Thailands kaos

Kaoset i Thailand fortsätter, och det mesta tyder väl på att regeringen faller inom kort. I ett nyutkommet nummer av Internationella studier gör jag en analys av den Thailändska situationen. Den finns att läsa här.

Samspel mellan maffian och medierna?

Jag kom just från en intervju med Kulturnytt. De gör ett inslag med anledning av att Roberto Saviano är i stan. Deras grundfråga var lite märklig: samspelar maffians intressen med mediernas, när offentligheten blir så stor kring Saviano?
Det är klart att det är en balansgång. I vissa fall är det skäkert så, att mediernas uppmärksamhet hjälper till att blåsa upp en kriminell organisation eller liknande när de hotar journalister eller författare. Som grundhållning tror jag dock att kränkningar mot yttrandefriheten bäst bekämpas med att man använder yttrandefriheten.
Och i fallet med Saviano är det rätt uppenbart. Hans bok Gomorra är en kartläggning av maffians nätverk, både i Neapel, i Italien och internationellt. Man blir rätt häpen över dess makt.
I det läget vill de tysta Saviano. Jag tror att stor uppmärksamhet kring fallet ökar maffians insats. Ju fler som känner till detta, ju fler kommer de att stöta sig med om de verkställer sitt hot.
Jag tror att Saviano själv ska uttala sig i frågan i Kulturnytt ikväll. Det ska bli intressant att höra vad han säger.

En fars i Flen

Har repat hela dagen. Jag vet, det låter inte klokt, men så är det. Först rep, och sedan till jobbet för kvällstjänstgöring.
Det är Kolhusteatern i Hälleforsnäs som ska sätta upp farsen Rampfeber. En metafars, den handlar om ett teatersällskap som ska sätta upp en fars. Så alla som är med i den spelar två roller. En i farsen, och en i farsen i farsen. Ja... ni fattar.
Attans kul är det i alla fall. Vi har premiär den 2 januari.
Mer info hittar ni här.

Euro News ringde om Indien

Har just fått ett samtal från Euro News. De ville ha kommentarer om att Indiska ambassaden i Stockholm sägs ha en svart lista med journalister som inte ska beviljas visum till Indien för att de skrivit kritiskt om landet tidigare.
Jag hade inte så mycket att tillägga, bara det jag som ordförande för Reportrar utan gränser redan sagt i ett pressmeddelande. Att det är en skandal om en demokrati som Indien lägger sig till med den här sortens förtryckande arbetsmetoder. Att svenska journalister måste ha frihet att rapportera om det de ser och upplever i världens största demokrati.
En sak är dock ny jämfört med för en vecka sedan: Indiska ambassaden har inte sagt något om skandalen.
Jag förväntar mig att vi snart får en kommentar från ambassadören. Har de en svart lista? Kommer svenska journalister fa problem med visum även framöver? Hur motiverar de i så fall detta?
Under tiden gläds jag åt att Europeiska medier uppmärksammat problemet. Allt tryck mot Indien i den här frågan är bra.

Dystert för fackliga rättigheter

Jag har just varit på LO:s, TCO:s och Amnestys presskonferens där de berättat om den årliga rapporten om fackliga rättighter.
Det var en rätt dyster rapport (som du hittar här).
Förra året dödades 91 människor för att de engagerat sig fackligt. Tusentals fängslades eller förlorade jobbet. Colombia är ett av de värsta länderna, med 39 dödade. Det där känner vi inom Reportrar utan gränser till. Under de senaste fem åren har vi haft ett projekt i Colombia som handlat om att bygga upp ett nätverk av journalister som kan rapportera om övergrepp mot pressfriheten.
Irak är ett annat land där övergreppen är många. Något förvånande gäller det även USA, främst för att omkring 30 miljoner löntagare saknar rätt att förhandla kollektivt.
Orimligt, förstås.
Amnestys generalsekreterare Lise Berg var med på presskonferensen, och hon gjorde en viktig analys: fackliga rättigheter, eller för den delen alla sociala och kulturella rättigheter, är lika viktiga som politiska rättigheter. På den punkten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigherna glasklar. Det finns ingen prioritering i FN-dokumentet. De olika formerna av rättigheter samverkar med varandra. Utan sociala rättigheter urholkas yttrandefriheten eller rätten att rösta. Utan yttrandefrihet kan samhället aldrig veta om de sociala rättigheterna respekteras.
Wanja Lundy Wedin gjorde en annan intressant kommentar: Fackliga rättigheter tillfaller individen, sade hon. Det är inte facket som får rätten att förhandla eller organisera. Det är individerna som får rätt att sluta sig samman.
En viktig synpunkt, inte minst i debatten mot alla de nyliberaler som hävdar att facket står i konflikt mot individens rättigheter.

