Varför sitter publiken, i Bananrepubliken?

Nej. Nu räcker det. I höstas, direkt efter valet, var vi ganska många bland de politiska kommentatorerna som ansåg att alliansen gjorde ett misstag. Stefan Löfven sträckte gång på gång ut handen, bjöd in till öppna samtal om samarbeta över blockgränsen, för att SD inte skulle få något inflytande. Det enda sättet att undandra SD från makt var ju att bilda en majoritetsregering. Eller åtminstone en regering som kunde räkna med en majoritet i riksdagen.
Men partiledarna för den borgerliga alliansen var benhårda. De tänkte inte prata med Löfven. Var han dum nog att bara ha fått drygt 30 procent av rösterna i valet fick han skylla sig själv, typ.
Det var en del putande underläppar och bittra uppsyner inblandade också. Inte tusan skulle den där metallarbetaren från Norrland komma och ta regeringsmakten från allianspartierna! De visste ju att de hade rätt om de politiska vägvalen.
Nu ser vi resultatet.
SD fäller den första budgeten.
De borgerliga partiernas vägran att prata i höstas gav alltså SD inflytande. Det är ett nu ett matematiskt faktum.
Och vad gör allianspartierna då?
Ja, att döma av de första kommentarerna verkar de inte ha förstått vad som just hänt. De låter nämligen exakt som de gjorde i höstas. Detta är Löfvens huvudvärk, säger Lööf. Bildt twittrar glatt om att alliansens politik nu kan bli verklighet och Björklund håller med. Som om de redan glömt löftet att inte regera med stöd av SD.
Som om de inte själva är en del av den riksdag som nu verkar oförmögen att skapa en stabil politisk majoritet.
För några månader sen var jag och såg Alexander Mörk Eidems fantastiska musikal Djungelboken på Stadsteatern i Stockholm. I en scen kommer de odrägliga, ständigt babblande och självmedvetna chimpanserna in på diskoteket Bananrepubliken och till tonerna av Erik Gadds musik sjunger de: "Varför sitter publiken, i Bananrepubliken?"
 I dag har SD förvandlat Sverige till en bananrepublik genom att på pin kiv fälla det enda budgetförslag som över huvud taget tycks ha en chans att gå igenom i riksdagen, om inte regeringen ska driva en helt annan politik än de gått till val på. Publiken, det måste rimligen vara väljarna. Det var trots allt de som röstade fram SD till nästan 13 procent.
Vad säger de nu? Var det kaos de ville ha? Tror de verkligen att något blir bättre av det? Och vad säger alla de miljoner som röstade på andra partier när deras röster nu dras i smutsen av SD:s företrädare?
Eller som aporna skulle sagt: Varför sitter publiken, i Bananrepubliken?

