Omvärldens blogg

Från och med nu kommer detta vara den blogg jag skriver som chefredaktör för tidningen Omvärlden. Efter bytet av redaktion i början av juni har vi nu kommit igång med produktionen av vårt första nummer, som är det femte för året. Det blir intressanta artiklar om utvecklingsfrågor, intervjuer med världens ledande forskare, politiker och debattörer om globaliseringens utmaningar. För löpande uppdatering är det den här bloggen, vår hemsida för Omvärlden eller vårt veckovisa nyhetsbrev som gäller. Veckobrevet lanseras i början av hösten.
Vi drar nu även igång vårt nya prenumerationserbjudande. 199 kronor för ett år (åtta nummer) och då får man min bok om Aung San Suu Kyi på köpet.
Kunde inte bli bättre:)

Ratzingers Påvepersonlighet

Många saker är förbryllande och förfärande med pedofilskandalerna i katolska kyrkan. Det verkar nästan ha funnits en oskriven regel att förövare inte ska behöva ta några straff i det omgivande samhället. Allt kan fixas med bikt och handpåläggning. Utom för offren, förstås.

Men det finns också en annan sak jag inte begriper: Vem är egentligen Påven?

I alla rapporter kallas Påven Benedictus XVI. Men när han liv som kardinal kommer på tal säger man att Påven tidigare "var" Kardinal Joseph Ratzinger. Det låter som om han har bytt kropp och personlighet. Nu är han en annan person än han var tidigare. Som om Påverollen är en så stor del av hans liv att hans själ helt enkel övergått i ett nytt stadium.

Lite på samma sätt som riksdagsmannen och centerpartisten Fredrik Federley, när han hävdade att det var hans transpersonlighet Ursula som hade låtit sig bjudas på en semesterresa till Mallis. Fast där hoppas själen uppenbarligen lite mer hit och dit mellan personligheterna.

Nåja. Det är dags att någon ställer den avgörande frågan: Är Påven en avatar?

Ryssland fortsätter hota pressfriheten

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

Kungen lever - leve Kungen!

Jag har just skrivit ett inlägg på Världens Blogg om Thailand. 

Dole backar för yttrandefriheten

I morse kom beskedet att det multinationella företaget Dole tar tillbaka sin anmälan mot den svenske filmaren Fredrik Gertten. 

Hans film Banans! handlar om hur bananarbetare från Nicaragua för första gången fick till stånd en rättegång i en amerikansk domstol. De hävdade att de blivit sterila för att Dole använt bekämpningsmedlet DBCP på sina bananplantager. 

Dole menar att Gertten förtalat företaget, och krävde i sin stämning att filmen skulle stoppas och att Gertten för all framtid skulle vara förbjuden att uttala sig om Dole.

Livstids munkavle.

Men på senare tid har allt fler utnyttjat sin yttrandefrihet till att kritisera Dole. Beslutet att dra tillbaka stämningen kom samma dag som Gertten skulle träffa företrädare för ICA och regeringen. Bananföretaget var uppenbarligen rädda att de svenska konsumeterna skulle reagera. Money Talks

Suu Kyi kvar i husarrest

Hon tilläts överklaga domen på 18 månaders husarrest, men domstolen behandlade aldrig hennes ansökan. Burmas demokratiledare Aung San Suu Kyi blir därmed kvar i sitt hem på University Avenue över det val juntan utlyst nästa år.
Generalerna sitter säkert, som man skulle sagt i Idol.
Samtidigt har det kommit tecken på att både omvärlden och Suu Kyi ändrat strategi. USA talar om att öppna en dialog med juntan, utan att vidhäfta några löften om hävda sanktioner, vilket är bra.
Suu Kyi har skrivit ett brev till juntaledaren Than Shwe där hon öppnar för ett samtal om hur sanktionerna ska kunna hävas.
Problemet är bara att demokratirörelsen länge krävt just detta - en dialog med juntan. Men Than Shwe och hans kompisar har inte lyssnat. De sitter redan på den totala makten i landet, och så länge den inte hotas på något avgörande sätt anser de uppenbarligen att de kan strunta i oppositionen.
Burma håller minst 14 journalister och bloggare fängslade, flera av dem greps efter de stora demonstrationerna på hösten 2007. Bloggaren Zarganar dömdes till elva års fängelse.

