Födelsedag i husarrest

Den 19 juni fyller Burmas demokratikämpe Aung San Suu Kyi 62 år. Hon firar sin födelsedag i husarrest i Rangoon, en arrest hon suttit i under större delen av de senaste 18 åren.
Och även om Suu Kyi är världens mest kända politiska fånge börjar juntans utnötningstaktik kanske fungera. 18 år är en så lång tid att folk börjar betrakta hennes frånvaro från offentligheten som ett "normalt" tillstånd.
Vreden över fångenskapen är inte lika stor i omvärlden som den har varit. Inne i Burma har militären tryckt ned demokratirörelsen och förpassat den till den politiska periferin.
En fri Aung San Suu Kyi skulle relativt snabbt ändra på den saken.

Tillbaka till fååårrrden

Det var ett tag sen jag skrev nåt här nu. Beklagar det. Tillvaron är fylld av blöjbyten, godnattsagor och annat som hör pappalivet till och det blir mindre tid att skriva bloggtexter.
Nu kan jag i alla fall meddela att jag kommer att återvända till Aftonbladets ledarsida från och med den 13 augusti. Det har varit en intressant och rolig tid att vara chefredaktör för Sekotidningen (ett och ett halvt år blev det) men till slut blev lusten att åter skriva politisk opinionsjournalistik för stark.
Ronny och Ragge gjorde ju en tv-serie för några år sen som hette Tillbaka till fåårrden, eller nåt sånt. Det här blir väl lite samma sak. Fast polisongerna och gällivarehängen är inte lika snygga på bladet.

Cannes och Rangoon

Genom min kompis Martin Gemzell fick jag just veta att det snart ordnas en fantastisk "Europeisk filmfestival" i Rangoon. Det är myndigheterna (diktaturen) som för sextonde (!) gånge arrangerar festivalen. Enligt kinesiska nyhetsbyrån Xinhua hålls den på Nai Pyi Daw Cinema i Rangoon mellan den 9 och 16 juni.
Man har valt ut filmer som ska passa den burmesiska "publikens smak. " Jag gissar att det utesluter filmer med teman som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati.
Dessutom: Xinhua uppger att den sponsrar av det tyska ordförandeskapet i EU. Om det stämmer är det ett gravt brott mot EU:s policy att isolera diktaturen i Burma.

Ge dem guldspaden!

En grupp elever i Gävle har avslöjat hur subjektivt det är med betyg i skolan. De tog helt enkelt samma uppsats och lämnade in till olika lärare. Och betyget på uppsatsen varierade från icke godkänt till mycket väl godkänt. Pinsamt? Det är bara förnamnet.
Och just nu står landets regering i färd att införa betyg från allt lägre årskurser.
Någon borde ge guldspaden till Ida Lindermark, Josefine Strandberg och Saskia Evensen från Borgarskolan i Gävle. "De har avslöjat betygens godtycke", skriver Lena Mellin i dagens Aftonbladet.
Rätt, vilket visar att Björklund är ute på djupt vatten med sin skolpolitik.

Rasism i schlagervärlden

Jag är säkert inte den ende som skrivit om detta idag, men finns det inte något unket rasistiskt över alla kommentarer om att "öst" tagit över schlagern? För det första är själva ordet "öst" tveksamt, bygger väl mest på kalla krigets uppdelning, och knappt ens det eftersom även Grekland och Turkiet tycks ingå i öst.
"De röstar ju bara på sina grannländer", säger många idag. Men Ryssland är faktiskt inte granne med Grekland, och har mycket lite gemensamt med Bosnien och Herzegovina.
Dessutom tycks alla utgå ifrån att "östländerna" är kompisar och har gaddat ihop sig mot oss i väst. Men är det verkligen så givet att länder på Balkan som nyligen var i krig med varandra ska rösta på varandras låter i ESC? Och är det verkligen alldeles uselt om de nu väljer att göra det? För tio år sedan var vi i "väst" djupt bekymrade över att de hatade varandra så mycket att de tog död på varandra. Är inte detta i så fall ett steg framåt?
Sist men inte minst: den som följde omröstningen kunde se att även de flesta länder i "väst" gav höga poäng till de fyra-fem låtar från "öst" som placerade sig högt. Belgien, Tyskland, Frankrike, Portugal gjorde till exempel det. Ingen av dem gav höga poäng till Sverige.
Kanske var det helt enkelt de låtar som lockade flest lyssnare i Europa som placerade sig högt. Man måste inte gilla de låtarna. Men man behöver inte vara dåliga förlorare.

