Medvetet av syriska regimen

Det verkar nu som om den syriska regimen medvetet valde att bomba sönder det provisoriska presscentret i Homs. Skälet: att tysta den sista kanalen ut för de som ville att omvärlden skulle få veta vad som händer med civilbefolkningen. Enligt en fransk journalist som lämnat Homs för några dagar sedan var det allmänt känt att byggnaden användes av journaister, och att det var den enda plats i Homs som hade en fungerande länk till internet. Läs mer i Guardian.

Gunilla Carlssons dilemma

Nyligen fick Gunilla Carlsson beröm från flera NGO:er efter biståndsmötet i Busan. Skälet var att den svenska biståndsministern krävt att det bistånd som kanaliseras via näringslivet ska måste bli öppnare, mer transparent och utvärderas på samma sätt som annat bistånd.
Toppmötet i Busan hann knappt avslutas förrän det briserade en ny skandal kring det statliga bolaget Swedfund.
Först avslöjade Ekot att bolaget fått ett tips om korruption i Nigeria, men istället för att polisanmäla hade man lämnat ut tipsarens identitet.
Därefter visade det sig att Swedfund investerat pengar i ett gruvbolag i Kongo som anklagas för att vara delaktigt i en massaker.
Och detta är verkligen inte de första skandalerna kring Swedfund, vars uppgift är att erbjuda riskkapital och etableringsstöd på riskmarknader för att på det viset bidra till social och ekonomisk utveckling. På företagets egna hemsida står det att ” Vår unika kompetens är att våga vara på marknader där få andra vågar vara, och att vara bra på det.”
I våras visade det sig att bolaget investerat i ett företag i Tanzania som visade sig smita med skatten. Omkring 65 miljoner hade undgått den tanzaniska statskassan. Knappast något som gynnat utvecklingen i landet.
Och för några år sedan blåste det hårt kring det svenska biståndsbolaget när det visade sig att en jätteinvestering i ett mjölkföretag i Makedonien ledde till konkurs och till att massor av bönder blev ruinerade.
Trots skandalerna och problemen att utvärdera Swedfunds effekter på utvecklingen har regeringen fortsatt att öka sina stöd till bolaget.
I budgeten för 2012 fick Swedfund ytterligare 400 miljoner och över tre år ett tillskott på hela 1,2 miljarder. Skälet är att Gunilla Carlsson ända sedan sitt tillträde som minister 2006 har försökt styra över allt mer av biståndet till näringslivet och privata aktörer.
I botten ligger förstås en grundläggande övertygelse att näringslivet är bra på utveckling, men också en misstro mot Sida och andra mer traditionella biståndsaktörer, som av moderaterna länge betraktats som socialdemokratiskt präglade konstruktioner, tyngda av en ”föråldrad” idé om biståndet.
Gunilla Carlssons problem är att det bistånd som kanaliseras via näringslivet i nuläget inte går att utvärdera på samma sätt som det mer öppna, traditionella biståndet. Swedfund omfattas av aktiebolagslagen och därmed inte av offentlighetsprincipen. När OmVärlden i våras försökte få ut Swedfunds resereglemente för sina anställa för att jämföra den med Sidas vägrade företaget lämna ut detta med hänvisning till bolagssekretessen. Det är förstås en detalj i sammanhanget, men talande på sitt sätt.
”Det finns, märkligt nog, inga ordentliga och oberoende utvärderingar av vad Swedfund egentligen har åstadkommit med sina biståndsinsatser”, skriver Jan Mosander på SVT Debatt. ”På vilket sätt har Swedfund minskat fattigdomen och hungern i världen, sett i relation till de miljardbelopp man numera hanterar?”
Och just där ligger kärnan i Gunilla Carlssons problem.
Det är förstås en paradox att en biståndsminister som på internationell nivå driver frågan om transparens, öppenhet och effektivitetsmätningar i näringslivets bistånd samtidigt har svårt att påvisa resultat i den riktningen på hemmaplan.
En annan paradox är att en moderat biståndsminister väljer att ösa pengar över ett statligt bolag vars uppdrag påminner en del om de gamla löntagarfondernas, fast med ett globalt arbetsfält. Men den paradoxen får redas ut vid något annat tillfälle.

Bush eller Assange ansvariga för den arabiska våren?

