Vad får en SR-journalist göra?

I min roll som ordförande för Reportrar utan gränser var jag igår med i Studio Ett och kommenterade det faktum att P3 valt att stänga av en journalist som är medförfattare till den omtalade boken om Kungen. Sveriges Radios programdirektör Björn Löfdahl var också med i programmet och jag måste erkänna att jag fortfarande inte förstår hur de har resonerat. Han säger att journalisten blir avstängd för att hon inte berättat att hon är medförfattare, och då har SR inte kunnat försäkra sig om att arbetet sköts enligt public service-radions höga kvalitetskrav och man har inte kunnat göra en deal med henne om att dela med sig av eventuella scoop och avslöjanden.
Löfdahl verkar faktiskt tro att det arbete en av SR:s journalister utför i en bok är SR:s egendom, även om det utförts på journalistens fritid. Jag känner många radiojournalister som skrivit böcker samtidigt som de jobbat på SR och de har aldrig ställts inför några sådana krav. Flera av dem kontaktade mig också efter inslaget igår och var upprörda över dubbelheten i beskeden från SR.
Dessutom hade journalisten gjort klart med sina chefer om att göra research inför boken. Och det är väl i just det arbetet man gräver fram scoop och avslöjanden? Att hon nu också medverkat i författandet av boken kan inte göra en så stor skillnad att det motiverar en avstängning.
Jag upprepar: Det kan inte det.
Så varför blir frågan aktuellt just i det här fallet? Löfdahl intygar att det inte beror på att detta är en granskning av kungen, men det är svårt att dra någon annan slutsats efter att ha lyssnat till argumenten. P3-ledningen har förstått att det är en kontroversiell bok och då ändrar man sig.
Med detta sagt måste jag tillägga att jag inte på något sätt skriver detta som ett försvar av boken. Det kan mycket väl vara en illa gjord skvallerbok, eller också inte. Min poäng är att det inte är bra för journalistikens integritet om chefer på Sveriges Radio sänder ut signaler som gör hugade författarbegåvningar osäkra och rädda att förlora jobbet.

Lätt bisarr kritik från Smålandsposten

Smålandspostens ledarsida har upptäckt höstens första nummer av Omvärlden. Trevligt på många sätt. Men slutsatserna ledarsidan drar är med all respekt en smula bisarra. En av de artiklar jag som chefredaktör publicerade var en kritisk granskning av det bistånd som kanaliseras via missionerande organisationer. Ett flertal oberoende konsultrapporter har konstaterat att det finns risk för att biståndspengar blandas samman med den missionerande verksamheten.
Av denna granskning, gjord av den rutinerade och helt oberoende journalisten Nils Resare, drar SmP slutsatsen att Omvärlden har blivit vänstervriden.
Det är verkligen en konspirationsteori som heter duga. Ledarskribenten avstår från att kommentera att vi publicerar en intervju med Gunilla Carlsson, gästkrönikan av den liberala tidigare biståndsministern i Danmark, Anita Bay Bundegaard Åke Ericssons fantastiska bildreportage från Kosovo eller de två dussin andra artiklar som präglar det första numret.
Att välja ut enstaka exempel och utifrån dessa formulera en hel världsbild är något som extremvänstern ofta ägnat sig åt. Trist om Smålandspostens ledarsida skulle falla i den fällan, särskilt som det är Omvärldens uppgift att granska biståndet, även det som förmedlas genom kristna organisationer.

Björklund och demokratin

Till skillnad från de tidigare talarna i Almedalen valde folkpartiledaren Lars Björklund att tala om internationella frågor. Inte särskilt mycket, men ändå. Han talade om kriget i Afghanistan och stödde den svenska närvaron. Surprise! Han argumenterade för att alternativet till att stanna kvar är att ge makten till talibanerna. Sedan sade han något märkligt. Folkpartiledaren hävdade att USA i decennier skickat sina soldater ut i världen till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter.
Verkligen?
Jag är själv är en varm anhängare av en utrikespolitik som sätter demokrati och mänskliga rättigheter främst, men ärligt talat Björklund: En del av problemet med USA:s politik historiskt är ju att den så ofta gått ut på att stödja diktaturer och korrupta ledare som gett blanka fan i mänskliga rättigheter. Statskuppen i Iran 1953, där en demokratiskt vald ledare störtades till förmån för shahens välde. Vietnam. Irak. Chile. Nicaragua. Listan är ganska lång och man måste ha extremt bristande kunskaper i modern historia för att ha missat den saken. Men det är klart, Björklund har ju gått i en mer auktoritär skola än dagens. En skola, som om jag minns rätt, sällan kom längre än till andra världskriget i sin historieundervisning och som lade mer kraft på att lära oss exakt när Gustav III dog än på att ge oss en förståelse för världspolitikens samband.
Ändå var Björklunds tal mer fyllt av internationella ambitioner än både Reinfeldts och Ohlys tal och därför höjde jag globaltempen till 20 grader av 100 efter talet igår.

