Nyligen fick Gunilla Carlsson beröm från flera NGO:er efter biståndsmötet i Busan. Skälet var att den svenska biståndsministern krävt att det bistånd som kanaliseras via näringslivet ska måste bli öppnare, mer transparent och utvärderas på samma sätt som annat bistånd.
Toppmötet i Busan hann knappt avslutas förrän det briserade en ny skandal kring det statliga bolaget Swedfund.
Först avslöjade Ekot att bolaget fått ett tips om korruption i Nigeria, men istället för att polisanmäla hade man lämnat ut tipsarens identitet.
Därefter visade det sig att Swedfund investerat pengar i ett gruvbolag i Kongo som anklagas för att vara delaktigt i en massaker.
Och detta är verkligen inte de första skandalerna kring Swedfund, vars uppgift är att erbjuda riskkapital och etableringsstöd på riskmarknader för att på det viset bidra till social och ekonomisk utveckling. På företagets egna hemsida står det att ” Vår unika kompetens är att våga vara på marknader där få andra vågar vara, och att vara bra på det.”
I våras visade det sig att bolaget investerat i ett företag i Tanzania som visade sig smita med skatten. Omkring 65 miljoner hade undgått den tanzaniska statskassan. Knappast något som gynnat utvecklingen i landet.
Och för några år sedan blåste det hårt kring det svenska biståndsbolaget när det visade sig att en jätteinvestering i ett mjölkföretag i Makedonien ledde till konkurs och till att massor av bönder blev ruinerade.
Trots skandalerna och problemen att utvärdera Swedfunds effekter på utvecklingen har regeringen fortsatt att öka sina stöd till bolaget.
I budgeten för 2012 fick Swedfund ytterligare 400 miljoner och över tre år ett tillskott på hela 1,2 miljarder. Skälet är att Gunilla Carlsson ända sedan sitt tillträde som minister 2006 har försökt styra över allt mer av biståndet till näringslivet och privata aktörer.
I botten ligger förstås en grundläggande övertygelse att näringslivet är bra på utveckling, men också en misstro mot Sida och andra mer traditionella biståndsaktörer, som av moderaterna länge betraktats som socialdemokratiskt präglade konstruktioner, tyngda av en ”föråldrad” idé om biståndet.
Gunilla Carlssons problem är att det bistånd som kanaliseras via näringslivet i nuläget inte går att utvärdera på samma sätt som det mer öppna, traditionella biståndet. Swedfund omfattas av aktiebolagslagen och därmed inte av offentlighetsprincipen. När OmVärlden i våras försökte få ut Swedfunds resereglemente för sina anställa för att jämföra den med Sidas vägrade företaget lämna ut detta med hänvisning till bolagssekretessen. Det är förstås en detalj i sammanhanget, men talande på sitt sätt.
”Det finns, märkligt nog, inga ordentliga och oberoende utvärderingar av vad Swedfund egentligen har åstadkommit med sina biståndsinsatser”, skriver Jan Mosander på SVT Debatt. ”På vilket sätt har Swedfund minskat fattigdomen och hungern i världen, sett i relation till de miljardbelopp man numera hanterar?”
Och just där ligger kärnan i Gunilla Carlssons problem.
Det är förstås en paradox att en biståndsminister som på internationell nivå driver frågan om transparens, öppenhet och effektivitetsmätningar i näringslivets bistånd samtidigt har svårt att påvisa resultat i den riktningen på hemmaplan.
En annan paradox är att en moderat biståndsminister väljer att ösa pengar över ett statligt bolag vars uppdrag påminner en del om de gamla löntagarfondernas, fast med ett globalt arbetsfält. Men den paradoxen får redas ut vid något annat tillfälle.
Tuesday, December 13, 2011
Wednesday, October 26, 2011
Bush eller Assange ansvariga för den arabiska våren?
I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I DN i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I DN i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.
Wednesday, October 19, 2011
Svåra avvägningar i Isaaks fall
I dag berättar Dawit Isaacs barn i SvD att de inte gillar den stora kampanjen för att få deras pappa fri. De menar att det hade varit bättre om det varit tyst, så att det inte gått så mycket prestige i frågan.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. I den eritreanska gruppen är de som stöder regimen också mycket aktiva med hot och påtryckningar för att tysta dem som kritiserar regimen.
Jag har själv ibland undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. I den eritreanska gruppen är de som stöder regimen också mycket aktiva med hot och påtryckningar för att tysta dem som kritiserar regimen.
Jag har själv ibland undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.
