Vad är moderaterna rädda för?

Centern har gjort en god insats för demokratin genom att nu öppet redovisa sina intäkter och kostnader i samband med valrörelsen.
Det borde vara ett anständighetskrav för alla partier. Till och med i USA, de brackiga valkampanjernas hemmvist på jorden, är det ett tvingande krav att öppet redovisa var pengarna kommer ifrån. Sverige har inga regler alls. Flera partier, bland annat centern och socialdemokraterna, har tidigare försökt driva igenom en lag för ökad öppenhet, men moderaterna och kristdemokraterna har motsatt sig detta.
Även nu är moderaterna mest tveksamma till nya regler. "Vi behöver inte lagstifta om allt", säger Sven Otto Littorin till tidningen Resumé.
Vad är de rädda för? Att inte längre kunna kritisera fackens bidrag till socialdemokratin för att de själva får omfattande bidrag från företag och privatpersoner? Så länge de säger nej till öppenhetsregler får de leva med den frågan.

Konsten att tänka två tankar samtidigt

Debatten om Kambodja och Pol Pots regim har blossat upp på nytt efter publiceringen av Peter Fröberg Idlings utmärkta bok i ämnet.
Om man bortser från Jan Myrdal, som verkar argumentera från en annan planet, så har flera av inläggen klartgjort några av de viktigaste skiljelinjerna inom vänstern i synen på tredje världen och internationell politik. Tydligast framgår det i Hedwig Ekerwalds krönika på FIB Kulturfronts hemsida.
Hon utvärderar sina egna misstag från den där resan hon, Myrdal och två andra gjorde 1978. Hon är öppen och prövande, men så kommer det avgörande. I slutet skriver hon:
"Varför ser inte männniskor i dag USA:s femtonåriga anfallskrig ... och all död och lidande det kriget orsakade?"
Hon menar att böcker som den Fröberg Idling skrivit "täcker" över USA:s brott. Underförstått - den borde inte skrivits, i alla fall inte på det viset.
Vadå täcker över?
Ska man inte få ta sig rätten att tala om flera övergrepp mot de mänskliga rättigheterna på samma gång? Alternativet är ju att USA:s brott används för att täcka över Pol Pots.
Just den hållningen kännetecknar tyvärr den mer kommunistiskt influerade vänstern i synen även på vår egen tid. Man kan - som jag gjort - kritisera USA hur mycket som helst för kriget i Irak eller andra övergrepp i kriget mot terrorismen. Om man sedan yttrar något fördömande om rebellernas och al Qaidas terror mot civila i Irak stämplas man ändå som imperialistlakej. Då "täcker man över".
Det är deprimerande.
Vänstern måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vänstern måste kunna fördöma övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, oboerende av vem som utför dem. Den dagen man har överseende med ett brott för att det är uppkopplat mot en större konflikt mellan USA och arabvärlden, den dagen är vi förlorade.

Journalister från medelklassen

Debatten om journalisternas partifärg är väl ungefär lika gammal som journalistiken självt, eller i alla fall som det moderna journalistbegreppet. Förr var det liksom ingen som behövde undra: den som jobbade på en sossetidning var sosse. Punkt slut.
I dag är det lite mer komplicerat, samtidigt som mediernas makt över den politiska dagordningen ökat.
Därför har bloggvärlden i dag fyllts av kommentarer på Kent Asps DN-debattartikel i morse. Jonas Morian har gjort sin tolkning, liksom Håkan Jacobsson och Johan Norberg.
Intressant nog faller flera av kommentatorerna in i samma jargong som alltid präglar den här debatten. De som själva är höger anser att journalistiken är extremt vänstervriden. De som står till vänster anser att massmedierna är huvudaktörer i en jättelik högerkonspiration.
Inget är antagligen sant.
Asps undersökning visar att majoriteten av journalistkåren är vänster, men att riksmediernas samhälls- och ekonomijournalister lutar mer åt höger.

