Monday, October 30, 2006

Strunta i positionerna

Under de senaste veckorna har jag fört en massa samtal med aktiva socialdemokrater om partiets framtid. Många tar sin utgångspunkt i två artiklar på DN-debatt. Dels europaparlamentarikern Jan Anderssons text. Han sågade den gamla regeringens valstrategi, anklagade Ulvskog och Persson för att ha gått för långt till vänster och ville inte längre att partiet samarbetade med vänsterpartiet och miljöpartiet. Dels Morgan Johanssons text, som gick ut på att partiet måste gå till vänster och stå upp för sina traditionella väljargrupper.
Det är illa ställt med socialdemokratin, om dess två positioner är de enda tänkbara att förhålla sig till. Själv gillade jag båda artiklarna, även om det fanns mycket i dem som man bör invända emot.
Båda utgick ifrån att det var sysselsättningen, partiledningens oförmåga att presentera ett trovärdigt alternativ i den frågan - som ledde fram till valförlusten. Alla vet att det är de sämst ställda i samhället - ofta de lågutbildade - som drabbas hårdast av långvarigt höga arbetslöshetssiffror. Kampen för full sysselsättning är därför den kanske viktigaste komponenten i en klassutjämnande politik. Morgans problem är att han inte skriver in några hållbara vägar mot en sådan politik. Mer plusjobb räcker ju inte. Och han har också svårt att peka på inom vilka områden den tidigare regeringen, som han ju satt i, gjorde fel eller för lite.
Jan Andersson pekar ut EU som en möjlig väg. Han nämner även behovet av att expandera tjänstesektorn. Det tror jag är nödvändigt. Även om jag är emot avdrag för tjänster i hemmet inser jag att tänstesektorn måste växa (och göras vit) och att vi måste prata mer om hur det ska bli möjligt.
Morgan tar sin utgångspunkt i s väljartapp till Sverigedemokraterna i Skåne. Arbetarklassen röstade mörkblått. Jan Anderssons analys handlar mer om tappet till moderaterna bland medelklassväljarna. Orsaken till dessa två förluster har inte samma bakgrund och det är naturligt att man då drar lite olika slutsatser. Givet är dock att s inte kan vinna val i framtiden om man inte har med sig medelklassen. En framtida politik måste alltså handla om att fånga upp båda grupperna.

Jan Anderssons ilska mot vänsterparti- och miljöpartisamarbete är däremot lite svår att begripa. Dels för att det inte finns några rimliga alternativ när mittenpartierna gått åt höger, dels för att samarbetet på flera områden varit bra för socialdemokratin, inte minst på miljöpolitikens område. EU-frågan är mer besvärlig, men så länge både v och mp bestämt sig för att driva en EU-kritisk linje som inte nödvändigtvis handlar om att lämna unionen, går det att manövrera i den frågan. För mp är det ju bara en tidsfråga innan man släpper kravet på utträde.
Just nu behöver socialdemokratin en öppen debatt. Inte en debatt som handlar om att bygga murar mellan påstådda höger- och vänsterfraktioner.

Saturday, October 21, 2006

Nuder med foten i klaveret

I Ekots lördagsintervju fick Per Nuder svara på kritik mot partiledningen som Nisha Besara framfört i en intervju i tidskriften Arena. Nisha hade sagt det många känt under de senaste åren, att partiet under Persson fått lägre till tak, att den som protesterat mot ledningens linje riskerat att åka ut med fötterna före.
Nuder höll inte med, men hans sätt att avfärda Nisha måste ändå betraktas som milt uttryckt patroniserande. Hon kunde inte uttala sig i frågan, menade Nuder, för hon hade bara arbetat som "brevsvarare i statsrådsberedningen".
Dels kan man fråga sig varför hennes eventuella position som brevsvarare skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Dels måste Nuder har missförstått något. Nisha Besara har varit aktiv i socialdemokratin i åratal. Både i studentförbund, SSU och Stockholms län. Hon var ombud därifrån vid den senaste partikongressen. Hon har arbetat som sakkunnig åt Jens Orback med ansvar för integrationsfrågorna, varit chefredaktör för Tvärdrag och nu ledarskribent på Aftonbladet.
Nuders sätt att avfärda kritiken blev nu istället en sorts bekräftelse på Nisha Besaras ursprungliga ståndpunkt.
Nuder kom inte inte riktigt runt frågan med sin klapp-på- huvudet-mentalitet. Han satte foten rätt i klaveret.

