Det händer saker i Burma

Det har egentligen ine hänt så mycket inne i Burma under de senaste 19 åren. Det har i alla fall inte tagits några steg mot demokrati eller större respekt för mänskliga rättigheter. Och alla folkliga protester har effektivt hålllits tillbaka av en repressiv militärmakt.
Kanske börjar det nu ändå hända saker i landet.
Under de senaste dagarna har det genomförts stora protestaktioner i Rangoon. Protesterna drivs fram av en usel ekonomi och en skyhög inflation, som gör att folk knappt har råd att köpa mat för dagen.
Demonstrationerna leds av en grupp som kallar sig 88 Generation Students. Det är en grupp aktivister som ledde de senaste folkliga protesterna, som för 19 år sedan höll på att kasta omkull militärjuntan. Ledarna har sedan hållits i fängelse (flera av dem i över 16 år) men har under de senaste åren släppts ut igen. Nu organiserar de fredliga protestaktioner som gör juntan vansinnig eftersom de är så stillsamma att militären inte kan anklaga dem för att vara terrorister och samhällsomstörtare.
Däremot kan de fängsla dem. Under natten till onsdag grep de sju aktivister. Ytterligare några saknas. Möjligen har de gått under jorden för att slippa arresteras.
Med risk för att använda en sportklyscha: Det står och väger nu! Om protesterna ökar i omfattning kan juntan få svårt att bemästra läget.
Läs mer om detta på Irrawaddys hemsida.

Tillbaka

Oj, vad jag har varit usel på att blogga den här sommaren. Men nu är jag i alla falll tillbaka. Sedan förra inlägget har det hänt rätt mycket. Urinetown blev verkligen en så stor succé som vi hade hoppats. Hela sista veckan var slutsåld och publiken var lycklig. Jag också. Skådespelarna växte in i sina roller under spelperioden, utvecklade dem och sjöng dessutom bättre och bättre. De sista föreställningarna måste vara något av det bästa som gjorts på Kolhusteatern.
Nu är jag dessutom tillbaka på Aftonbladet. Har skrivit rätt mycket under den första veckan, om allt från Svennis och Thaksin till svensk filmcensur (kanske är de två frågorna relaterade till varandra på nåt sätt:)
Det är grymt tillfredsställande att skriva i bladet igen. Det var inte tokigt på Sekotidningen heller, väldigt lärorikt, men ämnesbredden är lite större på bladet, och det är lite smidigare att skriva i en tidning som kommer varje dag.

Premiären avklarad

Som några av er kanske läst här har jag översatt en musikal - Urinetown - från engelska. I går hade den premiär på Kolhusteatern i Hälleforsnäs. Tack vare regissören Judith Hollander, otroligt kompetenta musiker och en lysande ensembel (hur kan amatörer vara så professionella?) så blev det en succé. Eskilstuna Kuriren hade en väldigt bra recension i dag.
Och för att göra lite reklam: Ring 0157 404 00 och boka biljett redan i dag. Imorgon kan de vara slut. Förra året, när vi spelade Blodsbröder, var hela sista veckan slutsåld.
Urinetown spelas till och med 5 augusti.

Födelsedag i husarrest

Den 19 juni fyller Burmas demokratikämpe Aung San Suu Kyi 62 år. Hon firar sin födelsedag i husarrest i Rangoon, en arrest hon suttit i under större delen av de senaste 18 åren.
Och även om Suu Kyi är världens mest kända politiska fånge börjar juntans utnötningstaktik kanske fungera. 18 år är en så lång tid att folk börjar betrakta hennes frånvaro från offentligheten som ett "normalt" tillstånd.
Vreden över fångenskapen är inte lika stor i omvärlden som den har varit. Inne i Burma har militären tryckt ned demokratirörelsen och förpassat den till den politiska periferin.
En fri Aung San Suu Kyi skulle relativt snabbt ändra på den saken.

Tillbaka till fååårrrden

Det var ett tag sen jag skrev nåt här nu. Beklagar det. Tillvaron är fylld av blöjbyten, godnattsagor och annat som hör pappalivet till och det blir mindre tid att skriva bloggtexter.
Nu kan jag i alla fall meddela att jag kommer att återvända till Aftonbladets ledarsida från och med den 13 augusti. Det har varit en intressant och rolig tid att vara chefredaktör för Sekotidningen (ett och ett halvt år blev det) men till slut blev lusten att åter skriva politisk opinionsjournalistik för stark.
Ronny och Ragge gjorde ju en tv-serie för några år sen som hette Tillbaka till fåårrden, eller nåt sånt. Det här blir väl lite samma sak. Fast polisongerna och gällivarehängen är inte lika snygga på bladet.

Cannes och Rangoon

Genom min kompis Martin Gemzell fick jag just veta att det snart ordnas en fantastisk "Europeisk filmfestival" i Rangoon. Det är myndigheterna (diktaturen) som för sextonde (!) gånge arrangerar festivalen. Enligt kinesiska nyhetsbyrån Xinhua hålls den på Nai Pyi Daw Cinema i Rangoon mellan den 9 och 16 juni.
Man har valt ut filmer som ska passa den burmesiska "publikens smak. " Jag gissar att det utesluter filmer med teman som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati.
Dessutom: Xinhua uppger att den sponsrar av det tyska ordförandeskapet i EU. Om det stämmer är det ett gravt brott mot EU:s policy att isolera diktaturen i Burma.

Ge dem guldspaden!

En grupp elever i Gävle har avslöjat hur subjektivt det är med betyg i skolan. De tog helt enkelt samma uppsats och lämnade in till olika lärare. Och betyget på uppsatsen varierade från icke godkänt till mycket väl godkänt. Pinsamt? Det är bara förnamnet.
Och just nu står landets regering i färd att införa betyg från allt lägre årskurser.
Någon borde ge guldspaden till Ida Lindermark, Josefine Strandberg och Saskia Evensen från Borgarskolan i Gävle. "De har avslöjat betygens godtycke", skriver Lena Mellin i dagens Aftonbladet.
Rätt, vilket visar att Björklund är ute på djupt vatten med sin skolpolitik.

Rasism i schlagervärlden

Jag är säkert inte den ende som skrivit om detta idag, men finns det inte något unket rasistiskt över alla kommentarer om att "öst" tagit över schlagern? För det första är själva ordet "öst" tveksamt, bygger väl mest på kalla krigets uppdelning, och knappt ens det eftersom även Grekland och Turkiet tycks ingå i öst.
"De röstar ju bara på sina grannländer", säger många idag. Men Ryssland är faktiskt inte granne med Grekland, och har mycket lite gemensamt med Bosnien och Herzegovina.
Dessutom tycks alla utgå ifrån att "östländerna" är kompisar och har gaddat ihop sig mot oss i väst. Men är det verkligen så givet att länder på Balkan som nyligen var i krig med varandra ska rösta på varandras låter i ESC? Och är det verkligen alldeles uselt om de nu väljer att göra det? För tio år sedan var vi i "väst" djupt bekymrade över att de hatade varandra så mycket att de tog död på varandra. Är inte detta i så fall ett steg framåt?
Sist men inte minst: den som följde omröstningen kunde se att även de flesta länder i "väst" gav höga poäng till de fyra-fem låtar från "öst" som placerade sig högt. Belgien, Tyskland, Frankrike, Portugal gjorde till exempel det. Ingen av dem gav höga poäng till Sverige.
Kanske var det helt enkelt de låtar som lockade flest lyssnare i Europa som placerade sig högt. Man måste inte gilla de låtarna. Men man behöver inte vara dåliga förlorare.

Tja...

Kungen av Nepal uppges vara skyldig det nationella elbolgat mer än 3 miljoner kronor i obetalda elräkningar.
Upplyst monark?

Villka dammluckor öppnas efter Blair?

Jag var i London i helgen. En ren nöjestripp där vi bland annat såg musikalen We Will Roch You. Ben Eltons komiska geni har skapat ett suveränt knäppt manus och varvat med musik av Queen.
Alla borde se den.
Men Storbrittanien står inför lokalval, Blair hänger på repet, och politiken gick inte att undvika om man läste tidningarna. En del spådde att Blair kommer avgå efter valet på torsdag. Andra tror att han väntar till efter EU-toppmötet den 21 juni.
Oberoende av vilket är det slut nu för Blair. Han fick tio år vid makten och precis som en del kollegor i Europa satt han några år för länge. En del skulle säkert säga tio år för länge, men jag har aldrig delat det uppfattningen. Innan Irakkriget, innan han svängde ännu hårdare mot liberalismen och innan labour började framstå som tomt på idéer fanns det en tanke bakom Blairs politik. En tanke att vrida initiativet ur händerna på de konservativa. En tanke att föra landet närmare EU och sluta upp med britternas ständiga konstrande om den sociala dimensionen.
För tio år sedan uppfattade jag Blairs labourparti som något visionärt pragmatiskt. Ronny Ambjörnsson skriver en intressant recension om den principen i dagens DN. Han har recenserat Sheri Bermans bok "The Primacy of Politics". Berman hävdar att socialdemokratin i Europa alltid valt politikens och pragmatismens väg mot förändring, aldrig våldets eller dogmatismens. Förändring är möjligt nu, vi behöver inte vänta på kapitalismens fall.
Men den vägen kräver idéer och visioner, man måste veta vart man är på väg. Om inte fastnar man i regerandet som sådant.
Det känns som om Blair gjorde det för ganska länge sedan.
Det ska inte desto mindre bli intressant att se vad som händer efter hans avgång. Vilka dammluckor öppnas?

Historiskt beslut i USA

Den senaste rubrikerna i Washington Post når mig via mejlen med beskedet att representanthuset i USA:s kongress har röstat igenom ett förslag som innebär att USA ska börja ta hem sina trupper från Irak i oktober. De sista soldaterna ska lämna landet i mars nästa år. Senaten väntas fatta samma beslut och Bush måste då lägga in sitt veto mot ett beslut som passerat båda kamrarna i kongressen.
Ett intressant läge, som ytterligare kommer förstärka bilden av en president som blivit allt mer isolerad i sitt elfenbenstorn. Kongressens beslut innebär ju att de folkvalda byter kurs i ett krig som ännu pågår. De säger att Bush inte kan sköta saken på egen hand.
Läs mer i Washington Post.

Nej låter som nej

Och så hör jag precis att Malmström har sagt nej till att bli folkpartiledare. Ett sånt där nej som verkligen låter som ett nej. Synd på många sätt. Det öppnar vägen för Björklund, som står för mycket av de hårda tag och reaktionär skolpolitik som jag tycker allra sämst om med folkpartiet.

Vådan av att döma folk efter klädseln

Det var ett rätt märkligt steg, att gå från gymnasiet till universitetet för 20 år sedan. Som aktiv SSU:are på 1980-talet var jag van att stå längst till vänster och hånas av välkammade Lyle & Scott-klädda ungmoderater med stålportfölj.
På universitetets samhällsvetarlinje kändes det till en början som om det blev precis tvärtom. Alla tycktes stå till vänster om socialdemokratin och såsade omkring i trasiga jeans och slitna, svarta kavajer. En av dem var Cecilia Malmström, nu aktuell som en av två kandidater att ta över folkpartiet.
Hon hade rest en del, skaffat sig perspektiv på tillvaron i Sverige och format sin politiska världsbild; själva sinnebilden av hur en ung radikal formas.
Efter ett par månader hade vi ett grupparbete och jag hörde från den grupp hon var med i att de haft våldsamma diskussioner om de skulle ha en liberal eller socialistisk utgångspunkt för sitt arbete. Utan att ha pratat med henne om politik var jag helt säker på att hon stod för den senare ståndpunkten. Hon hade ju sliten, svart kavaj för bövelen!
Sedan begrep jag att hon var aktiv folkpartist.
Dessutom en folkpartist som med liv och lust rekryterade andra studenter till liberalismen.
Efter ett tag lärde jag känna henne som en otroligt sympatisk, snabbpratande och politiskt övertygad person. En sann socialliberal, faktiskt.
Hon skulle, tror jag i alla fall, bli en ledare för folkpartiet som tydligare knöt an till det parti som fanns under Bengt Westerberg. Och som knöt tätare band till andra socialliberala partier i Europa, till exempel Romani Prodis parti i Italien, som jag vet att hon haft kontakter med under sin tid i Europaparlamentet.
Fast detta är förstås gissningar, och dessutom kanske mest av akademisk karaktär eftersom de ändå verkar luta mer åt batongliberalen Björklund.

Nix, han blir kvar

Från Washington kommer rapporter om att Paul Wolfowitz trots allt får förtroende att fortsätta leda Väldsbanken. "Att sparka Wolfowitz hade kunnat bli det första steget i en process för att göra Världsbanken mer demokratisk", skriver Forum Syds Sven Elander i en kommentar på mejlen.
Då får banken – och världen – fundera på andra startpunkter.