Jag håller med Jacobsson (eller var det Norberg?) om att det är tveksamt att slå ihop samhälls- och ekonomijournalisterna som en grupp. Det är ingen vild gissning att högerdominansen är större (nästan total, skulle jag säga) bland de journalister som skriver om ekonomi. Samhällsjournalisterna är nog mer vänster.
Asps siffror visar inte heller på vilket sätt journalisternas partisympatier skulle slå igenom i deras rapportering. De allra flesta journalister vill berätta mångsidigt.
Det hindrar inte att journalistens personliga värderingar spelar roll. Ofta kan de vara helt avgörande för den bild medierna ger av verkligheten. Det avgörande är vilka frågor journalisterna ställer sig när de konfronteras med ett samhällsproblem. Låt oss säga att problemet gäller den höga arbetslösheten. Vad blir frågan? Är arbetsrätten för rigid? Är tryggheten för dålig för den enskilde, som inte vågar vara flexibel? Är lönerna för höga? Vilka skatter ska man sänka för att få fart på tillväxten?
Valet av fråga styr vilket svar man får.
Här tror jag att partisympatier spelar en viss roll. Jag tror också att journalisternas sociala bakgrund spelar roll, alldeles oberoende av deras partisympatier. Och det är ett känt faktum att dagens journalister i påfallande hög grad rekryteras från medelklassen. Många har föräldrar som själva varit journalister.
Det kanske i själva verket är ett större problem för mångfalden i svenska medier.

Maktkampen hårdnar

Jag måste berömma en tidigare kollega, Mats Engström, ledarskribent på Aftonbladet, som skrivit en väldigt bra bok om EU. Den heter Maktkamp Europa och är utgiven på Atlas.
Mats tar utgångspunkten i Reach, det direktiv för att begränsa användningen av farliga kemikalier, som EU antog förra året. Från början hade Margot Wallström föreslagit ett skarpt direktiv, men efter en intensiv lobbykampanj lyckades näringslivet vattna ur förslaget. Bokens poäng är att den visar hur stora resurser företagen och högern lägger på att påverka EU, och hur lite facket och vänstern intresserar sig. Det är en kritisk granskning av flera EU-områden där nyliberalismen vunnit segrar, och samtidigt en apell för mer EU-politik. Intressant och välskrivet.

Skakig nystart för Italien

Fyra dagars besök i Italien gav inte något bra svar på den avgörande frågan: Varför valde så många att rösta på Silvio Berlusconi? Hur kunde valet bli så jämnt?
Trots att Italiens ekonomi går sämst i Europa.
Trots korruptionen och de många lagändringarna, vars enda syfte varit att rädda Berlusconis medieimperium.
Trots Berlusconis bisarra personlighet.
Många vänsteranhängare jag träffade skyllde på hans makt över tv-stationerna, både hans privatägda Mediaset och det statliga Rai. Men det räcker knappast som förklaring. Den som tror att det är så enkelt att påverka ”massan” har inte höga tankar om medborgarnas förmågor.
Europaparlamentarikern Vittorio Prodi, äldre bror till Romani, gav en något mer nyanserad förklaring när jag träffade honom i Bologna dagen efter valet. Han pekade på tre faktorer somt talat till Berlusconis fördel. För det första, sade han, gav makten över medierna honom möjlighet att sätta dagordningen för valdebatten, som kom att handla om hans personlighet istället för sakfrågorna. För det andra bestod vänsteralliansen av en rad småpartier, vilket ger ett osäkert regeringsunderlag. I den jämförelsen föredrog många väljare den auktoritäre Berlusconi. För det tredje, och kanske viktigast, gick den katolska kyrkan in på högerns sida. Kardinalerna i Italien rekommenderade ett val på de partier som företräder en traditionell familjepolitik (att kvinnan ska vara hemma med barnen) och en politik ”för livet” (det vill säga emot abort). I det djupt katolska Italien kan den uppmaningen ha kostat vänsteralliansen hela det försprång man hade i vintras.
Ändå vann vänsteralliansen. Tack och lov.
Italien kan få en nystart, om än skakig och osäker.

