Friday, August 24, 2007

Messing hemmafru?

Kom just tillbaka från presskonferensen med Ulrica Messings presskonferens. Jag ska skriva några rader till morgondagens ledarsida om saken, så mina synpunkter på avgången kan ni läsa där.
Måste bara ta upp en av de frågor Messing fick. När hon fick frågan om hon skulle ta ut sin statsrådspension svarade hon nej, "jag vill ha ettt jobb. Jag är bara 39 år och vill naturligtvis ha en egen försörjning."
Då grep KG Bergström in i handlingen. Men om du nu slutar för att kunna vara mer med familjen, varför ska du då ha ett nytt jobb?"
Ett intressant perspektiv. Anser Bergström alltså att Messing borde vara hemmafru? Och i vilken roll framför han i så fall den ståndpunkten?

Lunch med minister?

Bloggaren Magnus Ljungqvist har utlyst en av årets mer underhållande tävlingar. Läsarna av hans blogg uppmanas att nominera "årets minister" och vinnaren ska få den stora äran att äta lunch med Ljungqvist.
Kul parodi på regeringens tävling om årets arbetare.
Vad är nästa steg?
Kanske ska man sätta Smiley-gubbar på de ministrar som inte gör bort sig. Mitt lager om tre smileysar borde räcka en bra bit av mandatperioden.

Thursday, August 23, 2007

Fel parti för kristdemokrater

I dagens Svenska Dagbladet skriver 12 kommunpolitiskt aktiva kristdemokrater att deras parti borde inta högerflygeln i svensk politik. De är förbannade för att moderaterna slopat sina krav på försämrad arbetsrätt och kraftiga skattesänkningar för de redan välbeställda. De ogillar planerna på att spara på försvaret och deras stöd för fackliga stridsåtgärder.
De anser att deras eget parti borde plocka upp högerns fallna mantel.
De tycks ha missat att den manteln redan sitter säkert knuten kring halsen på Maud Olofsson.
Kanske dags för partibyte?

Wednesday, August 22, 2007

Massaresteringar i Burma

Ser just att minst 13 av Burmas ledande demokratiaktivister har arresterats, som en direkt följd av demonstrationerna under veckan. General Than Shwe är orolig för att deras ledarskap ska öka det breda folkliga missnöjet mot regimen.
En av dem som arresterats nu är Min Ko Naing, som ledde de fredliga demonstrationerna 1988. Han fängslades i mars 1989 och satt 16 år i isoleringscell.
16 år.
I isoleringscell.
Efter frigivningen 2004 låg han lågt under det första året. "Jag försöker pejla stämningarna i landet", sa han till en journalist i Rangoon i maj 2005.
Därefter har han sakta men säkert byggt upp ett nätverk av gamla aktivister. De kallar sig 88 Generation Students Group och har under det senaste året organiserat allt större protester mot juntan.
Frågan är nu om protesterna dör efter deras arrestering, eller om de nu nått en sådan styrka att de kommer fortsätta och kanske till och med öka i styrka, i vrede över att ledarskapet fängslats.

Det händer saker i Burma

Det har egentligen ine hänt så mycket inne i Burma under de senaste 19 åren. Det har i alla fall inte tagits några steg mot demokrati eller större respekt för mänskliga rättigheter. Och alla folkliga protester har effektivt hålllits tillbaka av en repressiv militärmakt.
Kanske börjar det nu ändå hända saker i landet.
Under de senaste dagarna har det genomförts stora protestaktioner i Rangoon. Protesterna drivs fram av en usel ekonomi och en skyhög inflation, som gör att folk knappt har råd att köpa mat för dagen.
Demonstrationerna leds av en grupp som kallar sig 88 Generation Students. Det är en grupp aktivister som ledde de senaste folkliga protesterna, som för 19 år sedan höll på att kasta omkull militärjuntan. Ledarna har sedan hållits i fängelse (flera av dem i över 16 år) men har under de senaste åren släppts ut igen. Nu organiserar de fredliga protestaktioner som gör juntan vansinnig eftersom de är så stillsamma att militären inte kan anklaga dem för att vara terrorister och samhällsomstörtare.
Däremot kan de fängsla dem. Under natten till onsdag grep de sju aktivister. Ytterligare några saknas. Möjligen har de gått under jorden för att slippa arresteras.
Med risk för att använda en sportklyscha: Det står och väger nu! Om protesterna ökar i omfattning kan juntan få svårt att bemästra läget.
Läs mer om detta på Irrawaddys hemsida.

Tillbaka

Oj, vad jag har varit usel på att blogga den här sommaren. Men nu är jag i alla falll tillbaka. Sedan förra inlägget har det hänt rätt mycket. Urinetown blev verkligen en så stor succé som vi hade hoppats. Hela sista veckan var slutsåld och publiken var lycklig. Jag också. Skådespelarna växte in i sina roller under spelperioden, utvecklade dem och sjöng dessutom bättre och bättre. De sista föreställningarna måste vara något av det bästa som gjorts på Kolhusteatern.
Nu är jag dessutom tillbaka på Aftonbladet. Har skrivit rätt mycket under den första veckan, om allt från Svennis och Thaksin till svensk filmcensur (kanske är de två frågorna relaterade till varandra på nåt sätt:)
Det är grymt tillfredsställande att skriva i bladet igen. Det var inte tokigt på Sekotidningen heller, väldigt lärorikt, men ämnesbredden är lite större på bladet, och det är lite smidigare att skriva i en tidning som kommer varje dag.