Socialdemokratin är inte Game of Thrones

Jag gick med i socialdemokratin för många år sedan. Den 18 september 1982 för att vara exakt. Jag var 14 år. Det tog ytterligare en tid innan jag gav mig in med liv och lust i politiken, men när jag väl gjorde det blev det mer en livsstil än en hobby. Dagar, kvällar, helger och lov ägnades åt ideellt politiskt arbete. Kurser, studiecirklar, torgmöten och skolpresentationer. Och en oändlig rad möten.
Efter några år tröttnade jag.
Det var i början av 1990-talet. Jag insåg då att det enorma engagemanget också kan omvandlas till något destruktivt. Vid den tiden var både SSU och (delvis) Socialdemokratiska studentförbundet på väg att gräva ned sig i en fullkomligt ofruktbar konflikt mellan vad som lite förenklat kallades "förnyare" och "traditionalister". Eller kanske var det mellan "höger" (förnyarna) och "vänster" (traditionalister). Eller kanske mellan de som ville att Sverige skulle bli medlem i EU och de som ville stanna kvar utanför och som hävdade att ett EU-medlemskap en gång för alla skulle cementera Sverige som en kapitalistisk ekonomi.
Eller kanske handlade om rena personband. Ibland kunde det få direkt bisarra konsekvenser, som när en kompis till mig definierades om från höger till vänster för att hon inledde ett förhållande men en kille från "vänstersidan".
Poängen var att de båda falangerna var så hårt cementerade och i så hård konflikt med varandra, att under några år formulerade en ungdomsgeneration inom socialdemokratin sina argument som en motpol mot "den andra sidan". Effekten blev att ingendera sidan blev begriplig för världen utanför eftersom man var tvungen att känna till den ena sidans argument för att förstå den andras.
Jag var flera gånger med om att aktiva unga socialdemokrater försökte övertyga andra ungdomar om att bli medlemmar med argumentet att de var emot "traditionalisterna", som om det var en begriplig förklaring för någon som inte redan var inne.
Samma sak gällde åt andra hållet.
Jag lämnade min aktiva tid ungefär då. Efter att först ha definierats som extremt mycket vänster (för att jag ogillade marknadslösningar i offentlig sektor (men gillade självförvaltning och lokaldemokratiska lösningar) och sedan definierats som extremt mycket höger eftersom jag ville att Sverige skulle gå med i EU och för att jag gillade självförvaltning, som av vänstern då hade skrivits om som ett sätt att marknadsanpassa offentlig sektor, fast i smyg.
Sedan dess har det hänt mycket i socialdemokratins interna liv. Det går inte längre att inbilla sig att partiet är statsbärande, antalet aktiva är lägre och medlemmarna färre. De interna konflikterna kan fortfarande vara hårda, men de är inte längre lika cementerade mellan imaginära eller verkliga politiska eller ideologiska linjer.
Det var ett viktigt skäl till att jag förra året valde att ta ett halvt kliv tillbaka och bli chef för Tankesmedjan Tiden.
Men när jag nu läser om Daniel Suhonens bok om Håkan Juholts uppgång och fall är det som om allt det där från 1990-talet kommer tillbaka. Suhonen skriver om "höger" och "vänster" som om det vore fasta av gud givna kategorier. Högern konspirerar, är hans poäng. Någonstans i partiets led, i folkdjupet och ute i arbetarrörelsens föreningslokaler, finns en verklig vänster, som måste hållas undan med taskspel och intriger.
Det är för det första en tveksam bild av verkligheten. Alla statsvetenskapliga undersökningar visar att väljarkåren generellt står lite till höger om socialdemokratin, samtidigt som basen i arbetarrörelsen, de aktiva, står lite till vänster. Men personligen tror jag att även dessa undersökningar är förenklade och bara ger en del av sanningen. Men det måste rimligen finnas någon förklaring till att vänsterpartiet aldrig lyckas bättre. Jag menar, om det funnes en bred, missnöjd vänster där ute, då skulle Sjöstedts parti ligga på 15-20 procent i valen.
För det andra är grupperingarna inom socialdemokratin inte längre så bergfasta höger eller vänster som de en gång var, eller i alla fall uppfattades. I Suhonens bok beskrivs hur en rad personer vänder sig emot Juholt, och flera av dem är personer som i andra sammanhang skulle uppfattas som vänster. Veronica Palm, Carin Jämtin med flera.
