Wednesday, November 29, 2006

Vilka lärare är kompetenta?

Lärarhögskolorna duger inte, konstaterar universitetskanslern Sigbritt Franke. Utbildningen ger för dåliga sakkunskaper, examina är för slappa och forskningsanknytningen för dålig.
Hårda ord. Själv är jag inte lika säker på att detta betyder att vi har en massa dåliga lärare ute på landets skolor, men sätter man det i samband med den nya regeringens (och lärarfackens) krav på att alla lärare på skolorna ska vara behöriga, det vill säga utbildade på landets lärarhögskolor, faller saken i ett annat ljus.
Vi ska alltså stoppa lärare med en annan bakgrund än lärarutbildningarnas, samtidigt som de inte klarar uppgiften att utbilda kompetenta lärare?

Skolminister Jan Björklund har under hösten gett en utredning i uppdrag att ta fram ett förslag som ska förhindra alla obehöriga lärare från att få fast anställning. Utredningen ska också se över möjligheten att en lärare bara ska få undervisa i det ämne denne har formell ämnesbehörighet för. Därmed går han lärarfacken till mötes.
Personligen tycker jag att detta är uttryck för ett skråtänkande, som i längden inte kommer gynna elevernas utbildning. Björklund vill alltså bygga ett stängsel runt läraryrket och tillse att det bara finns en ingång. Vad händer då med förnyelsen av yrket? Hur ska skolorna få influenser som kan utveckla pedagogik och ämnesvetande om alla lärare ska stöpas i samma form. När man talar med lärarfacken om detta säger de att deras yrke ska jämställas med läkarnas eller piloternas. Det krävs vissa kunskaper för att skära på rätt ställe respektive dra i rätt spakar så att planet lyfter. Vem vill åka med en pilot som saknar utbildning?
Problemet är bara att undervisning för barn knappast låter sig jämföras med att skära i kött eller dra i lite spakar i en cockpit. Barn och lärare möts i ett samspel där personliga egenskaper kan vara lika viktiga som formell utbildning.
Liberala Eskilstuna Kuriren delar min uppfattning. I en ledare den 18 november skriver de:
"Allt kan inte läras in på universitetet och alla som någon gång gått i skolan vet att social kompetens och gedigna ämneskunskaper är nog så viktigt. Att se en formell examen som enda vägen in i yrket är trångsynt."
Jag förstår att lärarfacken är bekymrade över att så få lärare är formellt behöriga. Jag förstår de som kräver att fler ska vara det. Men 100 procent? Alla lärare? En enda ingång till yrket?
Det vore en återgång till ett konservativt utbildningstänkande som jag trodde vi lämnat kvar på 1900... nej, förlåt, på 1800-talet.

Thursday, November 23, 2006

Några fakta om "working poor"

Okej, här kommer några hårda fakta i ämnet ”working poor” i USA. Det har ju renderat en del diskussion på min blogg. Siffrorna kommer från U.S Departement of Labor (svårt att klassificera som en utpräglad vänsterorganisation).
År 2003 var det 140 miljoner amerikaner som arbetade heltid under minst 27 av årets veckor.
3,8 procent av dem tjänade så lite att arbetsmarknadsdepartementet klassar dem som ”arbetande fattiga”.
Det var alltså drygt fem miljoner människor som arbetade heltid 2003 och ändå var fattiga.
Arbetsmarknadsdepartementet konstater även att 7 av 10 av de arbetande fattiga var vita, men risken för att hamna i gruppen ”working poor” är dubbelt så stor om du är afro-amerikan eller latino. Andelen arbetande fattiga är också större bland kvinnor än bland män. Det globala mönstret upprepas på amerikansk arbetsmarknad. De som är utsatta på ett plan (genom kön eller etnisk bakgrund) är även mer utsatta i arbetslivet.
Skillnaden mellan mig och Norbergs hangarounds, som varit så flitiga skribenter, är att jag uppfattar detta som ett socialt och moraliskt problem för ett samhälle. De uppfattar det som bra, för att det påstås öka den sociala rörligheten.
Att den grupp som inte rör sig uppåt blir kvar i fattigdom år efter år bekymrar dem inte.
U.S. Departement of Labor konstaterar även att det finns ett givet samband mellan fattigdom och utbildning. När jag då skriver att det i Sverige skulle krävas ett nytt kunskapslyft, en fortsättning på det lyft socialdemokratin drev fram för tio år sedan, för att minska fattigdomen, då blir jag angripen för det också. Då påstår några hangarounds att regionala högskolor är skit och att alla satsningar på att höja den samlade kunskapsnivån är meningslösa.
Tino G visar bockfoten alldeles tydligt när han föraktfullt skriver att visst finns det fattiga i USA, men problemet är att de är ”lågproduktiva”. Problemet är alltså deras eget, inte lönestrukturens. Sånt kallas människoförakt, mina vänner.
Och tro nu för allt i världen inte att jag hatar USA, bara för att jag ogillar fattigdomen där. Jag gillar inte fattigdomen i Sverige heller och USA är ett av mina verkliga favoritländer, inte minst för att de har en så levande debatt om sina egna samhällsproblem.