Tuesday, October 17, 2006

En nödvändig debatt - på fel sätt

Jag måste erkänna att jag gillar Morgan Johanssons inlägg på dagens DN debatt. Han sätter fingret på vad socialdemokratins valförlust och det utbredda missnöjet i samhället handlar om - politikens oförmåga att ge några bra svar på hur man ska kunna skapa full sysselsättning och minska klassklyftorna, och dessutom göra det på ett sätt som inte stöter bort medelklassen.
Den som klarar det vinner val. I årets valrörelse lyckades Reinfeldt med den saken, inte Persson. Ett historiskt misslyckande av socialdemokratin. I senaste numret av Fokus redovisas dessutom uppgifter som visar att över 30 procent av väljarna inte visste vad socialdemokratin ville åstadkomma vid en valseger. Jag tillhörr dem som tror att detta inte bara berodde på ett kommunikationsproblem. Socialdemokratin var så fixerad vid att slå sig för bröstet över den förda politiken och kritisera alternativet, att man glömde bort att formulera egna visioner.
Däremot är jag nu oroad för att socialdemokratin blåser upp en intern strid som är onödig. Morgan skriver i sin artikel att det finns grupper inom partiet som vill driva politiken åt höger, bland annat genom att införa subventioner i tjänstesektorn. Själv gillar jag inte alls tanken på att subventionera hushållstjänster, men jag inser att landet behöver en starkare tjänstesektor om vi ska nå full sysselsättning igen. En tjänstesektor som inte är svart och som inordnas under normerna i den svenska modellen.
Att just nu måla in folk i höger- eller vänsterburar är direkt kontraproduktivt. Om målet är att hitta en modern klasspolitik för full sysselsättning borde debatten handla om vägarna dit.
Dessutom saknar jag fortfarande i den socialdemokratiska eftervalsdebatten en rejäl utvärdering av EU-politiken. Hur kan vi använda EU för att nå våra politiska mål? Reinfeldt pratar ju mycket ogärna EU, och alliansens praktiska politik i frågan ser ut att bli hyggligt nyliberal.
Där finns ett utrymme för socialdemokratin. Eller borde finnas, kanske man ska säga.

Thursday, October 12, 2006

Skandalerna politikens kärna?

Regeringens slits sönder moraliskt av svart arbetskraft(systematiskt och i stor skala, uppenbarligen) och obetalda tv-avgifter.
Samtidigt fälls SSU:s ordförande Anna Sjödin för bråket på Crazy Horse tidigare i år. Domen är djupt beklaglig, inte minst för att Sjödin tycks ha hamnat i ett slags Moment 22 på den där nattklubben. Att döma av de oberoende vittnen som framträtt blev hon provocerad av vakten, som betedde sig väldigt aggresivt mot henne redan från början. Då gjorde Anna Sjödin inte som man borde, nämligen dra sig därifrån och acceptera att vakten har rätt att köra ut folk. Istället satte hon hårt mot hårt. Tingsrätten bedömde att man inte får göra så. Vakter har befogenhet att avgöra vilka som får vara kvar på krogen. Gästerna måste, hur orättfärdigt vakten än beter sig, finna sig i detta.
Även om domen nu överklagas blir det väldigt svårt för Anna Sjödin att sitta kvar. Socialdemokratin befinner sig mitt i en avgörande självprövning efter valförlusten En ny politik och ett nytt ledarskap ska mejslas fram. I det läget är SSU handlingsförlamat på grund av ordförandens privata trassel med rättvisan. Det håller inte. Tidigare har SSU varit en viktig drivkraft i socialdemokratins inre debatter, så inte längre.

Wednesday, October 11, 2006

Klart besked?

"Vi är inte höger eller vänster, vi är en solidaritetsrörelse och därför är vi en vänsterrörelse."

Marita Ulskog sätter ned foten, typ, på Sekos kongress i Stockholm.

Borelius bortförklaringar

Maria Borelius försök att ursäkta sitt utnyttjande av svart arbetskraft blir bara märkligare. I dagens web-Expressen vidhåller hon att hon och maken delat upp hushållskostnaderna och att det ankom på henne att fixa hjälp med barnen. Han, som tjänat de stora pengarna, har stått för alla kapitalkostnader. Hon har stått för barnens och hushållets kostnader.
Borelius försöker få det att verka som om de levt ett modernt liv, med skilda ekonomier, men vad hon ger uttryck för är ju en genomkonservativ familjesyn. "Vi har gjort så att jag har varit den "lilla världen" och han har varit den "stora världen". Jag födde fyra barn på fem år och var väldigt pressad", säger Maria Borelius i Expressen.
Jag vet inte vad som är värst, att hon förvägrat en barnflicka försäkringar och pensionspoäng, eller att hon tar en så konservativ grundsyn för given.

