Hotad utrikesjournalistik

I går, just hemkommen från några lugna dagar i sommarstugan vid Vänern, läste jag att Svenskan ska säga upp sin sista fast anställda utrikeskorrespondent, Rolf Gustavsson i Bryssel. Därmed är alla som medverkar i tidningen från andra länder knutna till tidningens om stringers. Frilansare. 

Det är inte illa i och för sig. En stringer som Bertil Lintner har i åratal levererat texter av mycket hög kvalité från Sydostasien. Han skriver även i Far Eastern Economic Review och en del andra medier. 

Ändå ser vi tveklöst en skakig utveckling för utrikesjournalistiken. Medieföretagen slimmar sina organisationer. Allt färre journalister ska producera allt fler texter. I det läget är det lätt att man i utrikesjournalistiken lutar sig mot byråmaterial. Nyhetstexterna om Nordkorea, Burma eller Iran får skrivas från skrivbordet hemmavid. 

Det kan fungera under perioder, och för den del. Men inte alltid och inte för all journalistik. 

Utrikesjournalistiken får stryka på foten när medierna sparar, men är i grunden en del av de "gamla" massmediernas bredare problem. 

Göran Rosenberg skriver en intressant artikel om det i Journalisten. "När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem", skriver Rosenberg. "Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik."

En avgörande fråga: Vem ska betala för självständiga journalistiken i framtiden

Det rinner av som på en gås

När jag googlar runt lite på nätet hittar jag ett blogginlägg om Reinfeldts enorma förmåga att undvika dålig press. Bloggaren Scaber Nestor skriver att Reinfeldt konsekvent vägrar uttala sig om saker som kan göra att folk associerar honom med dåliga vibbar. Vad gör till exempel statsministern mitt under brinnande kris, när arbetslösheten stiger i rekordfart och fattigdomen ökar: Han framträder i Aftonbladet och talar om städning. Inte konstigt att allt negativt rinner av som på en gås.

Jag tror att svenska medier borde ta sig en ordentlig funderare på hur man behandlar regeringen i dessa dagar. Nyligen visade en undersökning att Mona Sahlin får mer negativ press än Reinfeldt. Med tanke på det läge landet och världen befinner sig i måste det anses helt unikt att medierna väljer att granska oppositionen mer än de som faktiskt har makten. Har det hänt någon gång tidigare under den fria pressens epok?

Dessutom, kanske man ska tillägga, kräver statsministern borgfred under hela höstens ordförandeskap i EU. Under sex månader ska oppositionen alltså lägga sig platt. Kritik skulle skada Sveriges möjligheter att arbeta effektivt i EU.

Vad är det för syn på demokrati? Är det inte i själva verket konstruktiva konflikter som leder framåt? Dessutom var Reinfeldt inte någon mästare själv på att tiga still under det förra svenska ordförandeskapet. Han gjorde rätt då. Sahlin borde göra på samma sätt nu.

Ni hittar Scaber Nestors inlägg här.

Och undersökningen om negativ press rapporterades här. 

SvD:s Sarah Palin

När jag googlade efter en helt annan sak ramlade jag över en ledare av Per Gudmundson i Svenska Dagbladet från den 8 september förra året. Strax efter att Sarah Palin blivit vice president kandidat för republikanerna. Strax innan hon visade sig totalt inkompetent för uppgiften.
Per Gudmundson var imponerad. Så här skrev han:

"Det är inte bara i den tjattrande klassen som den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin gjort succé. Tvärtom är den folkliga responsen överväldigande. Kanske blir det en rörelse. .

Sarah Palins person trotsar alla försök till beskrivning. Hon är skönhetsmiss och hockeymorsa, avhållsamhetsförespråkare med gravid tonårs dotter, kvinnlig guvernör i den manligaste av delstater, friluftsvän för oljeexploatering, elegant men lantis, vapenälskare och fembarnsmor. Och oändligt stolt över vad hon har åstadkommit – inte inkvoterad av något jämställdhetsombud, utan med hårda nypor och skinn på näsan.