Alltså bör det ha funnits andra bevekelsegrunder för Juholts avgång.
Personligen var jag full av förväntan när Juholt valdes. Jag träffade honom första gången redan i mitten av 1980-talet  när han kom till SSU Skaraborgs årskonferens för att prata om mediepolitik. Då som senare gav han ett sympatiskt intryck. Han var bra på att se människor, på att lyssna. Och på samma sätt gillade jag när han lyfte in barnfattigdom och andra frågor i sina tal som partiledare. Liksom när han talade om kulturpolitik (även om Suhonen nu verkar vilja ta åt sig äran – för den saken och en del andra).
Jag trodde att Juholt skulle lyckas. Och i ungefär sex månader såg det ut att gå vägen. Flera personer långt från partipolitiken i min omgivning hemma i Flen var ofta raljanta och kritiska mot socialdemokratins yvige partiledare, men jag höll hårt på att han hade en plan, en plan som skulle fungera.
Men mediedrevet ville något annat.
Det går inte att läsa av Juholts tid uteslutande som ett spel internt i socialdemokratin. Som om socialdemokratin fortfarande är det där slutna universumet. Det är en av mina främsta invändningar mot det jag så här långt sett och hört om Suhonens bok. Att den bygger på samma vi-mot-dem-logik, samma introverta bild av att "den andra sidan" i en intern strid är så mycket med ondskefull och mer värd att bekämpa än politiska motståndare utanför partiet.
Det går ju inte komma ifrån att alla partier i dag är extremt känsliga för de breda massmediernas sätt att hantera dem. Ett mediedrev i en politisk affär kan omkullkasta åratal av politisk planering eftersom mediernas främsta  makt är att avgöra vad människor pratar om. Handlar den offentliga debatten om Juholts slarv, liksom det en gång handlade om Sahlins slarv när hon var på väg att bli partiledare, då skymmer det sikten för alla andra frågor. Juholt hade kunnat prata om barnfattigdom dygnet runt under den där perioden, ingen hade ändå tagit just det samtalet vidare så länge hans hyresslarv eller andra misstag stod i centrum.
Jämförelsen med Sahlin är förresten intressant. Även den gången gick det (obekräftade) rykten om interna läckor, maktkamp och intriger som "egentligen" skulle varit orsaken till hennes fall. Inte heller den gången kunde konspirationsteorierna komma ifrån det faktum att läget till slut blev ohållbart. Det var inte partikamraterna som avsatte Sahlin, det var mediedrevet kombinerat med hennes egna misstag i hanteringen av medierna.
Detsamma kan sägas om Juholt.
Mest problematisk är kanske ändå den bild av arbetarrörelsen som ligger under ytan i Suhonens resonemang kring boksläppet. Suhonen säger att han vill rädda arbetarrörelsen från konspiratörerna och högervridningen. Men de personer som han pekar ut som ansvariga är alla valda representanter för socialdemokratiska basorganisationer. Mikael Damberg var ordförande för Stockholms län, Thomas Eneroth för Kronoberg, Annelie Hulthén kommunalråd i Göteborg. Suhonen får det att framstå som att Juholt var vald av "folket", trots att han i praktiken inte hade en majoritet i valberedningen bakom sig när han valdes till deras kandidat (enligt uppgift från andra böcker i ämnet fick Juholt fem röster, Östros tre och Damberg tre när valberedningen röstade), medan verkställande utskottet skulle vara något annat.
Men de är ju också valda av kongressen. Av sina partidistrikt och arbetarkommuner. Och i ett läge där socialdemokraterna är på väg ned mot 20 procent i en del opinionsundersökningar, som fallet var under drevet mot Juholt, vore det tjänstefel att inte göra något åt saken.
Man kan tycka vad man vill om socialdemokratisk politik, men för mig är det inte givet att Daniel Suhonen skulle vara bättre på att uttolka rörelsens "verkliga vilja" än de som faktiskt är folkvalda av samma rörelse.
Det är ofta hårt i politiken. Människor visar inte alltid sina bästa jag. Och ja, det är ett faktum att knivarna ofta slipas extra skarpa i de interna socialdemokratiska striderna, men det som framkommer i utdragen och slutsatserna i Suhonens bok antyder att han tittat lite för mycket på Game of Thrones under arbetet med texten. Det och i sin egen spegel.

