju vuxna har ägnat hela sommaren åt att sätta upp pjäsen, som ni kan läsa mer om på Kolhusets hemsida. De flesta har varit med i olika uppsättningar under de senaste åren och är ruggigt professionella för att inte vara proffs, om ni förstår vad jag menar...
De sjunger, dansar, agerar och gör sig till på ett sätt som får nackhåret att resa sig.
Premiären är på fredag, den 21 juli. Se den!

Thursday, June 15, 2006

Så här gör vi i Stockholm

Joel Malmqvist har skrivit en läsvärd och underhållande grej på sin bloggg om att vara Stocckholmare och se hela sin stad invaderad av oss "lantisar". Jonas Morian har varit inne på samma ämne i ett par av sina inlägg.
Som inflyttad storstadsbo, som sedan på nytt flytt staden för Flen, tänkte jag bidra med en liten sann anekdot från verkliga livet.
En dag för några år sedan skulle jag, min hustru Åsa och en kompis från Skåne gå på bio. Kompisen var nyinflyttad och hade just börjat arbeta på kulturdepartementet.
Jag och Åsa stod först i kön och köpte våra biljetter. När det var kompisens tur bad han om att få en sittplats bredvid oss. Tjejen i kassan, som pratade bred söderdialekt, tittade upp med sur blick och sade:
"Om ni vill sitta bredvid varandra måste ni lösa biljetterna samtidigt. Så gör vi nämligen här i Stockholm!"
Hade vi bott i New York kunde vi säkert stämt henne och fått ett skadestånd på några hundra miljoner dollar. Nu nöjde vi oss med att köpa en påse bilar och en stor cola.

Sex och andra verksamheter

Hittade en kul sak i en motion till socialdemokratiska studentförbundets kongress, som avverkades i Linköping i helgen.
I en mycket vällovlig motion om att stärka lagen om sexuella övergrepp skriver en av de unga socialdemokraterna att "Sex kan ses som en överenskommelse mellan två eller flera personer att engagera sig i en gemensam verksamhet".
Sure.
Syftet var som sagt gott. Motionen handlade om att det ska krävas uttalat samtycke för sex. Och ändå... ändå känns det kanske en liten liten smula som att man överrationaliserar en "verksamhet" som bygger på andra centrum i hjärnan än de rent rationella.

Thursday, June 08, 2006

Illa, Ungt Val

Peter Gustavsson påpekar något viktigt på sin blogg: Ungt Vals höga siffror för Sverigedemokraterna var inte rimliga. Det bruna partiet måste ha kuppat på något sätt, vilket jag också antydde i min bloggtext i går.
Nu visar det sig att det var så. DN har gjort en opinionsundersökning som ger Sd drygt två procen i samma åldersgrupp som röstar i Ungt Val. Långt ifrån de nära 12 procent som Afonbladet tillskrev dem. Trist för Ungt Val, som redan förra valet fick stora problem när deras server brakade samman och hindrade många ungdomar från att rösta.
Det hindrar inte att hotet från Sverigedemokraterna måste tas på allvar. Där kan Ungt Val ändå tjäna som en varningsklocka. Partiet har under flera år byggt en organisation underifrån. Genom att stärka sina positioner i vissa nyckelkommuner ska de erövra stöd nationellt, är tanken. De har 7 miljoner i kampanjkassan. En tredjedel av det kommer från partibidragen i kommunerna, resten är privata bidrag från hemliga bidragsgivare.
De kommer inte in i riksdagen 2006. Långt därifrån. Men de kan ta plats som ett parti att räkna med, och det vore att rejält bakslag för alla former av humanism, solidaritet och människorvärde.

Wednesday, June 07, 2006

Snacka om varningssignal

Sverigedemokraterna blev tredje största parti i Aftonbladets Ungt val.
Jo, ni läste rätt. Tredje största parti.
Moderaterna vann med drygt 20 procent av rösterna.
Socialdemokraterna kom två, strax efter.
Sverigedemokraterna fick 11,9 procent.
Det brunaste av partier. Gänget som föddes ur det djupaste människoförakt och som nu gör allt de kan för att framstå som ett städat parti, dock ännu människoföraktande.