Spännande in i det sista

Jag var inte ensam om att ta ut segern i förskott. Just nu sitter jag i fiket på ett hotell i Reggio Emilia tillsammans med några svenskar och ett gäng italienare, som dystert väntar på att ett mer slutgiltigt resultat ska presenteras. Berlusconi leder knappt i senaten, vilket skulle göra det möjligt för honom att blockera de flesta förslag från en ny vänsterregering.
Italienarna bredvid mig vrider sitt hår i förtvivlan. Men så är jag är det röda Emilien också.
Jag har frågat många av de jag mött under de senaste dagarna om varför Berlusconi kan vara så populär, trots sin korruption och sin politiska arrogans. Ingen har kunnat ge något riktigt bra svar. Många skyller på medierna, men jag tror inte på idén att medierna kan ändra människors uppfattning så radikalt. Flera vänsterpersoner jag mött har uttalat sig direkt nedlåtande om de som röstar höger. "De är lågutbildade och inte så upplysta", sade en man i Rom. "De står på en lägre kulturell nivå", sade en annan. "De läser inga böcker, ser bara på tv", sade en tredje.
Det ligger ett djupt folkförakt nedlagt i de kommentarerna. En bild av människor och hierarkier som kanske antyder varför Berlusconi kan nå sådan framgång, inte minst i den arbetarklass som traditionellt röstat vänster.
Ännu vet vi inte hur det går i valet, men en vänster som ska lyckas långsiktigt kan inte vara elitistisk.

Italien behöver reformeras

Det civila samhället röstar mot Berlusconi. Så kan man sammanfatta några dagars samtal om politik och valrörelse jag och en grupp från tidskriften Arena haft i Italien.
Kooperativ, fackliga organisationer och en uppsjö partier från mitten och vänsterut vill inget hellre än att bli av med Berlusconi. Att döma av de inofficiella vallokalsundersökningarna kan de lyckas med den saken. Ändå är de inte helt nöjda med valrörelsen.
"Vi har verkligen arbetat för att valet ska handla om sakfrågor som ekonomin, arbetslösheten och mediepolitiken", sade Claudio Treves från den fackliga organisationen CGIL när jag träffade honom i lördags.
Ändå har Berlusconi fått det att bli en folkomröstning om hans person. Alla hans utspel har i grunden handlat om honom själv och hans roll som politiker. Resultatet har gett Italien en valdebatt med mörka ekon från 1900-talet. Vid Forza Italias valfinal i Neapel skanderade publiken ”Duce”, ”Duce”, ”Duce” för att hylla sin ledare. Som svar reste Berlusconi högerarmen i en hälsning mot publikhavet.

Treves pekade ut några områden som en ny regering måste ta sig an. Tillväxten är lägst inom EU, arbetslösheten är hög, främst i södern där den på sina ställen är hela 20 procent. Berlusconi valdes med löften om ekonomiska reformer och tillväxt. Han var framgångsriik som företagar och lovade något liknande för Italien. Men han byggde sitt eget imperium genom monopol och ljusskygga uppgörelser med korrupta politiker. En sådan strategi kan aldrig lyfta en modern ekonomi. Den italienska ekonomin är en av Europas mest reglerade.
Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att den mitten-vänsterallians som utmanat Berlusconi på flera punkter framstår som mer liberal än högerregeringen. De vill avreglera delar av energimarknaden och bryta upp de monopol som korrumperat ekonomin. Den specifika italienska historien, med maffia och korrupta partier, gör att läget inte är helt jämförbart med svenska förhållanden.
Italien behöver långsiktiga reformer för att uppgradera ekonomin. Som det är nu kan Italien inte konkurrera med högteknologiska länder som Sverige, och inte med utpräglade produktionsekonomier som Kina eller länderna i östra Europa. Det krävs omfattande satsningar på teknik, produktivitet och utbildning. Det måste en ny vänsterregering jobba med. Men vänstern i Italien är mycket splittrad. Den koalition som utmanat Berlusconi har bestått av ett dussintal partier, som alla ska vara med när en ny regeringspolitik formuleras. Det kan bli den nystart Italien behöver.
Det kan också politiskt kaos.