Sunday, November 19, 2006

40 procent - det är ingen liten grupp

Shit, det var väldigt vad många det var som ville rycka ut till Norbergs försvar! Jag måste nog angripa honom lite oftare:)
Seriöst: så bra, att det är timlönen som höjts för 60 procent av alla med minimilön efter ett år. Min fråga handlade dock om mer än så. Går det till exempel att leva på lönen efter ett år? 20 procents höjning på en så låg grundlön är ju inte direkt lysande.
Och kanske viktigast av allt: siffrorna betyder ju att 40 procent stannar kvar på minimilönen. Det är ingen liten siffra. Det handlar mest om personer utan high school utbildning, skriver Per Skedinger på Norbergs blogg, och han rekomenderar en satsning på utbildning i stället för på lön. Det är utmärkt med sådana satsningar. Kunskapslyftet var ett exempel i Sverige (och jag inbillar mig av någon anledning att Norbergs alla hangarounds, som svarat på min blogg, inte gillade den socialdemokratiska satsningen för tio år sedan ). Problemet uppstår om ekonomin ändå är uppbyggd på att en grupp jobbar med riktigt låga löner, och det finns trots allt mycket som pekar på att den är det. En mycket stor andel av de amerikanska låglönegrupperna tvingas ha två jobb. Ofta handlar det om nyinvandrade, legala som illegala. Det är fakta. Utsattheten är enorm. Den som fortfarande tvivlar om den saken bör läsa Barbara Ehrenreichs wallraffreportage Nickle and Dimed. Lysande samtidsjournalistik.
Det betyder inte att vi saknar liknande problem i Sverige eller Europa. Tvärtom. Vi har på relativt kort tid byggt upp en ekonomi som behöver lågbetald arbetskraft, svart eller vit. Att debatten om minimilön inte nått Sverige beror förstås på att de svenska lönerna sätts i kollektivavtal.

Thursday, November 16, 2006

Myten om de glada uppåtstävande

I en bloggtext argumenterar nyliberalen Johan Norberg för att USA inte bör höja landets minimiöner, som demokraterna vill. Han hänvisar till siffror som visar att 60 procent av alla som arbetar med minimilön ett år har höjt sin inkomst året efter. En högre lön från början höjer tröskeln för de som vill in på arbetsmarknaden, anser Norberg.
Tyvärr kan jag inte se att hans statistik stödjer tesen att arbetarna i USA gör en social karriär. Att 60 procent höjt sin inkomst året efter kan faktiskt lika gärna betyda att lönen är så dåligt att de måste skaffa sig ett jobb till, vid sidan av, för att få det att gå ihop. Många tvingas ju göra så. Det är definitivt bevisat. Och även om en del höjer sin lön efter första året på ett uselt betalt jobb: varför skulle det vara ett argument emot att höja ingångslönen? Det är väl fortfarande en miserabel inkomst för de 40 procent som inte höjer den?
Johan Nordbergs ovilja att låta de med lägst löner få en något bättre inkomst avslöjar tydligt var den nyliberala högern står i frågan om fattigdomen. Vissa måste vara fattiga för att samhället ska fungera, är grundtanken.

