När jag reste på Balkan på 90-talet reflekterade jag ofta
över hur dramatiskt det politiska ledarskapet skiljer sig mellan olika tider,
länder och kulturer. I början av 90-talet hade det forna Jugoslavien kastats in
i ett blodigt inbördeskrig. Grannar hade blivit fiender. Ett folkmord
utspelades framför Europas ögon.
Hur var det möjligt? Min slutsats då, var att utvecklingen, även
om det på Balkan fanns en folklig misstänksamhet mot andra folkslag, hade kunnat
ta en helt annan väg om regionen haft annat än macholedare som Milosevic, Karadcic
och Tudjman.
Jag reste bland ruinerna av städer som Mostar och Sarajevo,
och undrade vad det egentligen är som händer i ett samhälle när det politiska
ledarskapet börjar låta som skolgårdens mobbande machokillar? Vad är det som
gör att den sortens ledarskap plötsligt blir efterfrågat? Och vad är det som
gör att det motsatta är fallet? Att en befolkning och ett system plockar fram
politiska ledare som gör tvärtom om; söker dialog och samtal snarare än gapig
konfrontation och våld.
Johan Hiltons krönika om Donald Trump som en av dessa
skolgårdsmobbare (DN 15/2) påminde mig om de där frågorna.
Den gången tänkte jag att svaret var demokratiska
traditioner och robusta institutioner som befrämjar tolerans. Ett samhälle kan
inte lättvindigt ta klivet från en auktoritär, våldsbenägen politisk kultur
till en samtalskultur baserad på respekt och öppenhet. Det tar tid. Det kräver att samhället lyckas, och sen lyckas igen, och igen. Till slut är strukturerna, och ledarkulturen, en annan. Balkan hade inte tagit sådana steg på 90-talet.
I dag måste vi tyvärr ställa oss den omvända frågan: vad är
det som driver processen i andra riktningen? Varför går vi mot en mer
auktoritär kultur? Svaret är antagligen rädsla. På Balkan var människor livrädda
när ett auktoritärt med stabilt system skulle bytas mot något annat. Mellantiden präglades av anarki.
Även här finns en parallell till skolgården. Liksom Hilton var jag en av dem som inte passade in där, som inte var tillräckligt
bra på att slåss, som smög längs väggarna, var lite för intresserad av böcker,
lite för smal och benig, för att matcha det smala register av
personligheter som accepterades. Styresformen måste nog definieras som anarki. Den starkes rätt. En rationalitet inte helt olik krigstillståndet.
En sådan miljö föder en enorm rädsla. Och det är inte de som
är längst ned som ger mobbarna makt. Det är de som är näst längst ned. De som
är livrädda för att kana ned ytterligare ett pinnhål i skolgårdshierarkin.
Även det blir en iskall parallell till de amerikanska och
europeiska samhällen som nu lyfter in skolgårdsmobbare efter skolgårdsmobbare i
maktens centrum.