Okej, det hör till saken att Ungt Val inte är något statistiskt säkerställt material. I princip kan Sverigedemokraterna ha startat en kampanj på några skolor i södra Sverige, fått sina anhängare att rösta, och därmed höjt sina siffror.
Det hindrar inte att resultatet är en varningsklocka. I spåren av ungdomsarbetslösheten, segregationen och den osäkra situation som möter många unga på arbetsmarknaden gror det en brun surdeg i det svenska folkhemmet. Jag känner själv av den i min hemkommun Flen. Det är en påfallande mångkulturell ort. Över 20 procent av invånarna har sin bakgrund i ett annat land. Jag gillar verkligen den blandningen. Mina barn växer upp i en miljö som gör dem väl rustade att möta framtiden, som kommer vara utpräglat mångkulturell.

Alla resonerar inte så. Flen och Sörmland har drabbats hårt av rationaliseringarna i industrin under de senaste 20-30 åren, och många tar den enkla vägen ut – de skyller på nykomlingarna.
Förra vintern mötte jag en grupp från Sverigedemokraterna på gatan utanför mitt hus. De kom från Eskilstuna, De hade inlett valkampanjen.
De etablerade partierna måste se hotet. De måste ta problemen i samhället på allvar. Då kommer valresultatet, det riktiga resultatet, bland unga skilja sig radikalt från de siffror Ungt Val presenterat.

Wednesday, May 31, 2006

Maud bygger broar - men inte över floden

Centerns partiledare har en märklig förmåga att inleda sina meningar med ett resonemang, och avsluta med ett helt annat.
Jag lyssnade på hennes försök att förklara omsvängningen i kärnkraftsfrågan.
Maud sa:
”Den nuvarande strategin att avveckla har inte lyckats på 35 år, så kanske är det dags att byta strategi.”
Hon lyckades inte förklara på vilket sätt en avveckling gynnas av att hon nu väljer att bryta med de partier som vill avveckla för att istället samarbeta med partier som till och med vill bygga ut kärnkraften.
Maud sa:
”Istället för att avveckla en reaktor till under nästa mandatperiod ska vi satsa på vindkraft och andra alternativa energikällor.”
Hon glömde nämna att de båda frågorna hänger ihop. Så länge politikerna är otydliga om kärnkraftsavvecklingen får alternativen svårt att växa sig starka, för energibolagen satsar inte på dem.
Maud sa:
”Vi måste ha breda uppgörelser om energipolitiken, därför väljer jag nu en bred uppgörelse med de andra partierna i alliansen.”
Rent logiskt var detta nog det mest spektakulära Maud sa om partiets nya linje. Hur kan en uppgörelse bli bredare om man skär av hela vänsterblocket och vänder sig helt och hållet till de andra borgerliga partierna? Det är ungefär som att bygga broar för att förbättra vägnätet, men glömma bort att broarna med fördel dras över floden om de ska göra någon nytta.
Sanningen, som Maud inte kan prata om, är ju att centern numera gör allt för att det ska bli en borgerlig regering efter valet i höst. Då är inte ens energipolitiken helig.
Jag kan tänka mig att det sitter många centerpartister ute i stugorna och undrar vad som hänt med deras gamla hederliga folkrörelseparti.

Tuesday, May 30, 2006

Bra tjänstedirektiv

Det verkar nu klart med EU:s tjänstedirektiv, och det ser riktigt bra ut. I alla fall om man jämför med det förslag kommissionen lade fram för ett par år sedan. Ursprungslandsprincipen är struken och medlemsländerna har rätt att undanta offentliga tjänste, som skola och vård, från konkurrensprincipen. Det betyder att kollektivavtalen är räddade, liksom arbetsrätten och en del andra hyggligt viktiga saker som stod på spel.
Europaparlamentet ska visserligen behandla frågan ännu en gång, men det blir nog mest en expeditionsaffär eftersom ministerrådet antog grunderna i det förslag parlamentet redan godkänt en gång.
Det finns en del småknepigheter kvar. Vad händer till exempel när medlemsländerna ska anmäla nya regler till kommissionen? Var går då gränserna för direktivet? När ska öppenhet gå före nationella intressen? EG-domstolen kan få en del kniviga fall att avgöra i framtiden.
Som Mats Engström konstaterar på Aftonbladets EU-blogg är detta i alla fall en seger för den europeiska fackliga rörelsen, som efter en viss startsträcka mobiliserade alla krafter mot kommissionens urspungliga förslag. En enig europeisk fackföreningsrörelse, kanske ska tilläggas. Även facken i de nya medlemsländerna stödde kampen.

Shit, jag är inte med...