Last man standing

Paul D. Wolfowitz, en av de neokonservativa i kretsen kring Bush, kommer allt närmare den punkt där han måste avgå som chef för Världsbanken. Bush luftlandsatte Wolfowitz i banken för ett par år sedan, och hindrade honom på så vis från att falla lika hårt som flera av de andra neokonservativa ideologogerna bakom Irakkriget.
Men nu växer kritiken mot Wolfowitz inom Världsbanken. Enligt en artikel i New York Times anklagas han för att ha fixat högre lön åt sin sambo och medarbetare Shaha Riza när hon flyttades från banken till amerikanska utrikesdepartementet nyligen.
Tidigare har han fått ännu hårdare kritik, inte minst av de anställda inom banken, för att han vill lägga om bankens biståndspolicy. Under den förre chefen lämnade Världsbanken delvis den nyliberala grundinriktning som brukar kallas "The Washington Consensus" och satsade mer på sociala projekt och utbildning i mottagarländerna. Nu vill Wolfowitz återgå till det gamla; ekonomisk tillväxt, vilket i neokonservativ terminologi är det samma som att kräva privatseringar och avregleringar i de fattiga länder som ber om bankens hjälp.
"Det är omöjligt för banken att fortsätta framåt med dagens ledarskap, säger en anställd till New York Times.
Det ska bli väldigt intressant att följa den fortsatta utvecklingen. The Last Man Standing kan vara på väg att falla.

Gränslandets Moder Theresa

Jag träffade en legend i dag. Hon heter Cynthia Maung och driver ett sjukhus i Mae Sot, som ger sjukvård till burmesiska flyktingar i Thailand. Hon är i Sverige för att hon är nominerad till årets Childs Rights Prize.
Doktor Cynthia kom själv som flykting från Burma 1988, året då juntan i Burma slog ned ett folkligt uppror med blodigt våld. I djungeln mellan Thailand och Burma såg hon hur flyktingarna led av malaria, tbc och andra sjukdomar. Och ingen av dem hade tillgång till sjukvård. I Burma var de bannlysta och i Thailand erkändes de inte som flyktingar.
Med minsta möjliga resurser startade Cynthia en klinik i Mae Sot. Under de första åren var de tvingade att arbeta illegalt, mot de thailändska myndigheternas vilja. Med åren har myndigheterna förstått att hennes arbete behövs för att hälsosituationen vid gränsen inte ska löpa fullständigt utom kontroll.
I dag har hennes klinik, Mae Tao Clinic, vuxit till ett sjukhus som gör 1 600 förlossningar om året, som dagligen behandlar hundratals patienter, som utbildar burmesiska flyktingar i hälso- och sjukvård och som sänder team av sjukvårdare över gränsen till Burma för att hjälpa de många internflyktingarna där.
Jag besökte Mae Tao Clinic 1998 och 2002 och kunde på plats följa deras fantastiska arbete. Jag talade med flera av de unga burmeser som arbetar i back packteamen, som med fara för sitt eget liv går över gränsen till Burma och hjälper till i de hårt utsatta byarna. Sedan 1998 har sju av dessa ryggsäcksläkare dödats av burmesisk militär.
Faktum är att kliniken tillhör det mest imponerande man kan tänka sig i ett område så hårt präglat av förtrycket och fattigdomen i Burma. Och allt är ett resultat av Doktor Cynthias arbete. Hon är väl värd priset.

Ronja forever

Har just börjat läsa Ronja Rövardotter för en av döttrarna. Inser plötsligt hur genial den är, fattade inte det när jag läste den själv i 11-12 årsåldern. Ronja och Birk gör ju uppror mot konservativa familje- och gemenskapsband! De lämnar sina familjer och lever själva i en grotta när trycket hemma förbjuder deras vänskap. De längtar hem hela tiden, men det är de där hemma som måste ändra på sig för att de ska återvända.
Och detta är skrivet två decennier innan hedersmord blev en fråga i den svenska offentligheten.

Årets självmål

Svenskt näringslivs agerande i frågan om avtalet för handeln kvalificerar sig för utnämningen årets självmål. En organisation som i åratal drivit att avtalen ska decentraliseras går in och stoppar ett avtal som Handelsanställdas förbund och Svensk Handel är överens om.
Nu hoppas Svenskt Näringsliv att en statlig medlare ska gå in och tvinga fram ett avtal som ligger lägre än det parterna redan enats om.
Med vems mandat driver Svenskt Näringsliv den linjen?
Är det någon som tror att dess VD Urban Bäckström, före detta statssekreterare i en borgerlig regering, drivs av något annat än en ideologisk agenda när han gör detta?
Ingvar Persson skriver en bra ledare i dagens Aftonbladet om saken. Och i går skrev Kjell Olof Feldt och Göran Ennerfeldt en för Urban Bäckström fullkomligt nedgörande artikel på DN-debatt.

Lägg ut! Lägg ut!

Erik Fichtelius får kritik för sina intervjuprogram med Göran Persson. Han är för passiv, säger en del. Han låter Persson tala utan kritiska motfrågor.
Men är det verkligen alltid nödvändigt med frågor? För mig framstår hans insats som jämbördig med Bo Holmströms journalistiska arbete vid sprängningen av tyska ambassaden 1973. Något destruktivt utspelar sig framför kameran. Verkligheten är bra nog. Då räcker det att skrika "Lägg ut! Lägg ut!" och sedan kasta sig i skydd för detonationerna.

Persson som Robinssonkung?

I en krönika i DN i dag skriver Henrik Brors om Göran Persson som "veckan Robinsonkung i årets realitysåpa". Och det är klart, likheterna är slående mellan Perssons bekännelsestunder med Fichtelius och de ensamma monologerna som Robinsondeltagarna höll framför kameran när ingen annan av deltagarna kunde se eller höra.
Men kung?
Där har Brors missuppfattat något. Persson har ju nyss blivit utröstad.
Det gör också kommentarerna av hans förolämpningar av andra politiker lite märkliga. Många visste att Persson resonerade så där om kollegor och motståndare. Många som träffat honom i halvofficiella samanhang har hört det med egna öron. Jag också.
Men det är först nu det blir en offentlig storm kring det. När han har avgått. Det beror förstås främst på att det nu finns något mycket mer konkret att ta på, hans egna ord satta på band. Men är det bara det? Eller krävdes det att han blev maktlös innan någon vågade ta upp det?
Oberoende av vilket tror jag att det kan visa sig vara Perssons allra sämsta beslut att släppa Fichtelius så nära inpå sig under så lång tid. Politiker har alltid skrivit dagbok, men då har de i alla fall kunnat styra över publiceringen, som ofta gjorts först efter deras död.
I tv-åldern tar det bara en vecka.

Interrailåldrande

Interrailkortet är tillbaka. Mitt husorgan Eskilstuna-kuriren firade med en artikel som inleddes med orden: ”Brukar dina föräldrar tjata om sina tågluffarminnen? Nu har du chansen att själv luffa runt i Europa och se vad det handlar om.”
Vadå tjata?
Vadå föräldrar?
Betyder detta att man blivit gammal?
Uppenbarligen betyder kortets återkomst inte en come back för ”tågluffargenerationen”. Den sitter numera djupt nedsjunken i tv-soffan. Eller har den kanske helt enkelt upphört att existera, begravd tillsammans med generation X och MTV-generationen.

Fyra år sedan

När invasionen av Irak inleddes för fyra år sedan var jag på en resa i USA. Den 18 mars gick jag på en match med New York Rangers. Pubiken var i extas, men inte för den kamp som utspelade sig på isen. På en lektarsektion skanderade folk "Fuck Saddam, Fuck Saddam!" under en stor del av matchen.
En rätt osmaklig upplevelse.
Några dagar tidigare, på University of Nebraska i Lincoln, hade jag lyssnat på en debatt om kriget. Publiken var genuint förbannade över Bushs planer på att anfalla Irak. Jag var där med en journalistkollega från Frankrike och efter debatten fick en grupp fram och tackade oss för att vi kom från länder som vågade säga nej till kriget. De skakade våra händer, dunkade oss i ryggen och önskade oss lycka till. Fast jag tyckte nog att de själva hade varit i större behov av en sån lyckönskan.
De två bilderna visar hur mycket som förändrats i USA på fyra år. I dag är över hälften av väljarna starka motståndare till kriget. Studenterna i Lincoln fick rätt.

Var det Gabrielsson i Fichtelius program?

När jag första gången hörde talas om Fichtelius intervjuer med Persson tänkte jag: shit, det här kan bli problem för Persson den dagen han avgår. Alla som någon gång träffat Persson "off the record" har vetat om att han inte drar sig för att kommentera andra politiker på ett sätt som milt uttryckt inte varit så smickrande, varken för honom eller de han kommenterat.
Bilden av Mona Sahlin som dålig på att "tänka", i kontrast mot han själv som då skulle vara "strategisk" och gilla "det dagliga slitet", är ju inget mindre än en ren biologistisk klyscha. Män är rationella och intellektuella. Kvinnor är känslosamma och intuitiva.
Okej, det var tio år sedan, under en period på Sahlin verkade vara på väg bort från politiken. Men ändå ...
Ett tag trodde jag faktiskt att det var imitatören Göran Gabrielsson som satt där i intervjusoffan.

Är detta verkligen framtiden?

LO öppnar för mer kärnkraft i Sverige. Handen upp den som är förvånad. Det har legat i luften ett tag; IF Metall och några andra industrirunga förbund har tryckt på. Även Seko sägs ha drivit en positiv linje, var det mandatet nu kommit ifrån.
Själv är jag mer än skeptisk. Självklart kan vi inte fortsätta med kol och olja. Klimatförändringarna är det tyngsta argumentet, men det finns fler, bland annat säkerhetspolitiska. Men kärnkraft? Den enda energikällan där en olycka (hur osannolik den än må vara) kan leda till en mänsklig och ekologisk katastrof för generationer. Den enda energikälla som lämnat efter sig ett avfall som är livsfarligt i tiotusentals år. Den enda energikälla där det inte skulle krävas mer än en välriktad stingermissil från någon obskyr terrorgrupp för att driva fram just den där mänskliga och ekologiska katastrofen.
Är det verkligen framtiden?
Men alternativen håller inte måttet! säger ni kanske. Nej, inte än. Så är det förstås. Men samtidigt har det gått snabbare framåt med vind- och solkraft än någon kärnkraftskramare trodde var möjligt för bara tio år sedan. Och problemet är att varje gång landet skjuter upp besluten om att fullfölja avvecklingen innebär det också att man riskerar att skjuta upp elkraftindustrins satsningar på dessa alternativ, eller för den delen samhällets vilja att energieffektivisera.
Kärnkraften behövs just nu eftersom vi byggt in oss i det elförsörjningssystemet. Jag tillhör inte dem som anser att vi ska stänga allt nu. Men jag är helt säker på att kärnkraften av ekonomiska och miljörationella skäl är på väg ut. Förr eller senare.

Urinetown i Åbo

I helgen var jag i Åbo för att se musikalen Urinetown på Åbo svenska teater. Som jag tidigare skrivit på bloggen har jag just gjort klart en översättning av just den musikalen, som ska spelas på Kolhusteatern i Hälleforsnäs i sommar. Jag åkte över med regissören Judit Hollander och Carine Holegård, som är producent för sommarens uppsättning.
Det var en lite blandad upplevelse att se föreställningen. Manuset är genialt, men uppsättningen var väl sådär. Bra sånginsatser varvades med att ensemblen agerade stereotypt, som seriefigurer.
I Åbo kom jag över en bok (Röd galenskap, vit terror) av en finsk historiker. Den handlar om inbördeskriget 1918, då över 30 000 människor dödades under några månaders krig på våren. Författaren Sture Lindholm har gjort ett gediget forskningsarbete om krigsutvecklingen i Västnyland, som i huvudsak är en svensktalande del av Finland. Hans berättelse är en påminnelse om att det inte var så länge sedan Norden var ungefär som Kongo ser ut i dag eller som Balkan såg ut för 10-15 år sedan. Det vill säga en region präglad av svårlösta, blodiga inbördeskrig där stormakterna gjorde allt de kunde för att vinna egna fördelar av kriget.
Svenska "frivilliga" fanns med i kriget på alla sidor så vi drog vårt strå till kaoset.
Nu ska jag läsa vidare.