Fixarsorkarnas tid är nu

Igår skrev jag den här krönikan till Aftonbladet, som en reaktion på debatten i USA. Händelserna med Volvo gjorde att den inte kunde publiceras, men nu kan nu läsa den i alla fall:

I mitten av 1990-talet dök seriefiguren Bamse plötsligt upp i den politiska debatten. Det var några unga moderater som anklagade världens starkaste björn för att vara socialist.
Skälet var dels en serieruta där Skalman och Bamse gemensamt förklarar varför det är bra att betala skatt. Dels retade de unga moderaterna sig på hur kapitalisterna framställdes. Den främste kapitalisten i Bamse är Krösus Sork. En liten girig typ, som inte drar sig för att smutsa ned miljön eller göra andra fattiga i kampen för nya förmögenheter. Runt sig har han en mindre armé fixarsorkar.
Jag inser att de unga moderaterna delvis hade rätt. Bamse ger verkligen en naiv och ganska platt bild av kapitalismen.
Faktiskt ungefär lika platt som högerns bild av socialismen.

Ändå känns det som de senaste veckornas finanskris stärkt bilden av att delar av kapitalismens struktur göder Krösus-typer.
Först får vi rapporter om skumma lån och skyhöga bonusar till cheferna på finansinstituten. Sedan ser jag ett tv-inslag i SoCal Connected speglas ödelagda villaområden i södra Kalifornien. Bara i detta område förlorar 700 familjer om dagen sina hem. Samtidigt har det uppstått en ny bransch med företag som tömmer de hem som just lämnats vind för våg. En sorts fixarsorkar.
SoCal Conected följer med på en hustömning och ser hur familjealbum, tv-apparater och köksmöbler kastas på tippen.
– Man blir förvånad över hur mycket människor lämnar efter sig. Antagligen hade de inte råd att hyra ett fordon att flytta sakerna med, säger John Plowker dystert. Han är en av de som arbetar med att rensa upp i husen.
Ett annat företag har specialiserat sig på att spraymåla gräsmattor i en vackert grön färg. När ägarna försvinner torkar gräset, och det blir svårare att marknadsföra de tomma husen.

Mot den här bakgrunden är det naturligt att huvuddelen av valrörelsen i USA nu handlar om ekonomin. Människor känner sig lurade. De är oroliga.
Gårdagens presidentvalsdebatt visade att till och med John McCain, som länge drivit en hård avregleringslinje, insett detta. I debatten mot Obama talade han vagt om nya regleringar, och lovade att köpa ut människor från usla lånevillkor.
Obama var tydligare att det krävs begränsningar av marknadens frihet, och han talade även om behovet av internationella överenskommelser.
Debatten var snällare än många hade gissat, och kanske även hoppats. Smutsiga argument blir om inte annat bättre löpsedlar.
Nu pressadens McCain till exempel inte på det faktum att han vill privatisera en stora del av sjukförsäkringen i USA. Han vill i praktiken avreglera USA:s sjukförsäkring efter samma principer som avregleringen av bank- och finanssektorn.
I ett ofta använt citat har han sagt: "Att öppna marknaden för sjukförsäkringar, på samma sätt som vi de senaste decennierna gjort med bankerna, skulle öka antalet innovativa produkter, mindre tyngda av statliga regleringar."
I dag inser de flesta amerikaner att begreppet "innovativa produkter" kan innebära lite av varje. Till exempel skumma lån och korrupta bonussystem.

Regeringen spår fler på socialbidrag

I Svenska Dagbladets ledarblogg anklagas jag idag för att ljuga. Jag skrev i Aftonbladet i dag att antalet som lever på bidrag har ökat.
Lugn, bara lugn. Jag ljuger inte. Däremot är det möjligt att man måste vara lite mer specifik. I regeringens egen vårproposition skriver man att kommunernas kostnader för socialbidrag kommer öka under 2008. Det är en naturlig effekt av att allt färre får sjukersättning. Därmed slussas folk alltså från ett försäkringssystem till bidrag.
Jag föreslår alltså att Svenskas ledarskribenter lyssnar på regeringens egna prognoser innan de anklagar mig för lögn.

