När mobbarna har makten

När jag reste på Balkan på 90-talet reflekterade jag ofta över hur dramatiskt det politiska ledarskapet skiljer sig mellan olika tider, länder och kulturer. I början av 90-talet hade det forna Jugoslavien kastats in i ett blodigt inbördeskrig. Grannar hade blivit fiender. Ett folkmord utspelades framför Europas ögon.

Hur var det möjligt? Min slutsats då, var att utvecklingen, även om det på Balkan fanns en folklig misstänksamhet mot andra folkslag, hade kunnat ta en helt annan väg om regionen haft annat än macholedare som Milosevic, Karadcic och Tudjman.

Jag reste bland ruinerna av städer som Mostar och Sarajevo, och undrade vad det egentligen är som händer i ett samhälle när det politiska ledarskapet börjar låta som skolgårdens mobbande machokillar? Vad är det som gör att den sortens ledarskap plötsligt blir efterfrågat? Och vad är det som gör att det motsatta är fallet? Att en befolkning och ett system plockar fram politiska ledare som gör tvärtom om; söker dialog och samtal snarare än gapig konfrontation och våld.

Johan Hiltons krönika om Donald Trump som en av dessa skolgårdsmobbare (DN 15/2) påminde mig om de där frågorna.

Den gången tänkte jag att svaret var demokratiska traditioner och robusta institutioner som befrämjar tolerans. Ett samhälle kan inte lättvindigt ta klivet från en auktoritär, våldsbenägen politisk kultur till en samtalskultur baserad på respekt och öppenhet. Det tar tid. Det kräver att samhället lyckas, och sen lyckas igen, och igen. Till slut är strukturerna, och ledarkulturen, en annan. Balkan hade inte tagit sådana steg på 90-talet.

I dag måste vi tyvärr ställa oss den omvända frågan: vad är det som driver processen i andra riktningen? Varför går vi mot en mer auktoritär kultur? Svaret är antagligen rädsla. På Balkan var människor livrädda när ett auktoritärt med stabilt system skulle bytas mot något annat. Mellantiden präglades av anarki.

Även här finns en parallell till skolgården. Liksom Hilton var jag en av dem som inte passade in där, som inte var tillräckligt bra på att slåss, som smög längs väggarna, var lite för intresserad av böcker, lite för smal och benig, för att matcha det smala register av personligheter som accepterades. Styresformen måste nog definieras som anarki. Den starkes rätt. En rationalitet inte helt olik krigstillståndet.

En sådan miljö föder en enorm rädsla. Och det är inte de som är längst ned som ger mobbarna makt. Det är de som är näst längst ned. De som är livrädda för att kana ned ytterligare ett pinnhål i skolgårdshierarkin. 

Även det blir en iskall parallell till de amerikanska och europeiska samhällen som nu lyfter in skolgårdsmobbare efter skolgårdsmobbare i maktens centrum. 

Nationalismen frodas i Ryssland

Det börjar nästan bli svårt att uppbåda någon förvåning när det kommer nyheter om den ökande ryska nationalismen. Gränsen är för länge sedan passerad. The Bottom is nådd, som en berömd tennistränare uttryckte saken.

Senast i raden av stolligheter är ett förbud mot utländska tränare i den ryska högstaserien. Enligt Aftonbladet har Rysslands idrottsminister signerat en lag som förbjuder detta. 

I dag finns sex utländska huvudtränare för de ryska lagen. Hur lång tid får de på sig för att lämna ligan? Det framgår inte av bladets nyhetsartikel. 

Jag skriver just nu på en bok om Conrad Carlsson, en man som var med i finska inbördeskriget, bland annat, och i min research kring detta handlar en del om den ryska nationalism som växte fram under 1800-talet, på samma sätt som nationalismen grep om sig i de flesta av Europas länder vid den tiden. Men Ryssland var ett imperium, vilket gjorde att den ryska nationalismen fick konsekvenser för hundratals folkgrupper som skulle "ryssifieras". 

Putin anklagas ibland för att vilja återskapa Sovjetunionen, men när man läser om 1800-talet är det uppenbart att flera av hans viktigaste inspirationskällor kommer från den tiden. 

Är det vapenhandeln som spökar?