Doreen regerar

Läste en intervju med Karin af Klintberg i Resumé i dag. Alltid intressant att höra hur en person som fått så unisona (och rättmätiga) hyllningar för sin tv-produktioner resonerar kring sitt uppdrag. Hon svarar klockrent på det mesta, inte minst när hon säger att hennes uppdrag på tv handlar om att öka bildningen bland tittarna på ett så tillgängligt sätt som möjligt.
På frågan om tv:s mest underskattade personlighet svarar hon "Doreen i Bolipbompa". Även det klockrent. Doreen (och de andra programledarna för Bolibompa i dag) har gjort Bolibompa till ett program som både underhåller, utbildar och stärker barnen. Och framför allt: tjejerna får vara lika coola som killarna. De bryter könsrollerna hela tiden, som när manliga programledare tränar balett. Och min dotter (fem år) missar inte ett avsnitt av "Doreen dansar", och får genom streetdans lite distans till balett- och prinsessidealet som annars regerar flickornas värd.

Maktkampen i kvinnoförbundet

Det är fascinerande att lyssna till argumenten i frågan om vem som ska vara ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund. En rad dikstrikt har nu gått ut och öppet sagt att de inte vill ha kvar Nalin Pekgul. Samtidigt verkar det inte finnas några riktigt sakliga argument emot hennes nu fyraåriga ordförandeskap.
I radions Studio Ett i dag diskuterade Nisha Besara mot Julia Daniec, som representerade kvinnoförbundet i Skåne. Julia hävdade att kvinnoförbundet måste driva en tydlig familjepolitik i opposition mot kristdemokraterna och Göran Hägglund. På en direkt fråga från Nisha erkände hon att Nalin Pekgul gjort just detta (stenhårt för delad föräldraförsäkring). Så föll det argumentet.
När samtalet var över återstod egentligen bara en sak: Julia ansåg att Veronica Palm är bättre för att hon sitter i riksdagen och har en plattform att tala utifrån.
Det är ett mycket märkligt argument. I de andra sidoorganisationerna uppfattar man det snarast som en belastning att sitta i riksdagen och samtidigt vara ordförande för ett förbund. Som riksdagsledamot är man på flera sätt bunden till partilinjen och det är svårare att driva en egen linje. När Anna Lindh blev SSU-ordförande 1984 satt hon kvar ett år i riksdagen, sedan slutade hon av just det skälet. För att visa att SSU var viktigt i sig självt. Vad säger det om kvinnoförbundet om de nu kräver att dess ordförande ska sitta i riksdagen?
Nisha var en annan viktig sak på spåren i Studio Ett. Hon pekade på den decennielånga maktkampen i Stockholms stad, där Nalin Pekgul alltid varit i opposition mot den grupp som i dag har makten i socialdemokratin där (en krets som även omfattar Veronica Palm).
Är striden i Kvinnoförbundet bara en förlängning av detta? Inte bara. Flera av de distrikt som nu är kritiska mot Pekgul har inget med den konflikten att göra. Men den spelar helt klart in.

Hur är det med Robert Prytz då?

Det finns något rörande komiskt över sverigedemokraten Mattias Karlssons uttalanden om Zlatan i Ekot i dag. Karlsson, som skrivit sverigedemokraternas program för (emot) invandring, tycker inte att Zlatan Ibrahimovic är "svensk".
– Jag uppfattar honom inte som det, på det sätt han tänker, agerar och talar. Han har en attityd som på många sätt inte känns som typiskt svenskt, säger Karlsson till ekot.
Någonstans i bakgrunden flimmrar en rätt bred uppfattning att det är "typiskt svenskt " att inte förhäva sig själv, att alltid ställa upp för laget, att prata svenska utan brytning och (kanske framför allt) spela fotboll som en skogshuggare, inte som en bollkonstnär.
Problemet är bara att de då finns rätt många som inte är "typiskt svenska".
Gamle Robert Prytz hade till exempel alltid svårt att uttrycka sig så att folk utanför Kirseberg förstod vad han sade. Särskilt efter tiden i Glasgow, då han lade sig till med nån sorts skottsk skånska.
Och hur är det med Tomas Brolin, hyperteknisk spelare med ett ego som påminner lite om Zlatans. Även han ställde sig utanför landslaget under några månader inför VM 1994. Är han typiskt svensk? Och vilket land ska han utvisas till om han inte klarar testet? Finflo är väl ingen egen nation, eller?
Men visst, det är lätt att raljera, men vad gör man när en enig kår av sportjournalister (Simon Bank är ett lysande undantag) alltid kallat Zlatan för just "osvensk".
Och vad gör man när folk som Mattias Karlsson vinner folks förtroende och närmar sig riksdagen? Och detta med en politik som väl inte ens de själva anser vara "typiskt svensk". Den är väl snarast dansk?

Vem vann i Irak?

Tidskriften Foreign Policy ställer i sitt nya nummer en intressant fråga: Vem vann i Irak?
Alla koncentrerar sig idag på vem eller vad som förlorat i kriget: USA, stabiliteten i Mellan östern och så vidare.
Men varje krig har också vinnare. Deras lista är intressant, och totalt nedgörande för de som såg kriget som ett sätt att öka demokratin i regionen.

1. Iran – Allt mäktigare inne i Irak, arvfienden.
2. Moqtada al Sadr – En radikal islamist har blivit Iraks mäktigaste.
3. Al Qaeda – färre terrorister? Knappast.
4. Samuel Huntington – Kriget tycktes bekräfta hans tes om civilisationerna för att Bush tycktes tro på den.
5. Kina – som kunnat utmåla sig som ett globalt maktalternativ tilll USA.
6. Arabvärldens diktatorer – har de någonsin suttit säkrare?
7. Ojepriset – uppåt, uppåt.
8. FN – multilateralism framstår nu som den bästa vägen.
9. "Det gamla Europa" – som fick rätt i sin krigskritik.
10. Israel – vars ensidiga bild av säkerhet bidrog till kriget.

Medier utan moralisk kompass

Varför går det inget journalistdrev mot Carl Bildt? frågar Moa Matthis retoriskt på DN:s kultursidor i dag. Varför inte Bildts optioner och krigslobbying, när drevet lättvindigt drar igång för Tobleroneaffärer, tv-avgifter och andra saker.
En bra fråga, som hon dock ger ett lite halvfärdigt svar. Matthis menar att journalistiken bara är förmögen till de enklaste moraliska ställningstaganden. Men får inte "ljuga, hora eller fiffla". Ett mer komplicerat korrupt system, med tjänster och gentjänster i den internationella storpolitiken kommer svensk journalistik inte åt.
Det stämmer nog, men frågan är om inte problemet snarare är journalistikens frånvaro av moral. De senaste årens drev har nästan uteslutande gått igång när en politiker kunnat beslås med att inte leva som han eller hon lär. Journalisterna jämför bara det sagda med det gjorda och det enda moraliska ställningstagandet de levererar är att man inte bör göra så.
Det leder till en journalistik som lätt kan fälla en politiker som påstår sig ha en hög moral, men den kommer inte åt de som erkänner att de är skitstövlar.
Laila Freivalds fälldes första gången på en lägenhetsaffär av en typ som hennes regeringskollega Björn Rosengren knappt behövde försvara när han gjorde på samma sätt. En miljöpartist som kör en SUV är moraliskt klandervärd. En moderat som gör samma sak kan man inte kritisera.
En tidning måste ha ett filosofiskt centrum, brukar Anders Ehnmark säga. Kanske är oförmågan att komma åt Bildt ett tecken på att det saknas ett sådant.

Stort och smått i nyheterna

"Ett nytt blodigt attentat i Bagdad ökar motsättningarna mellan Shia- och Sunnimuslimer i Irak, och så hettar det till i bottentstriden i hockeyns elitserie."

Påannons för 22-nyheterna i TV4 den 24/2 2007.

Fanns det ingen med förnuftet i behåll på redaktionen den kvällen?

Urinetown i Hälleforsnäs

Det var några dagar sedan jag bloggade nu. Otroligt vad mycket energi det går åt när barn har vattenkoppor! Dessutom sitter jag med slutredigeringen av en översättning som jag jobbat med lite över vintern. Ett lite udda projekt i min värld; jag översätter musikalen Urinetown till svenska.
Den utspelar sig i en abstrakt framtid där ett privat företag fått monopol på att driva offentliga toaletter, och på grund av vattenbristen i världen är det förbjudet att uträtta sina behov någon annanstans. En bisarr story med kopplingar till en högst konkret politisk verklighet. Ironierna i dialogen, de bisarra sångtexterna och ständiga helomvändningar i intrigen gör att det aldrig blir plakatmässigt. Musiken är fantastisk och pjäsen är som en mix av Monty Python och Brecht.
Helt i min smak.
Musikalen har dessutom gjort oväntad succé på Broadway och fått flera Tony Awards. Information om den hittar ni här.
Min översättning ska sättas upp på Kolhusteatern i Hälleforsnäs i sommar. Premiär den 20 juli. Det blir bara 13 föreställningar så passa på att boka nu!

Ännu ett "rykande vapen"

Dagens ledare i New York Times skräder inte orden i sin kommentar till Bush-administrationens försök att knyta vapenfynd i Irak till Irans högsta politiska ledning. Tidningen skriver:

"How little this administration has learned from its failures is a constant source of amazement. It seems the bigger the failure, the less it learns."

Argumenten kring Irans inblandning i Irak (som är uppenbara på ett geopolitiskt plan) påminner mycket om Colin Powells klassiska kalkonbriefing inför FN:s säkerhetsråd i februari 2003. Den gången "bevisade" Bush-administrationen att Saddam hade fabriker som framställde massförstörelsevapen. Powells vittnesmål smulades i tusen bitar av Hans Blix några dagar senare, och några vapen har ännu inte hittats i Irak.

NY Times konstaterar krasst att Bush, om han verkligen vill få någon ordning på kaoset i Irak, måste sluta drömma om ännu ett regimskifte och börja förhandla med de politiska ledarna i Iran.

Obegriplig besparing på EU-debatten

Göran Färm, en av landets bästa EU-debattörer, har idag återvänt till Europaparlamentet. Han petades från sin ordinarie plats efter två framgångsrika personvalskampanjer i förra valet och har sedan dess varit konsult med inriktning på just EU-frågor.
I dag skriver han ett inlägg på Europaportalen, där han bland annat kritiserar regeringen för att skära ned på stödet till EU-debatt i Sverige. Han skriver bland annat:

"I det läget är det tragiskt att regeringen knäcker en av de viktigaste delarna av den svenska EU-politiken, nämligen stödet till debatten och den folkliga förankringen. Till och med i Norge, som inte är med i EU, kan man få stöd för att arrangera spännande möten om Europafrågor. Men inte i Sverige.
Stödet till fackens Brysselkontor försvinner. Stödet till debatten på skolor och i folkrörelser rustas ner. De förnämliga skrifter och hemsidor som Kommittén för EU-debatt har arrangerat läggs ner. Och uppenbarligen finns det ett hot även mot denna förnämliga institution – Europaportalen."

Jag håller med. Särskilt beklagligt är det att fackföreningsrörelsens nyhetsbrev från Bryssel försvinner. Det har gett en initierad och saklig rapportering inom ett område där nyhetsrapporteringen i övrigt är skral.

1970-talets skola "revisited"

Skominister Jan Björklund föreslår en uppdelning av gymnasieskolan. I framtiden ska det finnas en praktisk inriktning, en sorts lärlingsutbildning, som inte ger behörighet till högskolan, och en teoretisk inriktning, där de "mest studiemotiverade" ska gå.
Björklund säger att det är framtiden, men i mina öron låter det som en återgång till den skola vi hade på 1970- och 1980-talen. Innan samhället begrep att framtidens kunskapssamhälle kräver att alla lär sig mer, även av teoretiska kunskaper. En mekaniker, truckförare eller ett vårdbiträde klarar sig inte längre utan engelska, matte och svenska. Världen ser inte ut så. Inte längre. De som lämnas utan dessa grundläggande kunskaper blir lurade av skolsystemet.
Ingvar Persson har skrivit bra om detta på Aftonbladets ledarsida i dag.

Logiken, Borg?

En bred majoritet av alla småbarnsföräldrar skulle vilja minska sin arbetstid för att ha mer tid för familjen, visar en ny undersökning.
Det vore en katastrof för ekonomin, säger finansminister Anders E. Borg.
Är det därför regeringen ska lägga fram ett förslag om vårdnadsbidrag?

Låt planeten andas några minuter

Ikväll har organisationen Planet Alliance (vet inte så mycket om den) utlyst fem minuter av totalt elstopp. De uppmanar alla att stänga av alla eldrivna apparater mellan 19.55 och 20.00. Lite fånigt, men också symboliskt intressant, inte minst mot bakgrund av FN-rapporten om klimathotet som presenteras imorgon, som visar att temperaturen kan komma att öka med sju grader under det här seklet. Sju grader!
Och så ser man på tv från USA hur George Bush gör en stor sak av att han vill minska oljeförbrukningen med 20 procent, fast den som läser det finstilta inser att det det handlar om 20 procent mindre först när man tagit med den förväntade ökningen av oljebehovet i beräkningen. Bushs "tuffa" plan handlar i princip om att USA om 20 år ska konsumera lika mycket olja som idag.
Samtidigt får den svenska regeringen kritik av miljöorganisationer för att de inte tar fram konkreta mål för klimatpolitiken.
Handen upp den som tror att såna vaga ambitioner räcker för att häva den globala uppvärmningen?