Den märkligaste av tidningar

Det talas mycket om kommersialiseringen av massmedierna, ett viktigt och svårlöst dilemma för hela det demokratiska samtalet. Medier bör vara underhållande och gå med vinst, samtidigt får de inte bli spekulativa eller göra underhållning av hela samhällslivet. En knut allt färre mäktar med att lösa upp
Mot den bakgrunden är det en märklig upplevelse att läsa senaste Resumé och den artikel om tidskriften New Yorker som Marcus Wilhelmsson skrivit. På två uppslag berättar han historien om världens "malligaste", och mest intressanta tidskrift. Från starten på 1920-talet, över storhetstiden under efterkrigsdecennierna, till dagens stabila journalistik och miljonupplaga. Alltid täta skott mellan annonsavdelning och journalistik. Om journalister som inte skriver något på 32 år för att de inte vill stressa fram något material. Om andra som fått 500 000 spänn i förskott för en text som sen inte publiceras (alla frilansares dröm?).Om en faktagranskning på gränsen till det bisarra. Tidskriften har 16 personer anställda för att bryta ned och granska det journalisterna skrivit. Alla som intervjuats kontaktas igen. Varenda stavelse ska vara rätt.
Och så lever man, på god journalistik av världens ledande skribenter. Seymour M. Hersch, Woody Allen, VS. Naipaul, Joan Didion mfl.
Wilhelmsson har följt reglerna i sin egen text. Brett, intressant, välskrivet och grundligt.
Rekomenderas, och det trodde jag inte att jag skulle säga om en text i Resumé, som ofta är intressant, men lika ofta navelskåderi för reklambranschen.

Vem lyssnar på Skugge?

Såg just att min tidigare kollega Åsa Petersen hamnat i en debatt med den allt märkligare Linda Skugge. Åsa skrev en krönika till försvar av aborträtten. Skugge svarade med ett personangrepp som måste vara bland det lägsta till och med hon gett sig på.
Åsas svar är desto bättre.
Det är faktiskt helt obegripligt att Skugge har kvar några läsare.
Dag efter dag ägnar hon åt att försöka ta billiga poänger i sina bloggar och krönikor. En av Åsas poänger är att Skugge tycks ha svikit alla de unga tjejer som beundrar henne för boken Fittstim. "Kalla dig inte feminist", skriver Skugge i sin blogg, samtidigt som tusentals unga tjejer hittat en identitet och en styrka i att, influerade av samma Skugge, kalla sig just det.
Snacka om att dra undan mattan för folk.

Facket över gränserna - det fungerar!

Det kommer fler upplyftande exempel på att de fackliga organisationerna börjar fatta hur den nya världen fungerar. På hemsidan för Europafacket för offentliga tjänster, EPSU, läser jag att fackförbund i EU och USA tänker göra gemensam sak mot den tyska energijätten Eon.
För drygt ett år sedan gick Eon med på att bara anställda fackligt ansluten personal vid ett kraftverksbygge tillsammans med det amerikanska företaget Louisville Gas and Electric.
Men nu har Eon ändrat sig. De följer inte uppgörelsen.
”Det skulle vara ett exempel på sällsynt dåligt socialt ansvar om Eon fortsätter konfrontera de amerikanska fackföreningarna”, säger Jan Willem Goudriaan, generalsekreterare för EPSU.
Det är bara att hålla med. Samtidigt är det upplyftande att se hur de olika fackliga organisationerna samordnar sina aktioner över gränserna. Eon är ett av världens största energibolag, med verksamhet i Sverige, Storbritannien, Holland, Italien, USA, Rumänien och en handfull andra länder. Det säger sig självt att ett företag av den kalibern har alla möjligheter att spela ut fackföreningar som inte håller koll på vad som händer i de andra länder där företaget verkar.
I det här fallet tycks påtryckningarna vara mest av politisk natur; en uppmaning till Eon att följa sina egna moraliska koder. Det kanske inte räcker hela vägen, men det är en början.