Svårt betygsätta idrottsministern

Det kom ett telefonsamtal till vårt kontor på Reportrar utan gränser. Det var en medarbetare till kultur- och idrottsminister Lena Ahdelson-Liljeroth. Hon ville berätta att jag fel när jag kritiserade ministern inför hennes Kina-besök. Tvärtemot vad hon sade i en DN-intervju hade hon nämligen tagit upp frågan om pressfrihet och mänskliga rättigheter när hon träffade sin kinesiska kollega.
Utmärkt i så fall. Hennes besked i DN var inte bara märkligt, det var alldeles huvudlöst.
Om hon verkligen kritiserade Kinas övergrepp mot journalister och oliktänkande så gjorde hon trots allt någon nytta. Även om det är svårt att veta vad som verkligen sagts mellan två politiker bakom stängda dörrar.
Det hindrar inte att vi fortfarande är kritiska till att hon deltog på OS-invigningen. Hade hon stannat hemma från den hade hon gjort en tydligare, offentlig markering, istället för att göra sig till en bricka i ett propagandaspel.

Reinfeldt satsar på fyrverkerier?

Efter att ha lyssnat igenom Reinfeldts tal i Vaxholm fastnar jag särskilt för en formulering, kanske en sammanfattning av regeringens politik:

"Pyrotekniken har uppenbarligen potential utöver vad man trodde var mänskligt möjligt att åstadkomma."

En fingervisning om höstpolitiken?

Här är bilden

De fick en hel värld att reagera för fyrtio år sedan när de använde OS som en arena för en politisk protest mot rassegregationen i USA.
John Carlos, som kom trea på 200 meter i OS 1968, och Tommie Smith, som vann.
Och så jag.
Det är jag som står i mitten.

Möte med två hjältar

Semestern är slut, även om det inte blev helt ledigt nån gång. Frågan om OS i Kina och de mänskliga rättigheterna där ligger högt på mediernas dagordning och jag har ägnat var och varannan dag åt att tala med journalister om Reportrar utan gränsers linje.
I går fick jag så tillfälle att träffa två av mina stora hjältar. Tommie Smith och John Carlos. 1968 blev de kända över hela världen när de reste sina händer i en black power-gest under prisutdelningen på OS i Mexico.
Jag träffade dem i anslutning till Rakt på med KG Bergström och den efterföljande diskussionen i programmet handlade om OS i Kina.
Poängen är nämligen att Carlos och Smith stängdes av från OS. De skickades hem från spelen för att de vågade uttrycka sin åsikt. Deras berättelse visar hur bisarra IOK:s regler är. De förbjuder faktiskt idrottarna från att använda sin yttrandefrihet.
IOK:s motargument är att alla idrottare har rätt att säga vad de vill utanför OS-arenorna.

Det argumentet blir löjligt när man placerar OS i Kina. Kina kränker konsekvent pressfriheten och andra mänskliga rättigheter. De som skulle genomföra en protest utanför någon av arenorna skulle sannolikt dömas hårt av det kinesiska rättsväsendet.

I samtalet i Rakt på med KG Bergström medverkade även IOK:s representant Pernilla Wiberg och Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso. Wiberg försvarade IOK:s regler, men jag blev inte klok på hennes argument. Hon hade nämligen inga. Regler är regler, och därför ska de följas, menade hon ungefär. Hon sade också att andra deltagare kan bli kränkta om någon atlet förmedlar ett politiskt budskap.
Men hallå!
Det gäller väl för alla politiska budskap i så fall. Frågan är varför det ska leda till att man förbjuder alla åsikter på OS-arenorna. Varför råder inte yttrandefrihet där?

Jag hoppas snart kunna publicera en bild på Carlos, Smith och... mig själv. Fåfängan måste få sitt:)

Rösta rätt centern!