Så mycket handel med Saudiarabien, och ändå tål de inte kritik. De som säger att handel leder till demokrati borde läsa nyheterna från Kairo.
Margot Wallström tillåts inte hålla tal för Arabförbundets möte i den egyptiska huvudstaden. Skälet sägs vara att utrikesministern varit allt för kritisk mot läget för de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien. Det är intressant av flera skäl. Ett av huvudargumenten för de som vill behålla vapenavtalet med Saudiarabien är att det blir enklare att påverka landets demokratiutveckling på det viset.
Sverige har i dag ett omfattande handelsutbyte med saudierna. Landet är vår överlägset viktigaste exportmarknad i Mellanöstern. De flesta svenska storföretag finns på plats, vilket också var skälet till att 31 näringslivstoppar i fredags skrev på DN-debatt att vapenavtalet borde förlängas.
Men trots att vi alltså har ett så omfattande handelsutbyte med Saudiarabien är dess makthavare så känsliga för kritik på MR-området att de stoppar Wallström från att tala inför Arabförbundet.
Min fråga nu är: Hur stor måste exporten bli innan teorin att handel leder till demokrati omsätts i praktiken?
Det räcker uppenbarligen inte med dagens nivåer.
Eller kan det helt enkelt vara så, att teorin inte stämmer? Att ett land som Saudiarabien helt enkelt inte låter sig påverkas på det viset?
Det finns förstås ytterligare en förklaring till den skarpa reaktionen mot Sveriges utrikesminister. Vapenavtalet kanske redan är uppsagt.
Men det vågar man väl knappt hoppas på.

Varför sitter publiken, i Bananrepubliken?

Nej. Nu räcker det. I höstas, direkt efter valet, var vi ganska många bland de politiska kommentatorerna som ansåg att alliansen gjorde ett misstag. Stefan Löfven sträckte gång på gång ut handen, bjöd in till öppna samtal om samarbeta över blockgränsen, för att SD inte skulle få något inflytande. Det enda sättet att undandra SD från makt var ju att bilda en majoritetsregering. Eller åtminstone en regering som kunde räkna med en majoritet i riksdagen.
Men partiledarna för den borgerliga alliansen var benhårda. De tänkte inte prata med Löfven. Var han dum nog att bara ha fått drygt 30 procent av rösterna i valet fick han skylla sig själv, typ.
Det var en del putande underläppar och bittra uppsyner inblandade också. Inte tusan skulle den där metallarbetaren från Norrland komma och ta regeringsmakten från allianspartierna! De visste ju att de hade rätt om de politiska vägvalen.
Nu ser vi resultatet.
SD fäller den första budgeten.
De borgerliga partiernas vägran att prata i höstas gav alltså SD inflytande. Det är ett nu ett matematiskt faktum.
Och vad gör allianspartierna då?
Ja, att döma av de första kommentarerna verkar de inte ha förstått vad som just hänt. De låter nämligen exakt som de gjorde i höstas. Detta är Löfvens huvudvärk, säger Lööf. Bildt twittrar glatt om att alliansens politik nu kan bli verklighet och Björklund håller med. Som om de redan glömt löftet att inte regera med stöd av SD.
Som om de inte själva är en del av den riksdag som nu verkar oförmögen att skapa en stabil politisk majoritet.
För några månader sen var jag och såg Alexander Mörk Eidems fantastiska musikal Djungelboken på Stadsteatern i Stockholm. I en scen kommer de odrägliga, ständigt babblande och självmedvetna chimpanserna in på diskoteket Bananrepubliken och till tonerna av Erik Gadds musik sjunger de: "Varför sitter publiken, i Bananrepubliken?"
 I dag har SD förvandlat Sverige till en bananrepublik genom att på pin kiv fälla det enda budgetförslag som över huvud taget tycks ha en chans att gå igenom i riksdagen, om inte regeringen ska driva en helt annan politik än de gått till val på. Publiken, det måste rimligen vara väljarna. Det var trots allt de som röstade fram SD till nästan 13 procent.
Vad säger de nu? Var det kaos de ville ha? Tror de verkligen att något blir bättre av det? Och vad säger alla de miljoner som röstade på andra partier när deras röster nu dras i smutsen av SD:s företrädare?
Eller som aporna skulle sagt: Varför sitter publiken, i Bananrepubliken?