Tja...

Kungen av Nepal uppges vara skyldig det nationella elbolgat mer än 3 miljoner kronor i obetalda elräkningar.
Upplyst monark?

Villka dammluckor öppnas efter Blair?

Jag var i London i helgen. En ren nöjestripp där vi bland annat såg musikalen We Will Roch You. Ben Eltons komiska geni har skapat ett suveränt knäppt manus och varvat med musik av Queen.
Alla borde se den.
Men Storbrittanien står inför lokalval, Blair hänger på repet, och politiken gick inte att undvika om man läste tidningarna. En del spådde att Blair kommer avgå efter valet på torsdag. Andra tror att han väntar till efter EU-toppmötet den 21 juni.
Oberoende av vilket är det slut nu för Blair. Han fick tio år vid makten och precis som en del kollegor i Europa satt han några år för länge. En del skulle säkert säga tio år för länge, men jag har aldrig delat det uppfattningen. Innan Irakkriget, innan han svängde ännu hårdare mot liberalismen och innan labour började framstå som tomt på idéer fanns det en tanke bakom Blairs politik. En tanke att vrida initiativet ur händerna på de konservativa. En tanke att föra landet närmare EU och sluta upp med britternas ständiga konstrande om den sociala dimensionen.
För tio år sedan uppfattade jag Blairs labourparti som något visionärt pragmatiskt. Ronny Ambjörnsson skriver en intressant recension om den principen i dagens DN. Han har recenserat Sheri Bermans bok "The Primacy of Politics". Berman hävdar att socialdemokratin i Europa alltid valt politikens och pragmatismens väg mot förändring, aldrig våldets eller dogmatismens. Förändring är möjligt nu, vi behöver inte vänta på kapitalismens fall.
Men den vägen kräver idéer och visioner, man måste veta vart man är på väg. Om inte fastnar man i regerandet som sådant.
Det känns som om Blair gjorde det för ganska länge sedan.
Det ska inte desto mindre bli intressant att se vad som händer efter hans avgång. Vilka dammluckor öppnas?

Historiskt beslut i USA

Den senaste rubrikerna i Washington Post når mig via mejlen med beskedet att representanthuset i USA:s kongress har röstat igenom ett förslag som innebär att USA ska börja ta hem sina trupper från Irak i oktober. De sista soldaterna ska lämna landet i mars nästa år. Senaten väntas fatta samma beslut och Bush måste då lägga in sitt veto mot ett beslut som passerat båda kamrarna i kongressen.
Ett intressant läge, som ytterligare kommer förstärka bilden av en president som blivit allt mer isolerad i sitt elfenbenstorn. Kongressens beslut innebär ju att de folkvalda byter kurs i ett krig som ännu pågår. De säger att Bush inte kan sköta saken på egen hand.
Läs mer i Washington Post.

Nej låter som nej

Och så hör jag precis att Malmström har sagt nej till att bli folkpartiledare. Ett sånt där nej som verkligen låter som ett nej. Synd på många sätt. Det öppnar vägen för Björklund, som står för mycket av de hårda tag och reaktionär skolpolitik som jag tycker allra sämst om med folkpartiet.

