Tuesday, March 11, 2014

Horner gjorde yttrandefrihet i praktiken


Fyra journalister dödade i tjänsten under 2014. Den siffran kunde man idag på morgonen läsa på Reportrar utan gränsers hemsida. 
Några minuter senare var de fem. 
Den svenske journalisten Nils Horners död kom som en chock. Han kändes nästan evig, och var ständigt närvarande. Så fort något hände i Asien var han på plats, ofta med en hastighet som måste ha förvånat även hans chefer i radiohuset i Stockholm. När Benazir Bhutto mördades i Pakistan var han på plats. När protesterna bröt ut i Burma hade han med den hårt arbetande journalistens fingertoppskänsla redan skaffat visum, och var en av de första på plats för att rapportera. 
Jag träffade honom några gånger under de där åren då Burma var på väg in i sin demokratiprocess, och jag tror inte att jag någonsin träffat en journalist som varit så fokuserad och målinriktad. Men som många andra journalister som berättar från världens konfliktområden utsattes han också för stora risker. 
Det är i skrivande stund oklart vad som ligger bakom mordet på honom, men tillvägagångssättet, två mördare, ett skott, antyder att han var måltavlan.
Det är en fruktansvärd nyhet, och mina tankar går till hans närmaste kollegor och anhöriga. 
Antalet hot mot journalister har ökat på senare år. På flera sätt har det ökat dramatiskt. Det visar statistik från både Amnesty, Reportrar utan gränser och Committe to protect journalism.
Att fem journalister dödats i jobbet under 2014 är allvarligt nog. Dessutom sitter 169 journalister i fängelse, liksom 166 nätskribenter och bloggare. 
En förklaring till de ökade hoten är att allt fler av de parter som finns med i världens konflikter – reguljära arméer, miliser, maffia, gerillagrupper – betraktar journalisterna som en aktör i konflikten, inte som den opartiska skildrare av verkligheten som vi journalister själva valt att definiera oss som.
Därmed blir journalisten ett mål. ”A target”, som man skulle säga på engelska. 
I Syrien är det väldigt tydligt. Den syriska armén har konsekvent siktat mot journalister som försöker skildra vad som händer ute på slagfältet. Det mest kända exemplet är när den amerikanska journalisten Marie Colvin för två år sedan dödades tillsammans med flera kollegor i staden Homs. Den syriska armén visste att journalisterna, och stadens enda internetlänk, fanns i huset det valde att bomba.
En annan förklaring är att respekten för journalistikens roll har minskat totalt sett, även långt bortom de stora konfliktområdena.
Enligt Journalistförbundet har även antalet hot mot journalister i Sverige ökat på senare år. Var fjärde journalist som besvarat Journalistförbundets undersökning om hot mot journalister uppger att de i någon grad låtit bli att skriva om ämnen som en följd av att de blivit utsatta för påtryckningar, trakasserier eller hot. Norska Journalistförbundet rapporterar om liknande siffror från vårt grannland. En viktig förklaring är de ökade hoten från högerextrema grupper. 
Detta är djupt allvarligt. Journalisternas möjligheter att bevaka och berätta är en av grundbultarna i demokratin. Det finns inget exempel på en stabil, långsiktig demokratisk utveckling utan att det samtidigt funnits en fri press, och oberoende, granskande journalister. 
Men statistik och politiska krav känns futtigt en sådan här dag. När en av landets vassaste journalister har dödats under ett jobb i Afghanistan. När en av våra mest engagerade och personliga journaliströster har tystnat.