Monday, October 10, 2011
Skandal att neka visum
Det visar sig nu att Etiopien fördröjer visumprocessen för de svenska journalister som vill resa för att bevaka rättegången mot Johan Persson och Martin Schibbye i Addis Abeba. Det är inget mindre än en skandal, men det visar ju i grunden vilken syn den etiopiska regimen har på press- och yttrandefrihet. I debatten kring åtalet mot Johan och Martin har företrädare för de etiopiska myndigheterna hävdat att utländska journalister visst får tilltträde till landet och att Johan och Martin alltså inte behövde ta hjälp av gerillan i Ogadenprovinsen. Det var en lögn redan från början, och nu vet vi alltså att de inte ens släpper in journalister för att bevaka en rättegång i huvudstaden.
Varför är detta en viktig fråga?
Det är mycket enkelt. Genom att vara på plats kan svenska journalister följa om rättegången går rätt till. Om domstolen, trots det orimliga åtalet, klarar av att ge dem en rättssäker behandling.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången. Etiopien har tid att ändra sig.
Varför är detta en viktig fråga?
Det är mycket enkelt. Genom att vara på plats kan svenska journalister följa om rättegången går rätt till. Om domstolen, trots det orimliga åtalet, klarar av att ge dem en rättssäker behandling.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången. Etiopien har tid att ändra sig.
Tuesday, April 05, 2011
Det är inte nu det avgörs i Elfenbenskusten
Laurent Gbagbo sägs vara beredd att förhandla med Alassane Outtara och hans anfallande styrkor. Maktkampen i Elfenbenskusten tycks avgjord. Den kandidat som omvärlden erkänt som segrare i valet förra året kommer att tillträda som president.
Det betyder inte att Elfenbenskustens problem är över. För det första är det ett väldigt misslyckande att ett land som för några år verkade stå på säker mark ännu en gång avgjort en politisk strid med våld. För det andra har detta inte varit en strid mellan en överväldigande majoritet av befolkningen och en liten maktelit kring Gbagbo. Så enkelt är det inte.
Elfenbenskusten är ett delat land. I den bördiga södern lever främst kristna grupper. Norr är övervägande muslimskt och stora delar av befolkningen har under de senaste decennierna invandrat från grannländerna och delvis ändrat den etniska strukturen i Elfenbenskusten. Outtara är från norr och har under några år i praktiken kontrollerat den delen av landet. Efter valet anklagade Gbagbo-lägret honom för omfattande valfusk och många i södern anser fortfarande att Outtara vann valet genom fusk, trots att omvärlden hävdar att valet gick rätt till och det mesta tyder på att han trots att det säkert ligger en del i den anklagelsen tycks ha fått en majoritet av rösterna.
Den viktigaste uppgiften nu för det internationella samfundet blir därför att (på nytt) mäkla fred i landet. Att få Outtara att behandla ”förlorarna” med respekt och inte upprepa Gbagbos misstag att inte våga släppa ifrån sig makten. Det betyder att uppgiften just har börjat. Det är nu, eller kanske ska man säga inom de närmaste månaderna, som framtiden för Elfenbenskusten avgörs.
Det betyder inte att Elfenbenskustens problem är över. För det första är det ett väldigt misslyckande att ett land som för några år verkade stå på säker mark ännu en gång avgjort en politisk strid med våld. För det andra har detta inte varit en strid mellan en överväldigande majoritet av befolkningen och en liten maktelit kring Gbagbo. Så enkelt är det inte.
Elfenbenskusten är ett delat land. I den bördiga södern lever främst kristna grupper. Norr är övervägande muslimskt och stora delar av befolkningen har under de senaste decennierna invandrat från grannländerna och delvis ändrat den etniska strukturen i Elfenbenskusten. Outtara är från norr och har under några år i praktiken kontrollerat den delen av landet. Efter valet anklagade Gbagbo-lägret honom för omfattande valfusk och många i södern anser fortfarande att Outtara vann valet genom fusk, trots att omvärlden hävdar att valet gick rätt till och det mesta tyder på att han trots att det säkert ligger en del i den anklagelsen tycks ha fått en majoritet av rösterna.
Den viktigaste uppgiften nu för det internationella samfundet blir därför att (på nytt) mäkla fred i landet. Att få Outtara att behandla ”förlorarna” med respekt och inte upprepa Gbagbos misstag att inte våga släppa ifrån sig makten. Det betyder att uppgiften just har börjat. Det är nu, eller kanske ska man säga inom de närmaste månaderna, som framtiden för Elfenbenskusten avgörs.
Tuesday, February 22, 2011
Vem släppte ut hundarna?
Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.
Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.
Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.
Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.
Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.
När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.
Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.
Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?
Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.
Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.
Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.
Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.
När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.
Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.
Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?
Vem släppte ut hundarna?
Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.
Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.
Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.
Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.
Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.
När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.
Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.
Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?
Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.
Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.
Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.
Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.
När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.
Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.
Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?
Subscribe to:
Posts (Atom)