Ohly och välfärden

Efter Fredrik Reinfeldts helt omvärldsbefriade tal på söndagen hade jag något större förhoppningar på Lars Ohlys tal. Vänsterpartiet har alltid haft en hög internationell profil. En del skulle kalla den tveksam av moraliska skäl, men man har alltid kunnat lita på att det internationella perspektivet får en viktig plats i vänsterledarnas tal.
Igår var det inte alls så.
Lars Ohly pratade om välfärden ur ett strikt nationellt perspektiv. Han tog upp vården, skola, förskolan, fritidshemmen, pensionärerna, kollektivtrafiken, kvinnors löner och en rad andra viktiga frågor. Men inte ett ord om utvecklingsfrågorna. Inte ett ord om att välfärdens utveckling de facto är helt beroende av utvecklingen i vår omvärld.
Varje dag under Almedalsveckan graderar jag partiledarnas tal med en "globaltemp" och kommentarens sänds sedan på Sidas hemsida. Reinfeldt fick bara tre av 100 grader i söndags, och Ohly fick - förvånande nog - det samma.
Är det en fungerande strategi för Ohly?
Det tror jag att det är. Alla undersökningar visar att det är nationella frågor som avgör valet. Ekonomin och servicen i den offentliga sektor ligger alltid högt på listorna. Ohly strategi är att profilera vänsterpartiet som det mest idoga välfärdspartiet.
Kan fungera. Det kan det.
Dessutom är utrikesfrågorna splittrande för de röd-gröna, så genom att glömma dem under några månader minskar man risken för oenighet i valrörelsen.

Reinfeldt utan omvärld

Det var nästan lite märkligt att lyssna till Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen igår. Nog för att partiledarna nästan alltid släpper sina internationella/globala perspektiv i en valrörelse, men så totalt befriat från omvärlden har jag nog inte hört många partiledartal som varit.
Reinfeldt talade om särintressen i Sverige. Särintressen som vill ha uppmärksamhet och få igenom sin politik fast de inte förstår att de är just ett särintresse. Han beskrev dem som kravmaskiner, som har en ny lista med krav färdig så snart de fått sin vilja igenom. Han nämnde särskilt företagare, pensionärer, kulturarbetare och arbetslösa.
Sedan förklarade han hur viktigt det är att hålla ordning i statens finanser och så gjorde han några angrepp på den röd-gröna oppositionen.
Den enda gång han nämnde något om omvärlden var när han förklarade hur illa andra länder skött sin ekonomi under finanskrisen. Annars fanns det inte något om klimatkrisen, inget om tredje världens problem att lyfta sig ur fattigdom. Inget om Greklandskrisen. Inget om Sudan, Afghanistan eller någon annan av världens konflikthärdar.
Okej, det är svensk valrörelse, men skulle väljarna verkligen må illa av att konfronteras med det faktum att Sverige är en del av världen och att de politiker vi väljer i höst kommer vara beroende av omvärlden när de fattar sina beslut?

Politikens firmafest

Så där ja, då var man på plats i Almedalen. Såg just Lena Sundström intervjua "vanliga" visbybor, om det nu är möjligt en vecka som denna. Ska bli intressant att följa seminarierna om bistånd och globalisering. Sida har en bra verksamhet under veckan, liksom Diakonia och en del andra biståndsorganisationer. Själv ska jag varje kväll recensera partiledarnas tal utifrån hur mycket de talar om internationella utvecklingsfrågor och globalisering. Kommentarerna kommer göras på den här bloggen och så kommer Sidas folk intervjua mig och lägga ut det på Sidas hemsida.