Läser i tidningen Resumé om bloggvärldens förmåga att sprida skvaller och information vid sidan av de etablerade medierna. De räknar upp ett antal bloggar som är viktiga för detta... och min är inte med! Shit, nu faller jag rakt ned i ett djupt existentiellt hål.
Fast kanske inte ändå.
Frågan handlade om de rykten som spridits på bloggarna om ett förhållande mellan Lars Danielsson och Helen Eduards och om de påföljande uppgifterna om att det var två folkpartibloggar som startat ryktesfloran. Jag vet inte vad man ska tro om detta. Själv hörde jag skvallret om statsrådsberedningen redan tidigt i vintras och valde att inte skriva nåt om det när jag startade den här bloggen.
En faktor som ingen skrivit om än i hela den där soppan är det faktum att rykten av den där typen alltid tycks uppkomma när en kvinna arbetar i en högt uppsatt position med en manlig chef. Jag känner flera kvinnor som drabbats av det. Sådana rykten faller in i en mansgrisig världsbild som går ut på att kvinnor inte kan avancera om de inte också går sängvägen. Unket och gammaldags. Man behöver inte ens kalla sig feminist för att se hur bloggarna om Eduards och Danielsson vuxit fram med könsförtrycket som undertext. Och det känns nästan lite snopet att jag själv berättat om ryktet för flera bekanta. Var jag en del av den könsmaktsordning borgerliga skribenter älskar att förneka? Jag antar det.

Monday, May 22, 2006

Ihåligt motstånd mot öppenhet

Agenda avslöjade igår att Sverigedemokraterna samlat in 7 miljoner kronor till sin kampanjkassa inför valet. En svindlande summa. En tredjedel kommer från de lokala partistöden i de kommuner där partiet sitter i fullmäktige. Resten är bidrag från privatpersoner.
Vilka?
Det vill de inte avslöja, och det finns inga regler som kräver att de ska göra det.
Detta sätter fingret på ett växande problem för svensk demokrati. I Europa är det bara Sverige, San Marino, Schweiz och Malta som saknar regler för öppenhet när det gäller bidrag till valkampanjer. För två år sedan föreslog en statlig utredning detaljerade sådana regler, som bland annat innebar att alla bidrag över 20 000 måste redovisas öppet av partierna. Sedan dess har inget hänt. Moderaterna motsätter sig lagen. De hävdar att den grundlagsskyddade valhemligheten skulle röjas vid öppenhet.
Det är ett ihåligt argument. Valhemligheten är avgörande i röstögonblicket, möjligen även när människor blir medlemmar i ett parti. I båda fallen handlar det om en likaröstprincip - jämlikhet. När det gäller bidrag till politiska kampanjer tar en marknadsprincip över. Den som har gott om pengar kan köpa sig mer inflytande (bidragen till partierna är ju knappast någon välgörenhet). I ett läge där valkampanjerna blir dyrare och dyrare och pengar allt viktigare för partiernas möjlighet att synas och höras är det ett demokratiskt anständighetskrav att väljarna får veta vem som står för fiolerna.
Den som vill se Agendas inslag och den följande diskussionen (där jag själv och Marie Abrahamsson från Svenska Dagbladet deltog) kan gå till Agendas hemsida.

Thursday, May 18, 2006

Ny Europablogg

Aftonbladets ledarsida tänker starta en ny blogg, Europabloggen. Det är Mats Engström, som nyligen gav ut boken Maktkamp Europa, som ska hålla i den. Ett utmärkt initiativ. Kolla på Aftonbladets på nätet så hittar ni bloggen.http://www.blogger.com/img/gl.link.gif

Tuesday, May 16, 2006

På SL kan ingen höra dig...

Hörde just årets mest underhållande freudianska slip på TV 4. Det var SL:s chef Jan Jangälv som sade att "passagerarna är våra bästa rökdetektorer."
Känner sig passagerarna verkligen säkrare efter ett sånt uttalande?
Watch out! På SL kan ingen höra dig skrika.

Friday, May 12, 2006

På dem bara Maryam

Maryam Yazdanfar har skrivit ett svårslaget inlägg på sin ständigt lika intressanta blogg. Maryam sitter i riksdagen för socialdemokraterna. I samma riksdag, för samma parti sitter en kvinna som heter Mariam Osman Sherifay.
Maryam beskriver hur medier, kollegor och andra ständigt blandar ihop dem.

"I princip har jag ingenting emot att bli ihopblandad med Mariam. Hon är smart och duktig, trevlig och snäll.

Men vi är inte samma person.

Vi är båda blattar.

Men vi är inte samma person.

Vi är båda kvinnor.

