Bra bild av Putins repression

I går publicerade GP min artikel om Kina, och i dag går man vidare på pressfrihetstemat med en oerhört intressant artikel om situationen i Putins Ryssland. Det är den ryske journalisten Oleg Panfilov, som skriver om myndigheternas hantering av pressfriheten. Hur Putin i princip i klartext beskrivit journalister som ett problem för samhället, och hur rättsväsendet anpassat sig till den hållningen. Mord på journalister klaras mycket sällan upp. Läs artikeln här.

Min krönika i Journalisten

I går publicerades min första krönika i Journalisten. Jag kommer skriva där någon gång i månaden under den närmaste tiden. Titeln är Blodet och etiken, och den handlar om den svåra frågan om medierna ska publicera även de mest blodiga bilderna på krigets offer. Läs den här.

Olofssons trolleri med procenten

Olofssons försök att bortförklara kritiken från centerrörelsen mot uppgörelsen om kärnkraften är nästan lite rörande. Hon hävdar att hennes parti ställer upp på 95 procent av uppgörelsen. Så mycket har centern redan beslutat om på stämmor och partimöten.

Det påminner lite om Sovjetunionens grundlag. Om man läste 99 procent av den kunde man nästan få intrycket att det var genuint demokratisk grundlag. Problemet var den sista procenten, det vill säga de där få raderna som slog fast att alla viktiga beslut i samhället måste gå via kommunistpartiets centralkommitté. Den sista procenten avgjorde allt.

I Mauds fall är de inte demokratin som står på spel (möjligen interndemokratin) utan i första hand kärnkraftens framtid. I de fem procent som centern inte beslutat om tidigare ingår ju nämligen beslutet att bygga ny kärnkraft.

Där kan man bolla med siffrorna hur som helst, man kommer ändå inte ifrån det faktum att det går helt på tvären mot centerns tidigare politik. Och detta utan att frågan diskuterats i centerrörelsen.

Klart att en och annan centerpartist är förbannad.

Alla borde veta mer om Turkmenistan

Jo, jag menar allvar. Alla borde verkligen det. Jag också. I dag träffade jag statsvetaren Jens Westlund, som funderar på att skriva något om det där märkliga, centralasiatiska landet. Och jag insåg att jag bara har ytliga kunskaper om ett av de säkerhetspolitiskt intressanta länderna i världen just nu. Ett extremt slutet, despotiskt land som inte tillåter någon fri press eller oppositionella politiker. Du hittar en del basfakta om landet på regeringens hemsida.
Dessutom har Reportrar utan gränser sedan länge betraktat landet som en av de främsta förbrytarna mot pressfriheten, och vårt kontor i Paris har samlat massor av information på den här hemsidan.

Blondinbella och smygreklamen

Så har det kommit en ny rapport om att Sveriges mest framgångsrika bloggare, Blondinbella, har försökt sälja in smygreklam på sin blogg. Uppgiften har cirkulerat många gånger förut, och nu verkar Bella och företaget kring henne åter ha hamnat med skägget i brevlådan. Eller ska man kanske säga med fingrarna i syltburken.

Expressen hade en artikel om detta idag. 

Blondinbella vill åka på skidresa och har erbjudit klädföretag att visa bilder med deras kläder från skidbacken mot att hon fick kläderna. Det kallas smygreklam, eftersom hennes läsare inte skulle känna till att kläderna var en del av en reklamkampanj.

Det blir allt vanligare med den sortens produktplaceringar. Gränsen mellan annonsplats och redaktionellt material tunnas ut. Förlorare är den fria journalistiken. Den journalistik som bygger på förtroende från läsarna, som ska veta att den som skriver gör det utifrån en oberoende position. 

Gör något för Isaak, nu!

Rapporterna om Dawit Isaaks hälsotillstånd är djupt oroande. Jag hörde ryktet att ha flyttats till ett sjukhus i Asmara redan i förra veckan. Det var under ett besök på Reportrar utan gränsers kontor i Paris. Vår handläggare för Afrika hade snappat upp det från någon av sina källor i Eritrea. 