Tveksam historieskrivning

Högerdebattören Fredrik Segerfeldt skriver på sin blogg om vänstervågen på 60- och 70-talen. Han menar att vänstervågen den gången ledde till höjda skatter, ifrågasättande av marknadsekonomin och vurm för diktaturer i Syd.

"Sverige var 1970 ett av världens rikaste länder, med den fjärde högsta levnadsstandarden i världen. När stormen lagt sig, i mitten av 1990-talet, var vi på plats 14. Socialismen förvandlade Sverige från Schweiz till Italien."

Det är en fascinerande historieskrivning. Jag har själv ofta förundrats över hur vänstern till vänster om socialdemokratin gör allt för att väva in 60- och 70-talen i ett nostalgiskt skimmer, som väl mest leder till att gårdagens vänster framstår som så mycket bättre än dagens.
Men hur var det egentligen med den där vänstervågen?
Hur många partier till vänster om socialdemokratin kom in i riksdagen? Inget enda, mer än det Vpk som redan fanns där. Och hur såg det ut i kommunerna? Knappast någon flodvåg av vänsterpartier. Om det var något som utmärkte den där perioden rent parlamentariskt var det uppkomsten av en massa lokala missnöjespartier (Kommunal rättvisa, Planskilda korsningspartier och Fram för kommunen är några exempel).
Hur gick det med regeringsmakten? Tja, socialdemokraterna vann visserligen valen på 60-talet, men 1973 blev det jämnt skägg i riksdagen och valen 1976 och 1979 vanns av borgerliga regeringar.
Så vilka segrar vann egentligen den där omtalade vänstern?
Segerfeldt köper helt vänsterns egen beskrivning av de där åren, och beskriver hur perioden från 1970 och ett halvt sekel framåt skulle vara en förlorad tid. Lustigt, för det är exakt samma period som mer progressiva krafter brukar beskriva som högerns årtionden. Med Reagan och Thatcher, avregleringar och marknadsliberaliseringar. Det var ju på 80-talet som de första stegen mot avreglering togs.
Så om det var något som förvandlade Sverige från Schweiz till Italien var det kanske just den politiken.

Det är alltid viktigt att förstå - även en näthatare

Det har brutit ut en våldsam debatt kring Jonas Thentes debattinlägg om näthatet.

Thente menar att den sortens hat, mordhoten, de verbala kränkningarna och de felstavade klagobreven,  i första hand kommer från utanförskapet. Det är "männen och kvinnorna med små påhugg, diversearbetarna, trisslottdrömmarna, långtids- och förtidspensionärerna, de arbetsmarknadspolitiskt åtgärdade med sina olönsamma företag, de lägsta tjänstemännen", som känner sig bortglömda i det nya samhället. 

Och med internet har de fått en röst. Kan man inte bli älskad av samhället i den reala världen kan man bli hatad i det virtuella.

Flera av dem som utsatts för näthat har reagerat hårt mot hans beskrivning. Bland andra Åsa Linderborg och Maria Sveland skriver, helt korrekt förstås, att näthatarna långt ifrån alltid kommer från den samhällsklass Thente beskriver. I själva verket är det en smula fördomsfullt att anta detta. Det hat som Linderborg och Sveland mött kommer förstås inte alltid från personer ur arbetarklassen eller de som lever i utanförskap. 

På det viset delar jag deras kritik mot Thente. Men ändå sympatiserar jag med om hans övergripande ambition att förstå och därmed förklara en del av näthatet. Varför skulle det vara så problematiskt att tänka sig att i alla fall en del av näthatet bottnar i en känsla av vanmakt?
Normalt brukar vänstern i svensk och internationell politik hävda att brottslighet och mänskliga felsteg har en bakgrund som bottnar i sociala och ekonomiska villkor. Det behöver inte alltid vara en förklaring som handlar om fattigdom och utanförskap. Terroristerna som flög in i World Trade Center 2001 kom i huvudsak från en välutbildad medelklass i Mellanöstern. Deras handlingar var djupt, djupt omoraliska och fel. Men det var inte orimligt att analysera terrordåden mot bakgrund av de senaste 20-30 årens utveckling i Mellanöstern. På det viset går det ju att förstå varför en grupp unga män är beredda att offra sina egna liv för att ta tusentals andras. 

I de fallen är det normalt den politiska högern som säger att det inte behövs någon förståelse. Det räcker med fördömanden, och några dussin drönarplan som kan göra slut på eländet.

Det har länge varit ett genomgående tema i den ideologiska konflikten mellan vänster och höger. Vänstern söker samhälleliga förklaringar till individuella handlingar, vilket inte på något sätt ursäktar den som gör fel. Det är också en viktig faktor. Näthat ska fördömas. Hårt. Och bestraffas i en rättsprocess om det går att spåra källan till mordhot och liknande. 

För den som anser att parallellen till terrorismen är långsökt finns det gott om mer vardagliga exempel. I min egen närhet har näthatet slagit till extra hårt de senaste dagarna. Ett av mina barn har utsatts för mordhot och grova kränkningar i ett socialt medium. Det har drabbat både henne och flera av hennes tjejkompisar. Jag har varit rasande, och känt en enorm vanmakt inför anonymiteten på nätet.