Omvärldens blogg

Från och med nu kommer detta vara den blogg jag skriver som chefredaktör för tidningen Omvärlden. Efter bytet av redaktion i början av juni har vi nu kommit igång med produktionen av vårt första nummer, som är det femte för året. Det blir intressanta artiklar om utvecklingsfrågor, intervjuer med världens ledande forskare, politiker och debattörer om globaliseringens utmaningar. För löpande uppdatering är det den här bloggen, vår hemsida för Omvärlden eller vårt veckovisa nyhetsbrev som gäller. Veckobrevet lanseras i början av hösten.
Vi drar nu även igång vårt nya prenumerationserbjudande. 199 kronor för ett år (åtta nummer) och då får man min bok om Aung San Suu Kyi på köpet.
Kunde inte bli bättre:)

Ratzingers Påvepersonlighet

Många saker är förbryllande och förfärande med pedofilskandalerna i katolska kyrkan. Det verkar nästan ha funnits en oskriven regel att förövare inte ska behöva ta några straff i det omgivande samhället. Allt kan fixas med bikt och handpåläggning. Utom för offren, förstås.

Men det finns också en annan sak jag inte begriper: Vem är egentligen Påven?

I alla rapporter kallas Påven Benedictus XVI. Men när han liv som kardinal kommer på tal säger man att Påven tidigare "var" Kardinal Joseph Ratzinger. Det låter som om han har bytt kropp och personlighet. Nu är han en annan person än han var tidigare. Som om Påverollen är en så stor del av hans liv att hans själ helt enkel övergått i ett nytt stadium.

Lite på samma sätt som riksdagsmannen och centerpartisten Fredrik Federley, när han hävdade att det var hans transpersonlighet Ursula som hade låtit sig bjudas på en semesterresa till Mallis. Fast där hoppas själen uppenbarligen lite mer hit och dit mellan personligheterna.

Nåja. Det är dags att någon ställer den avgörande frågan: Är Påven en avatar?

Ryssland fortsätter hota pressfriheten

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

Kungen lever - leve Kungen!

Jag har just skrivit ett inlägg på Världens Blogg om Thailand. 

Dole backar för yttrandefriheten

I morse kom beskedet att det multinationella företaget Dole tar tillbaka sin anmälan mot den svenske filmaren Fredrik Gertten. 

Hans film Banans! handlar om hur bananarbetare från Nicaragua för första gången fick till stånd en rättegång i en amerikansk domstol. De hävdade att de blivit sterila för att Dole använt bekämpningsmedlet DBCP på sina bananplantager. 

Dole menar att Gertten förtalat företaget, och krävde i sin stämning att filmen skulle stoppas och att Gertten för all framtid skulle vara förbjuden att uttala sig om Dole.

Livstids munkavle.

Men på senare tid har allt fler utnyttjat sin yttrandefrihet till att kritisera Dole. Beslutet att dra tillbaka stämningen kom samma dag som Gertten skulle träffa företrädare för ICA och regeringen. Bananföretaget var uppenbarligen rädda att de svenska konsumeterna skulle reagera. Money Talks

Suu Kyi kvar i husarrest

Hon tilläts överklaga domen på 18 månaders husarrest, men domstolen behandlade aldrig hennes ansökan. Burmas demokratiledare Aung San Suu Kyi blir därmed kvar i sitt hem på University Avenue över det val juntan utlyst nästa år.
Generalerna sitter säkert, som man skulle sagt i Idol.
Samtidigt har det kommit tecken på att både omvärlden och Suu Kyi ändrat strategi. USA talar om att öppna en dialog med juntan, utan att vidhäfta några löften om hävda sanktioner, vilket är bra.
Suu Kyi har skrivit ett brev till juntaledaren Than Shwe där hon öppnar för ett samtal om hur sanktionerna ska kunna hävas.
Problemet är bara att demokratirörelsen länge krävt just detta - en dialog med juntan. Men Than Shwe och hans kompisar har inte lyssnat. De sitter redan på den totala makten i landet, och så länge den inte hotas på något avgörande sätt anser de uppenbarligen att de kan strunta i oppositionen.
Burma håller minst 14 journalister och bloggare fängslade, flera av dem greps efter de stora demonstrationerna på hösten 2007. Bloggaren Zarganar dömdes till elva års fängelse.