Men vi är inte samma person.

Hon pratar arabiska och jag persiska.

Men vi är inte samma person.

Hon kommer från Sundbyberg och jag från Solna.

Men vi är inte samma person.

Hon är född i Kairo och jag i Teheran.

Men, nej, vi är faktiskt inte samma person."

Och så räknar Maryam upp 14 riksdagsledamöter som heter Lars, som aldrig behöver utsättas för att blandas ihop med någon annan av "larsarna".
Kul, träffsäkert - och förfärande när man tänker på de bakomliggande förtryckarmekanismerna.

Wednesday, May 10, 2006

Giddens kommer halvvägs

Den brittiske sociologen Anthony Giddens besökte Sverige i går. Sedan han publicerade Tredje vägen för sju år sedan har han etablerat sig som en av Europas ledande politiska tänkare, från att ha varit en av dess ledande forskare.
Det var ett rätt imponerande arrangemang, med Arenagruppen som koordinatörer. Giddens talade om globaliseringen, och menade att den inte orsakat alla de problem man vanligen förknippar med den. Fattigdomen beror snarare på den demografiska förändringar och den tekniska och sociala utvecklingen.
Vilken social modell? frågade han sedan retoriskt om kvällen ämne: den Europeiska sociala modellen.
Vilken social modell lämner 20 miljoner utan arbete?
Och så argumenterade han för att välfärdssystemen behöver reformeras, om än inte nedmonteras, för att passa en ny tid.
Giddens är skarp och klar i sin analys, men han verkar helt blind när det kommer till de traditionella sociala och ekonomiska skillnaderna. Han talade om den nya välfärdssjukan - övervikt - utan att nämna sambandet mellan klass och övervikt. Det är den traditionella arbetarklassen som i dag motionerar för lite. Fitness har blivit en statusgrej för de välbeställda. Han talade om allt vanligare mentalsjukdomar, utan att nämna att människor som känner att de saknar valmöjligheter är mer benägna att utveckla sådana sjukdomar. Den saken påpekade Joakim Palme i ett inlägg, utan att få något riktigt bra svar av Giddens.
Den engelske lorden förblir dock en av de intressantaste politiska tänkarna i vår tid. Vems ståndpunkter är egentligen helt invändningsfria?
Ni som missade seminariet kan köpa det som en ipod-fil från arenagruppen.

Wednesday, May 03, 2006

Är 7 miljarder lite pengar?

DN:s ledarsida i dag innehåller ett fascinerande räkneexempel. Tidningen skriver:

"Och det är inte så att jobbavdraget (37 miljarder) och skattelättnaderna för företagen (17 miljarder) helt bekostas av de som är sjuka eller de som saknar jobb. De kortsiktiga förändringarna för dem uppgår till 7 miljarder."

Tänka sig, själv kommer jag i håg tiden då 7 miljarder ännu uppfattades som mycket pengar.
Eller är det möjligen DN:s verklighetsbild som är skev?

Rätt att möta Hamas

Riksdagsledamoten Maryam Osman Sherifay (s) ska träffa företrädare för Hamas när de besöker Sverige. Hon och miljöpartisten Yvonne Ruwaida. Rätt beslut. Det finns ett djupt missnöje, även på hög utrikespolitisk nivå, över beslutet att isolera Hamas. De valdes trots allt i ett öppet och demokratiskt val. Palestinierna vill ha dem som sina företrädare. När Sverige inledde dialog med PLO för några årtioenden sen var även den organisationen terroriststämplad. Dialogen spelade en roll för att göra PLO salongsfähigt. Hamas behöver samma sak. Palestinierna behöver samma sak. På kort sikt skulle det göra Israels företrädare rasande. På lång sikt skulle det ge dem en samtalspartner.
Enligt starka rykten är även EU på väg att inse sitt misstag att så snabbt stänga dörren för Hamas. Underhandskontakter har redan tagits.

Friday, April 28, 2006

Vad är moderaterna rädda för?

Centern har gjort en god insats för demokratin genom att nu öppet redovisa sina intäkter och kostnader i samband med valrörelsen.
Det borde vara ett anständighetskrav för alla partier. Till och med i USA, de brackiga valkampanjernas hemmvist på jorden, är det ett tvingande krav att öppet redovisa var pengarna kommer ifrån. Sverige har inga regler alls. Flera partier, bland annat centern och socialdemokraterna, har tidigare försökt driva igenom en lag för ökad öppenhet, men moderaterna och kristdemokraterna har motsatt sig detta.
Även nu är moderaterna mest tveksamma till nya regler. "Vi behöver inte lagstifta om allt", säger Sven Otto Littorin till tidningen Resumé.
Vad är de rädda för? Att inte längre kunna kritisera fackens bidrag till socialdemokratin för att de själva får omfattande bidrag från företag och privatpersoner? Så länge de säger nej till öppenhetsregler får de leva med den frågan.