Jag förde ryktet vidare till nätverket I Sverige, och nu har uppgiften uppenbarligen bekräftats. 

Desperationen ökar förstås. Över sju år har gått och nyheterna om Isaak har varit få. Regimen i Eritrea blockerar all information och låter inte någon träffa den svenske fången. De vägrar i själva verket acceptera att han är svensk medborgare. 

Och vad gör den svenska regeringen? En hel del om man ska tro uppgifterna från UD. De talar om tyst diplomati, och har i det läge som uppstått nu till och med vägrat berätta vilka kontakter man tar för att reda ut vad som är sant och falskt.

Den tysta diplomatin kan vara extremt effektiv, men i det här fallet är den inte det. Sju år är trots allt sju år, och nu kan det vara en fråga om liv och död. Frågan måste upp på högsta politiska nivå. Carl Bildt måste agera mot Eritrea. Sverige tar över ordförandeskapet i EU till hösten. Använd den maktpositionen för att påverka Eritrea. 

 

Varje skott blir avgörande

Israel tog omedelbart hämnd för bomben mot ett militärfordon häromdagen. Några flygraider in i Gaza. Attacker mot tunnlarna som leder till Egypten. Alla vägar ut och in ur Gaza, ofta civilbefolkningens enda lufthål mot omvärlden, ska täppas till.

Jag fördömer verkligen raketattackerna mot israeliska civila, men om freden ska vara möjlig måste Israel acceptera att det kan förekomma spridda våldshandlingar. Om de slår till med massiva attacker varje gång de utsätts för beskjutning från Gazaremsan, då ger också varje enskild individ möjligheten att bryta vapenvilan och öka lidandet. Alla som har ett gevär kan i princip styra Mellanöstern mot ökad förstörelse.

Är inte det att ge terrorn för stor makt?

Valallians ska rädda kd?

Det har talats tyst om det i månader, men alla har känt till planerna. Nu har flera borgerliga ledarsidor lyft frågan till en mer offentlig debatt: Ska de borgerliga partierna bilda en vallallians för att rädda Kristdemokraterna kvar i riksdagen? PJ Anders Linder skrev till exempel om saken på svenskans ledarblogg häromdagen. Kristdemokraternas kräftgång i opinionsmätningarna, det är numera mer regel än undantag att de hamnar under fyraprocentsspärren, gör det nästan nödvändigt för regeringen att sjösätta en sådan allians. Man har inte råd att förlora 3 procent av väljarkåren. Inte i ett läge där det redan ser svårt ut för de borgerliga partierna.
Att moderaterna kan gå med på en sådan lösning förstår jag. Det skulle göra dem ännu mer etablerade som det "enda" riktigt seriösa borgerliga partiet, när de till och med måste hjälpa de andra att komma i i parlamentet. Hur centern och folkpartiet resonerar är en större gåta. Hur länge kan de sitta still i båten och se på medan deras väljarbas eroderar?

Israels övergrepp mot pressfriheten

Få nyheter de senaste åren har berört mig så illa som massakern i Gaza. Israels monumentala överreaktion kommer bli förödande på längre sikt. Isoleringen av Gaza och de internationella sanktionerna har gjort Hamas starkare. Kriget kommer, tror jag, ytterligare stärka de militanta delarna av rörelsen. Och vad vinner Israel på det? Kommer raketbeskjutningen upphöra? Eller självmordsbomberna? Knappast.
Kriget har även ökat övergreppen mot pressfriheten. Redan tidigare hade Israel hindrat journalister från att arbeta i Gaza. Nu kräver de total kontroll över alla som vill rapportera från området. Man vill hindra berättelserna om civila offer från att nå omvärlden. Istället slussas grupper av journalister omkring i Södra Israel där de får beskåda effekterna av Hamas raketbeskjutning. Raketerna måste fördömmas, men de kan inte jämföras med den massiva, förkrossande militära insats som Israel satt in de senaste dagarna.
New York Times har en bra artikel om pressens svårigheter i kriget.