Allt, meddelandenas karaktär och det faktum att en viss grupp tjejer är utvalda, talar för att det är en person i deras närhet. Någon som på något sätt fått för sig att den där sortens hot är rätt sätt att göra sin röst hörd i deras grupp. Kanske också för att göra sitt namn (om än i formen av ett anonymt alias) känt på skolan.

Det måste vara rimligt att leta efter en förklaring. Där och i liknande fall. Att förstå någons bevekelsegrunder är inte det samma som att legitimera. 

Horner gjorde yttrandefrihet i praktiken

Fyra journalister dödade i tjänsten under 2014. Den siffran kunde man idag på morgonen läsa på Reportrar utan gränsers hemsida. 

Några minuter senare var de fem. 

Den svenske journalisten Nils Horners död kom som en chock. Han kändes nästan evig, och var ständigt närvarande. Så fort något hände i Asien var han på plats, ofta med en hastighet som måste ha förvånat även hans chefer i radiohuset i Stockholm. När Benazir Bhutto mördades i Pakistan var han på plats. När protesterna bröt ut i Burma hade han med den hårt arbetande journalistens fingertoppskänsla redan skaffat visum, och var en av de första på plats för att rapportera. 

Jag träffade honom några gånger under de där åren då Burma var på väg in i sin demokratiprocess, och jag tror inte att jag någonsin träffat en journalist som varit så fokuserad och målinriktad. Men som många andra journalister som berättar från världens konfliktområden utsattes han också för stora risker. 

Det är i skrivande stund oklart vad som ligger bakom mordet på honom, men tillvägagångssättet, två mördare, ett skott, antyder att han var måltavlan.

Det är en fruktansvärd nyhet, och mina tankar går till hans närmaste kollegor och anhöriga. 

Antalet hot mot journalister har ökat på senare år. På flera sätt har det ökat dramatiskt. Det visar statistik från både Amnesty, Reportrar utan gränser och Committe to protect journalism.

Att fem journalister dödats i jobbet under 2014 är allvarligt nog. Dessutom sitter 169 journalister i fängelse, liksom 166 nätskribenter och bloggare. 

En förklaring till de ökade hoten är att allt fler av de parter som finns med i världens konflikter – reguljära arméer, miliser, maffia, gerillagrupper – betraktar journalisterna som en aktör i konflikten, inte som den opartiska skildrare av verkligheten som vi journalister själva valt att definiera oss som.

Därmed blir journalisten ett mål. ”A target”, som man skulle säga på engelska. 

I Syrien är det väldigt tydligt. Den syriska armén har konsekvent siktat mot journalister som försöker skildra vad som händer ute på slagfältet. Det mest kända exemplet är när den amerikanska journalisten Marie Colvin för två år sedan dödades tillsammans med flera kollegor i staden Homs. Den syriska armén visste att journalisterna, och stadens enda internetlänk, fanns i huset det valde att bomba.

En annan förklaring är att respekten för journalistikens roll har minskat totalt sett, även långt bortom de stora konfliktområdena.

Enligt Journalistförbundet har även antalet hot mot journalister i Sverige ökat på senare år. Var fjärde journalist som besvarat Journalistförbundets undersökning om hot mot journalister uppger att de i någon grad låtit bli att skriva om ämnen som en följd av att de blivit utsatta för påtryckningar, trakasserier eller hot. Norska Journalistförbundet rapporterar om liknande siffror från vårt grannland. En viktig förklaring är de ökade hoten från högerextrema grupper. 

Detta är djupt allvarligt. Journalisternas möjligheter att bevaka och berätta är en av grundbultarna i demokratin. Det finns inget exempel på en stabil, långsiktig demokratisk utveckling utan att det samtidigt funnits en fri press, och oberoende, granskande journalister. 

Men statistik och politiska krav känns futtigt en sådan här dag. När en av landets vassaste journalister har dödats under ett jobb i Afghanistan. När en av våra mest engagerade och personliga journaliströster har tystnat. 