Wednesday, April 26, 2006

Konsten att tänka två tankar samtidigt

Debatten om Kambodja och Pol Pots regim har blossat upp på nytt efter publiceringen av Peter Fröberg Idlings utmärkta bok i ämnet.
Om man bortser från Jan Myrdal, som verkar argumentera från en annan planet, så har flera av inläggen klartgjort några av de viktigaste skiljelinjerna inom vänstern i synen på tredje världen och internationell politik. Tydligast framgår det i Hedwig Ekerwalds krönika på FIB Kulturfronts hemsida.
Hon utvärderar sina egna misstag från den där resan hon, Myrdal och två andra gjorde 1978. Hon är öppen och prövande, men så kommer det avgörande. I slutet skriver hon:
"Varför ser inte männniskor i dag USA:s femtonåriga anfallskrig ... och all död och lidande det kriget orsakade?"
Hon menar att böcker som den Fröberg Idling skrivit "täcker" över USA:s brott. Underförstått - den borde inte skrivits, i alla fall inte på det viset.
Vadå täcker över?
Ska man inte få ta sig rätten att tala om flera övergrepp mot de mänskliga rättigheterna på samma gång? Alternativet är ju att USA:s brott används för att täcka över Pol Pots.
Just den hållningen kännetecknar tyvärr den mer kommunistiskt influerade vänstern i synen även på vår egen tid. Man kan - som jag gjort - kritisera USA hur mycket som helst för kriget i Irak eller andra övergrepp i kriget mot terrorismen. Om man sedan yttrar något fördömande om rebellernas och al Qaidas terror mot civila i Irak stämplas man ändå som imperialistlakej. Då "täcker man över".
Det är deprimerande.
Vänstern måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vänstern måste kunna fördöma övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, oboerende av vem som utför dem. Den dagen man har överseende med ett brott för att det är uppkopplat mot en större konflikt mellan USA och arabvärlden, den dagen är vi förlorade.

Tuesday, April 25, 2006

Journalister från medelklassen

Debatten om journalisternas partifärg är väl ungefär lika gammal som journalistiken självt, eller i alla fall som det moderna journalistbegreppet. Förr var det liksom ingen som behövde undra: den som jobbade på en sossetidning var sosse. Punkt slut.
I dag är det lite mer komplicerat, samtidigt som mediernas makt över den politiska dagordningen ökat.
Därför har bloggvärlden i dag fyllts av kommentarer på Kent Asps DN-debattartikel i morse. Jonas Morian har gjort sin tolkning, liksom Håkan Jacobsson och Johan Norberg.
Intressant nog faller flera av kommentatorerna in i samma jargong som alltid präglar den här debatten. De som själva är höger anser att journalistiken är extremt vänstervriden. De som står till vänster anser att massmedierna är huvudaktörer i en jättelik högerkonspiration.
Inget är antagligen sant.
Asps undersökning visar att majoriteten av journalistkåren är vänster, men att riksmediernas samhälls- och ekonomijournalister lutar mer åt höger.

Jag håller med Jacobsson (eller var det Norberg?) om att det är tveksamt att slå ihop samhälls- och ekonomijournalisterna som en grupp. Det är ingen vild gissning att högerdominansen är större (nästan total, skulle jag säga) bland de journalister som skriver om ekonomi. Samhällsjournalisterna är nog mer vänster.
Asps siffror visar inte heller på vilket sätt journalisternas partisympatier skulle slå igenom i deras rapportering. De allra flesta journalister vill berätta mångsidigt.
Det hindrar inte att journalistens personliga värderingar spelar roll. Ofta kan de vara helt avgörande för den bild medierna ger av verkligheten. Det avgörande är vilka frågor journalisterna ställer sig när de konfronteras med ett samhällsproblem. Låt oss säga att problemet gäller den höga arbetslösheten. Vad blir frågan? Är arbetsrätten för rigid? Är tryggheten för dålig för den enskilde, som inte vågar vara flexibel? Är lönerna för höga? Vilka skatter ska man sänka för att få fart på tillväxten?
Valet av fråga styr vilket svar man får.
Här tror jag att partisympatier spelar en viss roll. Jag tror också att journalisternas sociala bakgrund spelar roll, alldeles oberoende av deras partisympatier. Och det är ett känt faktum att dagens journalister i påfallande hög grad rekryteras från medelklassen. Många har föräldrar som själva varit journalister.
Det kanske i själva verket är ett större problem för mångfalden i svenska medier.