Saviano berörde

Jag såg delar av Roberto Savianos framträdande på Kulturhuset förra veckan, och som alla andra som var där blev jag väldigt berörd. Att tvingas leva under så genomkontrollerade förhållanden måste vara extremt påfrestande.
Han gjorde själv bedömningen att det var boken Gomorras stora spridning som gjort att Camorran riktade sitt dödshot mot honom. Om boken sålt i några få exemplar och endast i Italien hade de kunnat rycka på axlarna. Det är en viktig notering. Dagarna innan hans besök intervjuades jag av Kulturnyheterna, som ställde frågan om inte maffian tjänade på den stora uppmärksamheten. Har inte maffian alltid önskat ett visst mått av kändisskap?
Så är det kanske, men maffians fåfänga handlar om de yttre attributen. Om bilden av några macho typer som sätter hedern främst och lever ett kontrollerat liv i lyx. De vill inte få hela sin verksamhet kartlagd och analyserad, vilket är exakt vad Saviano gjort i sin bok. När han avslöjar maffians nätverk av kontakter i näringslivet och politiken går han för långt, särskilt som boken sålts i så stora upplagor.
Det blir därmed ett lysande argument för yttrandefriheten. Ju fler som kan läsa om vidriga övergrepp, desto mer rädda blir förbrytarna.

Thailands kaos

Kaoset i Thailand fortsätter, och det mesta tyder väl på att regeringen faller inom kort. I ett nyutkommet nummer av Internationella studier gör jag en analys av den Thailändska situationen. Den finns att läsa här.

Samspel mellan maffian och medierna?

Jag kom just från en intervju med Kulturnytt. De gör ett inslag med anledning av att Roberto Saviano är i stan. Deras grundfråga var lite märklig: samspelar maffians intressen med mediernas, när offentligheten blir så stor kring Saviano?
Det är klart att det är en balansgång. I vissa fall är det skäkert så, att mediernas uppmärksamhet hjälper till att blåsa upp en kriminell organisation eller liknande när de hotar journalister eller författare. Som grundhållning tror jag dock att kränkningar mot yttrandefriheten bäst bekämpas med att man använder yttrandefriheten.
Och i fallet med Saviano är det rätt uppenbart. Hans bok Gomorra är en kartläggning av maffians nätverk, både i Neapel, i Italien och internationellt. Man blir rätt häpen över dess makt.
I det läget vill de tysta Saviano. Jag tror att stor uppmärksamhet kring fallet ökar maffians insats. Ju fler som känner till detta, ju fler kommer de att stöta sig med om de verkställer sitt hot.
Jag tror att Saviano själv ska uttala sig i frågan i Kulturnytt ikväll. Det ska bli intressant att höra vad han säger.

En fars i Flen

Har repat hela dagen. Jag vet, det låter inte klokt, men så är det. Först rep, och sedan till jobbet för kvällstjänstgöring.
Det är Kolhusteatern i Hälleforsnäs som ska sätta upp farsen Rampfeber. En metafars, den handlar om ett teatersällskap som ska sätta upp en fars. Så alla som är med i den spelar två roller. En i farsen, och en i farsen i farsen. Ja... ni fattar.
Attans kul är det i alla fall. Vi har premiär den 2 januari.
Mer info hittar ni här.

Euro News ringde om Indien

Har just fått ett samtal från Euro News. De ville ha kommentarer om att Indiska ambassaden i Stockholm sägs ha en svart lista med journalister som inte ska beviljas visum till Indien för att de skrivit kritiskt om landet tidigare.
Jag hade inte så mycket att tillägga, bara det jag som ordförande för Reportrar utan gränser redan sagt i ett pressmeddelande. Att det är en skandal om en demokrati som Indien lägger sig till med den här sortens förtryckande arbetsmetoder. Att svenska journalister måste ha frihet att rapportera om det de ser och upplever i världens största demokrati.
En sak är dock ny jämfört med för en vecka sedan: Indiska ambassaden har inte sagt något om skandalen.
Jag förväntar mig att vi snart får en kommentar från ambassadören. Har de en svart lista? Kommer svenska journalister fa problem med visum även framöver? Hur motiverar de i så fall detta?
Under tiden gläds jag åt att Europeiska medier uppmärksammat problemet. Allt tryck mot Indien i den här frågan är bra.