Missa inte Burma VJ

Igår visades filmen Burma VJ på SVT. Jag hade inte sett den förut, vilket var en miss, för det var nog en av de bästa dokumentärer som gjorts över huvud taget. Och det säger jag inte bara för att jag är en burmaskalle.
En grupp journalister beväpnade med små videokameror dokumenterade upproret i Burma 2007. De bar sina kameror gömda i väskor eller under skjortorna. Bilderna är skakiga och oklara, men så gripande att det inte går att sluta titta. Allt samordnas av en journalist i Thailand, som sedan skickar materialet vidare till Democratic Voice of Burma i Oslo.
Under en stor del av upproret för två år sedan var dessa journalister de enda källorna till information från Burma. Och när upproret slagits ned spårades flera av dem upp av säkerhetstjänsten och dömdes till långa fängelsestraff.
Filmen går att se på SVT Play.

Kina drar åt snaran

Igår kväll arrangerade Reportrar utan gränser ett seminarium om Kina och mänskliga rättigheter. Det blev ett mycket intressant samtal och utvecklingen i landet efter OS. Ett samtal som bidrog till en mer komplex bild av världens mest folktäta nation.
Professor Tom Hart talade om kommunistpartiets propagandakontroll och ifrågasatte de ekonomiska prognoserna för landet. Johan Lagerqvist vid Utrikespolitiska institutet gjorde en intressant analys av yttrandefrihetens ställning i relation till andra mål för samhället och Sverker Lindström beskrev OS som en gigantisk propagandavinst för statsledningen.
Samma dag kom rapporter om hur myndigheterna stänger ned stora delar av internet inför årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. YouTube censurerar, liksom Twitter och andra sociala medier. Alla sökningar på massakern har sedan åratal varit blockerade. I en kommentar till utvecklingen konstaterar Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris att censuren varit så effektiv att många unga i Kina idag inte ens vet att massakern inträffat.
Läs mer om blockeringen av internetsidor i till exempel NY Times artikel.

Dimridåer från Eritrea

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. 

Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna. 

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet. 

Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.

Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet?  Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED. 

Det är verkligen trams. 

NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika. 

Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här. 

EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen. 

NED är underställt kongressen i USA och föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice of Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.

Hotad utrikesjournalistik

I går, just hemkommen från några lugna dagar i sommarstugan vid Vänern, läste jag att Svenskan ska säga upp sin sista fast anställda utrikeskorrespondent, Rolf Gustavsson i Bryssel. Därmed är alla som medverkar i tidningen från andra länder knutna till tidningens om stringers. Frilansare. 

Det är inte illa i och för sig. En stringer som Bertil Lintner har i åratal levererat texter av mycket hög kvalité från Sydostasien. Han skriver även i Far Eastern Economic Review och en del andra medier. 

Ändå ser vi tveklöst en skakig utveckling för utrikesjournalistiken. Medieföretagen slimmar sina organisationer. Allt färre journalister ska producera allt fler texter. I det läget är det lätt att man i utrikesjournalistiken lutar sig mot byråmaterial. Nyhetstexterna om Nordkorea, Burma eller Iran får skrivas från skrivbordet hemmavid. 

Det kan fungera under perioder, och för den del. Men inte alltid och inte för all journalistik. 

Utrikesjournalistiken får stryka på foten när medierna sparar, men är i grunden en del av de "gamla" massmediernas bredare problem. 

Göran Rosenberg skriver en intressant artikel om det i Journalisten. "När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem", skriver Rosenberg. "Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik."

En avgörande fråga: Vem ska betala för självständiga journalistiken i framtiden

Det rinner av som på en gås

När jag googlar runt lite på nätet hittar jag ett blogginlägg om Reinfeldts enorma förmåga att undvika dålig press. Bloggaren Scaber Nestor skriver att Reinfeldt konsekvent vägrar uttala sig om saker som kan göra att folk associerar honom med dåliga vibbar. Vad gör till exempel statsministern mitt under brinnande kris, när arbetslösheten stiger i rekordfart och fattigdomen ökar: Han framträder i Aftonbladet och talar om städning. Inte konstigt att allt negativt rinner av som på en gås.

Jag tror att svenska medier borde ta sig en ordentlig funderare på hur man behandlar regeringen i dessa dagar. Nyligen visade en undersökning att Mona Sahlin får mer negativ press än Reinfeldt. Med tanke på det läge landet och världen befinner sig i måste det anses helt unikt att medierna väljer att granska oppositionen mer än de som faktiskt har makten. Har det hänt någon gång tidigare under den fria pressens epok?