I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I DN i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

Svåra avvägningar i Isaaks fall

I dag berättar Dawit Isaacs barn i SvD att de inte gillar den stora kampanjen för att få deras pappa fri. De menar att det hade varit bättre om det varit tyst, så att det inte gått så mycket prestige i frågan.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. I den eritreanska gruppen är de som stöder regimen också mycket aktiva med hot och påtryckningar för att tysta dem som kritiserar regimen.
Jag har själv ibland undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.

Skandal att neka visum

Det visar sig nu att Etiopien fördröjer visumprocessen för de svenska journalister som vill resa för att bevaka rättegången mot Johan Persson och Martin Schibbye i Addis Abeba. Det är inget mindre än en skandal, men det visar ju i grunden vilken syn den etiopiska regimen har på press- och yttrandefrihet. I debatten kring åtalet mot Johan och Martin har företrädare för de etiopiska myndigheterna hävdat att utländska journalister visst får tilltträde till landet och att Johan och Martin alltså inte behövde ta hjälp av gerillan i Ogadenprovinsen. Det var en lögn redan från början, och nu vet vi alltså att de inte ens släpper in journalister för att bevaka en rättegång i huvudstaden.
Varför är detta en viktig fråga?
Det är mycket enkelt. Genom att vara på plats kan svenska journalister följa om rättegången går rätt till. Om domstolen, trots det orimliga åtalet, klarar av att ge dem en rättssäker behandling.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången. Etiopien har tid att ändra sig.

Det är inte nu det avgörs i Elfenbenskusten

Laurent Gbagbo sägs vara beredd att förhandla med Alassane Outtara och hans anfallande styrkor. Maktkampen i Elfenbenskusten tycks avgjord. Den kandidat som omvärlden erkänt som segrare i valet förra året kommer att tillträda som president.

Det betyder inte att Elfenbenskustens problem är över. För det första är det ett väldigt misslyckande att ett land som för några år verkade stå på säker mark ännu en gång avgjort en politisk strid med våld. För det andra har detta inte varit en strid mellan en överväldigande majoritet av befolkningen och en liten maktelit kring Gbagbo. Så enkelt är det inte.

Elfenbenskusten är ett delat land. I den bördiga södern lever främst kristna grupper. Norr är övervägande muslimskt och stora delar av befolkningen har under de senaste decennierna invandrat från grannländerna och delvis ändrat den etniska strukturen i Elfenbenskusten. Outtara är från norr och har under några år i praktiken kontrollerat den delen av landet. Efter valet anklagade Gbagbo-lägret honom för omfattande valfusk och många i södern anser fortfarande att Outtara vann valet genom fusk, trots att omvärlden hävdar att valet gick rätt till och det mesta tyder på att han trots att det säkert ligger en del i den anklagelsen tycks ha fått en majoritet av rösterna.

Den viktigaste uppgiften nu för det internationella samfundet blir därför att (på nytt) mäkla fred i landet. Att få Outtara att behandla ”förlorarna” med respekt och inte upprepa Gbagbos misstag att inte våga släppa ifrån sig makten. Det betyder att uppgiften just har börjat. Det är nu, eller kanske ska man säga inom de närmaste månaderna, som framtiden för Elfenbenskusten avgörs.

Vem släppte ut hundarna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Vem släppte ut hundarna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Företagen tar inte sitt ansvar

I dagens DN står det om Teliasoneras verksamhet i Vitryssland. Hur företaget genom att samarbeta med myndigheterna i diktaturen bidrar till förtrycket. Det är inte första gången Teliasonera och andra liknande företag är ute i blåsväder för att de sätter vinstmaximeringen före etiska överväganden. För några år sedan var det regimen i Azerbadjan som utnyttjade Teliasonera för att avlyssna oppositionella. I demonstrationerna i Iran förra året fick Nokia något av en hatstatus av samma skäl.
I alla såna här sammanhang ursäktar sig företaget med att de påverkar regimen. Ett konstruktivt engagemang. Och själva det faktum att möjligheterna till kommunikation ökar undergräver despotiska system.
De kan ha rätt i det, men det är långt ifrån givet. För det första är det uppenbart så att regimer som den i Vitryssland med hjälp av Teliasonera har hittat metoder att använda tekniken för sina egna syften. Möjligheterna till övervakning ökar. För det andra har dessa företag ofta svårt att peka på ett enda konkret exempel där deras konstruktiva engagemang lett till förändring.
Skälet är antagligen att de varken bryr sig eller har den politiska kompetens som krävs för att trycka på en diktatur. Så även om de på pappret har fina deklarationer om företagets ansvar så betyder det mycket lite i praktiken.
Jag kan förstås ha fel, men jag är rädd att så inte är fallet.
Och statskassan håvar in miljarder från Teliasoneras vinst. Det, om inte annat, borde göra att de politiska påtryckningarna ökar.