Är det därför folk identifierar sig med henne? Visst är hon kvinna, men inte enbart. Hon är, så att säga, ingen minoritetsrepresentant. Hon är heller ingen Hillary Clinton, utan någon man faktiskt skulle vilja ha som både granne, middagssällskap och chef. Och hon är någon som man skulle vilja vara."

Käre Per, jag är säker på att du kan få vara ledarsidans Sarah Palin. Om du fortfarande vill vara det.

Livsfarlig journalistik

I dag stod det klart att de två amerikanska journalister som gripits på gränsen mellan Nordkorea och Kina ska åtalas av den nordkoreanska regimen. Journalisterna anklagas för "fientliga handlingar" och för att ha olagligt gått över gränsen.

Journalisterna Euna Lee och Laura Ling arbetar för den nätbaserade amerikanska nyhetskanalen Current TV. De greps sedan de gått över den isbelagda gränsfloden Tumen den 17 mars.

Jag har själv gjort såna där saker, gått över gränsen mellan Thailand och Burma illegalt. Det är inte så ovanligt. Gränsen är lång och porös, omöjlig att bevaka, och maktförhållandena inte glasklara. Det sista är förstås inte fallet i Nordkorea, men principen är den samma. Nordkorea vill att journalister håller sig borta. Propagandamaskinen kräver monopol på information till och från och inom landet.

Då blir journalister livsfarliga. Då hamnar Euna Lee och Laura Ling i fara för att de utför sitt jobb.

Putin vs Van Damme

Actionskådisen och 80-talsikonen Jean-Claude Van Damme, som jag första gången såg i en holländsk rulle som hette Amsterdamned, har träffat Putin. 

Det var under lanseringen av hans senaste film, JVCD. Putin hade förklarat varför han gillade Van Damme:

"Det jag gillar med Van Damme är actionbiten - alla förstår en smäll på käften, i Ryssland, i Japan, i Latinamerika."

Putin kunde möjligen lagt till Georgien. Eller Tjetjenien.

Bra bild av Putins repression

I går publicerade GP min artikel om Kina, och i dag går man vidare på pressfrihetstemat med en oerhört intressant artikel om situationen i Putins Ryssland. Det är den ryske journalisten Oleg Panfilov, som skriver om myndigheternas hantering av pressfriheten. Hur Putin i princip i klartext beskrivit journalister som ett problem för samhället, och hur rättsväsendet anpassat sig till den hållningen. Mord på journalister klaras mycket sällan upp. Läs artikeln här.

Min krönika i Journalisten

I går publicerades min första krönika i Journalisten. Jag kommer skriva där någon gång i månaden under den närmaste tiden. Titeln är Blodet och etiken, och den handlar om den svåra frågan om medierna ska publicera även de mest blodiga bilderna på krigets offer. Läs den här.

Olofssons trolleri med procenten

Olofssons försök att bortförklara kritiken från centerrörelsen mot uppgörelsen om kärnkraften är nästan lite rörande. Hon hävdar att hennes parti ställer upp på 95 procent av uppgörelsen. Så mycket har centern redan beslutat om på stämmor och partimöten.

Det påminner lite om Sovjetunionens grundlag. Om man läste 99 procent av den kunde man nästan få intrycket att det var genuint demokratisk grundlag. Problemet var den sista procenten, det vill säga de där få raderna som slog fast att alla viktiga beslut i samhället måste gå via kommunistpartiets centralkommitté. Den sista procenten avgjorde allt.

I Mauds fall är de inte demokratin som står på spel (möjligen interndemokratin) utan i första hand kärnkraftens framtid. I de fem procent som centern inte beslutat om tidigare ingår ju nämligen beslutet att bygga ny kärnkraft.

Där kan man bolla med siffrorna hur som helst, man kommer ändå inte ifrån det faktum att det går helt på tvären mot centerns tidigare politik. Och detta utan att frågan diskuterats i centerrörelsen.

Klart att en och annan centerpartist är förbannad.