In i det sista är det oklart hur riksdagen ställer sig till den så kallade FRA-lagen, som ska låta Försvarets radioanstalt (FRA) ta del av all telefon-, sms- och epost-trafik till och från Sverige.
I kväll har centerns riksdagsgrupp diskuterat förslaget, och det visar sig att flera ledamöter tvekar om att rösta ja till förslaget. Sedan tidigare har Fredrik Federley och Annie Johansson uttryckt att de tvivlar på om det är lämligt att ge FRA ett så total kontroll över medborgarnas informationsutbyte.
Låt oss hoppas att centern tar sitt förnuft till fånga. Den här frågan är allt för viktig för att riksdagsledamöterna slaviskt ska följa en borgerlig allianslinje.

RUG är inte för en bojkott

Jag skrev nyss en liten kommentar till nästa nyhetsbrev inom Reportrar utan gränser. Så här blev det:

Sällan har en liten, ideell organisation fått så snabbt och brett genomslag i medierna, som Reportrar utan gränser, RUG, fick i samband med protesterna mot OS-facklan. Några strategiskt placerade fanor med handklovarna på så var saken klar. Jag hade just valts till ordförande när stormen bröt ut och blev lite förvånad över
en del missuppfattningar i debatten.
Jag tänker dels på frågan om en OS-bojkott. RUG förordar inte någon bojkott av hela OS. Pariskontoret var inne på den linjen för några år sedan men har ändrat sig. Däremot anser vi att världens statsledningar bör stanna hemma från invigningen eftersom Kina inte levt upp till de löften om press- och yttrandefrihet som gavs i samband med att Kina fick OS år
2001.
Dessutom bör både politiker och andra (gärna även idrottare) använda OS för att påminna omKinas övergrepp mot yttrandefriheten.
Jag har också fått många frågor omvår organisations metoder. Ska journalister verkligen ta ställning på det här viset? För det första är RUG inte en publicistisk organisation.
Vi är en ideell förening som arbetar för press- och yttrandefrihet, och i den rollen är det vår plikt att peka på Kinas övergrepp, liksom det är vår plikt att kritisera
övergrepp i andra länder, även i Sverige om det är nödvändigt.
OS har gett oss en möjlighet att sätta fokus på Kina.
Självklart ska vi ta den möjligheten.

Bar analys av DN

I dag skriver DN, både på ledar- och nyhetsplats, om den markanta skillnaden mellan Kinas och Burmas hantering av den senaste tidens naturkatastrofer. Burmas junta fördröjer hjälpsändningar, stoppar all insyn i katastrofområdet och enligt många uppgifter säljer de utländska sändningar istället för att dela ut dem till behövande.
Kina har visat stor öppenhet efter jordbävningen. Det finns inga tecken på att de stoppar utländsk rapportering och de har gått in med massiva hjälpinsatser.
Det är uppenbarligen skillnad på diktaturer och diktarurer.
Det visar att Kina kommit en bit i sitt arbete för att öppna och humanisera sitt politiska system. Vid tidigare katastrofer har regimen mörkat.
Å andra sidan är Kina Burmas främsta uppbackare, ekonomiskt och politiskt. Så alldeles entydigt är det ändå inte.

Kappelin skriver klokt om Italien

I dagens Journalisten gör Kristina Kappelin en intressant analys av massmedier och journalistik i Italien. När Berlusconi nu gör comeback som premiärminister rasar en samlad kår av vänsterdebattörer, skriver Kappelin. Men censuren, eller kanske ska man skriva självcensuren, uppfanns inte av Berlusconi. "Varje stor drake i landet är direkt knuten till politiska eller ekonomiska maktcentra".
Samtidigt, tror jag att hon menar, är Berlusconis ställning unik eftersom han samtidigt är landets högste politiske ledare och den störste medieägaren.
En intressant krönika. Läs den här!

En rosa regering

Silvio Berlusconi hade inte tillträtt som premiärminister förrän de första grodorna började hoppa ur munnen på honom.
När han fick frågan av en italiensk radiojournalist vad han tycker om den spanska regeringen, som består av nio kvinnor och åtta män, sade han att det var "för rosa" för hans smak. "Nu har Zapatera bett om det, men han kommer få svårt att leda dem".
Och när han skulle be om ursäkt blev det bara värre:
"Det är möjligt att de här kvinnorna tar med sig viktiga erfarenheter av att vara kvinna och mor, också kanske också arbetande kvinna", sade Berlusconi.
Den mannen härstammar från medeltiden.