Thursday, November 09, 2006

Kärlek och bensinskatt

Ni måste bara läsa Ronnie Sandhals krönika i dagens Punkt.SE.
I en lysande satir raljerar han över de, bland annat Motormännens riksförbund, som anser att sänkt skatt på bensin är vår tids viktigaste politiska fråga.
Utgångspunkten är en tv-intervju där en företrädare för Motormännen säger att 1,3 miljoner svenskar inget hellre vill än att bensinskatten sänks.
Ingenting?
Inte världsfred.
Inte kärlek och fortplantning.
Inte Irakkriget eller ozonlagret.
Bensinskatten.
Läs den här.

Vilka avrättningar är ok?

"Utomrättsliga avrättningar (...) måste upphöra, säger Carl Bildt."
Citatet kommer från ett pressmeddelande. Bildt kommenterar Israels massakrer på civila i Gaza.
Och inomrättsliga avrättningar då?

Tuesday, November 07, 2006

EU-kommissionen tycker som jag

I helgen var ljuset på väg att slockna i Europa. En hel kontinent stod inför en kollaps i elnätet.
Det låter som en dålig Hollywood-rulle, men det var faktiskt mycket nära att bli verklighet. Och orsaken kan ha varit en lyxbåt med det lika Hollywood-klingande namnet ”Norwegian Pearl”.
Det tyska bolaget Eon har tagit på sig skulden. Det var deras beslut att stänga av strömmen i en kabel över floden Ems när den norska skutan passerade. Brottet orsakade överbelastning på andra delar av nätet. Europa var nära en total elkollaps.
Om det ändå vore så enkelt som att ett företag ligger bakom. Som om ett isolerat misstag kan förklara problemet.

I grunden är problemet att de senaste årens avregleringar och ökade konkurrens på elmarknaden har skapat ett kortsiktigt tänkande i branschen. När allt handlar om att vinna marknadsandelar snabbt får säkerheten stå tillbaka. Det blir olönsamt att ha ledig kapacitet i elnätet, just den kapacitet som hade kunnat förhindra nedsläckningen i helgen.
EU-kommissionen drar den rimliga slutsatsen, att detta borde tas som intäkt för att Europa behöver en samlad energipolicy.
I januari lägger kommissionen fram ett förslag om en reformerad energipolicy. Det är bra. Kommissionen tycker som jag. I alla fall på ytan. Låt oss också hoppas att det nya förslaget, som mycket annat från kommissionen, inte bygger på missuppfattningen att en öppen marknad löser alla problem. Marknaden måste häktas in i ett regelverk som tar hänsyn till säkerhet och långsiktighet.

När mammon talar

Det händer märkliga saker i mitt hemlän, Sörmland. Landstinget kommer, som det ser ut nu, att styras av en ohelig allians av höger och avhoppade vänsterpartister under de kommande fyra åren.
Först gjorde s och v upp om att styra tillsammans. De skrev en gemensam plattform och fördelade posterna i ledningen. Allt var klart för regimskifte.
Då meddelar plötsligt två vänsterpartister, Marco Venegas och Anne Barglund, att de tänker stödja en fortsatt borgerlig regim. Kaos. Varför? Först uppgav de arvodesfrågan. De ogillade att sossarna ville höja arvodena för politikerna. Probblemet är bara att s redan hade backat från sitt krav. De var överens med vänsterpartiet.
Det enda som återstår är Berglunds och Venegas personliga vinning. De antydde under presskonferensen igår att de var missnöjda med vänsterpartiets interna nomineringsprocess. De ville har tyngre uppdrag.
Ryktet säger nu att Gustaf Wachtmeister, moderat, lovat dem fetare uppdrag, och därmed högre arvoden än de annars skulle fått.
Osmakligt? På alla kanter.
Så går det till när mammon talar, även om lyssnaren råkar vara vänsterpartist.