Kina - ett vågspel för facket

Var på ett intressant seminarium nyss på LO:s och TCO:s biståndsnämnd. Det handlade om Kina och fackets möjligheter att påverka utvecklingenn där.
Statistiken kring Kina ger lätt svindel. Det är världens fjärde största ekonomi. Det slukar mest cement, trä och andra råvaror av alla världens länder. Det registreras 1000 nya bilar per dag bara i Hong Kong. Samtidigt är det nya välståndet extremt ojämlikt fördelat. Landsbygden befinner sig ofta på 1800-talsnivå. Migrantarbetare exploateras i storstäderna. Arbetsmiljön dödar tiotusentals varje år.
Ändå är lagarna relativt strikt skrivna. Det finns minimilöner, reglerad arbetstid på 40 timmar i veckan och en del annat. Problemet är att lagarna inte betyder något i ett genomkorrupt system. Alla värden underställs den heliga tillväxten.
Det kinesiska facket, statligt och genomkontrollerat, är en del av systemet. Och just detta fack samarbetar If Metall och andra med. Moraliskt knepigt. Metall anser att det är nödvändigt med samarbete eftersom det är den enda kanalen in. Alternativet är att ACFTU, som facket i Kina heter, isoleras och tappar alla kontakter med demokratiska organisationer. Och, påpekar man, det finns öppningar. Det går att påverka lokala förhållanden och de svenska företagens agerande genom att vara på plats.
Jag inser också att det vore omöjligt med en isoleringens strategi, inte minst för att Kina i praktiken talar med oss ur en styrkeposition. Samtidigt måste de fria fackföreningarna upprätta kontakter med oppositionella. Journalisten Mats Wingborg satt i publiken och påpekade att det i dag finns ett sakta växande civilt samhälle i Kina, med organisationer som kräver att de existerande lagarna faktiskt respekteras. Dessa organisationer motabetas av myndigheterna och måste känna att de har omvärldens stöd. Då kan det vara möjligen vara moraliskt acceptabelt att även samtala med ett korrupt statligt fack.

Ett tungt namn som utrikesminister

Säga vad man vill om Persson, men han har en märklig förkärlek för att befordra gamla trotjänare. Valet av Jan Eliasson faller delvis inom den kategorin. Han är Sverige just nu mest internationellt meriterade politiker. Uppdraget som ordförande för FN:s generalförsamling är bara det senaste i raden av tunga internationella uppdrag. Han är dessutom en stark försvarare av FN-systemet och internationell rätt, vilket är nödvändigt i dagens värld.
Det finns med andrra ord inte så mycket negativt att säga om Eliasson, annat än att det kanske fanns en kandidat som hade varit bättre. Nu blir Carin Jämtin biträdande utrikesminister. En befordran, men bara om det betyder något för hennes inflytande på UD.
Sammantaget två lovande, men lite tråkiga val.
Vad säger resten av bloggvärlden? Jag väntar på era kommentarer!

Även brevbärare måste få ha ett samvete

I dag delar Posten ut reklam från Nationaldemokraterna, en av de mörkaste organisationerna vi har i det här landet. Debatten om det är rätt eller fel av posten rasar även i blogggvärlden, se bland annat Jonas Morians blogg.
Själv anser jag nog att Posten ska dela ut de där pappren. Nationaldemokraterna är smarta nog att inte skriva något som är åtalbart (sånt säger de dock i många andra sammanhang). Det hindrar inte att även brevbärare måste få ha ett samvete. En tidning kan utan problem säga nej till en annons från högerextrema krafter, men vad kan brevbärarna göra? Protestera, och sen ändå trampa iväg på sina gula cyklar med materialet?
Det viktiga är kanske att de får göra sin röst hörd, säga vad de tycker. Göra klart att de inte gillar hanteringen. Och jag kommer aldrig kritisera de som väljer att stanna hemma i protest.

Sveriges svar på Lilo & Stitch?

