Medier utan moralisk kompass

Varför går det inget journalistdrev mot Carl Bildt? frågar Moa Matthis retoriskt på DN:s kultursidor i dag. Varför inte Bildts optioner och krigslobbying, när drevet lättvindigt drar igång för Tobleroneaffärer, tv-avgifter och andra saker.
En bra fråga, som hon dock ger ett lite halvfärdigt svar. Matthis menar att journalistiken bara är förmögen till de enklaste moraliska ställningstaganden. Men får inte "ljuga, hora eller fiffla". Ett mer komplicerat korrupt system, med tjänster och gentjänster i den internationella storpolitiken kommer svensk journalistik inte åt.
Det stämmer nog, men frågan är om inte problemet snarare är journalistikens frånvaro av moral. De senaste årens drev har nästan uteslutande gått igång när en politiker kunnat beslås med att inte leva som han eller hon lär. Journalisterna jämför bara det sagda med det gjorda och det enda moraliska ställningstagandet de levererar är att man inte bör göra så.
Det leder till en journalistik som lätt kan fälla en politiker som påstår sig ha en hög moral, men den kommer inte åt de som erkänner att de är skitstövlar.
Laila Freivalds fälldes första gången på en lägenhetsaffär av en typ som hennes regeringskollega Björn Rosengren knappt behövde försvara när han gjorde på samma sätt. En miljöpartist som kör en SUV är moraliskt klandervärd. En moderat som gör samma sak kan man inte kritisera.
En tidning måste ha ett filosofiskt centrum, brukar Anders Ehnmark säga. Kanske är oförmågan att komma åt Bildt ett tecken på att det saknas ett sådant.

Stort och smått i nyheterna

"Ett nytt blodigt attentat i Bagdad ökar motsättningarna mellan Shia- och Sunnimuslimer i Irak, och så hettar det till i bottentstriden i hockeyns elitserie."

Påannons för 22-nyheterna i TV4 den 24/2 2007.

Fanns det ingen med förnuftet i behåll på redaktionen den kvällen?

Urinetown i Hälleforsnäs

Det var några dagar sedan jag bloggade nu. Otroligt vad mycket energi det går åt när barn har vattenkoppor! Dessutom sitter jag med slutredigeringen av en översättning som jag jobbat med lite över vintern. Ett lite udda projekt i min värld; jag översätter musikalen Urinetown till svenska.
Den utspelar sig i en abstrakt framtid där ett privat företag fått monopol på att driva offentliga toaletter, och på grund av vattenbristen i världen är det förbjudet att uträtta sina behov någon annanstans. En bisarr story med kopplingar till en högst konkret politisk verklighet. Ironierna i dialogen, de bisarra sångtexterna och ständiga helomvändningar i intrigen gör att det aldrig blir plakatmässigt. Musiken är fantastisk och pjäsen är som en mix av Monty Python och Brecht.
Helt i min smak.
Musikalen har dessutom gjort oväntad succé på Broadway och fått flera Tony Awards. Information om den hittar ni här.
Min översättning ska sättas upp på Kolhusteatern i Hälleforsnäs i sommar. Premiär den 20 juli. Det blir bara 13 föreställningar så passa på att boka nu!

Ännu ett "rykande vapen"

Dagens ledare i New York Times skräder inte orden i sin kommentar till Bush-administrationens försök att knyta vapenfynd i Irak till Irans högsta politiska ledning. Tidningen skriver:

"How little this administration has learned from its failures is a constant source of amazement. It seems the bigger the failure, the less it learns."

Argumenten kring Irans inblandning i Irak (som är uppenbara på ett geopolitiskt plan) påminner mycket om Colin Powells klassiska kalkonbriefing inför FN:s säkerhetsråd i februari 2003. Den gången "bevisade" Bush-administrationen att Saddam hade fabriker som framställde massförstörelsevapen. Powells vittnesmål smulades i tusen bitar av Hans Blix några dagar senare, och några vapen har ännu inte hittats i Irak.

NY Times konstaterar krasst att Bush, om han verkligen vill få någon ordning på kaoset i Irak, måste sluta drömma om ännu ett regimskifte och börja förhandla med de politiska ledarna i Iran.