Socialdemokratin är inte Game of Thrones

Jag gick med i socialdemokratin för många år sedan. Den 18 september 1982 för att vara exakt. Jag var 14 år. Det tog ytterligare en tid innan jag gav mig in med liv och lust i politiken, men när jag väl gjorde det blev det mer en livsstil än en hobby. Dagar, kvällar, helger och lov ägnades åt ideellt politiskt arbete. Kurser, studiecirklar, torgmöten och skolpresentationer. Och en oändlig rad möten.
Efter några år tröttnade jag.
Det var i början av 1990-talet. Jag insåg då att det enorma engagemanget också kan omvandlas till något destruktivt. Vid den tiden var både SSU och (delvis) Socialdemokratiska studentförbundet på väg att gräva ned sig i en fullkomligt ofruktbar konflikt mellan vad som lite förenklat kallades "förnyare" och "traditionalister". Eller kanske var det mellan "höger" (förnyarna) och "vänster" (traditionalister). Eller kanske mellan de som ville att Sverige skulle bli medlem i EU och de som ville stanna kvar utanför och som hävdade att ett EU-medlemskap en gång för alla skulle cementera Sverige som en kapitalistisk ekonomi.
Eller kanske handlade om rena personband. Ibland kunde det få direkt bisarra konsekvenser, som när en kompis till mig definierades om från höger till vänster för att hon inledde ett förhållande men en kille från "vänstersidan".
Poängen var att de båda falangerna var så hårt cementerade och i så hård konflikt med varandra, att under några år formulerade en ungdomsgeneration inom socialdemokratin sina argument som en motpol mot "den andra sidan". Effekten blev att ingendera sidan blev begriplig för världen utanför eftersom man var tvungen att känna till den ena sidans argument för att förstå den andras.
Jag var flera gånger med om att aktiva unga socialdemokrater försökte övertyga andra ungdomar om att bli medlemmar med argumentet att de var emot "traditionalisterna", som om det var en begriplig förklaring för någon som inte redan var inne.
Samma sak gällde åt andra hållet.
Jag lämnade min aktiva tid ungefär då. Efter att först ha definierats som extremt mycket vänster (för att jag ogillade marknadslösningar i offentlig sektor (men gillade självförvaltning och lokaldemokratiska lösningar) och sedan definierats som extremt mycket höger eftersom jag ville att Sverige skulle gå med i EU och för att jag gillade självförvaltning, som av vänstern då hade skrivits om som ett sätt att marknadsanpassa offentlig sektor, fast i smyg.
Sedan dess har det hänt mycket i socialdemokratins interna liv. Det går inte längre att inbilla sig att partiet är statsbärande, antalet aktiva är lägre och medlemmarna färre. De interna konflikterna kan fortfarande vara hårda, men de är inte längre lika cementerade mellan imaginära eller verkliga politiska eller ideologiska linjer.
Det var ett viktigt skäl till att jag förra året valde att ta ett halvt kliv tillbaka och bli chef för Tankesmedjan Tiden.
Men när jag nu läser om Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts uppgång och fall är det som om allt det där från 1990-talet kommer tillbaka. Suhonen skriver om "höger" och "vänster" som om det vore fasta av gud givna kategorier. Högern konspirerar, är hans poäng. Någonstans i partiets led, i folkdjupet och ute i arbetarrörelsens föreningslokaler, finns en verklig vänster, som måste hållas undan med taskspel och intriger.
Det är för det första en tveksam bild av verkligheten. Alla statsvetenskapliga undersökningar visar att väljarkåren generellt står lite till höger om socialdemokratin, samtidigt som basen i arbetarrörelsen, de aktiva, står lite till vänster. Men personligen tror jag att även dessa undersökningar är förenklade och bara ger en del av sanningen. Men det måste rimligen finnas någon förklaring till att vänsterpartiet aldrig lyckas bättre. Jag menar, om det funnes en bred, missnöjd vänster där ute, då skulle Sjöstedts parti ligga på 15-20 procent i valen.
För det andra är grupperingarna inom socialdemokratin inte längre så bergfasta höger eller vänster som de en gång var, eller i alla fall uppfattades. I Suhonens bok beskrivs hur en rad personer vänder sig emot Juholt, och flera av dem är personer som i andra sammanhang skulle uppfattas som vänster. Veronica Palm, Carin Jämtin med flera.