Regeringens dubbla biståndsbudskap

I torsdags beslutade regeringen att dra in det så kallade budgetstödet till Zambia. Efter vad jag förstått fattades beslutet trots att Sida och ansvariga tjänstemän på UD och andra organisationer avrått från just ett sådant beslut. Motivet bakom beslutet är antagligen den zambiska korruptionsaffär som avslöjades 2009, som fick biståndsminister Gunilla Carlssonatt ifrågasätta grunderna i det svenska biståndet.
Sida, UD och de andra verksamma parterna i Zambia menade dock att det bästa sättet att minska korruptionen var att stanna kvar med budgetbiståndet, men att koppla det till hårdare krav på redovisning och öppenhet.
Det paradoxala är att samma regeringen som nu drog in stödet i sin budgetproposition från tidigare i höstas skriver om "dialog som ett arbetssätt som får en allt större roll i utvecklingssamarbetet. Regeringen skriver också att biståndet ska "vägledas av samarbetsländernas utvecklingsplaner" och talar vitt och brett om att det programbaserade biståndet måste öka. liksom mottagarländernas "ägarskap" av biståndet.
Men beslutet att dra åt kranarna till Zambia följer en konsekvent linje. 2008 gav Sverige budgetstöd till åtta länder. I dag ger man till fyra, Mali, Burkina Faso, Mocambique och Tanzania.
Det är möjligt att det är bra att dra in budgetstödet och slussa pengar via andra kanaler, men då kan man i alla fall begära att regeringen förklarar att det är en del av den förda politiken och att upparbetade samarbetsrelationer, dialog och ägarskap inte är så viktigt.

Vad får en SR-journalist göra?

I min roll som ordförande för Reportrar utan gränser var jag igår med i Studio Ett och kommenterade det faktum att P3 valt att stänga av en journalist som är medförfattare till den omtalade boken om Kungen. Sveriges Radios programdirektör Björn Löfdahl var också med i programmet och jag måste erkänna att jag fortfarande inte förstår hur de har resonerat. Han säger att journalisten blir avstängd för att hon inte berättat att hon är medförfattare, och då har SR inte kunnat försäkra sig om att arbetet sköts enligt public service-radions höga kvalitetskrav och man har inte kunnat göra en deal med henne om att dela med sig av eventuella scoop och avslöjanden.
Löfdahl verkar faktiskt tro att det arbete en av SR:s journalister utför i en bok är SR:s egendom, även om det utförts på journalistens fritid. Jag känner många radiojournalister som skrivit böcker samtidigt som de jobbat på SR och de har aldrig ställts inför några sådana krav. Flera av dem kontaktade mig också efter inslaget igår och var upprörda över dubbelheten i beskeden från SR.
Dessutom hade journalisten gjort klart med sina chefer om att göra research inför boken. Och det är väl i just det arbetet man gräver fram scoop och avslöjanden? Att hon nu också medverkat i författandet av boken kan inte göra en så stor skillnad att det motiverar en avstängning.
Jag upprepar: Det kan inte det.
Så varför blir frågan aktuellt just i det här fallet? Löfdahl intygar att det inte beror på att detta är en granskning av kungen, men det är svårt att dra någon annan slutsats efter att ha lyssnat till argumenten. P3-ledningen har förstått att det är en kontroversiell bok och då ändrar man sig.
Med detta sagt måste jag tillägga att jag inte på något sätt skriver detta som ett försvar av boken. Det kan mycket väl vara en illa gjord skvallerbok, eller också inte. Min poäng är att det inte är bra för journalistikens integritet om chefer på Sveriges Radio sänder ut signaler som gör hugade författarbegåvningar osäkra och rädda att förlora jobbet.