Felet på Forsmark var känt sedan länge

Vattenfall kände till det konstruktionsfel som slog ut viktiga kontrollfunktioner på Forsmark i somras. Det är den enda slutsats man kan dra av den interna expertanalys som Vattenfall gjort av den rapport från olyckan som företaget tog fram i oktober.
Vattenfalls experter är mycket kritiska mot företagets rapport. De konstaterar i ett utlåtande att "Rapporten identifierade inte den sedan tidigare kända konstruktionsbristen i FT 46, vilket orsakade den inledande händelsen i form av "stum kortslutning".
Tidigare kända?
Det betyder att Vattenfall visste att det fanns brister i det ställverk där den första kortslutningen inträffade. Man kände till det fel som ledde fram till det allvarligaste tillbudet i svensk kärnkraftshistoria.
Varför hade man inte åtgärdat problemet?
Vem hade ansvar för att åtgärda det?
Frågorna är många och Vattenfall/Forsmark har inte svarat på de viktigaste ännu.
Om ni vill följa utvecklingen kan ni göra det på sekotidningens hemsida, där vi uppdaterar så fort vi får några svar.

Regeringen sladdar i Rysslandsfrågan

Den borgerliga regeringen prioriterar ned arbetet för att stärka det civila samhället i Ryssland. Däremot ska miljöbiståndet prioriteras högre.
Det är den politiken som nu leder till att det fackliga biståndet till Ryssland stryps. Det har funnits några artiklar om det i fackförbundspressen de senaste dagarna. Det är bra politik att satsa på miljön på andra sidan Östersjön och en usel politik att inte samtidigt öka det totala anslaget. På flera sätt är det direkt obegripligt.
Redan den socialdemokratiska regeringen beslutade att minska biståndet till den ekonomiska utvecklingen i vårt stora grannland i öster. Det var ett rimligt beslut. Ryssland har haft en enorm ekonomisk utveckling och kan, med rätt politik, ta hand om sina egna tillväxt- och välfärdsfrågor. Demokratiutvecklingen är något helt annat. I regeringens egen rapport om MR-läget beskrivs hur det har försämrats.

”Under de senaste åren har det ekonomiska läget i Ryssland förbättrats. På begränsade områden har fortsatta MR-framsteg gjorts. I flera viktiga avseenden har dock denna utveckling avstannat och MR-läget försämrats. Under 2005 har inga större förändringar skett i det generellt sett bekymmersamma läget för mänskliga rättigheter. Ryssland lider av arvet från det förflutna.”

Rapporten pekar särskilt på den nya lag (federal lag nr 18) som antagits av Duman men inte trätt i kraft ännu. Den innebär en ökad statlig kontroll över alla organisationer i det civila samhället och ger staten rätt att förbjuda organisationer som utgör ett ”hot” mot nationen. En godtycklig gummiparagraf med ekon från sovjettiden. Bestämmelsen strider mot föreningsfriheten och har kritiserats hårt, bland annat av den internationella fackföreningsrörelsen, som tar upp saken i sin rapport om fackliga rättigheter 2006. Därtill ska man lägga det faktum att delar av den ryska fackföreningsrörelsen ännu lider av sina sovjetiska traditioner, med hierarkiska och extremt ledarbundna organisationer.

Och i det läget väljer den svenska regeringen alltså att minska på biståndet till det civila samhället. Det totala anslaget för Ryssland är 35 miljoner lägre än Sida hade räknat med i sin planering. Dessutom har regeringen slagit fast att miljöbiståndet ska vara särskilt prioriterat. Då blir det pengarna till fackligt bistånd och en del annat organisationsbistånd som får stryka på foten.
Konkret innebär detta till exempel att Byggnadsarbetarförbundet inte kan driva vidare ett projekt för att utbilda fackliga organisatörer på sin syskonorganisation i Ryssland. Inom Seko hotas ett projekt för att stärka och förändra fackförbundet för post- och telekomanställda.

Moderaten Bo Hultin skrev i Norrbottens Kuriren den 17 augusti förra året att Sverige borde slopa sitt bistånd för demokratiutveckling i Ryssland. Han raljerade över att Sverige ger 341 miljoner i bistånd (även om han blandade ihop flera olika sorters bistånd i den summan) och att utvecklingen ändå gått åt rakt motsatta hållet. ”Jag tror inte det behövs någon allmän folkomröstning för att omedelbart stoppa svenskt bistånd till Ryssland”, skrev han. ”Det borde räcka med att byta ut den socialdemokratiska regeringen i september.”
Tyvärr fick han delvis rätt på den punkten. Den borgerliga regeringens dubbelspel om Ryssland blir bara märkligare.

Bra blogg om Burma

Sedan årsskiftet är jag föräldraledig och går hemma i Flen tillsammans med de tre barnen. Det är en intressant upplevelse, som stundtals får en att tänka på tempot och händelsefrekvensen i tv-serien 24.
En del recensenter, även de som gillade serien, skrev att den var orealistisk. Så många katastrofer och intriger kan inte utspela sig på ett dygn.
De som skrev det har inte varit hemma en dag med tre förkylda barn!
Hur som helst, ärendet för detta inlägg är ett annat: Jag har just upptäckt att en bloggkollega skriver saker om Burma. Hon heter Catti Ullström och är just nu volontär i Mae Sot, Thailand. Bloggen hitttar ni här.

Goda nyheter från Burma

Kors i taket, för en gång skull kommer det goda nyheter från Burma. I går, torsdag, frigavs några av landets mest betydelsefulla politiska fångar, en av dem är Min Koo Naing, ledare för studentupproret i Burma 1988. Han fängslades första gången 1989 och satt sedan 16 år i isoleringscell. Tänk er det. 16 år på en fem kvadratmeter stor yta, utan kontakt med omvärlden och i princip förvägrad alla normala sinnesintryck. När han frigavs i november för två år sedan berättade han att han överlevt genom meditation och genom att skriva poesi på väggarna i cellen. Då och då fick han också tillgång till burmesiska cheerotcigaretter, som är rullade i tidningspapper. Genom att rulla upp dessa fragment av text kunde han läsa nyheter från omvärlden.
Han fängslades igen i september förra året tillsammans med två av sina närmaste vänner. De anklagades för samhällsomstörtande verksamhet, vilket är bisarrt eftersom de legat mycket lågt sedan frigivningen. Min Koo Naing hade talat om behovet av dialog mellan juntan och oppositionen, men inget mer konfrontatoriskt än så.
Nu är de fria igen, men regimen har gett dem en tydlig signal. Gör ni minsta lilla åker ni in igen.

Märklig kritik av Sahlin

Det är lite svårt att få grepp om den senaste tidens kritik mot Mona Sahlin som tänkbar ny partiledare för socialdemokraterna. Den vanligaste invändningen tycks vara att hon gjorde ett antal försök till högervridning av politiken för 15 år sedan. Men hallå! Nu talar vi om en period i svensk politik då nyliberalismen hade marinerat debatten under 10-15 år. Vi talar dessutom om politiska förslag som hela den socialdemokratiska regeringen stod bakom.
Alla, även Mona Sahlin, har förändrats under de senaste 15 åren.
Det enda påtagliga i den här vägen som Sahlin talat om på senare år är väl att det måste bli lättare att vara småföretagare. Om man med detta menar förändringar i arbetsrätten, till exempel, kan det finnas skäl att vara kritisk. Men man kan lika gärna mena att det måste bli enklare administration, enklare tillgång till riskkapital eller starkare lokala företagsnätverk.
Problemet är väl i så fall att ingen vet riktigt var Mona Sahlin står i en rad avgörande sakfrågor. Den kritikan faller tillbaka på hela processen, där ingen kandidat framträtt öppet och därmed inte heller kunnat avkrävas någon politisk linje.
Det måste bli ändring på den saken till nästa gång socialdemokratin ska välja ledare.

Värdig pristagare!

Jag konstaterar i dag med enorm lycka att min vän Lian Sakhong fått årets Martin Luther King-pris. Det delas ut varje år till "en i Sverige bosatt person som verkar i Martin Luther Kings anda".
Lian har under två decennier varit aktiv i kampen för demokrati i Burma. Han var aktiv i den folkliga proteströrelsen 1988 i Rangoon och har suttit i fängelse för sitt engagemang. Sedan början av 1990-talet bor han i Sverige, han flydde undan militären i sitt hemland. Juryn skriver i sin motivering att Lian får priset för sin :

"outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma, med speciellt fokus på de etniska minoriteternas situation. Av ickevåldets många strategier har Lian Sakhong valt dialog som huvudstrategi för att förverkliga sin vision: en genuint demokratisk federal union i Burma där övergången åstadkoms med fredliga medel, utan blodsutgjutelse. Ett konkret resultat av Lian Sakhongs insatser är den författning som utformats under hans ledarskap inom Ethnic Nationalities Council och National Program for Reconciliation och som låg färdig i december 2005. Den är ett demokratiskt alternativ till militärregimens författningsförslag och ett viktigt steg mot förverkligandet av en federal union, där Burmas många olika folkgrupper kan leva tillsammans i fred och samförstånd, oavsett etnisk, religiös, kulturell och historisk bakgrund."

Idédebatten finns - men inte organiserat

Strax innan nyår publicerade Svenska Dagbladet en ledare om socialdemokratins idédebatt efter valförlusten. Först skriver de att det inte finns någon debatt, annat än den som handlar om partiledarfrågan, sedan ägnar de resten av texten åt att recensera just en idédebatt - i bloggvärlden.
Inte helt logiskt, möjligen i linje med just den ledarsidans vanliga sätt att handskas med den politiska vänstern.
Det finns en idédebatt. Jag har själv ägnat flera ledare, krönikor och bloggtexter åt frågan sedan höstens nedgörande valresultat. Bloggvärlden är, vilken uppfattning svenskan än har om denna, faktiskt en offentlighet att räkna med. På flera sätt är den mer betydelsefull än äldre offentligheter. Den kan inte mäta sig med ett möte "in real life" när det gäller samtal och möjlighet till längre resonemang och förståelse, men den har en större publik och den ger fler chansen att vara med.
Problemet med socialdemokratins eftervalsdebatt är dock att den i så liten utsträckning förts i etablerade offentligheter. Där har svenskan trots allt rätt. Partiet som organisation har inte förstått vidden av valförlusten och nu riskerar opinionssiffrorna att ge ett sken av att allt är frid och fröjd, trots allt.
Ett tungt ansvar vilar på Berit Andnors valanalysgrupp, men det hade varit klädsamt med en mer levande debatt i hela partiorganisationen.

Förväntad kritik av Sahlin

Hon dyker inte upp på möten. Hon är ytlig och politiskt opålitlig. Hon har svårt att få saker ur händerna. Omdömena om Mona Sahlin har hårdnat sedan hon seglat upp som den enda verkligt tydliga kandidaten till partiledarposten.
De flesta av dessa omdömen härstammar från förra gången hon kandiderade. Exakt samma kritik den gången. Enn Kokks svidande bloggsynpunkter bygger till största delen på hans erfarenheter av henne som partisekreterare i mellan 1992 och 1994.
På den tiden gick kritiken ganska djupt ned i rörelsen, vilket delvis förklarar varför så få ställde upp till hennes försvar när det började blåsa. I dag är jag inte lika säker. Mona Sahlin har självklart lärt sig något av de senaste årens politiska liv. Mitt intryck är att hon är en mer reflekterande politiker nu än då. Mindre villig att offra hela livet för rörelsen, men därmed också mer förmögen till självprövning. Jag tror många inom socialdemokratin ser den förändringen.
Dilemmat är fortfarande politikens "doer"-sida. Sahlin ligger ofta rätt i politiska frågor och få är så skickliga på att starta debatter som hon, men vad har hon åstadkommit under sin tid som minister? Vilka är hennes avtryck?
Det hon gjort, mer än någon annan, är att sätta frågor om jämställdhet och homosexuellas rättigheter på den politiska kartan. Utan henne ingen feminism i socialdemokratin.
Det är en allvarlig invändning att det inte hänt så mycket i praktiken under hennes ministärer, men vem kan å andra sidan säga att någon minister satt djupa avtryck under de senaste åren?
Budgetsaneringen och Perssons ledarstil satte stopp för mycket nytänkande.

Federley glad pristagare?