Alltså bör det ha funnits andra bevekelsegrunder för Juholts avgång.
Personligen var jag full av förväntan när Juholt valdes. Jag träffade honom första gången redan i mitten av 1980-talet  när han kom till SSU Skaraborgs årskonferens för att prata om mediepolitik. Då som senare gav han ett sympatiskt intryck. Han var bra på att se människor, på att lyssna. Och på samma sätt gillade jag när han lyfte in barnfattigdom och andra frågor i sina tal som partiledare. Liksom när han talade om kulturpolitik (även om Suhonen nu verkar vilja ta åt sig äran – för den saken och en del andra).
Jag trodde att Juholt skulle lyckas. Och i ungefär sex månader såg det ut att gå vägen. Flera personer långt från partipolitiken i min omgivning hemma i Flen var ofta raljanta och kritiska mot socialdemokratins yvige partiledare, men jag höll hårt på att han hade en plan, en plan som skulle fungera.
Men mediedrevet ville något annat.
Det går inte att läsa av Juholts tid uteslutande som ett spel internt i socialdemokratin. Som om socialdemokratin fortfarande är det där slutna universumet. Det är en av mina främsta invändningar mot det jag så här långt sett och hört om Suhonens bok. Att den bygger på samma vi-mot-dem-logik, samma introverta bild av att "den andra sidan" i en intern strid är så mycket med ondskefull och mer värd att bekämpa än politiska motståndare utanför partiet.
Det går ju inte komma ifrån att alla partier i dag är extremt känsliga för de breda massmediernas sätt att hantera dem. Ett mediedrev i en politisk affär kan omkullkasta åratal av politisk planering eftersom mediernas främsta  makt är att avgöra vad människor pratar om. Handlar den offentliga debatten om Juholts slarv, liksom det en gång handlade om Sahlins slarv när hon var på väg att bli partiledare, då skymmer det sikten för alla andra frågor. Juholt hade kunnat prata om barnfattigdom dygnet runt under den där perioden, ingen hade ändå tagit just det samtalet vidare så länge hans hyresslarv eller andra misstag stod i centrum.
Jämförelsen med Sahlin är förresten intressant. Även den gången gick det (obekräftade) rykten om interna läckor, maktkamp och intriger som "egentligen" skulle varit orsaken till hennes fall. Inte heller den gången kunde konspirationsteorierna komma ifrån det faktum att läget till slut blev ohållbart. Det var inte partikamraterna som avsatte Sahlin, det var mediedrevet kombinerat med hennes egna misstag i hanteringen av medierna.
Detsamma kan sägas om Juholt.
Mest problematisk är kanske ändå den bild av arbetarrörelsen som ligger under ytan i Suhonens resonemang kring boksläppet. Suhonen säger att han vill rädda arbetarrörelsen från konspiratörerna och högervridningen. Men de personer som han pekar ut som ansvariga är alla valda representanter för socialdemokratiska basorganisationer. Mikael Damberg var ordförande för Stockholms län, Thomas Eneroth för Kronoberg, Annelie Hulthén kommunalråd i Göteborg. Suhonen får det att framstå som att Juholt var vald av "folket", trots att han i praktiken inte hade en majoritet i valberedningen bakom sig när han valdes till deras kandidat (enligt uppgift från andra böcker i ämnet fick Juholt fem röster, Östros tre och Damberg tre när valberedningen röstade), medan verkställande utskottet skulle vara något annat.
Men de är ju också valda av kongressen. Av sina partidistrikt och arbetarkommuner. Och i ett läge där socialdemokraterna är på väg ned mot 20 procent i en del opinionsundersökningar, som fallet var under drevet mot Juholt, vore det tjänstefel att inte göra något åt saken.
Man kan tycka vad man vill om socialdemokratisk politik, men för mig är det inte givet att Daniel Suhonen skulle vara bättre på att uttolka rörelsens "verkliga vilja" än de som faktiskt är folkvalda av samma rörelse.
Det är ofta hårt i politiken. Människor visar inte alltid sina bästa jag. Och ja, det är ett faktum att knivarna ofta slipas extra skarpa i de interna socialdemokratiska striderna, men det som framkommer i utdragen och slutsatserna i Suhonens bok antyder att han tittat lite för mycket på Game of Thrones under arbetet med texten. Det och i sin egen spegel.

