Dags att gå vidare

För drygt fyra år sedan fick jag ett samtal jag inte alls hade väntat mig: Det var Eva Elmsäter, som i rollen som valberedare för Reportrar utan gränser ställde frågan om jag ville bli ordförande för organisationen. Jag tackade ja, och har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Det har varit ett privilegium att arbeta med pressfrihets- och yttrandefrihetsfrågor i en av Sveriges intressantaste människorättsorganisationer. Men nu är det dags att gå vidare, och jag har ikväll meddelat styrelsen att jag ställer min plats till förfogande. Det ligger ingen dramatik bakom beslutet. Jag har helt enkelt insett att min tid inte räcker till för allt jag håller på med (två halvtidsjobb, OmVärlden och frilans, som båda är minst trekvartstid, tre barn, pendling till Flen, författarskap osv.). Nu är en bra tid att lämna över till nya krafter inom RUG. Det har varit fyra mycket lärorika år. Det började med kampanjen inför OS i Kina, då vi och andra MR-organisationer satte fokus på övergreppen mot pressfrihet och mänskliga rättigheter. Kina är en tydlig symbol för den nya världsordningen, där ökad ekonomisk frihet inte nödvändigtvis går hand i hand med en demokratisk utveckling och där omvärlden mest på ett symboliskt plan verkar bry sig så om att journalister och dissidenter sitter fängslade. Därefter har jag haft anledning att fördjupa mig i en rad olika länder och problemområden. Morden på flera dussin journalister i Filippinerna satte fokus på situationen för pressen där. Vårt biståndsprojekt i Colombia och beslutet att ge Claudia Duque vårt pressfrihetspris 2010 gjorde det nödvändigt att lära mer om utvecklingen i Latinamerika. När Mohammed Omer fick priset hamnade läget i Gaza i centrum för vår uppmärksamhet, och den svåra misshandeln av honom när han sedan återvände till Gaza visade på ett brutalt sätt hans och hans kollegors utsatta läge på ockuperad mark. Allra tydligast kommer jag dock – förstås – att minnas våra kampanjer till stöd för Dawit Isaak och under det senaste året för Johan Persson och Martin Schibbye. Det arbetet, som ännu så länge är sorgligt resultatlöst, har i högsta grad bidragit till att den svenska debatten om pressfrihet varit mer intensiv än kanske någonsin tidigare. Under det senaste året har jag suttit i otaliga samtal och debatter om journalistikens villkor, dess gränser och förändrade roll i en tid då bloggar och sociala medier blivit allt viktigare som förmedlare av nyheter och verklighetsbilder. Jag tror att summan av detta arbete gjort att Reportrar utan gränser i dag är en mer välkänd och förhoppningsvis även viktigare organisation än för fyra år sedan. Det finns också ett annat skäl till att det känns rätt att lämna över ordförandeskapet just nu: det finns just nu många som kan ta över. Reportrar utan gränser är en liten organisation, mindre än de flesta tror när de bedömer föreningen med utgångspunkt från mediegenomslaget. Men vi är starka i den meningen att organisationen har en aktiv, levande styrelse och massor av dedikerade medlemmar. Det har alltid varit mitt mål i organisationer där jag varit aktiv, att vara med och skapa ett engagemang och en aktivitet som gör att ingen enskild person är oumbärlig. Så är det i Reportrar utan gränser i dag. Tack för den här tiden! Det har varit det överlägset roligaste uppdrag jag någonsin haft. Nu är det dags att gå vidare.