Sunday, October 12, 2014

Socialdemokratin är inte Game of Thrones

Jag gick med i socialdemokratin för många år sedan. Den 18 september 1982 för att vara exakt. Jag var 14 år. Det tog ytterligare en tid innan jag gav mig in med liv och lust i politiken, men när jag väl gjorde det blev det mer en livsstil än en hobby. Dagar, kvällar, helger och lov ägnades åt ideellt politiskt arbete. Kurser, studiecirklar, torgmöten och skolpresentationer. Och en oändlig rad möten.
Efter några år tröttnade jag.
Det var i början av 1990-talet. Jag insåg då att det enorma engagemanget också kan omvandlas till något destruktivt. Vid den tiden var både SSU och (delvis) Socialdemokratiska studentförbundet på väg att gräva ned sig i en fullkomligt ofruktbar konflikt mellan vad som lite förenklat kallades "förnyare" och "traditionalister". Eller kanske var det mellan "höger" (förnyarna) och "vänster" (traditionalister). Eller kanske mellan de som ville att Sverige skulle bli medlem i EU och de som ville stanna kvar utanför och som hävdade att ett EU-medlemskap en gång för alla skulle cementera Sverige som en kapitalistisk ekonomi.
Eller kanske handlade om rena personband. Ibland kunde det få direkt bisarra konsekvenser, som när en kompis till mig definierades om från höger till vänster för att hon inledde ett förhållande men en kille från "vänstersidan".
Poängen var att de båda falangerna var så hårt cementerade och i så hård konflikt med varandra, att under några år formulerade en ungdomsgeneration inom socialdemokratin sina argument som en motpol mot "den andra sidan". Effekten blev att ingendera sidan blev begriplig för världen utanför eftersom man var tvungen att känna till den ena sidans argument för att förstå den andras.
Jag var flera gånger med om att aktiva unga socialdemokrater försökte övertyga andra ungdomar om att bli medlemmar med argumentet att de var emot "traditionalisterna", som om det var en begriplig förklaring för någon som inte redan var inne.
Samma sak gällde åt andra hållet.
Jag lämnade min aktiva tid ungefär då. Efter att först ha definierats som extremt mycket vänster (för att jag ogillade marknadslösningar i offentlig sektor (men gillade självförvaltning och lokaldemokratiska lösningar) och sedan definierats som extremt mycket höger eftersom jag ville att Sverige skulle gå med i EU och för att jag gillade självförvaltning, som av vänstern då hade skrivits om som ett sätt att marknadsanpassa offentlig sektor, fast i smyg.
Sedan dess har det hänt mycket i socialdemokratins interna liv. Det går inte längre att inbilla sig att partiet är statsbärande, antalet aktiva är lägre och medlemmarna färre. De interna konflikterna kan fortfarande vara hårda, men de är inte längre lika cementerade mellan imaginära eller verkliga politiska eller ideologiska linjer.
Det var ett viktigt skäl till att jag förra året valde att ta ett halvt kliv tillbaka och bli chef för Tankesmedjan Tiden.
Men när jag nu läser om Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts uppgång och fall är det som om allt det där från 1990-talet kommer tillbaka. Suhonen skriver om "höger" och "vänster" som om det vore fasta av gud givna kategorier. Högern konspirerar, är hans poäng. Någonstans i partiets led, i folkdjupet och ute i arbetarrörelsens föreningslokaler, finns en verklig vänster, som måste hållas undan med taskspel och intriger.
Det är för det första en tveksam bild av verkligheten. Alla statsvetenskapliga undersökningar visar att väljarkåren generellt står lite till höger om socialdemokratin, samtidigt som basen i arbetarrörelsen, de aktiva, står lite till vänster. Men personligen tror jag att även dessa undersökningar är förenklade och bara ger en del av sanningen. Men det måste rimligen finnas någon förklaring till att vänsterpartiet aldrig lyckas bättre. Jag menar, om det funnes en bred, missnöjd vänster där ute, då skulle Sjöstedts parti ligga på 15-20 procent i valen.
För det andra är grupperingarna inom socialdemokratin inte längre så bergfasta höger eller vänster som de en gång var, eller i alla fall uppfattades. I Suhonens bok beskrivs hur en rad personer vänder sig emot Juholt, och flera av dem är personer som i andra sammanhang skulle uppfattas som vänster. Veronica Palm, Carin Jämtin med flera.