Tveksam historieskrivning

Högerdebattören Fredrik Segerfeldt skriver på sin blogg om vänstervågen på 60- och 70-talen. Han menar att vänstervågen den gången ledde till höjda skatter, ifrågasättande av marknadsekonomin och vurm för diktaturer i Syd.

"Sverige var 1970 ett av världens rikaste länder, med den fjärde högsta levnadsstandarden i världen. När stormen lagt sig, i mitten av 1990-talet, var vi på plats 14. Socialismen förvandlade Sverige från Schweiz till Italien."

Det är en fascinerande historieskrivning. Jag har själv ofta förundrats över hur vänstern till vänster om socialdemokratin gör allt för att väva in 60- och 70-talen i ett nostalgiskt skimmer, som väl mest leder till att gårdagens vänster framstår som så mycket bättre än dagens.
Men hur var det egentligen med den där vänstervågen?
Hur många partier till vänster om socialdemokratin kom in i riksdagen? Inget enda, mer än det Vpk som redan fanns där. Och hur såg det ut i kommunerna? Knappast någon flodvåg av vänsterpartier. Om det var något som utmärkte den där perioden rent parlamentariskt var det uppkomsten av en massa lokala missnöjespartier (Kommunal rättvisa, Planskilda korsningspartier och Fram för kommunen är några exempel).
Hur gick det med regeringsmakten? Tja, socialdemokraterna vann visserligen valen på 60-talet, men 1973 blev det jämnt skägg i riksdagen och valen 1976 och 1979 vanns av borgerliga regeringar.
Så vilka segrar vann egentligen den där omtalade vänstern?
Segerfeldt köper helt vänsterns egen beskrivning av de där åren, och beskriver hur perioden från 1970 och ett halvt sekel framåt skulle vara en förlorad tid. Lustigt, för det är exakt samma period som mer progressiva krafter brukar beskriva som högerns årtionden. Med Reagan och Thatcher, avregleringar och marknadsliberaliseringar. Det var ju på 80-talet som de första stegen mot avreglering togs.
Så om det var något som förvandlade Sverige från Schweiz till Italien var det kanske just den politiken.

Det är alltid viktigt att förstå - även en näthatare

Det har brutit ut en våldsam debatt kring Jonas Thentes debattinlägg om näthatet.

Thente menar att den sortens hat, mordhoten, de verbala kränkningarna och de felstavade klagobreven,  i första hand kommer från utanförskapet. Det är "männen och kvinnorna med små påhugg, diversearbetarna, trisslottdrömmarna, långtids- och förtidspensionärerna, de arbetsmarknadspolitiskt åtgärdade med sina olönsamma företag, de lägsta tjänstemännen", som känner sig bortglömda i det nya samhället. 

Och med internet har de fått en röst. Kan man inte bli älskad av samhället i den reala världen kan man bli hatad i det virtuella.

Flera av dem som utsatts för näthat har reagerat hårt mot hans beskrivning. Bland andra Åsa Linderborg och Maria Sveland skriver, helt korrekt förstås, att näthatarna långt ifrån alltid kommer från den samhällsklass Thente beskriver. I själva verket är det en smula fördomsfullt att anta detta. Det hat som Linderborg och Sveland mött kommer förstås inte alltid från personer ur arbetarklassen eller de som lever i utanförskap. 

På det viset delar jag deras kritik mot Thente. Men ändå sympatiserar jag med om hans övergripande ambition att förstå och därmed förklara en del av näthatet. Varför skulle det vara så problematiskt att tänka sig att i alla fall en del av näthatet bottnar i en känsla av vanmakt?
Normalt brukar vänstern i svensk och internationell politik hävda att brottslighet och mänskliga felsteg har en bakgrund som bottnar i sociala och ekonomiska villkor. Det behöver inte alltid vara en förklaring som handlar om fattigdom och utanförskap. Terroristerna som flög in i World Trade Center 2001 kom i huvudsak från en välutbildad medelklass i Mellanöstern. Deras handlingar var djupt, djupt omoraliska och fel. Men det var inte orimligt att analysera terrordåden mot bakgrund av de senaste 20-30 årens utveckling i Mellanöstern. På det viset går det ju att förstå varför en grupp unga män är beredda att offra sina egna liv för att ta tusentals andras. 

I de fallen är det normalt den politiska högern som säger att det inte behövs någon förståelse. Det räcker med fördömanden, och några dussin drönarplan som kan göra slut på eländet.

Det har länge varit ett genomgående tema i den ideologiska konflikten mellan vänster och höger. Vänstern söker samhälleliga förklaringar till individuella handlingar, vilket inte på något sätt ursäktar den som gör fel. Det är också en viktig faktor. Näthat ska fördömas. Hårt. Och bestraffas i en rättsprocess om det går att spåra källan till mordhot och liknande. 

För den som anser att parallellen till terrorismen är långsökt finns det gott om mer vardagliga exempel. I min egen närhet har näthatet slagit till extra hårt de senaste dagarna. Ett av mina barn har utsatts för mordhot och grova kränkningar i ett socialt medium. Det har drabbat både henne och flera av hennes tjejkompisar. Jag har varit rasande, och känt en enorm vanmakt inför anonymiteten på nätet.

Allt, meddelandenas karaktär och det faktum att en viss grupp tjejer är utvalda, talar för att det är en person i deras närhet. Någon som på något sätt fått för sig att den där sortens hot är rätt sätt att göra sin röst hörd i deras grupp. Kanske också för att göra sitt namn (om än i formen av ett anonymt alias) känt på skolan.

Det måste vara rimligt att leta efter en förklaring. Där och i liknande fall. Att förstå någons bevekelsegrunder är inte det samma som att legitimera.