Obegriplig besparing på EU-debatten

Göran Färm, en av landets bästa EU-debattörer, har idag återvänt till Europaparlamentet. Han petades från sin ordinarie plats efter två framgångsrika personvalskampanjer i förra valet och har sedan dess varit konsult med inriktning på just EU-frågor.
I dag skriver han ett inlägg på Europaportalen, där han bland annat kritiserar regeringen för att skära ned på stödet till EU-debatt i Sverige. Han skriver bland annat:

"I det läget är det tragiskt att regeringen knäcker en av de viktigaste delarna av den svenska EU-politiken, nämligen stödet till debatten och den folkliga förankringen. Till och med i Norge, som inte är med i EU, kan man få stöd för att arrangera spännande möten om Europafrågor. Men inte i Sverige.
Stödet till fackens Brysselkontor försvinner. Stödet till debatten på skolor och i folkrörelser rustas ner. De förnämliga skrifter och hemsidor som Kommittén för EU-debatt har arrangerat läggs ner. Och uppenbarligen finns det ett hot även mot denna förnämliga institution – Europaportalen."

Jag håller med. Särskilt beklagligt är det att fackföreningsrörelsens nyhetsbrev från Bryssel försvinner. Det har gett en initierad och saklig rapportering inom ett område där nyhetsrapporteringen i övrigt är skral.

1970-talets skola "revisited"

Skominister Jan Björklund föreslår en uppdelning av gymnasieskolan. I framtiden ska det finnas en praktisk inriktning, en sorts lärlingsutbildning, som inte ger behörighet till högskolan, och en teoretisk inriktning, där de "mest studiemotiverade" ska gå.
Björklund säger att det är framtiden, men i mina öron låter det som en återgång till den skola vi hade på 1970- och 1980-talen. Innan samhället begrep att framtidens kunskapssamhälle kräver att alla lär sig mer, även av teoretiska kunskaper. En mekaniker, truckförare eller ett vårdbiträde klarar sig inte längre utan engelska, matte och svenska. Världen ser inte ut så. Inte längre. De som lämnas utan dessa grundläggande kunskaper blir lurade av skolsystemet.
Ingvar Persson har skrivit bra om detta på Aftonbladets ledarsida i dag.

Logiken, Borg?

En bred majoritet av alla småbarnsföräldrar skulle vilja minska sin arbetstid för att ha mer tid för familjen, visar en ny undersökning.
Det vore en katastrof för ekonomin, säger finansminister Anders E. Borg.
Är det därför regeringen ska lägga fram ett förslag om vårdnadsbidrag?

Låt planeten andas några minuter

Ikväll har organisationen Planet Alliance (vet inte så mycket om den) utlyst fem minuter av totalt elstopp. De uppmanar alla att stänga av alla eldrivna apparater mellan 19.55 och 20.00. Lite fånigt, men också symboliskt intressant, inte minst mot bakgrund av FN-rapporten om klimathotet som presenteras imorgon, som visar att temperaturen kan komma att öka med sju grader under det här seklet. Sju grader!
Och så ser man på tv från USA hur George Bush gör en stor sak av att han vill minska oljeförbrukningen med 20 procent, fast den som läser det finstilta inser att det det handlar om 20 procent mindre först när man tagit med den förväntade ökningen av oljebehovet i beräkningen. Bushs "tuffa" plan handlar i princip om att USA om 20 år ska konsumera lika mycket olja som idag.
Samtidigt får den svenska regeringen kritik av miljöorganisationer för att de inte tar fram konkreta mål för klimatpolitiken.
Handen upp den som tror att såna vaga ambitioner räcker för att häva den globala uppvärmningen?