Tuesday, April 18, 2006

Maktkampen hårdnar

Jag måste berömma en tidigare kollega, Mats Engström, ledarskribent på Aftonbladet, som skrivit en väldigt bra bok om EU. Den heter Maktkamp Europa och är utgiven på Atlas.
Mats tar utgångspunkten i Reach, det direktiv för att begränsa användningen av farliga kemikalier, som EU antog förra året. Från början hade Margot Wallström föreslagit ett skarpt direktiv, men efter en intensiv lobbykampanj lyckades näringslivet vattna ur förslaget. Bokens poäng är att den visar hur stora resurser företagen och högern lägger på att påverka EU, och hur lite facket och vänstern intresserar sig. Det är en kritisk granskning av flera EU-områden där nyliberalismen vunnit segrar, och samtidigt en apell för mer EU-politik. Intressant och välskrivet.

Wednesday, April 12, 2006

Skakig nystart för Italien

Fyra dagars besök i Italien gav inte något bra svar på den avgörande frågan: Varför valde så många att rösta på Silvio Berlusconi? Hur kunde valet bli så jämnt?
Trots att Italiens ekonomi går sämst i Europa.
Trots korruptionen och de många lagändringarna, vars enda syfte varit att rädda Berlusconis medieimperium.
Trots Berlusconis bisarra personlighet.
Många vänsteranhängare jag träffade skyllde på hans makt över tv-stationerna, både hans privatägda Mediaset och det statliga Rai. Men det räcker knappast som förklaring. Den som tror att det är så enkelt att påverka ”massan” har inte höga tankar om medborgarnas förmågor.
Europaparlamentarikern Vittorio Prodi, äldre bror till Romani, gav en något mer nyanserad förklaring när jag träffade honom i Bologna dagen efter valet. Han pekade på tre faktorer somt talat till Berlusconis fördel. För det första, sade han, gav makten över medierna honom möjlighet att sätta dagordningen för valdebatten, som kom att handla om hans personlighet istället för sakfrågorna. För det andra bestod vänsteralliansen av en rad småpartier, vilket ger ett osäkert regeringsunderlag. I den jämförelsen föredrog många väljare den auktoritäre Berlusconi. För det tredje, och kanske viktigast, gick den katolska kyrkan in på högerns sida. Kardinalerna i Italien rekommenderade ett val på de partier som företräder en traditionell familjepolitik (att kvinnan ska vara hemma med barnen) och en politik ”för livet” (det vill säga emot abort). I det djupt katolska Italien kan den uppmaningen ha kostat vänsteralliansen hela det försprång man hade i vintras.
Ändå vann vänsteralliansen. Tack och lov.
Italien kan få en nystart, om än skakig och osäker.

Monday, April 10, 2006

Spännande in i det sista

Jag var inte ensam om att ta ut segern i förskott. Just nu sitter jag i fiket på ett hotell i Reggio Emilia tillsammans med några svenskar och ett gäng italienare, som dystert väntar på att ett mer slutgiltigt resultat ska presenteras. Berlusconi leder knappt i senaten, vilket skulle göra det möjligt för honom att blockera de flesta förslag från en ny vänsterregering.
Italienarna bredvid mig vrider sitt hår i förtvivlan. Men så är jag är det röda Emilien också.
Jag har frågat många av de jag mött under de senaste dagarna om varför Berlusconi kan vara så populär, trots sin korruption och sin politiska arrogans. Ingen har kunnat ge något riktigt bra svar. Många skyller på medierna, men jag tror inte på idén att medierna kan ändra människors uppfattning så radikalt. Flera vänsterpersoner jag mött har uttalat sig direkt nedlåtande om de som röstar höger. "De är lågutbildade och inte så upplysta", sade en man i Rom. "De står på en lägre kulturell nivå", sade en annan. "De läser inga böcker, ser bara på tv", sade en tredje.
Det ligger ett djupt folkförakt nedlagt i de kommentarerna. En bild av människor och hierarkier som kanske antyder varför Berlusconi kan nå sådan framgång, inte minst i den arbetarklass som traditionellt röstat vänster.
Ännu vet vi inte hur det går i valet, men en vänster som ska lyckas långsiktigt kan inte vara elitistisk.