Bloggarna regerar

Jag inser att jag måste följa Magnus Ljungkvists blogg lite mer intensivt framöver. Han har nu lyckats knäcka tre riktiga scoop under loppet av ett par veckor. Först granskade han Edvard Unsgaards reportage i Sveriges Radio, och fann att han, som nu arbetar åt Reinfeldt, varit betydligt hårdare i sin granskning av socialdemokratin än av den borgerliga alliansen. Ett av flera tecken det här året på att gränsen mellan åsiktsjournalistik (som jag själv ägnar mig åt) och så kallat "opartisk" journalistik håller på att sudddas ut.
Sen grävde han fram Maria Borelius inkomster under 1990-talet, en nyhet som Expressen omedelbart gjorde till sin, utan att nämna Ljungkvist.
Därefter var han först med nyheten att Billström skulle få gå som ledare för socialdemokratin i Stockholm och att Carin Jämtin skulle ersätta henne.
Den nyheten fyller mig för övrigt med blandade känslor. Carin har varit en av mina stora favoriter till att bli ny partiledare. Nu är det kört för den här gången. Å andra sidan får hon stora politiska erfarenheter i Stockholm. Kan s lyfta i storstaden? Utan ett jakande svar på den frågan kommer partiet förlora även nästa val.

Friday, October 06, 2006

Ett grundskott mot tryggheten

Det fanns mycket bra i Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration.
Jo, ni läste rätt.
Det fanns det faktiskt.
Reinfeldt talade väl om kvinnors rättigheter, behovet av ny miljöteknik och behovet av att invandrare får jobb och trygg försörjning. Han upprepade också vad han tidigare sagt om den svenska modellen. Facket är viktigt, samarbete är bättre än konfrontation och kollektivavtalen behövs för att ge trygghet på arbetsmarknaden.
Problemet är alltså inte i första hand den nya regeringens festtalsformuleringar.
Problemet är praktiken.
Hur ska lönerna mellan män och kvinnor kunna jämnas ut om man sänker skatten med 37 miljarder redan 2007? Det blir ju inte mer pengar till löner i offentlig sektor på det viset.
Hur ska integrationen öka om man samtidigt, som alliansen nu föreslår, slopar alla åtgärder riktade mot invandrare efter det omedelbara mottagandet?
Det största hyckleriet är dock arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt som regeringen bekänner sig till den svenska modellen föreslår man att det ska bli tillåtet att arbeta med f-skattsedel, alltså enskild firma, även om man bara har en uppdragsgivare. Ett företag kan alltså sparka folk ena dagen, uppmana de som förlorat jobbet att starta eget, och sedan anlita dem som egenföretagare mot en mycket lägre ersättning än de fått som anställda. En sådan politik undergräver den svenska modellen. Otryggheten ökar på arbetsmarknaden. I praktiken kan stora grupper löntagare bli rättslösa. Det är ett grundskott mot facket.
Slår man sedan samman detta med den nya regeringens vilja att ytterligare liberalisera tjänstehandeln inom EU blir effekten ännu allvarligare. Så mycket var formuleringen ”det nya arbetarpartiet”alltså värt .
Nu avgörs regeringens start av i vilken utsträckning de verkligen klarar av att skapa fler jobb. Gör de det lever de upp till sitt mest grundläggande vallöfte. Men vilken typ av jobb blir det?

Thursday, October 05, 2006

Låt det mullra

"Enligt uppgift mullrar det rätt ordenligt i riksdagsgruppen", skriver Helle Klein på sin blogg i dag. Det vore inte en dag för tidigt.
Personligen gillar jag flera av de personer som Göran Persson nu landsätter i den socialdemokratiska riksdaggruppen, men som grupp betraktat representerar Perssons gäng den stösta valförlusten i socialdemokratins historia.
Det finns gott om folk i riksdagen som nu kan och borde kliva fram och ta en större plats som ansikten utåt för partiet. Och Persson ska ju trots allt avgå, i det läget känns det rätt märkligt att hans politiska tjänstemän (även de kompetenta var för sig) nu tycks ha fått för sig att de kan hålla i utnämningsmakten.
Bunkern måste vädras ut.
Det räcker inte med en ny partiledare för att blåsa nytt liv i socialdemokratin.