Wednesday, February 25, 2009

Bra bild av Putins repression

I går publicerade GP min artikel om Kina, och i dag går man vidare på pressfrihetstemat med en oerhört intressant artikel om situationen i Putins Ryssland. Det är den ryske journalisten Oleg Panfilov, som skriver om myndigheternas hantering av pressfriheten. Hur Putin i princip i klartext beskrivit journalister som ett problem för samhället, och hur rättsväsendet anpassat sig till den hållningen. Mord på journalister klaras mycket sällan upp. Läs artikeln här.

Tuesday, February 24, 2009

Min krönika i Journalisten

I går publicerades min första krönika i Journalisten. Jag kommer skriva där någon gång i månaden under den närmaste tiden. Titeln är Blodet och etiken, och den handlar om den svåra frågan om medierna ska publicera även de mest blodiga bilderna på krigets offer. Läs den här.

Olofssons trolleri med procenten

Olofssons försök att bortförklara kritiken från centerrörelsen mot uppgörelsen om kärnkraften är nästan lite rörande. Hon hävdar att hennes parti ställer upp på 95 procent av uppgörelsen. Så mycket har centern redan beslutat om på stämmor och partimöten.
Det påminner lite om Sovjetunionens grundlag. Om man läste 99 procent av den kunde man nästan få intrycket att det var genuint demokratisk grundlag. Problemet var den sista procenten, det vill säga de där få raderna som slog fast att alla viktiga beslut i samhället måste gå via kommunistpartiets centralkommitté. Den sista procenten avgjorde allt.
I Mauds fall är de inte demokratin som står på spel (möjligen interndemokratin) utan i första hand kärnkraftens framtid. I de fem procent som centern inte beslutat om tidigare ingår ju nämligen beslutet att bygga ny kärnkraft.
Där kan man bolla med siffrorna hur som helst, man kommer ändå inte ifrån det faktum att det går helt på tvären mot centerns tidigare politik. Och detta utan att frågan diskuterats i centerrörelsen.
Klart att en och annan centerpartist är förbannad.

Wednesday, February 11, 2009

Alla borde veta mer om Turkmenistan

Jo, jag menar allvar. Alla borde verkligen det. Jag också. I dag träffade jag statsvetaren Jens Westlund, som funderar på att skriva något om det där märkliga, centralasiatiska landet. Och jag insåg att jag bara har ytliga kunskaper om ett av de säkerhetspolitiskt intressanta länderna i världen just nu. Ett extremt slutet, despotiskt land som inte tillåter någon fri press eller oppositionella politiker. Du hittar en del basfakta om landet på regeringens hemsida.
Dessutom har Reportrar utan gränser sedan länge betraktat landet som en av de främsta förbrytarna mot pressfriheten, och vårt kontor i Paris har samlat massor av information på den här hemsidan.

Friday, February 06, 2009

Blondinbella och smygreklamen

Så har det kommit en ny rapport om att Sveriges mest framgångsrika bloggare, Blondinbella, har försökt sälja in smygreklam på sin blogg. Uppgiften har cirkulerat många gånger förut, och nu verkar Bella och företaget kring henne åter ha hamnat med skägget i brevlådan. Eller ska man kanske säga med fingrarna i syltburken.
Expressen hade en artikel om detta idag. 
Blondinbella vill åka på skidresa och har erbjudit klädföretag att visa bilder med deras kläder från skidbacken mot att hon fick kläderna. Det kallas smygreklam, eftersom hennes läsare inte skulle känna till att kläderna var en del av en reklamkampanj.
Det blir allt vanligare med den sortens produktplaceringar. Gränsen mellan annonsplats och redaktionellt material tunnas ut. Förlorare är den fria journalistiken. Den journalistik som bygger på förtroende från läsarna, som ska veta att den som skriver gör det utifrån en oberoende position. 

Wednesday, February 04, 2009

Gör något för Isaak, nu!

Rapporterna om Dawit Isaaks hälsotillstånd är djupt oroande. Jag hörde ryktet att ha flyttats till ett sjukhus i Asmara redan i förra veckan. Det var under ett besök på Reportrar utan gränsers kontor i Paris. Vår handläggare för Afrika hade snappat upp det från någon av sina källor i Eritrea. 
Jag förde ryktet vidare till nätverket I Sverige, och nu har uppgiften uppenbarligen bekräftats. 
Desperationen ökar förstås. Över sju år har gått och nyheterna om Isaak har varit få. Regimen i Eritrea blockerar all information och låter inte någon träffa den svenske fången. De vägrar i själva verket acceptera att han är svensk medborgare. 
Och vad gör den svenska regeringen? En hel del om man ska tro uppgifterna från UD. De talar om tyst diplomati, och har i det läge som uppstått nu till och med vägrat berätta vilka kontakter man tar för att reda ut vad som är sant och falskt.
Den tysta diplomatin kan vara extremt effektiv, men i det här fallet är den inte det. Sju år är trots allt sju år, och nu kan det vara en fråga om liv och död. Frågan måste upp på högsta politiska nivå. Carl Bildt måste agera mot Eritrea. Sverige tar över ordförandeskapet i EU till hösten. Använd den maktpositionen för att påverka Eritrea.