Italien behöver reformeras

Det civila samhället röstar mot Berlusconi. Så kan man sammanfatta några dagars samtal om politik och valrörelse jag och en grupp från tidskriften Arena haft i Italien.
Kooperativ, fackliga organisationer och en uppsjö partier från mitten och vänsterut vill inget hellre än att bli av med Berlusconi. Att döma av de inofficiella vallokalsundersökningarna kan de lyckas med den saken. Ändå är de inte helt nöjda med valrörelsen.
"Vi har verkligen arbetat för att valet ska handla om sakfrågor som ekonomin, arbetslösheten och mediepolitiken", sade Claudio Treves från den fackliga organisationen CGIL när jag träffade honom i lördags.
Ändå har Berlusconi fått det att bli en folkomröstning om hans person. Alla hans utspel har i grunden handlat om honom själv och hans roll som politiker. Resultatet har gett Italien en valdebatt med mörka ekon från 1900-talet. Vid Forza Italias valfinal i Neapel skanderade publiken ”Duce”, ”Duce”, ”Duce” för att hylla sin ledare. Som svar reste Berlusconi högerarmen i en hälsning mot publikhavet.

Treves pekade ut några områden som en ny regering måste ta sig an. Tillväxten är lägst inom EU, arbetslösheten är hög, främst i södern där den på sina ställen är hela 20 procent. Berlusconi valdes med löften om ekonomiska reformer och tillväxt. Han var framgångsriik som företagar och lovade något liknande för Italien. Men han byggde sitt eget imperium genom monopol och ljusskygga uppgörelser med korrupta politiker. En sådan strategi kan aldrig lyfta en modern ekonomi. Den italienska ekonomin är en av Europas mest reglerade.
Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att den mitten-vänsterallians som utmanat Berlusconi på flera punkter framstår som mer liberal än högerregeringen. De vill avreglera delar av energimarknaden och bryta upp de monopol som korrumperat ekonomin. Den specifika italienska historien, med maffia och korrupta partier, gör att läget inte är helt jämförbart med svenska förhållanden.
Italien behöver långsiktiga reformer för att uppgradera ekonomin. Som det är nu kan Italien inte konkurrera med högteknologiska länder som Sverige, och inte med utpräglade produktionsekonomier som Kina eller länderna i östra Europa. Det krävs omfattande satsningar på teknik, produktivitet och utbildning. Det måste en ny vänsterregering jobba med. Men vänstern i Italien är mycket splittrad. Den koalition som utmanat Berlusconi har bestått av ett dussintal partier, som alla ska vara med när en ny regeringspolitik formuleras. Det kan bli den nystart Italien behöver.
Det kan också politiskt kaos.

Thursday, April 06, 2006

Den märkligaste av tidningar

Det talas mycket om kommersialiseringen av massmedierna, ett viktigt och svårlöst dilemma för hela det demokratiska samtalet. Medier bör vara underhållande och gå med vinst, samtidigt får de inte bli spekulativa eller göra underhållning av hela samhällslivet. En knut allt färre mäktar med att lösa upp
Mot den bakgrunden är det en märklig upplevelse att läsa senaste Resumé och den artikel om tidskriften New Yorker som Marcus Wilhelmsson skrivit. På två uppslag berättar han historien om världens "malligaste", och mest intressanta tidskrift. Från starten på 1920-talet, över storhetstiden under efterkrigsdecennierna, till dagens stabila journalistik och miljonupplaga. Alltid täta skott mellan annonsavdelning och journalistik. Om journalister som inte skriver något på 32 år för att de inte vill stressa fram något material. Om andra som fått 500 000 spänn i förskott för en text som sen inte publiceras (alla frilansares dröm?).Om en faktagranskning på gränsen till det bisarra. Tidskriften har 16 personer anställda för att bryta ned och granska det journalisterna skrivit. Alla som intervjuats kontaktas igen. Varenda stavelse ska vara rätt.
Och så lever man, på god journalistik av världens ledande skribenter. Seymour M. Hersch, Woody Allen, VS. Naipaul, Joan Didion mfl.
Wilhelmsson har följt reglerna i sin egen text. Brett, intressant, välskrivet och grundligt.
Rekomenderas, och det trodde jag inte att jag skulle säga om en text i Resumé, som ofta är intressant, men lika ofta navelskåderi för reklambranschen.