Felet på Forsmark var känt sedan länge

Vattenfall kände till det konstruktionsfel som slog ut viktiga kontrollfunktioner på Forsmark i somras. Det är den enda slutsats man kan dra av den interna expertanalys som Vattenfall gjort av den rapport från olyckan som företaget tog fram i oktober.
Vattenfalls experter är mycket kritiska mot företagets rapport. De konstaterar i ett utlåtande att "Rapporten identifierade inte den sedan tidigare kända konstruktionsbristen i FT 46, vilket orsakade den inledande händelsen i form av "stum kortslutning".
Tidigare kända?
Det betyder att Vattenfall visste att det fanns brister i det ställverk där den första kortslutningen inträffade. Man kände till det fel som ledde fram till det allvarligaste tillbudet i svensk kärnkraftshistoria.
Varför hade man inte åtgärdat problemet?
Vem hade ansvar för att åtgärda det?
Frågorna är många och Vattenfall/Forsmark har inte svarat på de viktigaste ännu.
Om ni vill följa utvecklingen kan ni göra det på sekotidningens hemsida, där vi uppdaterar så fort vi får några svar.

Regeringen sladdar i Rysslandsfrågan

Den borgerliga regeringen prioriterar ned arbetet för att stärka det civila samhället i Ryssland. Däremot ska miljöbiståndet prioriteras högre.
Det är den politiken som nu leder till att det fackliga biståndet till Ryssland stryps. Det har funnits några artiklar om det i fackförbundspressen de senaste dagarna. Det är bra politik att satsa på miljön på andra sidan Östersjön och en usel politik att inte samtidigt öka det totala anslaget. På flera sätt är det direkt obegripligt.
Redan den socialdemokratiska regeringen beslutade att minska biståndet till den ekonomiska utvecklingen i vårt stora grannland i öster. Det var ett rimligt beslut. Ryssland har haft en enorm ekonomisk utveckling och kan, med rätt politik, ta hand om sina egna tillväxt- och välfärdsfrågor. Demokratiutvecklingen är något helt annat. I regeringens egen rapport om MR-läget beskrivs hur det har försämrats.

”Under de senaste åren har det ekonomiska läget i Ryssland förbättrats. På begränsade områden har fortsatta MR-framsteg gjorts. I flera viktiga avseenden har dock denna utveckling avstannat och MR-läget försämrats. Under 2005 har inga större förändringar skett i det generellt sett bekymmersamma läget för mänskliga rättigheter. Ryssland lider av arvet från det förflutna.”

Rapporten pekar särskilt på den nya lag (federal lag nr 18) som antagits av Duman men inte trätt i kraft ännu. Den innebär en ökad statlig kontroll över alla organisationer i det civila samhället och ger staten rätt att förbjuda organisationer som utgör ett ”hot” mot nationen. En godtycklig gummiparagraf med ekon från sovjettiden. Bestämmelsen strider mot föreningsfriheten och har kritiserats hårt, bland annat av den internationella fackföreningsrörelsen, som tar upp saken i sin rapport om fackliga rättigheter 2006. Därtill ska man lägga det faktum att delar av den ryska fackföreningsrörelsen ännu lider av sina sovjetiska traditioner, med hierarkiska och extremt ledarbundna organisationer.

Och i det läget väljer den svenska regeringen alltså att minska på biståndet till det civila samhället. Det totala anslaget för Ryssland är 35 miljoner lägre än Sida hade räknat med i sin planering. Dessutom har regeringen slagit fast att miljöbiståndet ska vara särskilt prioriterat. Då blir det pengarna till fackligt bistånd och en del annat organisationsbistånd som får stryka på foten.
Konkret innebär detta till exempel att Byggnadsarbetarförbundet inte kan driva vidare ett projekt för att utbilda fackliga organisatörer på sin syskonorganisation i Ryssland. Inom Seko hotas ett projekt för att stärka och förändra fackförbundet för post- och telekomanställda.

Moderaten Bo Hultin skrev i Norrbottens Kuriren den 17 augusti förra året att Sverige borde slopa sitt bistånd för demokratiutveckling i Ryssland. Han raljerade över att Sverige ger 341 miljoner i bistånd (även om han blandade ihop flera olika sorters bistånd i den summan) och att utvecklingen ändå gått åt rakt motsatta hållet. ”Jag tror inte det behövs någon allmän folkomröstning för att omedelbart stoppa svenskt bistånd till Ryssland”, skrev han. ”Det borde räcka med att byta ut den socialdemokratiska regeringen i september.”
Tyvärr fick han delvis rätt på den punkten. Den borgerliga regeringens dubbelspel om Ryssland blir bara märkligare.