Vådan av att döma folk efter klädseln

Det var ett rätt märkligt steg, att gå från gymnasiet till universitetet för 20 år sedan. Som aktiv SSU:are på 1980-talet var jag van att stå längst till vänster och hånas av välkammade Lyle & Scott-klädda ungmoderater med stålportfölj.
På universitetets samhällsvetarlinje kändes det till en början som om det blev precis tvärtom. Alla tycktes stå till vänster om socialdemokratin och såsade omkring i trasiga jeans och slitna, svarta kavajer. En av dem var Cecilia Malmström, nu aktuell som en av två kandidater att ta över folkpartiet.
Hon hade rest en del, skaffat sig perspektiv på tillvaron i Sverige och format sin politiska världsbild; själva sinnebilden av hur en ung radikal formas.
Efter ett par månader hade vi ett grupparbete och jag hörde från den grupp hon var med i att de haft våldsamma diskussioner om de skulle ha en liberal eller socialistisk utgångspunkt för sitt arbete. Utan att ha pratat med henne om politik var jag helt säker på att hon stod för den senare ståndpunkten. Hon hade ju sliten, svart kavaj för bövelen!
Sedan begrep jag att hon var aktiv folkpartist.
Dessutom en folkpartist som med liv och lust rekryterade andra studenter till liberalismen.
Efter ett tag lärde jag känna henne som en otroligt sympatisk, snabbpratande och politiskt övertygad person. En sann socialliberal, faktiskt.
Hon skulle, tror jag i alla fall, bli en ledare för folkpartiet som tydligare knöt an till det parti som fanns under Bengt Westerberg. Och som knöt tätare band till andra socialliberala partier i Europa, till exempel Romani Prodis parti i Italien, som jag vet att hon haft kontakter med under sin tid i Europaparlamentet.
Fast detta är förstås gissningar, och dessutom kanske mest av akademisk karaktär eftersom de ändå verkar luta mer åt batongliberalen Björklund.

Nix, han blir kvar

Från Washington kommer rapporter om att Paul Wolfowitz trots allt får förtroende att fortsätta leda Väldsbanken. "Att sparka Wolfowitz hade kunnat bli det första steget i en process för att göra Världsbanken mer demokratisk", skriver Forum Syds Sven Elander i en kommentar på mejlen.
Då får banken – och världen – fundera på andra startpunkter.

Last man standing

Paul D. Wolfowitz, en av de neokonservativa i kretsen kring Bush, kommer allt närmare den punkt där han måste avgå som chef för Världsbanken. Bush luftlandsatte Wolfowitz i banken för ett par år sedan, och hindrade honom på så vis från att falla lika hårt som flera av de andra neokonservativa ideologogerna bakom Irakkriget.
Men nu växer kritiken mot Wolfowitz inom Världsbanken. Enligt en artikel i New York Times anklagas han för att ha fixat högre lön åt sin sambo och medarbetare Shaha Riza när hon flyttades från banken till amerikanska utrikesdepartementet nyligen.
Tidigare har han fått ännu hårdare kritik, inte minst av de anställda inom banken, för att han vill lägga om bankens biståndspolicy. Under den förre chefen lämnade Världsbanken delvis den nyliberala grundinriktning som brukar kallas "The Washington Consensus" och satsade mer på sociala projekt och utbildning i mottagarländerna. Nu vill Wolfowitz återgå till det gamla; ekonomisk tillväxt, vilket i neokonservativ terminologi är det samma som att kräva privatseringar och avregleringar i de fattiga länder som ber om bankens hjälp.
"Det är omöjligt för banken att fortsätta framåt med dagens ledarskap, säger en anställd till New York Times.
Det ska bli väldigt intressant att följa den fortsatta utvecklingen. The Last Man Standing kan vara på väg att falla.