Alla borde veta mer om Turkmenistan

Jo, jag menar allvar. Alla borde verkligen det. Jag också. I dag träffade jag statsvetaren Jens Westlund, som funderar på att skriva något om det där märkliga, centralasiatiska landet. Och jag insåg att jag bara har ytliga kunskaper om ett av de säkerhetspolitiskt intressanta länderna i världen just nu. Ett extremt slutet, despotiskt land som inte tillåter någon fri press eller oppositionella politiker. Du hittar en del basfakta om landet på regeringens hemsida.
Dessutom har Reportrar utan gränser sedan länge betraktat landet som en av de främsta förbrytarna mot pressfriheten, och vårt kontor i Paris har samlat massor av information på den här hemsidan.

Blondinbella och smygreklamen

Så har det kommit en ny rapport om att Sveriges mest framgångsrika bloggare, Blondinbella, har försökt sälja in smygreklam på sin blogg. Uppgiften har cirkulerat många gånger förut, och nu verkar Bella och företaget kring henne åter ha hamnat med skägget i brevlådan. Eller ska man kanske säga med fingrarna i syltburken.

Expressen hade en artikel om detta idag. 

Blondinbella vill åka på skidresa och har erbjudit klädföretag att visa bilder med deras kläder från skidbacken mot att hon fick kläderna. Det kallas smygreklam, eftersom hennes läsare inte skulle känna till att kläderna var en del av en reklamkampanj.

Det blir allt vanligare med den sortens produktplaceringar. Gränsen mellan annonsplats och redaktionellt material tunnas ut. Förlorare är den fria journalistiken. Den journalistik som bygger på förtroende från läsarna, som ska veta att den som skriver gör det utifrån en oberoende position. 

Gör något för Isaak, nu!

Rapporterna om Dawit Isaaks hälsotillstånd är djupt oroande. Jag hörde ryktet att ha flyttats till ett sjukhus i Asmara redan i förra veckan. Det var under ett besök på Reportrar utan gränsers kontor i Paris. Vår handläggare för Afrika hade snappat upp det från någon av sina källor i Eritrea. 

Jag förde ryktet vidare till nätverket I Sverige, och nu har uppgiften uppenbarligen bekräftats. 

Desperationen ökar förstås. Över sju år har gått och nyheterna om Isaak har varit få. Regimen i Eritrea blockerar all information och låter inte någon träffa den svenske fången. De vägrar i själva verket acceptera att han är svensk medborgare. 

Och vad gör den svenska regeringen? En hel del om man ska tro uppgifterna från UD. De talar om tyst diplomati, och har i det läge som uppstått nu till och med vägrat berätta vilka kontakter man tar för att reda ut vad som är sant och falskt.

Den tysta diplomatin kan vara extremt effektiv, men i det här fallet är den inte det. Sju år är trots allt sju år, och nu kan det vara en fråga om liv och död. Frågan måste upp på högsta politiska nivå. Carl Bildt måste agera mot Eritrea. Sverige tar över ordförandeskapet i EU till hösten. Använd den maktpositionen för att påverka Eritrea. 

 

Varje skott blir avgörande

Israel tog omedelbart hämnd för bomben mot ett militärfordon häromdagen. Några flygraider in i Gaza. Attacker mot tunnlarna som leder till Egypten. Alla vägar ut och in ur Gaza, ofta civilbefolkningens enda lufthål mot omvärlden, ska täppas till.

Jag fördömer verkligen raketattackerna mot israeliska civila, men om freden ska vara möjlig måste Israel acceptera att det kan förekomma spridda våldshandlingar. Om de slår till med massiva attacker varje gång de utsätts för beskjutning från Gazaremsan, då ger också varje enskild individ möjligheten att bryta vapenvilan och öka lidandet. Alla som har ett gevär kan i princip styra Mellanöstern mot ökad förstörelse.

Är inte det att ge terrorn för stor makt?

Valallians ska rädda kd?

