Förväntad kritik av Sahlin

Hon dyker inte upp på möten. Hon är ytlig och politiskt opålitlig. Hon har svårt att få saker ur händerna. Omdömena om Mona Sahlin har hårdnat sedan hon seglat upp som den enda verkligt tydliga kandidaten till partiledarposten.
De flesta av dessa omdömen härstammar från förra gången hon kandiderade. Exakt samma kritik den gången. Enn Kokks svidande bloggsynpunkter bygger till största delen på hans erfarenheter av henne som partisekreterare i mellan 1992 och 1994.
På den tiden gick kritiken ganska djupt ned i rörelsen, vilket delvis förklarar varför så få ställde upp till hennes försvar när det började blåsa. I dag är jag inte lika säker. Mona Sahlin har självklart lärt sig något av de senaste årens politiska liv. Mitt intryck är att hon är en mer reflekterande politiker nu än då. Mindre villig att offra hela livet för rörelsen, men därmed också mer förmögen till självprövning. Jag tror många inom socialdemokratin ser den förändringen.
Dilemmat är fortfarande politikens "doer"-sida. Sahlin ligger ofta rätt i politiska frågor och få är så skickliga på att starta debatter som hon, men vad har hon åstadkommit under sin tid som minister? Vilka är hennes avtryck?
Det hon gjort, mer än någon annan, är att sätta frågor om jämställdhet och homosexuellas rättigheter på den politiska kartan. Utan henne ingen feminism i socialdemokratin.
Det är en allvarlig invändning att det inte hänt så mycket i praktiken under hennes ministärer, men vem kan å andra sidan säga att någon minister satt djupa avtryck under de senaste åren?
Budgetsaneringen och Perssons ledarstil satte stopp för mycket nytänkande.

Federley glad pristagare?

Hotell och Restaurangfacket har instiftat ett nytt pris, som det inte kan vara helt smickrande att få. De kallar det för Månadens patronlobbyist. Det ska ges till "den eller de som då har utmärkt sig som en synnerligen aktiv lobbyist för ett återupprättande av det gamla patronsamhällets sämre villkor och lägre löner för anställda inom Hotell- och restaurangbranschen."
Priset är en check på 200 kronor, som "bara" kan användas på en lokal där personalen har kollektivtavtal.
Kul, särskilt som den förste pristagaren är Fredrik Federley, mannen som mer än någon annan symboliserar centerpartiets flirt med nyliberalismen. Han får priset för sin kampanj till stöd för den kaféägare i Göteborg som inte vill skriva kollektivavtal med sina anställda. För att han så tydligt prioriterar "kampen för att inskränka fackets rätt att agera för högre lön och bättre villkor genom kollektivavtalet."
Priset påminner lite om det "gyllene armeringsjärn" som delades ut av SSU Skåne i början av 1990-talet. Det priset gick till folk inom arbetarrörelsen som utmärkt sig för ett särskilt betongsossigt beteende. De som fick ta emot priset, ett guldmålat armeringsjärn fastsatt i en liten klump betong, gjorde det alltid med ett stelt leende på läpparna, ett leende som sade : Jag har tillräckligt stor humor för att göra det här, men egentligen är jag jävligt förbannad.
Det återstår att se hur Federley reagerar.

Det börjar likna 1996

Först Wallström, sedan Jämtin. Allt fler verkar därmed dra sig ur kampen om att bli ny partiordförande för socialdemokraterna. Även Jämtins nej verkar bestämt och genomtänkt. Det enda som talar för något annat är att hon först lät sig nomineras av Stockholms arbetarekommun.
Men tillsvidare alltså – nej.
Börjar det inte likna 1996? Den gången föll flera huvudkandidater bort, av Tobleroneskäl eller för att de sade nej, och till slut blev Persson vald.
Nu verkar Mona Sahlin på nytt bli huvudförslaget. Vad ska hända den här gången? Och blir det Nuder som kliver fram om Sahlin inte kan ena partiet?
”Nuder måste ha något kort kvar i rockärmen”, sade en bekant som jag talade med förra veckan. Då var jag nästan säker på att hon hade fel. Nu vet jag faktiskt inte.
Nuder är en skicklig politiker, men det vore nästan parodiskt om socialdemokratin inte klarade av att skaka fram en kvinnlig partiledare när antalet kompetenta kandidater varit så stort.
Messing måste kanske kliva fram nu.

Obama

"Jag behöver veta lite mer om var han står i viktiga politiska frågor innan jag ger honom mitt stöd som ledare för demokraterna", sade en kvinna efter ett tal tidigare i veckan av Barak Obama i New Hampshire. Obama, en liberal från Chicago är årets rookie i amerikansk politik och han kommer sannolikt att offentliggöra sin kandidatur i början av nästa år.
Man kunde ju önska fler kommentarer av den typen i den process som ska ge socialdemokraterna en ny ledare. Var står de i viktiga frågor? Tja, så länge det inte finns några officiella kandidater får vi nöja oss med fragmentariska svar på den frågan.

Slut på svenskkurserna - eller?