Gränslandets Moder Theresa

Jag träffade en legend i dag. Hon heter Cynthia Maung och driver ett sjukhus i Mae Sot, som ger sjukvård till burmesiska flyktingar i Thailand. Hon är i Sverige för att hon är nominerad till årets Childs Rights Prize.
Doktor Cynthia kom själv som flykting från Burma 1988, året då juntan i Burma slog ned ett folkligt uppror med blodigt våld. I djungeln mellan Thailand och Burma såg hon hur flyktingarna led av malaria, tbc och andra sjukdomar. Och ingen av dem hade tillgång till sjukvård. I Burma var de bannlysta och i Thailand erkändes de inte som flyktingar.
Med minsta möjliga resurser startade Cynthia en klinik i Mae Sot. Under de första åren var de tvingade att arbeta illegalt, mot de thailändska myndigheternas vilja. Med åren har myndigheterna förstått att hennes arbete behövs för att hälsosituationen vid gränsen inte ska löpa fullständigt utom kontroll.
I dag har hennes klinik, Mae Tao Clinic, vuxit till ett sjukhus som gör 1 600 förlossningar om året, som dagligen behandlar hundratals patienter, som utbildar burmesiska flyktingar i hälso- och sjukvård och som sänder team av sjukvårdare över gränsen till Burma för att hjälpa de många internflyktingarna där.
Jag besökte Mae Tao Clinic 1998 och 2002 och kunde på plats följa deras fantastiska arbete. Jag talade med flera av de unga burmeser som arbetar i back packteamen, som med fara för sitt eget liv går över gränsen till Burma och hjälper till i de hårt utsatta byarna. Sedan 1998 har sju av dessa ryggsäcksläkare dödats av burmesisk militär.
Faktum är att kliniken tillhör det mest imponerande man kan tänka sig i ett område så hårt präglat av förtrycket och fattigdomen i Burma. Och allt är ett resultat av Doktor Cynthias arbete. Hon är väl värd priset.

Ronja forever

Har just börjat läsa Ronja Rövardotter för en av döttrarna. Inser plötsligt hur genial den är, fattade inte det när jag läste den själv i 11-12 årsåldern. Ronja och Birk gör ju uppror mot konservativa familje- och gemenskapsband! De lämnar sina familjer och lever själva i en grotta när trycket hemma förbjuder deras vänskap. De längtar hem hela tiden, men det är de där hemma som måste ändra på sig för att de ska återvända.
Och detta är skrivet två decennier innan hedersmord blev en fråga i den svenska offentligheten.

Årets självmål

Svenskt näringslivs agerande i frågan om avtalet för handeln kvalificerar sig för utnämningen årets självmål. En organisation som i åratal drivit att avtalen ska decentraliseras går in och stoppar ett avtal som Handelsanställdas förbund och Svensk Handel är överens om.
Nu hoppas Svenskt Näringsliv att en statlig medlare ska gå in och tvinga fram ett avtal som ligger lägre än det parterna redan enats om.
Med vems mandat driver Svenskt Näringsliv den linjen?
Är det någon som tror att dess VD Urban Bäckström, före detta statssekreterare i en borgerlig regering, drivs av något annat än en ideologisk agenda när han gör detta?
Ingvar Persson skriver en bra ledare i dagens Aftonbladet om saken. Och i går skrev Kjell Olof Feldt och Göran Ennerfeldt en för Urban Bäckström fullkomligt nedgörande artikel på DN-debatt.

Lägg ut! Lägg ut!

Erik Fichtelius får kritik för sina intervjuprogram med Göran Persson. Han är för passiv, säger en del. Han låter Persson tala utan kritiska motfrågor.
Men är det verkligen alltid nödvändigt med frågor? För mig framstår hans insats som jämbördig med Bo Holmströms journalistiska arbete vid sprängningen av tyska ambassaden 1973. Något destruktivt utspelar sig framför kameran. Verkligheten är bra nog. Då räcker det att skrika "Lägg ut! Lägg ut!" och sedan kasta sig i skydd för detonationerna.

Persson som Robinssonkung?