Missa inte Burma VJ

Igår visades filmen Burma VJ på SVT. Jag hade inte sett den förut, vilket var en miss, för det var nog en av de bästa dokumentärer som gjorts över huvud taget. Och det säger jag inte bara för att jag är en burmaskalle.
En grupp journalister beväpnade med små videokameror dokumenterade upproret i Burma 2007. De bar sina kameror gömda i väskor eller under skjortorna. Bilderna är skakiga och oklara, men så gripande att det inte går att sluta titta. Allt samordnas av en journalist i Thailand, som sedan skickar materialet vidare till Democratic Voice of Burma i Oslo.
Under en stor del av upproret för två år sedan var dessa journalister de enda källorna till information från Burma. Och när upproret slagits ned spårades flera av dem upp av säkerhetstjänsten och dömdes till långa fängelsestraff.
Filmen går att se på SVT Play.

Kina drar åt snaran

Igår kväll arrangerade Reportrar utan gränser ett seminarium om Kina och mänskliga rättigheter. Det blev ett mycket intressant samtal och utvecklingen i landet efter OS. Ett samtal som bidrog till en mer komplex bild av världens mest folktäta nation.
Professor Tom Hart talade om kommunistpartiets propagandakontroll och ifrågasatte de ekonomiska prognoserna för landet. Johan Lagerqvist vid Utrikespolitiska institutet gjorde en intressant analys av yttrandefrihetens ställning i relation till andra mål för samhället och Sverker Lindström beskrev OS som en gigantisk propagandavinst för statsledningen.
Samma dag kom rapporter om hur myndigheterna stänger ned stora delar av internet inför årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. YouTube censurerar, liksom Twitter och andra sociala medier. Alla sökningar på massakern har sedan åratal varit blockerade. I en kommentar till utvecklingen konstaterar Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris att censuren varit så effektiv att många unga i Kina idag inte ens vet att massakern inträffat.
Läs mer om blockeringen av internetsidor i till exempel NY Times artikel.

Dimridåer från Eritrea

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. 

Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna. 

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet. 

Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.

Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet?  Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED. 

Det är verkligen trams. 

NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika. 

Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här. 

EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen. 

NED är underställt kongressen i USA och föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice of Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.

Hotad utrikesjournalistik

I går, just hemkommen från några lugna dagar i sommarstugan vid Vänern, läste jag att Svenskan ska säga upp sin sista fast anställda utrikeskorrespondent, Rolf Gustavsson i Bryssel. Därmed är alla som medverkar i tidningen från andra länder knutna till tidningens om stringers. Frilansare. 

Det är inte illa i och för sig. En stringer som Bertil Lintner har i åratal levererat texter av mycket hög kvalité från Sydostasien. Han skriver även i Far Eastern Economic Review och en del andra medier. 

Ändå ser vi tveklöst en skakig utveckling för utrikesjournalistiken. Medieföretagen slimmar sina organisationer. Allt färre journalister ska producera allt fler texter. I det läget är det lätt att man i utrikesjournalistiken lutar sig mot byråmaterial. Nyhetstexterna om Nordkorea, Burma eller Iran får skrivas från skrivbordet hemmavid. 

Det kan fungera under perioder, och för den del. Men inte alltid och inte för all journalistik. 

Utrikesjournalistiken får stryka på foten när medierna sparar, men är i grunden en del av de "gamla" massmediernas bredare problem. 

Göran Rosenberg skriver en intressant artikel om det i Journalisten. "När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem", skriver Rosenberg. "Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik."

En avgörande fråga: Vem ska betala för självständiga journalistiken i framtiden

Det rinner av som på en gås

När jag googlar runt lite på nätet hittar jag ett blogginlägg om Reinfeldts enorma förmåga att undvika dålig press. Bloggaren Scaber Nestor skriver att Reinfeldt konsekvent vägrar uttala sig om saker som kan göra att folk associerar honom med dåliga vibbar. Vad gör till exempel statsministern mitt under brinnande kris, när arbetslösheten stiger i rekordfart och fattigdomen ökar: Han framträder i Aftonbladet och talar om städning. Inte konstigt att allt negativt rinner av som på en gås.