Först lägger regeringen ett förslag om att dra in alla pengar till svenskutbildning av läkare som är utbildade utomlands men som vill arbeta i Sverige.
Förslaget är ett led i den generalla omläggning av politiken som den borgerliga alliansen lanserade innan valet – integration ska inte staten lägga sig i. De som kommer från andra länder ska få en introduktion efter ankomsten, därefter ska de klara sig själva.
Uppenbarligen har den nya regeringen inte förstått vad frågan handlade om. Antagligen har de sett framför sig hur tusen och åter tusen invandrade sitter av meningslösa kurser, när de egentligen borde vara ute och leta jobb. Och så visar det sig att kurserna faktiskt haft ett syfte! Jag kan tänka mig att många landstingspolitiker satte kaffet i fel strupe när de förstod att regeringens politik skulle undandra en av deras främsta rekryteringsbaser. Läkarbristen hade skjutit i höjden.
I dag läser jag i DN att skolminister Jan Björlund lovar att kurserna ska bli kvar. Ännu ett tecken på att regeringens politik är illa genomtänkt.

Höjda lägstalöner minskar fattigdomen

Jag kan inte riktigt släppa frågan om fattigdomen och de lägsta lönerna, en debatt som gått varm på den här bloggen de senaste veckorna. Debatten tog fart precis när jag hamnade på sjukhus för att en av mina döttrar fick en infektion i knät. Nu har jag haft lite tid att studera ämnet närmare.
Ett argument mot min ståndpunkt har varit att en höjd minimilön inte skulle minska fattigdomen eftersom fler blir utan jobb. Det argumentet vilar på tunn empirisk grund. Låt mig citera Economic Policy Institute, som ger en snabb överblick av läget:

"Does the minimum wage cause job loss?
A 1998 EPI study failed to find any systematic, significant job loss associated with the 1996-97 minimum wage increase. In fact, following the most recent increase in the minimum wage in 1996-97, the low-wage labor market performed better than it had in decades (e.g., lower unemployment rates, increased average hourly wages, increased family income, decreased poverty rates). Studies of the 1990-91 federal minimum wage increase, as well as to studies by David Card and Alan Krueger of several state minimum wage increases, also found no measurable negative impact on employment. Finally, a recent Fiscal Policy Institute (FPI) study of state minimum wages found no evidence of negative employment effects on small businesses.

New economic models that look specifically at low-wage labor markets help explain why there is little evidence of job loss associated with minimum wage increases. These models recognize that employers may be able to absorb some of the costs of a wage increase through higher productivity, lower recruiting and training costs, decreased absenteeism, and increased worker morale."

Mycket tyder också på att fattigdomen faktiskt skulle minska med högre minimilöner.
Efter 1990-talets reformer i USA är det fler som jobbar med låga löner, eftersom bidragen minskat. Det gör att fler inidivider och familjer påverkas av minimilönens storlek.
Enligt en studie av John T. Addison och McKinley L. Blackburn från 1999 visar att de höjningar av minimilönen som gjordes mellan 1983 och 1996 minskade fattigdomen, främst bland de som saknar grundläggande utbildning. Ytterligare en studie (av Isabel Sawhill och Adam Thomas) visar att en höjning av minimilönen från 5,15 dollar till 6,15 dollar skulle lyfta 900 000 personer ur fattigdom. I sina beräkningar har de kalkylerat med ett "worst case scenario", det vill säga att det skulle bli en något minskad chans att få jobb för de med lägst löner, och ändå visar deras beräkningar att reformen skulle reducera fattigdomen.
Minimilönerna i USA har inte höjts på nio år. De ligger i dag på 31 procent av genomsnittslönen för en amerikansk löntagare. Den lägsta siffran i modern tid.
Jag har lite svårt att förstå varför svenska debattörer blir så upprörda av att demokraterna vill höja minimilönen och i grunden handlar det - antar jag - om deras bild av den svenska arbetsmarknaden. De vill skapa en sektor med riktigt låga löner i Sverige och då måste de hävda att låga löner i USA är en fungerande modell för att öka välfärden. Men tyvärr - matematiken går inte ihop.

Gammal förnyelse?

I fredags var jag på ett seminarium på ABF Stockholm med den lite fantasilösa titeln "Vad vilja socialdemokraterna?"
Talade gjorde Mona Sahlin, Per Nuder, Håkan Bengtsson och Nisha Besara. Det var rätt kul att lyssna på argumenten.
Det mest slående var hur lite som hänt i förnyelsedebatten under de senaste två-tre decennierna. Sahlin, Bengtsson och Besara talade alla om vikten av att arbetarrörelsen inte blir självgod, att man inte lutar sig tillbaka och väntar på att den nya regeringen ska göra sig så impopulär att folk återvänder till socialdemokratin. Istället måste rörelsen söka sig ut mot nya sociala rörelser. På 1980-talet var det miljörörelsen, senare kvinnorörelsen och feminismen, och nu måste integrationsfrågorna och de nya klassklyftorna hanteras på samma sätt.
Rätt då. Rätt nu. Men vad har rörelsen gjort under tiden? Är det verkligen samma självgoda rörelse som 1976?
Säkert inte, men nog är det förvånansvärt mycket som blivit kvar i sina förstelnade strukturer, inte minst lokalt. Jag möter själv ofta inställnigen att "visst ska vi lyssna till andra, men då får de allt ta och packa sig ned till s-föreningarna för det är så vår struktur ser ut." Enligt regelboken, men inte så funktionellt. Folk går inte från Docklands till Folkets Park, som en snart avgången partiledare en gång hoppades.
Om det var något jag ändå saknade i debatten var det Europa och vad globaliseringen betyder för arbetarrörelsen. Där blev det lite luddigt och oformulerat.
En kul detalj: Nuder höll ett intressant inledningsanförande där han bland annat citerade Ingvar Carlssons anförande från partiets 100-årsjubileum 1989. Vem var Carlssons talskrivare på den tiden?
Jag är nästan säker på att det var Per Nuder.