Dessutom, kanske man ska tillägga, kräver statsministern borgfred under hela höstens ordförandeskap i EU. Under sex månader ska oppositionen alltså lägga sig platt. Kritik skulle skada Sveriges möjligheter att arbeta effektivt i EU.

Vad är det för syn på demokrati? Är det inte i själva verket konstruktiva konflikter som leder framåt? Dessutom var Reinfeldt inte någon mästare själv på att tiga still under det förra svenska ordförandeskapet. Han gjorde rätt då. Sahlin borde göra på samma sätt nu.

Ni hittar Scaber Nestors inlägg här.

Och undersökningen om negativ press rapporterades här. 

SvD:s Sarah Palin

När jag googlade efter en helt annan sak ramlade jag över en ledare av Per Gudmundson i Svenska Dagbladet från den 8 september förra året. Strax efter att Sarah Palin blivit vice president kandidat för republikanerna. Strax innan hon visade sig totalt inkompetent för uppgiften.
Per Gudmundson var imponerad. Så här skrev han:

"Det är inte bara i den tjattrande klassen som den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin gjort succé. Tvärtom är den folkliga responsen överväldigande. Kanske blir det en rörelse. .

Sarah Palins person trotsar alla försök till beskrivning. Hon är skönhetsmiss och hockeymorsa, avhållsamhetsförespråkare med gravid tonårs dotter, kvinnlig guvernör i den manligaste av delstater, friluftsvän för oljeexploatering, elegant men lantis, vapenälskare och fembarnsmor. Och oändligt stolt över vad hon har åstadkommit – inte inkvoterad av något jämställdhetsombud, utan med hårda nypor och skinn på näsan.

Är det därför folk identifierar sig med henne? Visst är hon kvinna, men inte enbart. Hon är, så att säga, ingen minoritetsrepresentant. Hon är heller ingen Hillary Clinton, utan någon man faktiskt skulle vilja ha som både granne, middagssällskap och chef. Och hon är någon som man skulle vilja vara."

Käre Per, jag är säker på att du kan få vara ledarsidans Sarah Palin. Om du fortfarande vill vara det.

Livsfarlig journalistik

I dag stod det klart att de två amerikanska journalister som gripits på gränsen mellan Nordkorea och Kina ska åtalas av den nordkoreanska regimen. Journalisterna anklagas för "fientliga handlingar" och för att ha olagligt gått över gränsen.

Journalisterna Euna Lee och Laura Ling arbetar för den nätbaserade amerikanska nyhetskanalen Current TV. De greps sedan de gått över den isbelagda gränsfloden Tumen den 17 mars.

Jag har själv gjort såna där saker, gått över gränsen mellan Thailand och Burma illegalt. Det är inte så ovanligt. Gränsen är lång och porös, omöjlig att bevaka, och maktförhållandena inte glasklara. Det sista är förstås inte fallet i Nordkorea, men principen är den samma. Nordkorea vill att journalister håller sig borta. Propagandamaskinen kräver monopol på information till och från och inom landet.

Då blir journalister livsfarliga. Då hamnar Euna Lee och Laura Ling i fara för att de utför sitt jobb.

Putin vs Van Damme

Actionskådisen och 80-talsikonen Jean-Claude Van Damme, som jag första gången såg i en holländsk rulle som hette Amsterdamned, har träffat Putin. 

Det var under lanseringen av hans senaste film, JVCD. Putin hade förklarat varför han gillade Van Damme:

"Det jag gillar med Van Damme är actionbiten - alla förstår en smäll på käften, i Ryssland, i Japan, i Latinamerika."

Putin kunde möjligen lagt till Georgien. Eller Tjetjenien.

Bra bild av Putins repression

I går publicerade GP min artikel om Kina, och i dag går man vidare på pressfrihetstemat med en oerhört intressant artikel om situationen i Putins Ryssland. Det är den ryske journalisten Oleg Panfilov, som skriver om myndigheternas hantering av pressfriheten. Hur Putin i princip i klartext beskrivit journalister som ett problem för samhället, och hur rättsväsendet anpassat sig till den hållningen. Mord på journalister klaras mycket sällan upp. Läs artikeln här.