Alltså bör det ha funnits andra bevekelsegrunder för Juholts avgång.
Personligen var jag full av förväntan när Juholt valdes. Jag träffade honom första gången redan i mitten av 1980-talet  när han kom till SSU Skaraborgs årskonferens för att prata om mediepolitik. Då som senare gav han ett sympatiskt intryck. Han var bra på att se människor, på att lyssna. Och på samma sätt gillade jag när han lyfte in barnfattigdom och andra frågor i sina tal som partiledare. Liksom när han talade om kulturpolitik (även om Suhonen nu verkar vilja ta åt sig äran – för den saken och en del andra).
Jag trodde att Juholt skulle lyckas. Och i ungefär sex månader såg det ut att gå vägen. Flera personer långt från partipolitiken i min omgivning hemma i Flen var ofta raljanta och kritiska mot socialdemokratins yvige partiledare, men jag höll hårt på att han hade en plan, en plan som skulle fungera.
Men mediedrevet ville något annat.
Det går inte att läsa av Juholts tid uteslutande som ett spel internt i socialdemokratin. Som om socialdemokratin fortfarande är det där slutna universumet. Det är en av mina främsta invändningar mot det jag så här långt sett och hört om Suhonens bok. Att den bygger på samma vi-mot-dem-logik, samma introverta bild av att "den andra sidan" i en intern strid är så mycket med ondskefull och mer värd att bekämpa än politiska motståndare utanför partiet.
Det går ju inte komma ifrån att alla partier i dag är extremt känsliga för de breda massmediernas sätt att hantera dem. Ett mediedrev i en politisk affär kan omkullkasta åratal av politisk planering eftersom mediernas främsta  makt är att avgöra vad människor pratar om. Handlar den offentliga debatten om Juholts slarv, liksom det en gång handlade om Sahlins slarv när hon var på väg att bli partiledare, då skymmer det sikten för alla andra frågor. Juholt hade kunnat prata om barnfattigdom dygnet runt under den där perioden, ingen hade ändå tagit just det samtalet vidare så länge hans hyresslarv eller andra misstag stod i centrum.
Jämförelsen med Sahlin är förresten intressant. Även den gången gick det (obekräftade) rykten om interna läckor, maktkamp och intriger som "egentligen" skulle varit orsaken till hennes fall. Inte heller den gången kunde konspirationsteorierna komma ifrån det faktum att läget till slut blev ohållbart. Det var inte partikamraterna som avsatte Sahlin, det var mediedrevet kombinerat med hennes egna misstag i hanteringen av medierna.
Detsamma kan sägas om Juholt.
Mest problematisk är kanske ändå den bild av arbetarrörelsen som ligger under ytan i Suhonens resonemang kring boksläppet. Suhonen säger att han vill rädda arbetarrörelsen från konspiratörerna och högervridningen. Men de personer som han pekar ut som ansvariga är alla valda representanter för socialdemokratiska basorganisationer. Mikael Damberg var ordförande för Stockholms län, Thomas Eneroth för Kronoberg, Annelie Hulthén kommunalråd i Göteborg. Suhonen får det att framstå som att Juholt var vald av "folket", trots att han i praktiken inte hade en majoritet i valberedningen bakom sig när han valdes till deras kandidat (enligt uppgift från andra böcker i ämnet fick Juholt fem röster, Östros tre och Damberg tre när valberedningen röstade), medan verkställande utskottet skulle vara något annat.
Men de är ju också valda av kongressen. Av sina partidistrikt och arbetarkommuner. Och i ett läge där socialdemokraterna är på väg ned mot 20 procent i en del opinionsundersökningar, som fallet var under drevet mot Juholt, vore det tjänstefel att inte göra något åt saken.
Man kan tycka vad man vill om socialdemokratisk politik, men för mig är det inte givet att Daniel Suhonen skulle vara bättre på att uttolka rörelsens "verkliga vilja" än de som faktiskt är folkvalda av samma rörelse.
Det är ofta hårt i politiken. Människor visar inte alltid sina bästa jag. Och ja, det är ett faktum att knivarna ofta slipas extra skarpa i de interna socialdemokratiska striderna, men det som framkommer i utdragen och slutsatserna i Suhonens bok antyder att han tittat lite för mycket på Game of Thrones under arbetet med texten. Det och i sin egen spegel.