Hotell och Restaurangfacket har instiftat ett nytt pris, som det inte kan vara helt smickrande att få. De kallar det för Månadens patronlobbyist. Det ska ges till "den eller de som då har utmärkt sig som en synnerligen aktiv lobbyist för ett återupprättande av det gamla patronsamhällets sämre villkor och lägre löner för anställda inom Hotell- och restaurangbranschen."
Priset är en check på 200 kronor, som "bara" kan användas på en lokal där personalen har kollektivtavtal.
Kul, särskilt som den förste pristagaren är Fredrik Federley, mannen som mer än någon annan symboliserar centerpartiets flirt med nyliberalismen. Han får priset för sin kampanj till stöd för den kaféägare i Göteborg som inte vill skriva kollektivavtal med sina anställda. För att han så tydligt prioriterar "kampen för att inskränka fackets rätt att agera för högre lön och bättre villkor genom kollektivavtalet."
Priset påminner lite om det "gyllene armeringsjärn" som delades ut av SSU Skåne i början av 1990-talet. Det priset gick till folk inom arbetarrörelsen som utmärkt sig för ett särskilt betongsossigt beteende. De som fick ta emot priset, ett guldmålat armeringsjärn fastsatt i en liten klump betong, gjorde det alltid med ett stelt leende på läpparna, ett leende som sade : Jag har tillräckligt stor humor för att göra det här, men egentligen är jag jävligt förbannad.
Det återstår att se hur Federley reagerar.

Det börjar likna 1996

Först Wallström, sedan Jämtin. Allt fler verkar därmed dra sig ur kampen om att bli ny partiordförande för socialdemokraterna. Även Jämtins nej verkar bestämt och genomtänkt. Det enda som talar för något annat är att hon först lät sig nomineras av Stockholms arbetarekommun.
Men tillsvidare alltså – nej.
Börjar det inte likna 1996? Den gången föll flera huvudkandidater bort, av Tobleroneskäl eller för att de sade nej, och till slut blev Persson vald.
Nu verkar Mona Sahlin på nytt bli huvudförslaget. Vad ska hända den här gången? Och blir det Nuder som kliver fram om Sahlin inte kan ena partiet?
”Nuder måste ha något kort kvar i rockärmen”, sade en bekant som jag talade med förra veckan. Då var jag nästan säker på att hon hade fel. Nu vet jag faktiskt inte.
Nuder är en skicklig politiker, men det vore nästan parodiskt om socialdemokratin inte klarade av att skaka fram en kvinnlig partiledare när antalet kompetenta kandidater varit så stort.
Messing måste kanske kliva fram nu.

Obama

"Jag behöver veta lite mer om var han står i viktiga politiska frågor innan jag ger honom mitt stöd som ledare för demokraterna", sade en kvinna efter ett tal tidigare i veckan av Barak Obama i New Hampshire. Obama, en liberal från Chicago är årets rookie i amerikansk politik och han kommer sannolikt att offentliggöra sin kandidatur i början av nästa år.
Man kunde ju önska fler kommentarer av den typen i den process som ska ge socialdemokraterna en ny ledare. Var står de i viktiga frågor? Tja, så länge det inte finns några officiella kandidater får vi nöja oss med fragmentariska svar på den frågan.

Slut på svenskkurserna - eller?

Först lägger regeringen ett förslag om att dra in alla pengar till svenskutbildning av läkare som är utbildade utomlands men som vill arbeta i Sverige.
Förslaget är ett led i den generalla omläggning av politiken som den borgerliga alliansen lanserade innan valet – integration ska inte staten lägga sig i. De som kommer från andra länder ska få en introduktion efter ankomsten, därefter ska de klara sig själva.
Uppenbarligen har den nya regeringen inte förstått vad frågan handlade om. Antagligen har de sett framför sig hur tusen och åter tusen invandrade sitter av meningslösa kurser, när de egentligen borde vara ute och leta jobb. Och så visar det sig att kurserna faktiskt haft ett syfte! Jag kan tänka mig att många landstingspolitiker satte kaffet i fel strupe när de förstod att regeringens politik skulle undandra en av deras främsta rekryteringsbaser. Läkarbristen hade skjutit i höjden.
I dag läser jag i DN att skolminister Jan Björlund lovar att kurserna ska bli kvar. Ännu ett tecken på att regeringens politik är illa genomtänkt.

Höjda lägstalöner minskar fattigdomen

Jag kan inte riktigt släppa frågan om fattigdomen och de lägsta lönerna, en debatt som gått varm på den här bloggen de senaste veckorna. Debatten tog fart precis när jag hamnade på sjukhus för att en av mina döttrar fick en infektion i knät. Nu har jag haft lite tid att studera ämnet närmare.
Ett argument mot min ståndpunkt har varit att en höjd minimilön inte skulle minska fattigdomen eftersom fler blir utan jobb. Det argumentet vilar på tunn empirisk grund. Låt mig citera Economic Policy Institute, som ger en snabb överblick av läget:

"Does the minimum wage cause job loss?
A 1998 EPI study failed to find any systematic, significant job loss associated with the 1996-97 minimum wage increase. In fact, following the most recent increase in the minimum wage in 1996-97, the low-wage labor market performed better than it had in decades (e.g., lower unemployment rates, increased average hourly wages, increased family income, decreased poverty rates). Studies of the 1990-91 federal minimum wage increase, as well as to studies by David Card and Alan Krueger of several state minimum wage increases, also found no measurable negative impact on employment. Finally, a recent Fiscal Policy Institute (FPI) study of state minimum wages found no evidence of negative employment effects on small businesses.

New economic models that look specifically at low-wage labor markets help explain why there is little evidence of job loss associated with minimum wage increases. These models recognize that employers may be able to absorb some of the costs of a wage increase through higher productivity, lower recruiting and training costs, decreased absenteeism, and increased worker morale."

Mycket tyder också på att fattigdomen faktiskt skulle minska med högre minimilöner.
Efter 1990-talets reformer i USA är det fler som jobbar med låga löner, eftersom bidragen minskat. Det gör att fler inidivider och familjer påverkas av minimilönens storlek.
Enligt en studie av John T. Addison och McKinley L. Blackburn från 1999 visar att de höjningar av minimilönen som gjordes mellan 1983 och 1996 minskade fattigdomen, främst bland de som saknar grundläggande utbildning. Ytterligare en studie (av Isabel Sawhill och Adam Thomas) visar att en höjning av minimilönen från 5,15 dollar till 6,15 dollar skulle lyfta 900 000 personer ur fattigdom. I sina beräkningar har de kalkylerat med ett "worst case scenario", det vill säga att det skulle bli en något minskad chans att få jobb för de med lägst löner, och ändå visar deras beräkningar att reformen skulle reducera fattigdomen.
Minimilönerna i USA har inte höjts på nio år. De ligger i dag på 31 procent av genomsnittslönen för en amerikansk löntagare. Den lägsta siffran i modern tid.
Jag har lite svårt att förstå varför svenska debattörer blir så upprörda av att demokraterna vill höja minimilönen och i grunden handlar det - antar jag - om deras bild av den svenska arbetsmarknaden. De vill skapa en sektor med riktigt låga löner i Sverige och då måste de hävda att låga löner i USA är en fungerande modell för att öka välfärden. Men tyvärr - matematiken går inte ihop.

Gammal förnyelse?

I fredags var jag på ett seminarium på ABF Stockholm med den lite fantasilösa titeln "Vad vilja socialdemokraterna?"
Talade gjorde Mona Sahlin, Per Nuder, Håkan Bengtsson och Nisha Besara. Det var rätt kul att lyssna på argumenten.
Det mest slående var hur lite som hänt i förnyelsedebatten under de senaste två-tre decennierna. Sahlin, Bengtsson och Besara talade alla om vikten av att arbetarrörelsen inte blir självgod, att man inte lutar sig tillbaka och väntar på att den nya regeringen ska göra sig så impopulär att folk återvänder till socialdemokratin. Istället måste rörelsen söka sig ut mot nya sociala rörelser. På 1980-talet var det miljörörelsen, senare kvinnorörelsen och feminismen, och nu måste integrationsfrågorna och de nya klassklyftorna hanteras på samma sätt.
Rätt då. Rätt nu. Men vad har rörelsen gjort under tiden? Är det verkligen samma självgoda rörelse som 1976?
Säkert inte, men nog är det förvånansvärt mycket som blivit kvar i sina förstelnade strukturer, inte minst lokalt. Jag möter själv ofta inställnigen att "visst ska vi lyssna till andra, men då får de allt ta och packa sig ned till s-föreningarna för det är så vår struktur ser ut." Enligt regelboken, men inte så funktionellt. Folk går inte från Docklands till Folkets Park, som en snart avgången partiledare en gång hoppades.
Om det var något jag ändå saknade i debatten var det Europa och vad globaliseringen betyder för arbetarrörelsen. Där blev det lite luddigt och oformulerat.
En kul detalj: Nuder höll ett intressant inledningsanförande där han bland annat citerade Ingvar Carlssons anförande från partiets 100-årsjubileum 1989. Vem var Carlssons talskrivare på den tiden?
Jag är nästan säker på att det var Per Nuder.

Vilka lärare är kompetenta?

Lärarhögskolorna duger inte, konstaterar universitetskanslern Sigbritt Franke. Utbildningen ger för dåliga sakkunskaper, examina är för slappa och forskningsanknytningen för dålig.
Hårda ord. Själv är jag inte lika säker på att detta betyder att vi har en massa dåliga lärare ute på landets skolor, men sätter man det i samband med den nya regeringens (och lärarfackens) krav på att alla lärare på skolorna ska vara behöriga, det vill säga utbildade på landets lärarhögskolor, faller saken i ett annat ljus.
Vi ska alltså stoppa lärare med en annan bakgrund än lärarutbildningarnas, samtidigt som de inte klarar uppgiften att utbilda kompetenta lärare?

Skolminister Jan Björklund har under hösten gett en utredning i uppdrag att ta fram ett förslag som ska förhindra alla obehöriga lärare från att få fast anställning. Utredningen ska också se över möjligheten att en lärare bara ska få undervisa i det ämne denne har formell ämnesbehörighet för. Därmed går han lärarfacken till mötes.
Personligen tycker jag att detta är uttryck för ett skråtänkande, som i längden inte kommer gynna elevernas utbildning. Björklund vill alltså bygga ett stängsel runt läraryrket och tillse att det bara finns en ingång. Vad händer då med förnyelsen av yrket? Hur ska skolorna få influenser som kan utveckla pedagogik och ämnesvetande om alla lärare ska stöpas i samma form. När man talar med lärarfacken om detta säger de att deras yrke ska jämställas med läkarnas eller piloternas. Det krävs vissa kunskaper för att skära på rätt ställe respektive dra i rätt spakar så att planet lyfter. Vem vill åka med en pilot som saknar utbildning?
Problemet är bara att undervisning för barn knappast låter sig jämföras med att skära i kött eller dra i lite spakar i en cockpit. Barn och lärare möts i ett samspel där personliga egenskaper kan vara lika viktiga som formell utbildning.
Liberala Eskilstuna Kuriren delar min uppfattning. I en ledare den 18 november skriver de:
"Allt kan inte läras in på universitetet och alla som någon gång gått i skolan vet att social kompetens och gedigna ämneskunskaper är nog så viktigt. Att se en formell examen som enda vägen in i yrket är trångsynt."
Jag förstår att lärarfacken är bekymrade över att så få lärare är formellt behöriga. Jag förstår de som kräver att fler ska vara det. Men 100 procent? Alla lärare? En enda ingång till yrket?
Det vore en återgång till ett konservativt utbildningstänkande som jag trodde vi lämnat kvar på 1900... nej, förlåt, på 1800-talet.