Min krönika i Journalisten

I går publicerades min första krönika i Journalisten. Jag kommer skriva där någon gång i månaden under den närmaste tiden. Titeln är Blodet och etiken, och den handlar om den svåra frågan om medierna ska publicera även de mest blodiga bilderna på krigets offer. Läs den här.

Olofssons trolleri med procenten

Olofssons försök att bortförklara kritiken från centerrörelsen mot uppgörelsen om kärnkraften är nästan lite rörande. Hon hävdar att hennes parti ställer upp på 95 procent av uppgörelsen. Så mycket har centern redan beslutat om på stämmor och partimöten.

Det påminner lite om Sovjetunionens grundlag. Om man läste 99 procent av den kunde man nästan få intrycket att det var genuint demokratisk grundlag. Problemet var den sista procenten, det vill säga de där få raderna som slog fast att alla viktiga beslut i samhället måste gå via kommunistpartiets centralkommitté. Den sista procenten avgjorde allt.

I Mauds fall är de inte demokratin som står på spel (möjligen interndemokratin) utan i första hand kärnkraftens framtid. I de fem procent som centern inte beslutat om tidigare ingår ju nämligen beslutet att bygga ny kärnkraft.

Där kan man bolla med siffrorna hur som helst, man kommer ändå inte ifrån det faktum att det går helt på tvären mot centerns tidigare politik. Och detta utan att frågan diskuterats i centerrörelsen.

Klart att en och annan centerpartist är förbannad.

Alla borde veta mer om Turkmenistan

Jo, jag menar allvar. Alla borde verkligen det. Jag också. I dag träffade jag statsvetaren Jens Westlund, som funderar på att skriva något om det där märkliga, centralasiatiska landet. Och jag insåg att jag bara har ytliga kunskaper om ett av de säkerhetspolitiskt intressanta länderna i världen just nu. Ett extremt slutet, despotiskt land som inte tillåter någon fri press eller oppositionella politiker. Du hittar en del basfakta om landet på regeringens hemsida.
Dessutom har Reportrar utan gränser sedan länge betraktat landet som en av de främsta förbrytarna mot pressfriheten, och vårt kontor i Paris har samlat massor av information på den här hemsidan.

Blondinbella och smygreklamen

Så har det kommit en ny rapport om att Sveriges mest framgångsrika bloggare, Blondinbella, har försökt sälja in smygreklam på sin blogg. Uppgiften har cirkulerat många gånger förut, och nu verkar Bella och företaget kring henne åter ha hamnat med skägget i brevlådan. Eller ska man kanske säga med fingrarna i syltburken.

Expressen hade en artikel om detta idag. 

Blondinbella vill åka på skidresa och har erbjudit klädföretag att visa bilder med deras kläder från skidbacken mot att hon fick kläderna. Det kallas smygreklam, eftersom hennes läsare inte skulle känna till att kläderna var en del av en reklamkampanj.

Det blir allt vanligare med den sortens produktplaceringar. Gränsen mellan annonsplats och redaktionellt material tunnas ut. Förlorare är den fria journalistiken. Den journalistik som bygger på förtroende från läsarna, som ska veta att den som skriver gör det utifrån en oberoende position. 

Gör något för Isaak, nu!

Rapporterna om Dawit Isaaks hälsotillstånd är djupt oroande. Jag hörde ryktet att ha flyttats till ett sjukhus i Asmara redan i förra veckan. Det var under ett besök på Reportrar utan gränsers kontor i Paris. Vår handläggare för Afrika hade snappat upp det från någon av sina källor i Eritrea. 

Jag förde ryktet vidare till nätverket I Sverige, och nu har uppgiften uppenbarligen bekräftats. 

Desperationen ökar förstås. Över sju år har gått och nyheterna om Isaak har varit få. Regimen i Eritrea blockerar all information och låter inte någon träffa den svenske fången. De vägrar i själva verket acceptera att han är svensk medborgare. 

Och vad gör den svenska regeringen? En hel del om man ska tro uppgifterna från UD. De talar om tyst diplomati, och har i det läge som uppstått nu till och med vägrat berätta vilka kontakter man tar för att reda ut vad som är sant och falskt.

Den tysta diplomatin kan vara extremt effektiv, men i det här fallet är den inte det. Sju år är trots allt sju år, och nu kan det vara en fråga om liv och död. Frågan måste upp på högsta politiska nivå. Carl Bildt måste agera mot Eritrea. Sverige tar över ordförandeskapet i EU till hösten. Använd den maktpositionen för att påverka Eritrea.