Jag tror att svenska medier borde ta sig en ordentlig funderare på hur man behandlar regeringen i dessa dagar. Nyligen visade en undersökning att Mona Sahlin får mer negativ press än Reinfeldt. Med tanke på det läge landet och världen befinner sig i måste det anses helt unikt att medierna väljer att granska oppositionen mer än de som faktiskt har makten. Har det hänt någon gång tidigare under den fria pressens epok?

Dessutom, kanske man ska tillägga, kräver statsministern borgfred under hela höstens ordförandeskap i EU. Under sex månader ska oppositionen alltså lägga sig platt. Kritik skulle skada Sveriges möjligheter att arbeta effektivt i EU.

Vad är det för syn på demokrati? Är det inte i själva verket konstruktiva konflikter som leder framåt? Dessutom var Reinfeldt inte någon mästare själv på att tiga still under det förra svenska ordförandeskapet. Han gjorde rätt då. Sahlin borde göra på samma sätt nu.

Ni hittar Scaber Nestors inlägg här.

Och undersökningen om negativ press rapporterades här. 

SvD:s Sarah Palin

När jag googlade efter en helt annan sak ramlade jag över en ledare av Per Gudmundson i Svenska Dagbladet från den 8 september förra året. Strax efter att Sarah Palin blivit vice president kandidat för republikanerna. Strax innan hon visade sig totalt inkompetent för uppgiften.
Per Gudmundson var imponerad. Så här skrev han:

"Det är inte bara i den tjattrande klassen som den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin gjort succé. Tvärtom är den folkliga responsen överväldigande. Kanske blir det en rörelse. .

Sarah Palins person trotsar alla försök till beskrivning. Hon är skönhetsmiss och hockeymorsa, avhållsamhetsförespråkare med gravid tonårs dotter, kvinnlig guvernör i den manligaste av delstater, friluftsvän för oljeexploatering, elegant men lantis, vapenälskare och fembarnsmor. Och oändligt stolt över vad hon har åstadkommit – inte inkvoterad av något jämställdhetsombud, utan med hårda nypor och skinn på näsan.

Är det därför folk identifierar sig med henne? Visst är hon kvinna, men inte enbart. Hon är, så att säga, ingen minoritetsrepresentant. Hon är heller ingen Hillary Clinton, utan någon man faktiskt skulle vilja ha som både granne, middagssällskap och chef. Och hon är någon som man skulle vilja vara."

Käre Per, jag är säker på att du kan få vara ledarsidans Sarah Palin. Om du fortfarande vill vara det.

Livsfarlig journalistik

I dag stod det klart att de två amerikanska journalister som gripits på gränsen mellan Nordkorea och Kina ska åtalas av den nordkoreanska regimen. Journalisterna anklagas för "fientliga handlingar" och för att ha olagligt gått över gränsen.

Journalisterna Euna Lee och Laura Ling arbetar för den nätbaserade amerikanska nyhetskanalen Current TV. De greps sedan de gått över den isbelagda gränsfloden Tumen den 17 mars.

Jag har själv gjort såna där saker, gått över gränsen mellan Thailand och Burma illegalt. Det är inte så ovanligt. Gränsen är lång och porös, omöjlig att bevaka, och maktförhållandena inte glasklara. Det sista är förstås inte fallet i Nordkorea, men principen är den samma. Nordkorea vill att journalister håller sig borta. Propagandamaskinen kräver monopol på information till och från och inom landet.

Då blir journalister livsfarliga. Då hamnar Euna Lee och Laura Ling i fara för att de utför sitt jobb.

Putin vs Van Damme

Actionskådisen och 80-talsikonen Jean-Claude Van Damme, som jag första gången såg i en holländsk rulle som hette Amsterdamned, har träffat Putin. 

Det var under lanseringen av hans senaste film, JVCD. Putin hade förklarat varför han gillade Van Damme:

"Det jag gillar med Van Damme är actionbiten - alla förstår en smäll på käften, i Ryssland, i Japan, i Latinamerika."

Putin kunde möjligen lagt till Georgien. Eller Tjetjenien.