Lätt bisarr kritik från Smålandsposten

Smålandspostens ledarsida har upptäckt höstens första nummer av Omvärlden. Trevligt på många sätt. Men slutsatserna ledarsidan drar är med all respekt en smula bisarra. En av de artiklar jag som chefredaktör publicerade var en kritisk granskning av det bistånd som kanaliseras via missionerande organisationer. Ett flertal oberoende konsultrapporter har konstaterat att det finns risk för att biståndspengar blandas samman med den missionerande verksamheten.
Av denna granskning, gjord av den rutinerade och helt oberoende journalisten Nils Resare, drar SmP slutsatsen att Omvärlden har blivit vänstervriden.
Det är verkligen en konspirationsteori som heter duga. Ledarskribenten avstår från att kommentera att vi publicerar en intervju med Gunilla Carlsson, gästkrönikan av den liberala tidigare biståndsministern i Danmark, Anita Bay Bundegaard Åke Ericssons fantastiska bildreportage från Kosovo eller de två dussin andra artiklar som präglar det första numret.
Att välja ut enstaka exempel och utifrån dessa formulera en hel världsbild är något som extremvänstern ofta ägnat sig åt. Trist om Smålandspostens ledarsida skulle falla i den fällan, särskilt som det är Omvärldens uppgift att granska biståndet, även det som förmedlas genom kristna organisationer.

Björklund och demokratin

Till skillnad från de tidigare talarna i Almedalen valde folkpartiledaren Lars Björklund att tala om internationella frågor. Inte särskilt mycket, men ändå. Han talade om kriget i Afghanistan och stödde den svenska närvaron. Surprise! Han argumenterade för att alternativet till att stanna kvar är att ge makten till talibanerna. Sedan sade han något märkligt. Folkpartiledaren hävdade att USA i decennier skickat sina soldater ut i världen till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter.
Verkligen?
Jag är själv är en varm anhängare av en utrikespolitik som sätter demokrati och mänskliga rättigheter främst, men ärligt talat Björklund: En del av problemet med USA:s politik historiskt är ju att den så ofta gått ut på att stödja diktaturer och korrupta ledare som gett blanka fan i mänskliga rättigheter. Statskuppen i Iran 1953, där en demokratiskt vald ledare störtades till förmån för shahens välde. Vietnam. Irak. Chile. Nicaragua. Listan är ganska lång och man måste ha extremt bristande kunskaper i modern historia för att ha missat den saken. Men det är klart, Björklund har ju gått i en mer auktoritär skola än dagens. En skola, som om jag minns rätt, sällan kom längre än till andra världskriget i sin historieundervisning och som lade mer kraft på att lära oss exakt när Gustav III dog än på att ge oss en förståelse för världspolitikens samband.
Ändå var Björklunds tal mer fyllt av internationella ambitioner än både Reinfeldts och Ohlys tal och därför höjde jag globaltempen till 20 grader av 100 efter talet igår.

Ohly och välfärden

Efter Fredrik Reinfeldts helt omvärldsbefriade tal på söndagen hade jag något större förhoppningar på Lars Ohlys tal. Vänsterpartiet har alltid haft en hög internationell profil. En del skulle kalla den tveksam av moraliska skäl, men man har alltid kunnat lita på att det internationella perspektivet får en viktig plats i vänsterledarnas tal.
Igår var det inte alls så.
Lars Ohly pratade om välfärden ur ett strikt nationellt perspektiv. Han tog upp vården, skola, förskolan, fritidshemmen, pensionärerna, kollektivtrafiken, kvinnors löner och en rad andra viktiga frågor. Men inte ett ord om utvecklingsfrågorna. Inte ett ord om att välfärdens utveckling de facto är helt beroende av utvecklingen i vår omvärld.
Varje dag under Almedalsveckan graderar jag partiledarnas tal med en "globaltemp" och kommentarens sänds sedan på Sidas hemsida. Reinfeldt fick bara tre av 100 grader i söndags, och Ohly fick - förvånande nog - det samma.
Är det en fungerande strategi för Ohly?
Det tror jag att det är. Alla undersökningar visar att det är nationella frågor som avgör valet. Ekonomin och servicen i den offentliga sektor ligger alltid högt på listorna. Ohly strategi är att profilera vänsterpartiet som det mest idoga välfärdspartiet.
Kan fungera. Det kan det.
Dessutom är utrikesfrågorna splittrande för de röd-gröna, så genom att glömma dem under några månader minskar man risken för oenighet i valrörelsen.

