Friday, March 29, 2013

Medborgarjournalistik och betelsaft

Varje gång jag varit i Burma har jag sett mig om över axeln. När jag kommit ut från något möte, när jag lämnar mitt gästhus eller klivit in i en taxi. Spanat efter säkerhetstjänsten. Utgått ifrån att den finns där. Någonstans.
Den här gången är det annorlunda. Inte för att säkerhetstjänsten lagt ned sin verksamhet. Övervakningen av det burmesiska samhället är fortfarande omfattande. Men de jag träffat under den här resan har varit lugnare. Öppnare. De vill inte längre vara anonyma. Jag kan skriva deras verkliga namn i mina artiklar. Ta bilder på dem och trycka i svenska tidningar.
De säger att ett fönster har ställts på glänt.
Som Ye Lin Aung. En ung man, bara drygt 20 år gammal, som tillsammans med några vänner startat en crowd sourcing sajt på nätet. De vill att unga i det här landet ska få en plats där de kan publicera sina egna nyheter. Det man brukar kalla för Citizen Journalism. Än så länge har de bara ett 20-tal skribenter, men en av tjejerna i nätverket, som för tillfället bor i Singapore, har planer på att starta utbildningar. Hon vill samla minst en person från alla större städer i landet och ge dem instrument att bli just sådana medborgarjournalister. Det har alla möjligheter att bli ett massivt verktyg för informationsspridning och nätverksbyggande.
Eller som Bo Bo Lwin. Honom träffade jag första gången under en reportageresa för två år sedan. Då ville han absolut inte träffas på sitt kontor. Det var för farligt. Saffransupproret låg bara två år bort och säkerhetstjänsten slog ned som hökar på alla försök att organisera det civila samhället. Bo Bo hade just startat en miljöorganisation. Han ville samla buddistiska ungdomar i små, lokala grupper för att engagera dem i kampen för ett ekologiskt mer uthålligt Burma.
Men just den detaljen, att samla människor för politiska syften, var ingen höjdare just då.
I dag har hans organisation utbildat 400 ungdomar, som tagit med sig de nya kunskaperna hem till sina städer och byar för att engagera andra ungdomar.
– Jag kan inte ens göra en uppskattning av hur många som är med i vårt nätverk, men det är i alla fall flera tusen personer, berättade Bo Bo. Och i dag kan vi samlas öppet. För tre år sedan fick vi inte ens hålla våra möten i klostren, och om bara en vecka kommer vi att fira femårsjubileum. Helt öppet och med minst 200 deltagare.
Det är den ena sidan av det nya Burma som är på väg att ta form efter att reformprocessen startade för två år sedan.
Det andra är förstås alla de problem som återstår.
Alla jag talat med har varit djupt oroade av det uppblossande våldet mellan buddister och muslimer. Först i Arakanstaten och nu senast i centrala Burma, där minst 40 människor dödats i sammandrabbningarna.
– Regeringen försöker framställa det som en etnisk konflikt, men de flesta munkar jag talat med avfärdar den tanken, sade Bo Bo.
Han och många andra är istället rädda för att det är militären som iscensatt våldsamheterna. De har förlorat en del av sin makt, och det pågår diskussioner i parlamentet om att begränsa den ytterligare. Under alla de år Burma styrdes av en militärjunta motiverade de sin egen makt med att den var nödvändig för att garantera stabiliteten. Konflikten i västra och centrala Burma, liksom det brutala inbördeskriget i Kachinstaten ger miliären en chans att säga att den fortfarande måste ha en central roll i det politiska systemet.
Okej, det får räcka som rapport för den här gången. Helt kort kan jag bara säga att Rangoon är en fantastisk stad. Satt på ett ölhak ikväll och drack en Mandalay Beer. Det var becksvart ute. Myllret av folk på gatorna var lika intensivt som vanligt. Betelsaften rann mellan tänderna på mannen vid bordet bredvid.
Det var 30 grader varmt.
Bara en sån sak.