Fotograf från AP ska friges

Imorgon friges den sedan nästan två år fängslade fotografen Bilal Hussein. Han fängslades av amerikanska trupper i Irak och anklagades för samröre med terrorister. Hussein hade gjort det till sin specialité att fotografera effekterna av terrordåd efter den amerikanska ockupationen, och var bland annat med som en av flera fotografer som fick Pulitzerpriset 2005.
Den amerikanska militärledningen fattade misstankar mot honom eftersom han alltid var på plats först av alla journalister, och militären hävdade till en början att de hade mycket goda bevis mot honom. Men nu släpps han alltså utan rättegång, efter mycket lång tid i häkte.
Hans tid i fängelse påminner oss om de övergrepp mot press- och yttrandefriheten som skett i skuggan av det så kallade kriget mot terrorismen. Vi får aldrig släppa den frågan, hur många övergrepp som än görs i länder som Burma och Kina. Länder i Väst har ett särskilt ansvar för pressfriheten, eftersom det är våra regeringar och politiker som säger sig försvara själva idén.
Då måste man göra det även i praktiken.

Grekland kan åtala för OS-protest

De tre representanter för Reportrar utan gränser som greps i samband med protesten mot OS-facklan i Grekland förra veckan kan komma att åtalas. En åklagare undersöker just nu möjligheten att väcka åtal för "kränkning av nationell symbol".
En rätt märklig åtalspunkt i ett land som säger sig respektera yttrandefriheten. Särskilt som protesten riktade sig mot Kina, inte den grekiska OS-historien.
De greker som varit upprörda mot aktionen har också nämnt Reportrar utan gränsers förvanskning av OS-symbolen som en kränkning. Men den symbolen ritades faktiskt av en fransman, så det faller också platt till marken.
Om de döms i Grekland kan de få ända upp till ett års fängelse.

Vad ska Lindberg göra?

Reportrar utan gränsers avslöjande att regimen i Kina inte tänker leva upp till sitt löfte att låta utländska journalister arbeta fritt under OS har slagit ned som en bomb.
Det dokument Reportrar utan gränser kommit över slår fast att lokala myndigheter ska göra allt för att leda journalisterna in på ämnen och nyheter som är ofarliga för regimen. Särskilda propagandaenheter ska utbilda allmänheten så att de kan ge ”rätt” svar på journalisternas frågor.
Hela strategin andas kontroll och begränsningar.
De flesta visste väl detta, men nu finns det svart på vitt.
Ett tungt avslöjande för de kinesiska OS-arrangörerna.
Och vad säger Internationella olympiska kommittén, IOK?
Sveriges representant Gunilla Lindberg lovar att kräva en förklaring av den kinesiska regimen. Det är bra, men vad ska IOK göra om Kina ändå inte lever upp till det löfte man avgav när man fick OS för sju år sedan? Ska IOK ställa in hela arrangemanget?
Självklart blir det inte så. Spelen blir av, hur mycket Kina än kränker de mänskliga rättigheterna. En bra bild av de moraliska dilemma IOK satte sig i när Kina fick spelen. IOK är nästan som gisslantaget av världens största diktatur. Alla frågor besvaras med att den olympiska rörelsen inte ska politiseras. Samtidigt är det just detta Kina gör.
Hur Lindberg och hennes kollegor än gör blir det fel.

En utmaning att leda Reportrar utan gränser

Igår utsågs jag till ordförande för Reportrar utan gränser, RUG. Mycket hedersamt och en stor utmaning. RUG arbetar med frågor som länge intresserat mig i min roll som journalist; yttrandefrihet och förtryck av oberoende journalistik. Det var därför omöjligt att säga nej till uppdraget när jag fick frågan, trots att alla som har småbarn och är mitt i yrkeslivet vet hur svårt det kan vara att få vardagen att gå ihop.
Under året kommer vi arbeta mycket med pressfriheten i Kina. OS närmar sig och det finns inga tecken på att den kinesiska regimen på något kvalitativt sätt har ändrat inställning till yttrandefriheten. Tvärtom har man beslutat att alla protester mot OS som arrangemang ska straffas med fängelse.
Vi kommer också arbeta vidare med kampanjen för att få David Isaac fri. Han sitter sedan sju år i fängelse i Eritrea och det svenska regeringen borde göra betydligt mer för att få honom fri.
Det och många andra frågor väntar mig och de andra i den nya styrelsen.
Vill ni veta mer om RUG kan ni kolla här.