Några fakta om "working poor"

Okej, här kommer några hårda fakta i ämnet ”working poor” i USA. Det har ju renderat en del diskussion på min blogg. Siffrorna kommer från U.S Departement of Labor (svårt att klassificera som en utpräglad vänsterorganisation).
År 2003 var det 140 miljoner amerikaner som arbetade heltid under minst 27 av årets veckor.
3,8 procent av dem tjänade så lite att arbetsmarknadsdepartementet klassar dem som ”arbetande fattiga”.
Det var alltså drygt fem miljoner människor som arbetade heltid 2003 och ändå var fattiga.
Arbetsmarknadsdepartementet konstater även att 7 av 10 av de arbetande fattiga var vita, men risken för att hamna i gruppen ”working poor” är dubbelt så stor om du är afro-amerikan eller latino. Andelen arbetande fattiga är också större bland kvinnor än bland män. Det globala mönstret upprepas på amerikansk arbetsmarknad. De som är utsatta på ett plan (genom kön eller etnisk bakgrund) är även mer utsatta i arbetslivet.
Skillnaden mellan mig och Norbergs hangarounds, som varit så flitiga skribenter, är att jag uppfattar detta som ett socialt och moraliskt problem för ett samhälle. De uppfattar det som bra, för att det påstås öka den sociala rörligheten.
Att den grupp som inte rör sig uppåt blir kvar i fattigdom år efter år bekymrar dem inte.
U.S. Departement of Labor konstaterar även att det finns ett givet samband mellan fattigdom och utbildning. När jag då skriver att det i Sverige skulle krävas ett nytt kunskapslyft, en fortsättning på det lyft socialdemokratin drev fram för tio år sedan, för att minska fattigdomen, då blir jag angripen för det också. Då påstår några hangarounds att regionala högskolor är skit och att alla satsningar på att höja den samlade kunskapsnivån är meningslösa.
Tino G visar bockfoten alldeles tydligt när han föraktfullt skriver att visst finns det fattiga i USA, men problemet är att de är ”lågproduktiva”. Problemet är alltså deras eget, inte lönestrukturens. Sånt kallas människoförakt, mina vänner.
Och tro nu för allt i världen inte att jag hatar USA, bara för att jag ogillar fattigdomen där. Jag gillar inte fattigdomen i Sverige heller och USA är ett av mina verkliga favoritländer, inte minst för att de har en så levande debatt om sina egna samhällsproblem.

40 procent - det är ingen liten grupp

Shit, det var väldigt vad många det var som ville rycka ut till Norbergs försvar! Jag måste nog angripa honom lite oftare:)
Seriöst: så bra, att det är timlönen som höjts för 60 procent av alla med minimilön efter ett år. Min fråga handlade dock om mer än så. Går det till exempel att leva på lönen efter ett år? 20 procents höjning på en så låg grundlön är ju inte direkt lysande.
Och kanske viktigast av allt: siffrorna betyder ju att 40 procent stannar kvar på minimilönen. Det är ingen liten siffra. Det handlar mest om personer utan high school utbildning, skriver Per Skedinger på Norbergs blogg, och han rekomenderar en satsning på utbildning i stället för på lön. Det är utmärkt med sådana satsningar. Kunskapslyftet var ett exempel i Sverige (och jag inbillar mig av någon anledning att Norbergs alla hangarounds, som svarat på min blogg, inte gillade den socialdemokratiska satsningen för tio år sedan ). Problemet uppstår om ekonomin ändå är uppbyggd på att en grupp jobbar med riktigt låga löner, och det finns trots allt mycket som pekar på att den är det. En mycket stor andel av de amerikanska låglönegrupperna tvingas ha två jobb. Ofta handlar det om nyinvandrade, legala som illegala. Det är fakta. Utsattheten är enorm. Den som fortfarande tvivlar om den saken bör läsa Barbara Ehrenreichs wallraffreportage Nickle and Dimed. Lysande samtidsjournalistik.
Det betyder inte att vi saknar liknande problem i Sverige eller Europa. Tvärtom. Vi har på relativt kort tid byggt upp en ekonomi som behöver lågbetald arbetskraft, svart eller vit. Att debatten om minimilön inte nått Sverige beror förstås på att de svenska lönerna sätts i kollektivavtal.

Myten om de glada uppåtstävande

I en bloggtext argumenterar nyliberalen Johan Norberg för att USA inte bör höja landets minimiöner, som demokraterna vill. Han hänvisar till siffror som visar att 60 procent av alla som arbetar med minimilön ett år har höjt sin inkomst året efter. En högre lön från början höjer tröskeln för de som vill in på arbetsmarknaden, anser Norberg.
Tyvärr kan jag inte se att hans statistik stödjer tesen att arbetarna i USA gör en social karriär. Att 60 procent höjt sin inkomst året efter kan faktiskt lika gärna betyda att lönen är så dåligt att de måste skaffa sig ett jobb till, vid sidan av, för att få det att gå ihop. Många tvingas ju göra så. Det är definitivt bevisat. Och även om en del höjer sin lön efter första året på ett uselt betalt jobb: varför skulle det vara ett argument emot att höja ingångslönen? Det är väl fortfarande en miserabel inkomst för de 40 procent som inte höjer den?
Johan Nordbergs ovilja att låta de med lägst löner få en något bättre inkomst avslöjar tydligt var den nyliberala högern står i frågan om fattigdomen. Vissa måste vara fattiga för att samhället ska fungera, är grundtanken.

Kärlek och bensinskatt

Ni måste bara läsa Ronnie Sandhals krönika i dagens Punkt.SE.
I en lysande satir raljerar han över de, bland annat Motormännens riksförbund, som anser att sänkt skatt på bensin är vår tids viktigaste politiska fråga.
Utgångspunkten är en tv-intervju där en företrädare för Motormännen säger att 1,3 miljoner svenskar inget hellre vill än att bensinskatten sänks.
Ingenting?
Inte världsfred.
Inte kärlek och fortplantning.
Inte Irakkriget eller ozonlagret.
Bensinskatten.
Läs den här.

Vilka avrättningar är ok?

"Utomrättsliga avrättningar (...) måste upphöra, säger Carl Bildt."
Citatet kommer från ett pressmeddelande. Bildt kommenterar Israels massakrer på civila i Gaza.
Och inomrättsliga avrättningar då?

EU-kommissionen tycker som jag

I helgen var ljuset på väg att slockna i Europa. En hel kontinent stod inför en kollaps i elnätet.
Det låter som en dålig Hollywood-rulle, men det var faktiskt mycket nära att bli verklighet. Och orsaken kan ha varit en lyxbåt med det lika Hollywood-klingande namnet ”Norwegian Pearl”.
Det tyska bolaget Eon har tagit på sig skulden. Det var deras beslut att stänga av strömmen i en kabel över floden Ems när den norska skutan passerade. Brottet orsakade överbelastning på andra delar av nätet. Europa var nära en total elkollaps.
Om det ändå vore så enkelt som att ett företag ligger bakom. Som om ett isolerat misstag kan förklara problemet.

I grunden är problemet att de senaste årens avregleringar och ökade konkurrens på elmarknaden har skapat ett kortsiktigt tänkande i branschen. När allt handlar om att vinna marknadsandelar snabbt får säkerheten stå tillbaka. Det blir olönsamt att ha ledig kapacitet i elnätet, just den kapacitet som hade kunnat förhindra nedsläckningen i helgen.
EU-kommissionen drar den rimliga slutsatsen, att detta borde tas som intäkt för att Europa behöver en samlad energipolicy.
I januari lägger kommissionen fram ett förslag om en reformerad energipolicy. Det är bra. Kommissionen tycker som jag. I alla fall på ytan. Låt oss också hoppas att det nya förslaget, som mycket annat från kommissionen, inte bygger på missuppfattningen att en öppen marknad löser alla problem. Marknaden måste häktas in i ett regelverk som tar hänsyn till säkerhet och långsiktighet.

När mammon talar

Det händer märkliga saker i mitt hemlän, Sörmland. Landstinget kommer, som det ser ut nu, att styras av en ohelig allians av höger och avhoppade vänsterpartister under de kommande fyra åren.
Först gjorde s och v upp om att styra tillsammans. De skrev en gemensam plattform och fördelade posterna i ledningen. Allt var klart för regimskifte.
Då meddelar plötsligt två vänsterpartister, Marco Venegas och Anne Barglund, att de tänker stödja en fortsatt borgerlig regim. Kaos. Varför? Först uppgav de arvodesfrågan. De ogillade att sossarna ville höja arvodena för politikerna. Probblemet är bara att s redan hade backat från sitt krav. De var överens med vänsterpartiet.
Det enda som återstår är Berglunds och Venegas personliga vinning. De antydde under presskonferensen igår att de var missnöjda med vänsterpartiets interna nomineringsprocess. De ville har tyngre uppdrag.
Ryktet säger nu att Gustaf Wachtmeister, moderat, lovat dem fetare uppdrag, och därmed högre arvoden än de annars skulle fått.
Osmakligt? På alla kanter.
Så går det till när mammon talar, även om lyssnaren råkar vara vänsterpartist.

Strunta i positionerna

Under de senaste veckorna har jag fört en massa samtal med aktiva socialdemokrater om partiets framtid. Många tar sin utgångspunkt i två artiklar på DN-debatt. Dels europaparlamentarikern Jan Anderssons text. Han sågade den gamla regeringens valstrategi, anklagade Ulvskog och Persson för att ha gått för långt till vänster och ville inte längre att partiet samarbetade med vänsterpartiet och miljöpartiet. Dels Morgan Johanssons text, som gick ut på att partiet måste gå till vänster och stå upp för sina traditionella väljargrupper.
Det är illa ställt med socialdemokratin, om dess två positioner är de enda tänkbara att förhålla sig till. Själv gillade jag båda artiklarna, även om det fanns mycket i dem som man bör invända emot.
Båda utgick ifrån att det var sysselsättningen, partiledningens oförmåga att presentera ett trovärdigt alternativ i den frågan - som ledde fram till valförlusten. Alla vet att det är de sämst ställda i samhället - ofta de lågutbildade - som drabbas hårdast av långvarigt höga arbetslöshetssiffror. Kampen för full sysselsättning är därför den kanske viktigaste komponenten i en klassutjämnande politik. Morgans problem är att han inte skriver in några hållbara vägar mot en sådan politik. Mer plusjobb räcker ju inte. Och han har också svårt att peka på inom vilka områden den tidigare regeringen, som han ju satt i, gjorde fel eller för lite.
Jan Andersson pekar ut EU som en möjlig väg. Han nämner även behovet av att expandera tjänstesektorn. Det tror jag är nödvändigt. Även om jag är emot avdrag för tjänster i hemmet inser jag att tänstesektorn måste växa (och göras vit) och att vi måste prata mer om hur det ska bli möjligt.
Morgan tar sin utgångspunkt i s väljartapp till Sverigedemokraterna i Skåne. Arbetarklassen röstade mörkblått. Jan Anderssons analys handlar mer om tappet till moderaterna bland medelklassväljarna. Orsaken till dessa två förluster har inte samma bakgrund och det är naturligt att man då drar lite olika slutsatser. Givet är dock att s inte kan vinna val i framtiden om man inte har med sig medelklassen. En framtida politik måste alltså handla om att fånga upp båda grupperna.

Jan Anderssons ilska mot vänsterparti- och miljöpartisamarbete är däremot lite svår att begripa. Dels för att det inte finns några rimliga alternativ när mittenpartierna gått åt höger, dels för att samarbetet på flera områden varit bra för socialdemokratin, inte minst på miljöpolitikens område. EU-frågan är mer besvärlig, men så länge både v och mp bestämt sig för att driva en EU-kritisk linje som inte nödvändigtvis handlar om att lämna unionen, går det att manövrera i den frågan. För mp är det ju bara en tidsfråga innan man släpper kravet på utträde.
Just nu behöver socialdemokratin en öppen debatt. Inte en debatt som handlar om att bygga murar mellan påstådda höger- och vänsterfraktioner.

Nuder med foten i klaveret

I Ekots lördagsintervju fick Per Nuder svara på kritik mot partiledningen som Nisha Besara framfört i en intervju i tidskriften Arena. Nisha hade sagt det många känt under de senaste åren, att partiet under Persson fått lägre till tak, att den som protesterat mot ledningens linje riskerat att åka ut med fötterna före.
Nuder höll inte med, men hans sätt att avfärda Nisha måste ändå betraktas som milt uttryckt patroniserande. Hon kunde inte uttala sig i frågan, menade Nuder, för hon hade bara arbetat som "brevsvarare i statsrådsberedningen".
Dels kan man fråga sig varför hennes eventuella position som brevsvarare skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Dels måste Nuder har missförstått något. Nisha Besara har varit aktiv i socialdemokratin i åratal. Både i studentförbund, SSU och Stockholms län. Hon var ombud därifrån vid den senaste partikongressen. Hon har arbetat som sakkunnig åt Jens Orback med ansvar för integrationsfrågorna, varit chefredaktör för Tvärdrag och nu ledarskribent på Aftonbladet.
Nuders sätt att avfärda kritiken blev nu istället en sorts bekräftelse på Nisha Besaras ursprungliga ståndpunkt.
Nuder kom inte inte riktigt runt frågan med sin klapp-på- huvudet-mentalitet. Han satte foten rätt i klaveret.