Det har talats tyst om det i månader, men alla har känt till planerna. Nu har flera borgerliga ledarsidor lyft frågan till en mer offentlig debatt: Ska de borgerliga partierna bilda en vallallians för att rädda Kristdemokraterna kvar i riksdagen? PJ Anders Linder skrev till exempel om saken på svenskans ledarblogg häromdagen. Kristdemokraternas kräftgång i opinionsmätningarna, det är numera mer regel än undantag att de hamnar under fyraprocentsspärren, gör det nästan nödvändigt för regeringen att sjösätta en sådan allians. Man har inte råd att förlora 3 procent av väljarkåren. Inte i ett läge där det redan ser svårt ut för de borgerliga partierna.
Att moderaterna kan gå med på en sådan lösning förstår jag. Det skulle göra dem ännu mer etablerade som det "enda" riktigt seriösa borgerliga partiet, när de till och med måste hjälpa de andra att komma i i parlamentet. Hur centern och folkpartiet resonerar är en större gåta. Hur länge kan de sitta still i båten och se på medan deras väljarbas eroderar?

Israels övergrepp mot pressfriheten

Få nyheter de senaste åren har berört mig så illa som massakern i Gaza. Israels monumentala överreaktion kommer bli förödande på längre sikt. Isoleringen av Gaza och de internationella sanktionerna har gjort Hamas starkare. Kriget kommer, tror jag, ytterligare stärka de militanta delarna av rörelsen. Och vad vinner Israel på det? Kommer raketbeskjutningen upphöra? Eller självmordsbomberna? Knappast.
Kriget har även ökat övergreppen mot pressfriheten. Redan tidigare hade Israel hindrat journalister från att arbeta i Gaza. Nu kräver de total kontroll över alla som vill rapportera från området. Man vill hindra berättelserna om civila offer från att nå omvärlden. Istället slussas grupper av journalister omkring i Södra Israel där de får beskåda effekterna av Hamas raketbeskjutning. Raketerna måste fördömmas, men de kan inte jämföras med den massiva, förkrossande militära insats som Israel satt in de senaste dagarna.
New York Times har en bra artikel om pressens svårigheter i kriget.

Saviano berörde

Jag såg delar av Roberto Savianos framträdande på Kulturhuset förra veckan, och som alla andra som var där blev jag väldigt berörd. Att tvingas leva under så genomkontrollerade förhållanden måste vara extremt påfrestande.
Han gjorde själv bedömningen att det var boken Gomorras stora spridning som gjort att Camorran riktade sitt dödshot mot honom. Om boken sålt i några få exemplar och endast i Italien hade de kunnat rycka på axlarna. Det är en viktig notering. Dagarna innan hans besök intervjuades jag av Kulturnyheterna, som ställde frågan om inte maffian tjänade på den stora uppmärksamheten. Har inte maffian alltid önskat ett visst mått av kändisskap?
Så är det kanske, men maffians fåfänga handlar om de yttre attributen. Om bilden av några macho typer som sätter hedern främst och lever ett kontrollerat liv i lyx. De vill inte få hela sin verksamhet kartlagd och analyserad, vilket är exakt vad Saviano gjort i sin bok. När han avslöjar maffians nätverk av kontakter i näringslivet och politiken går han för långt, särskilt som boken sålts i så stora upplagor.
Det blir därmed ett lysande argument för yttrandefriheten. Ju fler som kan läsa om vidriga övergrepp, desto mer rädda blir förbrytarna.

Thailands kaos

Kaoset i Thailand fortsätter, och det mesta tyder väl på att regeringen faller inom kort. I ett nyutkommet nummer av Internationella studier gör jag en analys av den Thailändska situationen. Den finns att läsa här.

Samspel mellan maffian och medierna?