Dystert för fackliga rättigheter

Jag har just varit på LO:s, TCO:s och Amnestys presskonferens där de berättat om den årliga rapporten om fackliga rättighter.
Det var en rätt dyster rapport (som du hittar här).
Förra året dödades 91 människor för att de engagerat sig fackligt. Tusentals fängslades eller förlorade jobbet. Colombia är ett av de värsta länderna, med 39 dödade. Det där känner vi inom Reportrar utan gränser till. Under de senaste fem åren har vi haft ett projekt i Colombia som handlat om att bygga upp ett nätverk av journalister som kan rapportera om övergrepp mot pressfriheten.
Irak är ett annat land där övergreppen är många. Något förvånande gäller det även USA, främst för att omkring 30 miljoner löntagare saknar rätt att förhandla kollektivt.
Orimligt, förstås.
Amnestys generalsekreterare Lise Berg var med på presskonferensen, och hon gjorde en viktig analys: fackliga rättigheter, eller för den delen alla sociala och kulturella rättigheter, är lika viktiga som politiska rättigheter. På den punkten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigherna glasklar. Det finns ingen prioritering i FN-dokumentet. De olika formerna av rättigheter samverkar med varandra. Utan sociala rättigheter urholkas yttrandefriheten eller rätten att rösta. Utan yttrandefrihet kan samhället aldrig veta om de sociala rättigheterna respekteras.
Wanja Lundy Wedin gjorde en annan intressant kommentar: Fackliga rättigheter tillfaller individen, sade hon. Det är inte facket som får rätten att förhandla eller organisera. Det är individerna som får rätt att sluta sig samman.
En viktig synpunkt, inte minst i debatten mot alla de nyliberaler som hävdar att facket står i konflikt mot individens rättigheter.

Fixarsorkarnas tid är nu

Igår skrev jag den här krönikan till Aftonbladet, som en reaktion på debatten i USA. Händelserna med Volvo gjorde att den inte kunde publiceras, men nu kan nu läsa den i alla fall:

I mitten av 1990-talet dök seriefiguren Bamse plötsligt upp i den politiska debatten. Det var några unga moderater som anklagade världens starkaste björn för att vara socialist.
Skälet var dels en serieruta där Skalman och Bamse gemensamt förklarar varför det är bra att betala skatt. Dels retade de unga moderaterna sig på hur kapitalisterna framställdes. Den främste kapitalisten i Bamse är Krösus Sork. En liten girig typ, som inte drar sig för att smutsa ned miljön eller göra andra fattiga i kampen för nya förmögenheter. Runt sig har han en mindre armé fixarsorkar.
Jag inser att de unga moderaterna delvis hade rätt. Bamse ger verkligen en naiv och ganska platt bild av kapitalismen.
Faktiskt ungefär lika platt som högerns bild av socialismen.

Ändå känns det som de senaste veckornas finanskris stärkt bilden av att delar av kapitalismens struktur göder Krösus-typer.
Först får vi rapporter om skumma lån och skyhöga bonusar till cheferna på finansinstituten. Sedan ser jag ett tv-inslag i SoCal Connected speglas ödelagda villaområden i södra Kalifornien. Bara i detta område förlorar 700 familjer om dagen sina hem. Samtidigt har det uppstått en ny bransch med företag som tömmer de hem som just lämnats vind för våg. En sorts fixarsorkar.
SoCal Conected följer med på en hustömning och ser hur familjealbum, tv-apparater och köksmöbler kastas på tippen.
– Man blir förvånad över hur mycket människor lämnar efter sig. Antagligen hade de inte råd att hyra ett fordon att flytta sakerna med, säger John Plowker dystert. Han är en av de som arbetar med att rensa upp i husen.
Ett annat företag har specialiserat sig på att spraymåla gräsmattor i en vackert grön färg. När ägarna försvinner torkar gräset, och det blir svårare att marknadsföra de tomma husen.