En nödvändig debatt - på fel sätt

Jag måste erkänna att jag gillar Morgan Johanssons inlägg på dagens DN debatt. Han sätter fingret på vad socialdemokratins valförlust och det utbredda missnöjet i samhället handlar om - politikens oförmåga att ge några bra svar på hur man ska kunna skapa full sysselsättning och minska klassklyftorna, och dessutom göra det på ett sätt som inte stöter bort medelklassen.
Den som klarar det vinner val. I årets valrörelse lyckades Reinfeldt med den saken, inte Persson. Ett historiskt misslyckande av socialdemokratin. I senaste numret av Fokus redovisas dessutom uppgifter som visar att över 30 procent av väljarna inte visste vad socialdemokratin ville åstadkomma vid en valseger. Jag tillhörr dem som tror att detta inte bara berodde på ett kommunikationsproblem. Socialdemokratin var så fixerad vid att slå sig för bröstet över den förda politiken och kritisera alternativet, att man glömde bort att formulera egna visioner.
Däremot är jag nu oroad för att socialdemokratin blåser upp en intern strid som är onödig. Morgan skriver i sin artikel att det finns grupper inom partiet som vill driva politiken åt höger, bland annat genom att införa subventioner i tjänstesektorn. Själv gillar jag inte alls tanken på att subventionera hushållstjänster, men jag inser att landet behöver en starkare tjänstesektor om vi ska nå full sysselsättning igen. En tjänstesektor som inte är svart och som inordnas under normerna i den svenska modellen.
Att just nu måla in folk i höger- eller vänsterburar är direkt kontraproduktivt. Om målet är att hitta en modern klasspolitik för full sysselsättning borde debatten handla om vägarna dit.
Dessutom saknar jag fortfarande i den socialdemokratiska eftervalsdebatten en rejäl utvärdering av EU-politiken. Hur kan vi använda EU för att nå våra politiska mål? Reinfeldt pratar ju mycket ogärna EU, och alliansens praktiska politik i frågan ser ut att bli hyggligt nyliberal.
Där finns ett utrymme för socialdemokratin. Eller borde finnas, kanske man ska säga.

Skandalerna politikens kärna?

Regeringens slits sönder moraliskt av svart arbetskraft(systematiskt och i stor skala, uppenbarligen) och obetalda tv-avgifter.
Samtidigt fälls SSU:s ordförande Anna Sjödin för bråket på Crazy Horse tidigare i år. Domen är djupt beklaglig, inte minst för att Sjödin tycks ha hamnat i ett slags Moment 22 på den där nattklubben. Att döma av de oberoende vittnen som framträtt blev hon provocerad av vakten, som betedde sig väldigt aggresivt mot henne redan från början. Då gjorde Anna Sjödin inte som man borde, nämligen dra sig därifrån och acceptera att vakten har rätt att köra ut folk. Istället satte hon hårt mot hårt. Tingsrätten bedömde att man inte får göra så. Vakter har befogenhet att avgöra vilka som får vara kvar på krogen. Gästerna måste, hur orättfärdigt vakten än beter sig, finna sig i detta.
Även om domen nu överklagas blir det väldigt svårt för Anna Sjödin att sitta kvar. Socialdemokratin befinner sig mitt i en avgörande självprövning efter valförlusten En ny politik och ett nytt ledarskap ska mejslas fram. I det läget är SSU handlingsförlamat på grund av ordförandens privata trassel med rättvisan. Det håller inte. Tidigare har SSU varit en viktig drivkraft i socialdemokratins inre debatter, så inte längre.

Klart besked?

"Vi är inte höger eller vänster, vi är en solidaritetsrörelse och därför är vi en vänsterrörelse."

Marita Ulskog sätter ned foten, typ, på Sekos kongress i Stockholm.

Borelius bortförklaringar

Maria Borelius försök att ursäkta sitt utnyttjande av svart arbetskraft blir bara märkligare. I dagens web-Expressen vidhåller hon att hon och maken delat upp hushållskostnaderna och att det ankom på henne att fixa hjälp med barnen. Han, som tjänat de stora pengarna, har stått för alla kapitalkostnader. Hon har stått för barnens och hushållets kostnader.
Borelius försöker få det att verka som om de levt ett modernt liv, med skilda ekonomier, men vad hon ger uttryck för är ju en genomkonservativ familjesyn. "Vi har gjort så att jag har varit den "lilla världen" och han har varit den "stora världen". Jag födde fyra barn på fem år och var väldigt pressad", säger Maria Borelius i Expressen.
Jag vet inte vad som är värst, att hon förvägrat en barnflicka försäkringar och pensionspoäng, eller att hon tar en så konservativ grundsyn för given.

Bloggarna regerar

Jag inser att jag måste följa Magnus Ljungkvists blogg lite mer intensivt framöver. Han har nu lyckats knäcka tre riktiga scoop under loppet av ett par veckor. Först granskade han Edvard Unsgaards reportage i Sveriges Radio, och fann att han, som nu arbetar åt Reinfeldt, varit betydligt hårdare i sin granskning av socialdemokratin än av den borgerliga alliansen. Ett av flera tecken det här året på att gränsen mellan åsiktsjournalistik (som jag själv ägnar mig åt) och så kallat "opartisk" journalistik håller på att sudddas ut.
Sen grävde han fram Maria Borelius inkomster under 1990-talet, en nyhet som Expressen omedelbart gjorde till sin, utan att nämna Ljungkvist.
Därefter var han först med nyheten att Billström skulle få gå som ledare för socialdemokratin i Stockholm och att Carin Jämtin skulle ersätta henne.
Den nyheten fyller mig för övrigt med blandade känslor. Carin har varit en av mina stora favoriter till att bli ny partiledare. Nu är det kört för den här gången. Å andra sidan får hon stora politiska erfarenheter i Stockholm. Kan s lyfta i storstaden? Utan ett jakande svar på den frågan kommer partiet förlora även nästa val.

Ett grundskott mot tryggheten

Det fanns mycket bra i Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration.
Jo, ni läste rätt.
Det fanns det faktiskt.
Reinfeldt talade väl om kvinnors rättigheter, behovet av ny miljöteknik och behovet av att invandrare får jobb och trygg försörjning. Han upprepade också vad han tidigare sagt om den svenska modellen. Facket är viktigt, samarbete är bättre än konfrontation och kollektivavtalen behövs för att ge trygghet på arbetsmarknaden.
Problemet är alltså inte i första hand den nya regeringens festtalsformuleringar.
Problemet är praktiken.
Hur ska lönerna mellan män och kvinnor kunna jämnas ut om man sänker skatten med 37 miljarder redan 2007? Det blir ju inte mer pengar till löner i offentlig sektor på det viset.
Hur ska integrationen öka om man samtidigt, som alliansen nu föreslår, slopar alla åtgärder riktade mot invandrare efter det omedelbara mottagandet?
Det största hyckleriet är dock arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt som regeringen bekänner sig till den svenska modellen föreslår man att det ska bli tillåtet att arbeta med f-skattsedel, alltså enskild firma, även om man bara har en uppdragsgivare. Ett företag kan alltså sparka folk ena dagen, uppmana de som förlorat jobbet att starta eget, och sedan anlita dem som egenföretagare mot en mycket lägre ersättning än de fått som anställda. En sådan politik undergräver den svenska modellen. Otryggheten ökar på arbetsmarknaden. I praktiken kan stora grupper löntagare bli rättslösa. Det är ett grundskott mot facket.
Slår man sedan samman detta med den nya regeringens vilja att ytterligare liberalisera tjänstehandeln inom EU blir effekten ännu allvarligare. Så mycket var formuleringen ”det nya arbetarpartiet”alltså värt .
Nu avgörs regeringens start av i vilken utsträckning de verkligen klarar av att skapa fler jobb. Gör de det lever de upp till sitt mest grundläggande vallöfte. Men vilken typ av jobb blir det?

Låt det mullra

"Enligt uppgift mullrar det rätt ordenligt i riksdagsgruppen", skriver Helle Klein på sin blogg i dag. Det vore inte en dag för tidigt.
Personligen gillar jag flera av de personer som Göran Persson nu landsätter i den socialdemokratiska riksdaggruppen, men som grupp betraktat representerar Perssons gäng den stösta valförlusten i socialdemokratins historia.
Det finns gott om folk i riksdagen som nu kan och borde kliva fram och ta en större plats som ansikten utåt för partiet. Och Persson ska ju trots allt avgå, i det läget känns det rätt märkligt att hans politiska tjänstemän (även de kompetenta var för sig) nu tycks ha fått för sig att de kan hålla i utnämningsmakten.
Bunkern måste vädras ut.
Det räcker inte med en ny partiledare för att blåsa nytt liv i socialdemokratin.

Vad händer med biståndet?

Folkpartiet sålde ut familjepolitiken, centern gav upp energipolitiken och kristdemokraterna backade på fastighetsskatten. Frågan är vad som händer med biståndet, en fråga där ingen uppgörelse gjordes innan valet.
När den borgerliga regeringen tog över i Danmark får några år sedan var just det ett av de första områden som fick stryka på foten. Påhejade av det främlingsfientliga Dansk folkeparti valde regeringen Fogh-Rasmussen bland annat att skära bort det bistånd som kanaliserades via de fackliga organisationerna.
I Sverige har moderaterna deklarerat att man vill kapa i biståndet. Men vilken del? Mot bakgrund av moderaternas övriga profil blir det knappast den del som handlar om att underlätta för svenska företag utomlands som får stryka på foten. Återstår gör då antingen katastrofbiståndet eller det bistånd som fördelas till och kanaliseras via det civila samhället. Carin Jämtin prioriterade under sin tid som biståndsminister projekt som handlade om arbetslivets villkor och medborgerliga rättigheter i utvecklingsländerna. Vad blir det med Reinfeldt?

Vad händer med biståndet?

Folkpartiet sålde ut familjepolitiken, centern gav upp energipolitiken och kristdemokraterna backade på fastighetsskatten. Frågan är vad som händer med biståndet, en fråga där ingen uppgörelse gjordes innan valet.
När den borgerliga regeringen tog över i Danmark får några år sedan var just det ett av de första områden som fick stryka på foten. Påhejade av det främlingsfientliga Dansk folkeparti valde regeringen Fogh-Rasmussen bland annat att skära bort det bistånd som kanaliserades via de fackliga organisationerna.
I Sverige har moderaterna deklarerat att man vill kapa i biståndet. Men vilken del? Mot bakgrund av moderaternas övriga profil blir det knappast den del som handlar om att underlätta för svenska företag utomlands som får stryka på foten. Återstår gör då antingen katastrofbiståndet eller det bistånd som fördelas till och kanaliseras via det civila samhället. Carin Jämtin prioriterade under sin tid som biståndsminister projekt som handlade om arbetslivets villkor och medborgerliga rättigheter i utvecklingsländerna. Vad blir det med Reinfeldt?

Det behövs en ny socialdemokrati - och en kvinna vid rodret

För ett år sedan hörde jag många röster inom socialdemokratin som hävdade att partiet inte kunde vinna ytterligare ett val med Göran Persson vid rodret.
Sedan kändes det som om vinden vände. Persson återfick en del av sin popularitet – kanske för att man trots allt sluter upp bakom sin partiordförande när ett val närmar sig. Dessutom gjorde både medierna och partiapparaten allt den kunde för att lyfta fram Persson som ledare och matcha honom mot Reinfeldt i en valrörelse som mest har liknat en amerikansk presidentvalskampanj.
Nu vet vi att den där känslan från förra året var korrekt.
Socialdemokratin kunde inte vinna ytterligare ett val med Persson.
Partiet gjorde sitt sämsta val sedan rösträtten infördes. Trots att ekonomin går som tåget. Trots 120 000 nya jobb på ett år. Trots att den röd-gröna koalitionen i ett årtionde visat sig kapabel att lägga fram en gemensam politik.
Väljarna ville förändring, de trodde inte på Perssons försäkran att socialdemokratin skulle kunna behålla drivkraften och energin i ytterligare fyra år. Kanske är det den främsta förklaringen. Socialdemokratin har, på samma sätt som 1991, förlorat förmågan att ingjuta framtidstro.
Göran Perssons avgång är mot den bakgrunden alldeles logisk.
Problemet är bara att alliansen saknar svar på så många frågor. Sänkt a-kassa, sämre sjukförsäkring och en politik som långsiktigt kommer underminera löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Men inget av detta kommer lösa de problem Sverige står inför. Att döma av överbudspolitiken i valrörelsen är risken dessutom stor att landets ekonomi kastas tillbaka in i det kaos som rådde under den senaste borgerliga regeringen.