Biståndsministern förstår inte

Det är inte censur att inte finansiera ett antal organisationers opinioinsbildande arbete. Så svarar biståndsminister Hillevi Engström på min artikel i gårdagens SvD. Läs hennes svar här.
Tyvärr verkar ministern inte förstå vad jag menar.
Eller också missförstår hon mig avsiktligt.
Man kan kalla systemet vad man vill (jag skriver i min artikel att systemet "påminner" om censur eftersom det kräver att någon granskar informationsmaterial från det civila samhället och drar in pengarna om det förekommer kontroversiella åsikter i dem). Det avgörande är att det är ett system som är principiellt tveksamt och som som dessutom är kontraproduktivt.
Det har under många år pågått en debatt om hur ett effektivt bistånd egentligen ser ut? Vad ger bäst resultat? Hur påverkar andra faktorer, som frihandel eller tullmurar, utvecklingen i fattiga länder? Ska biståndet styras mer från givarländerna? Är det jordbruk, infrastruktur eller stöd till institutionsbyggande som ger det bästa resultatet? I detta finns inga givna svar. Inga fakta som i ett slag kan tala om vad som är sant och riktigt. Men det finns en hel massa åsikter, fakta och argument som behöver brytas mot varandra för att det ska bli bättre.
En sådan debatt måste idag skötas vid sidan av de pengar som idag avsätts för information om biståndet. Det gör förstås inte att debatten tystnar, men jag förstår inte varför det ska vara förbjudet att uttrycka åsikter bara för att man söker stöd för ett informationsprojekt från Sida.
Dessutom är det inte riktigt sant att organisationerna inte får bedriva opinionsbildning för de där pengarna. Det är nämligen tillåtet att använda pengarna för opinionsbildning i frågor där det råder konsensus i riksdagen.
Det är med andra ord inte tillåtet att kalla Israels ockupation av Palestina för ett apartheidliknande system, för det tycket Folkpartiet inte om. Det är inte heller tillåtet att hävda att biståndet är meningslöst, för det tycker de flesta partier inte att det är.
Men är det till exempel tillåtet att kräva ökat bistånd till världens kvinnor, som Kooperation utan gränser, numera We Effect gjorde förra året? Råder det konsensus om den ståndpunkten i riksdagen?
jag är inte säker på det. Men med dagens regler måste den som tar emot ansökningarna om stöd via informationsanslaget göra just den bedömningen.
Den som fattar beslutet måste – på fullt allvar – avgöra vad som är politiskt kontroversiellt och vad som inte är det. Väga och mäta och försöka avgöra objektivt vad som är att betrakta som politiskt balanserat.
I alla fall om reglerna ska följas.
Det är ett mycket märkligt system. Och ovanligt i internationella sammanhang. En rapport från Concord  visade nyligen att Sverige är unikt som skruvat åt möjligheten att starta debatter och öppet diskutera biståndet även inom ramen för offentligt finansierade projekt. Andra länder har gått i motsatt riktning.

En förskräckande tanke

Idag publicerar SvD en artikel av mig där jag kritiserar reglerna i det så kallade informationsanslaget i biståndet. Läs den gärna här. Det är egentligen en debatt som pågått i ett par år, men regeringen och allianspartierna har duckat för den ända sedan de nya begränsande reglerna infördes. Jag tror att skälet till detta var att det var den förra biståndsministern och hennes stab (vars kontrollbehov var väl känt för alla med minsta inblick i biståndspolitiken) hade lagt så mycket politisk prestige i den här frågan. Carlsson var flera gånger ute i debatten och försvarade beslutet att åsikter inte ska få förekomma i material som bekostats av medel från informationsanslaget.
En annan fråga som inte blivit riktigt utredd är hur Sida har hanterat de nya reglerna i praktiken. Har de en person på informationsenheten som sitter med rödpenna och granskar anslagen med utgångspunkt ifrån att projekten inte får innehålla vissa politiska åsikter?
Jag antar att det måste gå till så.
Alternativet är att självcensuren bland organisationerna blivit så stark att det inte behövs. Och det är nästan en ännu mera förskräckande tanke.