Bra blogg om Burma

Sedan årsskiftet är jag föräldraledig och går hemma i Flen tillsammans med de tre barnen. Det är en intressant upplevelse, som stundtals får en att tänka på tempot och händelsefrekvensen i tv-serien 24.
En del recensenter, även de som gillade serien, skrev att den var orealistisk. Så många katastrofer och intriger kan inte utspela sig på ett dygn.
De som skrev det har inte varit hemma en dag med tre förkylda barn!
Hur som helst, ärendet för detta inlägg är ett annat: Jag har just upptäckt att en bloggkollega skriver saker om Burma. Hon heter Catti Ullström och är just nu volontär i Mae Sot, Thailand. Bloggen hitttar ni här.

Goda nyheter från Burma

Kors i taket, för en gång skull kommer det goda nyheter från Burma. I går, torsdag, frigavs några av landets mest betydelsefulla politiska fångar, en av dem är Min Koo Naing, ledare för studentupproret i Burma 1988. Han fängslades första gången 1989 och satt sedan 16 år i isoleringscell. Tänk er det. 16 år på en fem kvadratmeter stor yta, utan kontakt med omvärlden och i princip förvägrad alla normala sinnesintryck. När han frigavs i november för två år sedan berättade han att han överlevt genom meditation och genom att skriva poesi på väggarna i cellen. Då och då fick han också tillgång till burmesiska cheerotcigaretter, som är rullade i tidningspapper. Genom att rulla upp dessa fragment av text kunde han läsa nyheter från omvärlden.
Han fängslades igen i september förra året tillsammans med två av sina närmaste vänner. De anklagades för samhällsomstörtande verksamhet, vilket är bisarrt eftersom de legat mycket lågt sedan frigivningen. Min Koo Naing hade talat om behovet av dialog mellan juntan och oppositionen, men inget mer konfrontatoriskt än så.
Nu är de fria igen, men regimen har gett dem en tydlig signal. Gör ni minsta lilla åker ni in igen.

Märklig kritik av Sahlin

Det är lite svårt att få grepp om den senaste tidens kritik mot Mona Sahlin som tänkbar ny partiledare för socialdemokraterna. Den vanligaste invändningen tycks vara att hon gjorde ett antal försök till högervridning av politiken för 15 år sedan. Men hallå! Nu talar vi om en period i svensk politik då nyliberalismen hade marinerat debatten under 10-15 år. Vi talar dessutom om politiska förslag som hela den socialdemokratiska regeringen stod bakom.
Alla, även Mona Sahlin, har förändrats under de senaste 15 åren.
Det enda påtagliga i den här vägen som Sahlin talat om på senare år är väl att det måste bli lättare att vara småföretagare. Om man med detta menar förändringar i arbetsrätten, till exempel, kan det finnas skäl att vara kritisk. Men man kan lika gärna mena att det måste bli enklare administration, enklare tillgång till riskkapital eller starkare lokala företagsnätverk.
Problemet är väl i så fall att ingen vet riktigt var Mona Sahlin står i en rad avgörande sakfrågor. Den kritikan faller tillbaka på hela processen, där ingen kandidat framträtt öppet och därmed inte heller kunnat avkrävas någon politisk linje.
Det måste bli ändring på den saken till nästa gång socialdemokratin ska välja ledare.

Värdig pristagare!

Jag konstaterar i dag med enorm lycka att min vän Lian Sakhong fått årets Martin Luther King-pris. Det delas ut varje år till "en i Sverige bosatt person som verkar i Martin Luther Kings anda".
Lian har under två decennier varit aktiv i kampen för demokrati i Burma. Han var aktiv i den folkliga proteströrelsen 1988 i Rangoon och har suttit i fängelse för sitt engagemang. Sedan början av 1990-talet bor han i Sverige, han flydde undan militären i sitt hemland. Juryn skriver i sin motivering att Lian får priset för sin :

"outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma, med speciellt fokus på de etniska minoriteternas situation. Av ickevåldets många strategier har Lian Sakhong valt dialog som huvudstrategi för att förverkliga sin vision: en genuint demokratisk federal union i Burma där övergången åstadkoms med fredliga medel, utan blodsutgjutelse. Ett konkret resultat av Lian Sakhongs insatser är den författning som utformats under hans ledarskap inom Ethnic Nationalities Council och National Program for Reconciliation och som låg färdig i december 2005. Den är ett demokratiskt alternativ till militärregimens författningsförslag och ett viktigt steg mot förverkligandet av en federal union, där Burmas många olika folkgrupper kan leva tillsammans i fred och samförstånd, oavsett etnisk, religiös, kulturell och historisk bakgrund."

Idédebatten finns - men inte organiserat

Strax innan nyår publicerade Svenska Dagbladet en ledare om socialdemokratins idédebatt efter valförlusten. Först skriver de att det inte finns någon debatt, annat än den som handlar om partiledarfrågan, sedan ägnar de resten av texten åt att recensera just en idédebatt - i bloggvärlden.
Inte helt logiskt, möjligen i linje med just den ledarsidans vanliga sätt att handskas med den politiska vänstern.
Det finns en idédebatt. Jag har själv ägnat flera ledare, krönikor och bloggtexter åt frågan sedan höstens nedgörande valresultat. Bloggvärlden är, vilken uppfattning svenskan än har om denna, faktiskt en offentlighet att räkna med. På flera sätt är den mer betydelsefull än äldre offentligheter. Den kan inte mäta sig med ett möte "in real life" när det gäller samtal och möjlighet till längre resonemang och förståelse, men den har en större publik och den ger fler chansen att vara med.
Problemet med socialdemokratins eftervalsdebatt är dock att den i så liten utsträckning förts i etablerade offentligheter. Där har svenskan trots allt rätt. Partiet som organisation har inte förstått vidden av valförlusten och nu riskerar opinionssiffrorna att ge ett sken av att allt är frid och fröjd, trots allt.
Ett tungt ansvar vilar på Berit Andnors valanalysgrupp, men det hade varit klädsamt med en mer levande debatt i hela partiorganisationen.

Förväntad kritik av Sahlin

Hon dyker inte upp på möten. Hon är ytlig och politiskt opålitlig. Hon har svårt att få saker ur händerna. Omdömena om Mona Sahlin har hårdnat sedan hon seglat upp som den enda verkligt tydliga kandidaten till partiledarposten.
De flesta av dessa omdömen härstammar från förra gången hon kandiderade. Exakt samma kritik den gången. Enn Kokks svidande bloggsynpunkter bygger till största delen på hans erfarenheter av henne som partisekreterare i mellan 1992 och 1994.
På den tiden gick kritiken ganska djupt ned i rörelsen, vilket delvis förklarar varför så få ställde upp till hennes försvar när det började blåsa. I dag är jag inte lika säker. Mona Sahlin har självklart lärt sig något av de senaste årens politiska liv. Mitt intryck är att hon är en mer reflekterande politiker nu än då. Mindre villig att offra hela livet för rörelsen, men därmed också mer förmögen till självprövning. Jag tror många inom socialdemokratin ser den förändringen.
Dilemmat är fortfarande politikens "doer"-sida. Sahlin ligger ofta rätt i politiska frågor och få är så skickliga på att starta debatter som hon, men vad har hon åstadkommit under sin tid som minister? Vilka är hennes avtryck?
Det hon gjort, mer än någon annan, är att sätta frågor om jämställdhet och homosexuellas rättigheter på den politiska kartan. Utan henne ingen feminism i socialdemokratin.
Det är en allvarlig invändning att det inte hänt så mycket i praktiken under hennes ministärer, men vem kan å andra sidan säga att någon minister satt djupa avtryck under de senaste åren?
Budgetsaneringen och Perssons ledarstil satte stopp för mycket nytänkande.

Federley glad pristagare?