Mot den här bakgrunden är det naturligt att huvuddelen av valrörelsen i USA nu handlar om ekonomin. Människor känner sig lurade. De är oroliga.
Gårdagens presidentvalsdebatt visade att till och med John McCain, som länge drivit en hård avregleringslinje, insett detta. I debatten mot Obama talade han vagt om nya regleringar, och lovade att köpa ut människor från usla lånevillkor.
Obama var tydligare att det krävs begränsningar av marknadens frihet, och han talade även om behovet av internationella överenskommelser.
Debatten var snällare än många hade gissat, och kanske även hoppats. Smutsiga argument blir om inte annat bättre löpsedlar.
Nu pressadens McCain till exempel inte på det faktum att han vill privatisera en stora del av sjukförsäkringen i USA. Han vill i praktiken avreglera USA:s sjukförsäkring efter samma principer som avregleringen av bank- och finanssektorn.
I ett ofta använt citat har han sagt: "Att öppna marknaden för sjukförsäkringar, på samma sätt som vi de senaste decennierna gjort med bankerna, skulle öka antalet innovativa produkter, mindre tyngda av statliga regleringar."
I dag inser de flesta amerikaner att begreppet "innovativa produkter" kan innebära lite av varje. Till exempel skumma lån och korrupta bonussystem.

Regeringen spår fler på socialbidrag

I Svenska Dagbladets ledarblogg anklagas jag idag för att ljuga. Jag skrev i Aftonbladet i dag att antalet som lever på bidrag har ökat.
Lugn, bara lugn. Jag ljuger inte. Däremot är det möjligt att man måste vara lite mer specifik. I regeringens egen vårproposition skriver man att kommunernas kostnader för socialbidrag kommer öka under 2008. Det är en naturlig effekt av att allt färre får sjukersättning. Därmed slussas folk alltså från ett försäkringssystem till bidrag.
Jag föreslår alltså att Svenskas ledarskribenter lyssnar på regeringens egna prognoser innan de anklagar mig för lögn.

Svårt betygsätta idrottsministern

Det kom ett telefonsamtal till vårt kontor på Reportrar utan gränser. Det var en medarbetare till kultur- och idrottsminister Lena Ahdelson-Liljeroth. Hon ville berätta att jag fel när jag kritiserade ministern inför hennes Kina-besök. Tvärtemot vad hon sade i en DN-intervju hade hon nämligen tagit upp frågan om pressfrihet och mänskliga rättigheter när hon träffade sin kinesiska kollega.
Utmärkt i så fall. Hennes besked i DN var inte bara märkligt, det var alldeles huvudlöst.
Om hon verkligen kritiserade Kinas övergrepp mot journalister och oliktänkande så gjorde hon trots allt någon nytta. Även om det är svårt att veta vad som verkligen sagts mellan två politiker bakom stängda dörrar.
Det hindrar inte att vi fortfarande är kritiska till att hon deltog på OS-invigningen. Hade hon stannat hemma från den hade hon gjort en tydligare, offentlig markering, istället för att göra sig till en bricka i ett propagandaspel.

Reinfeldt satsar på fyrverkerier?

Efter att ha lyssnat igenom Reinfeldts tal i Vaxholm fastnar jag särskilt för en formulering, kanske en sammanfattning av regeringens politik:

"Pyrotekniken har uppenbarligen potential utöver vad man trodde var mänskligt möjligt att åstadkomma."

En fingervisning om höstpolitiken?

Här är bilden

De fick en hel värld att reagera för fyrtio år sedan när de använde OS som en arena för en politisk protest mot rassegregationen i USA.
John Carlos, som kom trea på 200 meter i OS 1968, och Tommie Smith, som vann.
Och så jag.
Det är jag som står i mitten.