Det har skrivits spaltkilometer om moderaternas stöld av socialdemokraternas slogan: Alla ska med. Ett rakare och mer fientligt övertagande har inte skådats sedan Per-Albin snodde över Folkhemmet nån gång i tidernas begynnelse.
Vad få uppmärksammat är att hela konceptet mycket väl skulle kunna vara stulet av... Stitch.
Just det, den lille utomjordingen i Disneyfilmen Lilo & Stitch, som kom för några år sedan (och som för övrigt min tvååriga dotters stora favorit).
I slutet av filmen har Lilo, flickan som blivit Stitchs vän på jorden, kidnappats av ett monster från yttre rymden, och Stitch formulerar med stor möda sina första ord i livet: "Ingen lämnas utanför".
Och så inleds rymdjakten.
Alla ska med.
Ingen lämnas utanför.
Vi är alla en stor familj och nu drar vi ut i rymden och rädddar Lilo.
Det är alltså så långt svensk politisk retorik nått år 2006. Till samma nivå som en Disney-sensmoral konstruerad för att attrahera tvååringar.
Dessutom tror jag att både Persson och Reinfeldt får svårt att framställa sig själva som svensk politiks svar på Lilo & Stitch.
På den punkten kan de aldrig matcha miljöpartiets två språkrör. Vem som är vem får ni gissa själva. Kolla på den här Disneylänken.

Sporten att fälla en politiker

Ett av mina första jobb som journalist var på lokalradion i Skaraborg. Efter ett par veckor fick jag ett tips om att en folkpartipolitiker och egenföretagare i länet kunde varit inblandad i en internationell handelsskandal. När jag berättade om tipset på redaktionen tittade mina kollegor imponerat på mig och sade: "Wow, du kan fälla en politiker!"
Vi ringde alla kontakter vi kunde uppbåda för att hitta något mer, men det fanns inget.
Nada. Tipset var falskt. Inget byte kunde nedläggas.
Minnet flimmrar förbi när jag läser Tommy Möllers debattartikel i DN. Han hävdar att journalistiken allt mer kommit att handla om just detta: att avsätta politiker.
Han har delvis rätt. Finns det något säkrare sätt att bli kandidat till Stora journalistpriset, än att göra ett stort avslöjande som gör att en Sahlin, en Freivalds eller en Rosengren får avgå? Det tycks nästan ha ett egenvärde, vara ett mål i sig självt.
Det betyder inte att Freivalds avgång var omotiverad. Hon, som var så skicklig som justitieminister, hade svårare att klara sig i utrikespolitiken. Frågan om Sverigedemokraternas nättidning hanterades med bisarr klumpighet. Politik handlar om förtroende, och den som förlorar detta grundkapital beskärs på sitt handllingsutrymme.
Ändå borde jouranlisterna lyssna på Möller. Efter varje drev görs en självutvärdering. Kanske gick vi lite för långt den här gången, säger redaktörer och murvlar. Sen gör de samma sak nästa gång drevet blåser igång.

Dröj inte för länge med ny minister

Ingen hade väntat sig något annat än att Freivalds skulle avgå. Inte efter gårdagens avslöjande.
Gott så, om än skitjobbiggt för henne som person. Hon var en solid justitieminister, en av dem som suttit längst av alla. Hon uppskattades för sina kunskaper och ingen tjänsteman kunde slå henne på fingrarna. Hon fick ett dåligt eftermäle på grund av en lägenhetsaffär som andra klarat sig undan utan större uppståndelse.
Kanske borde hon inte blivit utrikesminister. Det tycks aldrig riktigt ha fungerat. Nästan alla under henne kunde matcha hennes kunskaper. Och hon var inte stark nog att sätta emot i exempelvis Palestinafrågan, där UD traditionellt drivit en mer progressiv linje än Statsrådsberedningen.
Nu är det bara att instämma i kören av röster: låt Carin Jämtin ta över som utrikesminister! Har någon tidigare minister kommit in i rollen lika snabbt som Jämtin?
Bara det inte dröjer för länge med utnämningen. Som utrikesminister skulle hon bli en ännu större tillgång i valet.