Tuesday, April 04, 2006

Vem lyssnar på Skugge?

Såg just att min tidigare kollega Åsa Petersen hamnat i en debatt med den allt märkligare Linda Skugge. Åsa skrev en krönika till försvar av aborträtten. Skugge svarade med ett personangrepp som måste vara bland det lägsta till och med hon gett sig på.
Åsas svar är desto bättre.
Det är faktiskt helt obegripligt att Skugge har kvar några läsare.
Dag efter dag ägnar hon åt att försöka ta billiga poänger i sina bloggar och krönikor. En av Åsas poänger är att Skugge tycks ha svikit alla de unga tjejer som beundrar henne för boken Fittstim. "Kalla dig inte feminist", skriver Skugge i sin blogg, samtidigt som tusentals unga tjejer hittat en identitet och en styrka i att, influerade av samma Skugge, kalla sig just det.
Snacka om att dra undan mattan för folk.

Monday, April 03, 2006

Facket över gränserna - det fungerar!

Det kommer fler upplyftande exempel på att de fackliga organisationerna börjar fatta hur den nya världen fungerar. På hemsidan för Europafacket för offentliga tjänster, EPSU, läser jag att fackförbund i EU och USA tänker göra gemensam sak mot den tyska energijätten Eon.
För drygt ett år sedan gick Eon med på att bara anställda fackligt ansluten personal vid ett kraftverksbygge tillsammans med det amerikanska företaget Louisville Gas and Electric.
Men nu har Eon ändrat sig. De följer inte uppgörelsen.
”Det skulle vara ett exempel på sällsynt dåligt socialt ansvar om Eon fortsätter konfrontera de amerikanska fackföreningarna”, säger Jan Willem Goudriaan, generalsekreterare för EPSU.
Det är bara att hålla med. Samtidigt är det upplyftande att se hur de olika fackliga organisationerna samordnar sina aktioner över gränserna. Eon är ett av världens största energibolag, med verksamhet i Sverige, Storbritannien, Holland, Italien, USA, Rumänien och en handfull andra länder. Det säger sig självt att ett företag av den kalibern har alla möjligheter att spela ut fackföreningar som inte håller koll på vad som händer i de andra länder där företaget verkar.
I det här fallet tycks påtryckningarna vara mest av politisk natur; en uppmaning till Eon att följa sina egna moraliska koder. Det kanske inte räcker hela vägen, men det är en början.

Wednesday, March 29, 2006

Kina - ett vågspel för facket

Var på ett intressant seminarium nyss på LO:s och TCO:s biståndsnämnd. Det handlade om Kina och fackets möjligheter att påverka utvecklingenn där.
Statistiken kring Kina ger lätt svindel. Det är världens fjärde största ekonomi. Det slukar mest cement, trä och andra råvaror av alla världens länder. Det registreras 1000 nya bilar per dag bara i Hong Kong. Samtidigt är det nya välståndet extremt ojämlikt fördelat. Landsbygden befinner sig ofta på 1800-talsnivå. Migrantarbetare exploateras i storstäderna. Arbetsmiljön dödar tiotusentals varje år.
Ändå är lagarna relativt strikt skrivna. Det finns minimilöner, reglerad arbetstid på 40 timmar i veckan och en del annat. Problemet är att lagarna inte betyder något i ett genomkorrupt system. Alla värden underställs den heliga tillväxten.
Det kinesiska facket, statligt och genomkontrollerat, är en del av systemet. Och just detta fack samarbetar If Metall och andra med. Moraliskt knepigt. Metall anser att det är nödvändigt med samarbete eftersom det är den enda kanalen in. Alternativet är att ACFTU, som facket i Kina heter, isoleras och tappar alla kontakter med demokratiska organisationer. Och, påpekar man, det finns öppningar. Det går att påverka lokala förhållanden och de svenska företagens agerande genom att vara på plats.
Jag inser också att det vore omöjligt med en isoleringens strategi, inte minst för att Kina i praktiken talar med oss ur en styrkeposition. Samtidigt måste de fria fackföreningarna upprätta kontakter med oppositionella. Journalisten Mats Wingborg satt i publiken och påpekade att det i dag finns ett sakta växande civilt samhälle i Kina, med organisationer som kräver att de existerande lagarna faktiskt respekteras. Dessa organisationer motabetas av myndigheterna och måste känna att de har omvärldens stöd. Då kan det vara möjligen vara moraliskt acceptabelt att även samtala med ett korrupt statligt fack.