Thursday, April 24, 2014

Det är alltid viktigt att förstå - även en näthatare

Det har brutit ut en våldsam debatt kring Jonas Thentes debattinlägg om näthatet.
Thente menar att den sortens hat, mordhoten, de verbala kränkningarna och de felstavade klagobreven,  i första hand kommer från utanförskapet. Det är "männen och kvinnorna med små påhugg, diversearbetarna, trisslottdrömmarna, långtids- och förtidspensionärerna, de arbetsmarknadspolitiskt åtgärdade med sina olönsamma företag, de lägsta tjänstemännen", som känner sig bortglömda i det nya samhället. 
Och med internet har de fått en röst. Kan man inte bli älskad av samhället i den reala världen kan man bli hatad i det virtuella.
Flera av dem som utsatts för näthat har reagerat hårt mot hans beskrivning. Bland andra Åsa Linderborg och Maria Sveland skriver, helt korrekt förstås, att näthatarna långt ifrån alltid kommer från den samhällsklass Thente beskriver. I själva verket är det en smula fördomsfullt att anta detta. Det hat som Linderborg och Sveland mött kommer förstås inte alltid från personer ur arbetarklassen eller de som lever i utanförskap. 
På det viset delar jag deras kritik mot Thente. Men ändå sympatiserar jag med om hans övergripande ambition att förstå och därmed förklara en del av näthatet. Varför skulle det vara så problematiskt att tänka sig att i alla fall en del av näthatet bottnar i en känsla av vanmakt?
Normalt brukar vänstern i svensk och internationell politik hävda att brottslighet och mänskliga felsteg har en bakgrund som bottnar i sociala och ekonomiska villkor. Det behöver inte alltid vara en förklaring som handlar om fattigdom och utanförskap. Terroristerna som flög in i World Trade Center 2001 kom i huvudsak från en välutbildad medelklass i Mellanöstern. Deras handlingar var djupt, djupt omoraliska och fel. Men det var inte orimligt att analysera terrordåden mot bakgrund av de senaste 20-30 årens utveckling i Mellanöstern. På det viset går det ju att förstå varför en grupp unga män är beredda att offra sina egna liv för att ta tusentals andras. 
I de fallen är det normalt den politiska högern som säger att det inte behövs någon förståelse. Det räcker med fördömanden, och några dussin drönarplan som kan göra slut på eländet.
Det har länge varit ett genomgående tema i den ideologiska konflikten mellan vänster och höger. Vänstern söker samhälleliga förklaringar till individuella handlingar, vilket inte på något sätt ursäktar den som gör fel. Det är också en viktig faktor. Näthat ska fördömas. Hårt. Och bestraffas i en rättsprocess om det går att spåra källan till mordhot och liknande. 
För den som anser att parallellen till terrorismen är långsökt finns det gott om mer vardagliga exempel. I min egen närhet har näthatet slagit till extra hårt de senaste dagarna. Ett av mina barn har utsatts för mordhot och grova kränkningar i ett socialt medium. Det har drabbat både henne och flera av hennes tjejkompisar. Jag har varit rasande, och känt en enorm vanmakt inför anonymiteten på nätet.
Allt, meddelandenas karaktär och det faktum att en viss grupp tjejer är utvalda, talar för att det är en person i deras närhet. Någon som på något sätt fått för sig att den där sortens hot är rätt sätt att göra sin röst hörd i deras grupp. Kanske också för att göra sitt namn (om än i formen av ett anonymt alias) känt på skolan.
Det måste vara rimligt att leta efter en förklaring. Där och i liknande fall. Att förstå någons bevekelsegrunder är inte det samma som att legitimera.