För socialdemokratin väntar självprövning. Varför misslyckades partiet? Varför kände väljarna att andra partier är mer förbundna med framtiden? Vem är rätt person att leda partiet i den nya tiden?
Under Perssons tid som statsminister har partiet sanerat statens finanser i grunden, och tagit hårda smällar i opinionen för att klara uppgiften. Regeringsmakten har hanterats stabilt och säkert. Persson har dessutom återfört socialdemokratin till en klassisk politik på flera områden där högervindarna på 1980-talet kastade med sig även socialdemokratin. Han har satt stopp för privatiseringarna och avregleringarna och talar allt oftare om klassutjämning. Fackföreningsrörelsen har skäl att känna sig nöjd med valrörelsen, om man bara ser till socialdemokratins argument.
Persson har avdramatiserat EU-frågan, som var på väg att slita partiet i stycken när han tillträdde. Han har gjort det genom att (bortsett från det halvår Sverige var ordförande för EU) spela bort frågan från dagordningen. Han har argumenterat för en strikt mellanstatlig union och närmast betraktat EU som en del av utrikespolitiken.
Det stora projekt för framtiden som följt med Persson genom alla år är visionen om det gröna folkhemmet. Han tog upp saken redan 1996, strax efter sitt tillträde. På senare år har klimatpolitiken och arbetet för Kyoto-protokollet dominerat. Målet att göra Sverige oboerende av oljan till 2020 är det senaste i raden av konkreta mål inom ramen för denna vision.
Ett gott dagsverke, som Persson själv skulle sagt.

I grunden har Perssons socialdemokrati ändå varit traditionell. Lugn och trygg och med ett ständigt fokus på statsbudgeten. Klassisk politik, men i längden kanske inte så lockande, särskilt inte för de yngre.
Därför måste socialdemokratin ladda om batterierna. Jag tänker att det handlar om några avgörande punkter:

Håll fast vid klassperspektivet. En del hävdar att klass inte längre betyder så mycket. Att vi alla blivit medelklass. Det är trams. De sociala skillnaderna ökar i samhället, både nationellt och på global nivå. Däremot stämmer det att människor inte längre på samma sätt organiserar sig med klassintresset som bas. Där måste socialdemokratin tänka om.

Håll fast i visionen om det gröna folkhemmet – men se till att föra ut debatten i arbetarrörelsen. Alla måste med på det gröna tåget, det blir inget nytt folkhem om debatten stannar i några kommittéer i Stockholm.

Integrationen! Den enda fråga av totalt avgörande betydelse som ingen riktigt ville prata om i valrörelsen. Samhället är på väg att klyvas mitt itu, diskrimineringen, den strukturella rasismen, är värre än någonsin och inget parti har något hållbart recept på hur glappet ska förslutas. Här står arbetarrörelsen inför en av sina största uppgifter.

Gjut nytt liv i jämställdhetspolitiken. Ännu en av valets döda frågor. Som om Fi har ensamrätt på feminismen. Vi lever i ett könsuppdelat samhälle. Erkänn det, och driv en politik som minskar skillnaderna.

Inse att EU är ett faktum, som dessutom påverkar oss i vardagen. I EU blir de ideologiska skillnaderna ofta tydligare. Nyliberalismen håller fortfarande greppet, men fackföreningar, socialdemokratiska partier och sociala rörelser bygger motkrafter. Där måste svensk socialdemokrati gå i spetsen!

Lyft demokratifrågorna. Det borde finnas en djupt förankrad vilja inom socialdemokratin att fördjupa demokratin. Politikerföraktet ökar, liknöjdheten breder ut sig i samma takt som vanmakten. Resultatet skrivs ut i form av nya framgångar för Sverigedemokraterna. Nu har de till och med tagit sig in i fullmäktige i min gamla hemkommun Lidköping. Min farfar, som var med och slogs mot nazisterna på 30-talet, vänder sig i sin grav. Utvecklingen kan bara hävas genom ett större medborgarengagemang i de politiska frågorna. Arbetarrörelsen måste öppna kanalerna till de nya folkrörelserna och öka den interna demokratin. Förr hette det självförvaltning, sedan egenmakt. Budgetsaneringen på 1990-talet tog kål på alla sådana debatter. Nu är det dags att liva upp dem igen.

Förlusten är ett faktum. Ändå måste de borgerliga partierna ha satt laxpatén i halsen när de såg hur jämnt det blev. De hade gjort allt rätt. Moderaterna hade slipat av sina mest löntagarfientliga förslag. Kanterna hade filats ned. Alliansen visade en enad front och ville verkligen påskina regeringsduglighet. Ändå skiljer det nu bara några få mandat i riksdagen. Det blev tolv socialdemokratiska regeringsår. En unik serie i ett internationellt perspektiv.
En extra partikongress kan hållas under våren. Då kommer partiorganisationen och för den delen resten av arbetarrörelsen att kastas in i en uppslitande debatt om vem som ska efterträda honom. Det rimliga är att det blir en kvinna. Det rimliga är också att debatten, för socialdemokratins egen skull, tar sin utgångspunkt i frågan om en ny socialdemokrati.

Andlös väntan

Har just gjort ett par timmar utanför en vallokal, delat ut valsedlar. Det var på Salsta, Flens svar på miljonprogrammen i storstäderna, och en sak är i alla fall klar: röstdeltagandet verkar bli högt i området. Det var massor av folk. Somalier, kurder, assyrier, latinamerikaner, smålänningar och flensbor.
I vanliga fall gynnar det socialdemokratin att röstdeltagandet är högt i sådana områden, men den här gången är jag inte lika säker. Moderaterna har satt upp flera med utländsk bakgrund på sina lokala listor, vilket troligen kommer visa sig när rösterna räknas samman. Socialdemokratin har inte varit lika framsynt.
Å andra sidan berättade mannen som driver videobutiken i stan nyligen för mig att han gjort en egen opinionsundersökning. Han hade frågat 200 personer hur de skulle rösta och enligt hans summering hade 180 sagt socialdemokraterna.
Det skulle Sifo sett!

Grundfrågan olöst för Connex

Fick just ett intressant samtal från Rupert Schmid, informatör för Veolia, Connex moderbolag i Paris. Jag sökte honom tidigare i dag och han ringde tillbaka efter ett par timmar.
Han förklarade för mig att deras drift av spårtrafiken i östra Jerusalem var noga genomtänkt ur moralisk synpunkt. Företaget hade fått garantier att alla skulle få åka med spårvagnarna och de har fyra stationer på palestinskt område.
Han visade mig också företagets "etiska regler", en anorektiskt tunn liten sak som ni kan hitta på Veolias hemsida på nätet. Det enda man slår fast är att företaget ska verka för det allmänna bästa och se till både sina kunders och "samhällets" intressen.
En blahatext.
Och själva grundfrågan kommer de inte ifrån: hur motiverar de att driva en spårvagnstrafik som ska binda samman folkrättsligt olagliga bosättningar? För Israels regering är det självklart ett sätt att permanenta bosättningarna, bygga in dem i det israeliska samhället med hjälp av infrastruktur.
Då spelar det inte så stor roll om Connex/Veolia inbillar sig något annat.

Grundfrågan olöst för Connex

Fick just ett intressant samtal från Rupert Schmid, informatör för Veolia, Connex moderbolag i Paris. Jag sökte honom tidigare i dag och han ringde tillbaka efter ett par timmar.
Han förklarade för mig att deras drift av spårtrafiken i östra Jerusalem var noga genomtänkt ur moralisk synpunkt. Företaget hade fått garantier att alla skulle få åka med spårvagnarna och de har fyra stationer på palestinskt område.
Han visade mig också företagets "etiska regler", en anorektiskt tunn liten sak som ni kan hitta på Veolias hemsida på nätet. Det enda man slår fast är att företaget ska verka för det allmänna bästa och se till både sina kunders och "samhällets" intressen.
En blahatext.
Och själva grundfrågan kommer de inte ifrån: hur motiverar de att driva en spårvagnstrafik som ska binda samman folkrättsligt olagliga bosättningar? För Israels regering är det självklart ett sätt att permanenta bosättningarna, bygga in dem i det israeliska samhället med hjälp av infrastruktur.
Då spelar det inte så stor roll om Connex/Veolia inbillar sig något annat.

Connex i säng med Israels regering

Sekos klubb 119, som organiserar de som jobbar i tunnelbanan, har i dagarna gått ut med en viktig påminnelse om Connex samarbete med regeringen i Israel.
Connex har under det senaste året via konsortiet City Pass varit med och byggt ett spårvagnsnät mellan de israeliska bosättningarna i östra Jerusalem.
Spårvagnsnätet omfattar åtta linjer och syftet är att koppla ihop bosättningarna med varandra. Enligt de officiella dokumenten ska transporterna vara öppna för alla, även palestinier, men i praktiken dras linjerna så att bara bosättarna kan använda spårnätet. Hela syftet med projektet är att binda samman bosättningarna, att på det viset ytterligare permanenta ockupationen av palestinsk mark.
FN har antagit minst 65 resolutioner mot Israels agerande på palestinskt territorium. Flera av dem berör frågan om de israeliska bosättningarna, som är ett tveklöst brott mot folkrätten. Enligt Genévekonventionen är det förbjudet för en stat som ockuperar ett främmande territorium att flytta sin egen befolkning till området. Alla stater som skrivit under Genévekonventionen förbinder sig också att hindra privata företag från att underlätta en sådan ockupation.

Connex avtal löper över 27 år. Företaget kommer med andra ord ha ett eget och rent pekuniärt intresse av att ockupationen och bosättningarna finns kvar under den tiden.
Men på Connex huvudkontor slår man ifrån sig kritiken.
– Vi ägnar oss inte åt politik. Vi ägnar oss bara åt affärer och det är vår klient som har bestämt att nätet ska ligga där, sade en talesperson för Connex moderbolag Veolia i Paris när journalisten Andreas Malm pressade henne förra hösten.
Bara affärer?
När man medverkar i ett brott mot folkrätten?
Connex får nog fila lite på sina moraliska överväganden.

Centern - fläskkotlettfrisyrernas parti

Fokus chefredaktör Karin Pettersson har en fantastisk liten text i senaste numret av tidningen. Den handlar om centerpartiets nya högerimage, specifikt om Fredrick Federley, ordförande i ungdomsförbundet. Pettersson menar att grabbarna med bakslick, Stureplansmaffian, blev politiskt rotlösa när Reinfeldt vred om moderaterna. Vem skulle nu hålla skattesänkarfanan högt? Vem skulle nu ta arbetsgivarnas parti i varje enskild fråga. Svaret blev, något förvånande, centerpartiet. Och den främste företrädaren för detta nya nyliberala parti är Federley, med glasögonbågar så dyra att vem som helst av Kronprinsessans vänner skulle bli gröna av avund.
Jagg surfar in på Federleys blogg. Det visar sig att en av hans länkar går till Margaret Thatchers officiella hemsida. Ser ut som en tanke.

När ett parti kollapsar

Jag trodde aldrig jag skulle få se ett svenskt parti implodera. Italienska partier, visst. Kanske thailändska eller latinamerikanska. Men folkpartiet? Rätt otippat. Och kanske ändå inte.
Spionhistorien kastar sin skugga över ett parti som under de senaste åren förändrats i grunden. Borta är socialliberalismen, jämställdhetskampen, partiet som utan vänsterns socialistiska paroller stod upp för samhällets marginaliserade.
Istället har ett kallt och rätt okänsligt parti trätt fram på scenen. Det är slut på snällismen. Hårdare tag i kriminalpolitiken. Sänkta bidrag till arbetslösa och strikt disciplin i skolan.

Den nya politiken har parats med den nya borgerlighetens starka vilja att peta socialdemokratin från regeringstaburetterna.
Ur detta kan jag mycket väl tänka mig att det växer fram en ganska hårdför tävlingsmentalitet, inte minst i ungdomsförbundet. Det gäller att vinna till varje pris. Det är en tävling där även ljusskygga metoder är tänkbara och grundläggande värderingar inte betyder så mycket eftersom de redan visat sig förhandlingsbara. Den socialdemokratiska mailskandalen i våras byggde på sammma princip, men detta är mycket allvarligare.
Dels rent juridiskt. Dels för att det kan få ett helt parti att kollapsa.
Det är en märklig syn.

Politikens centrifug

Jag såg utfrågningen av Maud Olofsson i SVT i går.
Efteråt kändes det lite som att ha haft huvudet inkört i en centrifug i 60 minuter.
I en tävling om att prata snabbt hade hon vunnit över alla, inklusive Mats Strandberg. Lika svårslagen hade hon varit i grenen "så undviker du att svara på journalisternas frågor".
Journalisterna frågade om Centerns omsvängning i kärkraftsfrågan. Maud svarade att det var viktigt med alternativ.
De frågade om bensinskatten. Maud svarade att alla bilar borde drivas med etanol.
De frågade om centerns förslag att ta bort Las för alla under 25. Maud svarade att företagen skulle få sänkta skatter och mindre krångel så att de kunde anställa fler.
Tekniken är svårhärmad. Hon inleder alltid med ett par ord om det frågan gällde men viker sedan snabbt av i bekvämare spår. Det väldiga flödet av ord gör att det nästan är svårt att uppfatta övergångarna.
Blev det fler väljare efter utfrågningen?
Knappast.