Hotell och Restaurangfacket har instiftat ett nytt pris, som det inte kan vara helt smickrande att få. De kallar det för Månadens patronlobbyist. Det ska ges till "den eller de som då har utmärkt sig som en synnerligen aktiv lobbyist för ett återupprättande av det gamla patronsamhällets sämre villkor och lägre löner för anställda inom Hotell- och restaurangbranschen."
Priset är en check på 200 kronor, som "bara" kan användas på en lokal där personalen har kollektivtavtal.
Kul, särskilt som den förste pristagaren är Fredrik Federley, mannen som mer än någon annan symboliserar centerpartiets flirt med nyliberalismen. Han får priset för sin kampanj till stöd för den kaféägare i Göteborg som inte vill skriva kollektivavtal med sina anställda. För att han så tydligt prioriterar "kampen för att inskränka fackets rätt att agera för högre lön och bättre villkor genom kollektivavtalet."
Priset påminner lite om det "gyllene armeringsjärn" som delades ut av SSU Skåne i början av 1990-talet. Det priset gick till folk inom arbetarrörelsen som utmärkt sig för ett särskilt betongsossigt beteende. De som fick ta emot priset, ett guldmålat armeringsjärn fastsatt i en liten klump betong, gjorde det alltid med ett stelt leende på läpparna, ett leende som sade : Jag har tillräckligt stor humor för att göra det här, men egentligen är jag jävligt förbannad.
Det återstår att se hur Federley reagerar.

Det börjar likna 1996

Först Wallström, sedan Jämtin. Allt fler verkar därmed dra sig ur kampen om att bli ny partiordförande för socialdemokraterna. Även Jämtins nej verkar bestämt och genomtänkt. Det enda som talar för något annat är att hon först lät sig nomineras av Stockholms arbetarekommun.
Men tillsvidare alltså – nej.
Börjar det inte likna 1996? Den gången föll flera huvudkandidater bort, av Tobleroneskäl eller för att de sade nej, och till slut blev Persson vald.
Nu verkar Mona Sahlin på nytt bli huvudförslaget. Vad ska hända den här gången? Och blir det Nuder som kliver fram om Sahlin inte kan ena partiet?
”Nuder måste ha något kort kvar i rockärmen”, sade en bekant som jag talade med förra veckan. Då var jag nästan säker på att hon hade fel. Nu vet jag faktiskt inte.
Nuder är en skicklig politiker, men det vore nästan parodiskt om socialdemokratin inte klarade av att skaka fram en kvinnlig partiledare när antalet kompetenta kandidater varit så stort.
Messing måste kanske kliva fram nu.

Obama

"Jag behöver veta lite mer om var han står i viktiga politiska frågor innan jag ger honom mitt stöd som ledare för demokraterna", sade en kvinna efter ett tal tidigare i veckan av Barak Obama i New Hampshire. Obama, en liberal från Chicago är årets rookie i amerikansk politik och han kommer sannolikt att offentliggöra sin kandidatur i början av nästa år.
Man kunde ju önska fler kommentarer av den typen i den process som ska ge socialdemokraterna en ny ledare. Var står de i viktiga frågor? Tja, så länge det inte finns några officiella kandidater får vi nöja oss med fragmentariska svar på den frågan.

Slut på svenskkurserna - eller?

Först lägger regeringen ett förslag om att dra in alla pengar till svenskutbildning av läkare som är utbildade utomlands men som vill arbeta i Sverige.
Förslaget är ett led i den generalla omläggning av politiken som den borgerliga alliansen lanserade innan valet – integration ska inte staten lägga sig i. De som kommer från andra länder ska få en introduktion efter ankomsten, därefter ska de klara sig själva.
Uppenbarligen har den nya regeringen inte förstått vad frågan handlade om. Antagligen har de sett framför sig hur tusen och åter tusen invandrade sitter av meningslösa kurser, när de egentligen borde vara ute och leta jobb. Och så visar det sig att kurserna faktiskt haft ett syfte! Jag kan tänka mig att många landstingspolitiker satte kaffet i fel strupe när de förstod att regeringens politik skulle undandra en av deras främsta rekryteringsbaser. Läkarbristen hade skjutit i höjden.
I dag läser jag i DN att skolminister Jan Björlund lovar att kurserna ska bli kvar. Ännu ett tecken på att regeringens politik är illa genomtänkt.