Wednesday, March 06, 2013

Chávez och vänsterns dilemma

Hugo Chávez är död. Cancern, som han kämpat med under lång tid, tog till slut hans liv. Utgången var väl egentligen given redan när han under hösten återvända till Kuba för behandling och utsåg sin efterträdare i den nuvarande vice presidenten Nicolas Maduro.
Under större delen av sin regeringsperiod har Chávez varit en symbol för vänstern. Dels för dess återuppvaknande i Latinamerika. Chávez var den förste i en lång rad av vänsterledare under 2000-talet. Lula i Brasilien. Morales i Bolovia. Kirchner i Argentina.
Dels speglade Chávez vänstern kluvna hållning till radikal omvälvning och i vilken grad det är okej att begränsa de demokratiska förutsättningarna i namn av social rättvisa.
Det som skickade upp Chávez i det internationella strålkastarljuset var utan tvekan hans motstånd mot USA. När han valdes till president 1999 kallade han sig inte ens socialist, utan nationalist, och anspelade därmed på en bredare rörelse i Latinamerika, en rörelse bort från USA-dominans. Efter några år hakade Chávez på en rödare retorik på den nationalistiska. Han knöt när band till Kuba, Iran och andra diktaturer, som liksom han själv hade kampen mot USA högst på dagordningen. Under den gröna rörelsens uppror i Iran 2009 gav han den fundamentalistiska regimen sitt fulla stöd.
Han använde Venezuelas oljerikedomar till satsningar på utbildning, sjukvård och sociala program och minskade fattigdomen i landet. Ändå är Venezuela fortfarande ett av världens mest ojämlika länder.
Som politiker var han kanske mer än något annat en utpräglad populist. Det var han och "folket" mot "de gamla eliterna", som ansågs styrda från Washington.
I den kampen hamnade demokratiska rättigheter ofta långt ned på dagordningen. Det blir lätt så, när ledaren anser att demokrati är det samma som hans egen, högst subjektiva förmåga att känna av folkviljan.
Flera radiostationer fick stänga. Oberoende journalister trakasserades. När Reportrar utan gränser skickade ett undersökningsteam till landet för några år sedan blev de utslängda och förbjudna att återvända. Oppositionella politiker talade om ökade svårigheter att arbeta öppet. Rättsväsendet politiserades.
Själv har jag aldrig förstått hur han kunde bli en vänsterikon. I min bok gjorde de delar av vänstern som hyllade honom samma kardinalfel som tidigare i historien; de lät den delvis relevanta stora konflikten (mot USA:s dominans, kriget i Irak eller orättvisorna i världen) ursäkta övergrepp i en stat.
Chávez var från början soldat, och tog som många andra med den bakgrunden med sig den militära logiken in i regeringen. Det är sällan en lyckad kombo.


Tuesday, March 05, 2013

Reaktioner på Borgs utspel

I morse kunde vi höra att finansminister Anders Borg vill flytta över mer biståndspengar för att i högre grad finansiera flyktingmottagandet i Sverige. Han motiverade det med två faktorer. Dels att flyktingströmmen till Sverige ökar och därmed minskar motsvarande tryck i fattiga länder. På det viset skulle det gå att motivera ökade biståndsanslag till det området. Dels sade han att tillväxten i många länder i Afrika är så hög att det kan motivera mindre bistånd.
Det är, noga besett, två helt olika argument. Det enda bygger på att svenskt bistånd behövs, men kan portioneras ut på lite olika sätt. Det andra är ett större ifrågasättande av om bistånd behövs i en värld där fattigdomskartan inte är lika given som tidigare. Kanske mer i linje med moderaternas tidigare så ofta uttryckta ambition att lämna det så kallade enprocentsmålet i biståndet. En politisk linje som ingen egentligen lyft sedan valet 2006.
Jag är lite förvånad över att hans utspel inte mötts av starkare reaktioner. Det brukar vara kontroversiellt att använda biståndspengar till annat än bistånd. Det brukar vara ännu mera kontroversiellt att på det där viset ifrågasätta behovet av bistånd. Svenska Dagbladet hade en intressant artikel i ämnet, där partierna ger sina synpunkter, och det är väl egentligen bara miljöpartiet som riktar hård kritik mot Borgs hållning.  Dagens Arena skrev en artikel i dag för att samla in lite ståndpunkter från det civila samhället.  Annars har det inte kommit så många reaktioner. Men de kanske kommer. Inte minst borde väl biståndsministern i sinom tid ge sin syn på finansministerns utspel.