Reinfeldt utan omvärld

Det var nästan lite märkligt att lyssna till Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen igår. Nog för att partiledarna nästan alltid släpper sina internationella/globala perspektiv i en valrörelse, men så totalt befriat från omvärlden har jag nog inte hört många partiledartal som varit.
Reinfeldt talade om särintressen i Sverige. Särintressen som vill ha uppmärksamhet och få igenom sin politik fast de inte förstår att de är just ett särintresse. Han beskrev dem som kravmaskiner, som har en ny lista med krav färdig så snart de fått sin vilja igenom. Han nämnde särskilt företagare, pensionärer, kulturarbetare och arbetslösa.
Sedan förklarade han hur viktigt det är att hålla ordning i statens finanser och så gjorde han några angrepp på den röd-gröna oppositionen.
Den enda gång han nämnde något om omvärlden var när han förklarade hur illa andra länder skött sin ekonomi under finanskrisen. Annars fanns det inte något om klimatkrisen, inget om tredje världens problem att lyfta sig ur fattigdom. Inget om Greklandskrisen. Inget om Sudan, Afghanistan eller någon annan av världens konflikthärdar.
Okej, det är svensk valrörelse, men skulle väljarna verkligen må illa av att konfronteras med det faktum att Sverige är en del av världen och att de politiker vi väljer i höst kommer vara beroende av omvärlden när de fattar sina beslut?

Politikens firmafest

Så där ja, då var man på plats i Almedalen. Såg just Lena Sundström intervjua "vanliga" visbybor, om det nu är möjligt en vecka som denna. Ska bli intressant att följa seminarierna om bistånd och globalisering. Sida har en bra verksamhet under veckan, liksom Diakonia och en del andra biståndsorganisationer. Själv ska jag varje kväll recensera partiledarnas tal utifrån hur mycket de talar om internationella utvecklingsfrågor och globalisering. Kommentarerna kommer göras på den här bloggen och så kommer Sidas folk intervjua mig och lägga ut det på Sidas hemsida.

Omvärldens blogg

Från och med nu kommer detta vara den blogg jag skriver som chefredaktör för tidningen Omvärlden. Efter bytet av redaktion i början av juni har vi nu kommit igång med produktionen av vårt första nummer, som är det femte för året. Det blir intressanta artiklar om utvecklingsfrågor, intervjuer med världens ledande forskare, politiker och debattörer om globaliseringens utmaningar. För löpande uppdatering är det den här bloggen, vår hemsida för Omvärlden eller vårt veckovisa nyhetsbrev som gäller. Veckobrevet lanseras i början av hösten.
Vi drar nu även igång vårt nya prenumerationserbjudande. 199 kronor för ett år (åtta nummer) och då får man min bok om Aung San Suu Kyi på köpet.
Kunde inte bli bättre:)

Ratzingers Påvepersonlighet

Många saker är förbryllande och förfärande med pedofilskandalerna i katolska kyrkan. Det verkar nästan ha funnits en oskriven regel att förövare inte ska behöva ta några straff i det omgivande samhället. Allt kan fixas med bikt och handpåläggning. Utom för offren, förstås.

Men det finns också en annan sak jag inte begriper: Vem är egentligen Påven?

I alla rapporter kallas Påven Benedictus XVI. Men när han liv som kardinal kommer på tal säger man att Påven tidigare "var" Kardinal Joseph Ratzinger. Det låter som om han har bytt kropp och personlighet. Nu är han en annan person än han var tidigare. Som om Påverollen är en så stor del av hans liv att hans själ helt enkel övergått i ett nytt stadium.

Lite på samma sätt som riksdagsmannen och centerpartisten Fredrik Federley, när han hävdade att det var hans transpersonlighet Ursula som hade låtit sig bjudas på en semesterresa till Mallis. Fast där hoppas själen uppenbarligen lite mer hit och dit mellan personligheterna.

Nåja. Det är dags att någon ställer den avgörande frågan: Är Påven en avatar?

Ryssland fortsätter hota pressfriheten

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

Kungen lever - leve Kungen!

Jag har just skrivit ett inlägg på Världens Blogg om Thailand.