Jag kom just från en intervju med Kulturnytt. De gör ett inslag med anledning av att Roberto Saviano är i stan. Deras grundfråga var lite märklig: samspelar maffians intressen med mediernas, när offentligheten blir så stor kring Saviano?
Det är klart att det är en balansgång. I vissa fall är det skäkert så, att mediernas uppmärksamhet hjälper till att blåsa upp en kriminell organisation eller liknande när de hotar journalister eller författare. Som grundhållning tror jag dock att kränkningar mot yttrandefriheten bäst bekämpas med att man använder yttrandefriheten.
Och i fallet med Saviano är det rätt uppenbart. Hans bok Gomorra är en kartläggning av maffians nätverk, både i Neapel, i Italien och internationellt. Man blir rätt häpen över dess makt.
I det läget vill de tysta Saviano. Jag tror att stor uppmärksamhet kring fallet ökar maffians insats. Ju fler som känner till detta, ju fler kommer de att stöta sig med om de verkställer sitt hot.
Jag tror att Saviano själv ska uttala sig i frågan i Kulturnytt ikväll. Det ska bli intressant att höra vad han säger.

En fars i Flen

Har repat hela dagen. Jag vet, det låter inte klokt, men så är det. Först rep, och sedan till jobbet för kvällstjänstgöring.
Det är Kolhusteatern i Hälleforsnäs som ska sätta upp farsen Rampfeber. En metafars, den handlar om ett teatersällskap som ska sätta upp en fars. Så alla som är med i den spelar två roller. En i farsen, och en i farsen i farsen. Ja... ni fattar.
Attans kul är det i alla fall. Vi har premiär den 2 januari.
Mer info hittar ni här.

Euro News ringde om Indien

Har just fått ett samtal från Euro News. De ville ha kommentarer om att Indiska ambassaden i Stockholm sägs ha en svart lista med journalister som inte ska beviljas visum till Indien för att de skrivit kritiskt om landet tidigare.
Jag hade inte så mycket att tillägga, bara det jag som ordförande för Reportrar utan gränser redan sagt i ett pressmeddelande. Att det är en skandal om en demokrati som Indien lägger sig till med den här sortens förtryckande arbetsmetoder. Att svenska journalister måste ha frihet att rapportera om det de ser och upplever i världens största demokrati.
En sak är dock ny jämfört med för en vecka sedan: Indiska ambassaden har inte sagt något om skandalen.
Jag förväntar mig att vi snart får en kommentar från ambassadören. Har de en svart lista? Kommer svenska journalister fa problem med visum även framöver? Hur motiverar de i så fall detta?
Under tiden gläds jag åt att Europeiska medier uppmärksammat problemet. Allt tryck mot Indien i den här frågan är bra.

Dystert för fackliga rättigheter

Jag har just varit på LO:s, TCO:s och Amnestys presskonferens där de berättat om den årliga rapporten om fackliga rättighter.
Det var en rätt dyster rapport (som du hittar här).
Förra året dödades 91 människor för att de engagerat sig fackligt. Tusentals fängslades eller förlorade jobbet. Colombia är ett av de värsta länderna, med 39 dödade. Det där känner vi inom Reportrar utan gränser till. Under de senaste fem åren har vi haft ett projekt i Colombia som handlat om att bygga upp ett nätverk av journalister som kan rapportera om övergrepp mot pressfriheten.
Irak är ett annat land där övergreppen är många. Något förvånande gäller det även USA, främst för att omkring 30 miljoner löntagare saknar rätt att förhandla kollektivt.
Orimligt, förstås.
Amnestys generalsekreterare Lise Berg var med på presskonferensen, och hon gjorde en viktig analys: fackliga rättigheter, eller för den delen alla sociala och kulturella rättigheter, är lika viktiga som politiska rättigheter. På den punkten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigherna glasklar. Det finns ingen prioritering i FN-dokumentet. De olika formerna av rättigheter samverkar med varandra. Utan sociala rättigheter urholkas yttrandefriheten eller rätten att rösta. Utan yttrandefrihet kan samhället aldrig veta om de sociala rättigheterna respekteras.
Wanja Lundy Wedin gjorde en annan intressant kommentar: Fackliga rättigheter tillfaller individen, sade hon. Det är inte facket som får rätten att förhandla eller organisera. Det är individerna som får rätt att sluta sig samman.
En viktig synpunkt, inte minst i debatten mot alla de nyliberaler som hävdar att facket står i konflikt mot individens rättigheter.