I en krönika i DN i dag skriver Henrik Brors om Göran Persson som "veckan Robinsonkung i årets realitysåpa". Och det är klart, likheterna är slående mellan Perssons bekännelsestunder med Fichtelius och de ensamma monologerna som Robinsondeltagarna höll framför kameran när ingen annan av deltagarna kunde se eller höra.
Men kung?
Där har Brors missuppfattat något. Persson har ju nyss blivit utröstad.
Det gör också kommentarerna av hans förolämpningar av andra politiker lite märkliga. Många visste att Persson resonerade så där om kollegor och motståndare. Många som träffat honom i halvofficiella samanhang har hört det med egna öron. Jag också.
Men det är först nu det blir en offentlig storm kring det. När han har avgått. Det beror förstås främst på att det nu finns något mycket mer konkret att ta på, hans egna ord satta på band. Men är det bara det? Eller krävdes det att han blev maktlös innan någon vågade ta upp det?
Oberoende av vilket tror jag att det kan visa sig vara Perssons allra sämsta beslut att släppa Fichtelius så nära inpå sig under så lång tid. Politiker har alltid skrivit dagbok, men då har de i alla fall kunnat styra över publiceringen, som ofta gjorts först efter deras död.
I tv-åldern tar det bara en vecka.

Interrailåldrande

Interrailkortet är tillbaka. Mitt husorgan Eskilstuna-kuriren firade med en artikel som inleddes med orden: ”Brukar dina föräldrar tjata om sina tågluffarminnen? Nu har du chansen att själv luffa runt i Europa och se vad det handlar om.”
Vadå tjata?
Vadå föräldrar?
Betyder detta att man blivit gammal?
Uppenbarligen betyder kortets återkomst inte en come back för ”tågluffargenerationen”. Den sitter numera djupt nedsjunken i tv-soffan. Eller har den kanske helt enkelt upphört att existera, begravd tillsammans med generation X och MTV-generationen.

Fyra år sedan

När invasionen av Irak inleddes för fyra år sedan var jag på en resa i USA. Den 18 mars gick jag på en match med New York Rangers. Pubiken var i extas, men inte för den kamp som utspelade sig på isen. På en lektarsektion skanderade folk "Fuck Saddam, Fuck Saddam!" under en stor del av matchen.
En rätt osmaklig upplevelse.
Några dagar tidigare, på University of Nebraska i Lincoln, hade jag lyssnat på en debatt om kriget. Publiken var genuint förbannade över Bushs planer på att anfalla Irak. Jag var där med en journalistkollega från Frankrike och efter debatten fick en grupp fram och tackade oss för att vi kom från länder som vågade säga nej till kriget. De skakade våra händer, dunkade oss i ryggen och önskade oss lycka till. Fast jag tyckte nog att de själva hade varit i större behov av en sån lyckönskan.
De två bilderna visar hur mycket som förändrats i USA på fyra år. I dag är över hälften av väljarna starka motståndare till kriget. Studenterna i Lincoln fick rätt.

Var det Gabrielsson i Fichtelius program?

När jag första gången hörde talas om Fichtelius intervjuer med Persson tänkte jag: shit, det här kan bli problem för Persson den dagen han avgår. Alla som någon gång träffat Persson "off the record" har vetat om att han inte drar sig för att kommentera andra politiker på ett sätt som milt uttryckt inte varit så smickrande, varken för honom eller de han kommenterat.
Bilden av Mona Sahlin som dålig på att "tänka", i kontrast mot han själv som då skulle vara "strategisk" och gilla "det dagliga slitet", är ju inget mindre än en ren biologistisk klyscha. Män är rationella och intellektuella. Kvinnor är känslosamma och intuitiva.
Okej, det var tio år sedan, under en period på Sahlin verkade vara på väg bort från politiken. Men ändå ...
Ett tag trodde jag faktiskt att det var imitatören Göran Gabrielsson som satt där i intervjusoffan.