Det är inte censur att inte finansiera ett antal organisationers opinioinsbildande arbete. Så svarar biståndsminister Hillevi Engström på min artikel i gårdagens SvD. Läs hennes svar här.
Tyvärr verkar ministern inte förstå vad jag menar.
Eller också missförstår hon mig avsiktligt.
Man kan kalla systemet vad man vill (jag skriver i min artikel att systemet "påminner" om censur eftersom det kräver att någon granskar informationsmaterial från det civila samhället och drar in pengarna om det förekommer kontroversiella åsikter i dem). Det avgörande är att det är ett system som är principiellt tveksamt och som som dessutom är kontraproduktivt.
Det har under många år pågått en debatt om hur ett effektivt bistånd egentligen ser ut? Vad ger bäst resultat? Hur påverkar andra faktorer, som frihandel eller tullmurar, utvecklingen i fattiga länder? Ska biståndet styras mer från givarländerna? Är det jordbruk, infrastruktur eller stöd till institutionsbyggande som ger det bästa resultatet? I detta finns inga givna svar. Inga fakta som i ett slag kan tala om vad som är sant och riktigt. Men det finns en hel massa åsikter, fakta och argument som behöver brytas mot varandra för att det ska bli bättre.
En sådan debatt måste idag skötas vid sidan av de pengar som idag avsätts för information om biståndet. Det gör förstås inte att debatten tystnar, men jag förstår inte varför det ska vara förbjudet att uttrycka åsikter bara för att man söker stöd för ett informationsprojekt från Sida.
Dessutom är det inte riktigt sant att organisationerna inte får bedriva opinionsbildning för de där pengarna. Det är nämligen tillåtet att använda pengarna för opinionsbildning i frågor där det råder konsensus i riksdagen.
Det är med andra ord inte tillåtet att kalla Israels ockupation av Palestina för ett apartheidliknande system, för det tycket Folkpartiet inte om. Det är inte heller tillåtet att hävda att biståndet är meningslöst, för det tycker de flesta partier inte att det är.
Men är det till exempel tillåtet att kräva ökat bistånd till världens kvinnor, som Kooperation utan gränser, numera We Effect gjorde förra året? Råder det konsensus om den ståndpunkten i riksdagen?
jag är inte säker på det. Men med dagens regler måste den som tar emot ansökningarna om stöd via informationsanslaget göra just den bedömningen.
Den som fattar beslutet måste – på fullt allvar – avgöra vad som är politiskt kontroversiellt och vad som inte är det. Väga och mäta och försöka avgöra objektivt vad som är att betrakta som politiskt balanserat.
I alla fall om reglerna ska följas.
Det är ett mycket märkligt system. Och ovanligt i internationella sammanhang. En rapport från Concord visade nyligen att Sverige är unikt som skruvat åt möjligheten att starta debatter och öppet diskutera biståndet även inom ramen för offentligt finansierade projekt. Andra länder har gått i motsatt riktning.
Tyvärr verkar ministern inte förstå vad jag menar.
Eller också missförstår hon mig avsiktligt.
Man kan kalla systemet vad man vill (jag skriver i min artikel att systemet "påminner" om censur eftersom det kräver att någon granskar informationsmaterial från det civila samhället och drar in pengarna om det förekommer kontroversiella åsikter i dem). Det avgörande är att det är ett system som är principiellt tveksamt och som som dessutom är kontraproduktivt.
Det har under många år pågått en debatt om hur ett effektivt bistånd egentligen ser ut? Vad ger bäst resultat? Hur påverkar andra faktorer, som frihandel eller tullmurar, utvecklingen i fattiga länder? Ska biståndet styras mer från givarländerna? Är det jordbruk, infrastruktur eller stöd till institutionsbyggande som ger det bästa resultatet? I detta finns inga givna svar. Inga fakta som i ett slag kan tala om vad som är sant och riktigt. Men det finns en hel massa åsikter, fakta och argument som behöver brytas mot varandra för att det ska bli bättre.
En sådan debatt måste idag skötas vid sidan av de pengar som idag avsätts för information om biståndet. Det gör förstås inte att debatten tystnar, men jag förstår inte varför det ska vara förbjudet att uttrycka åsikter bara för att man söker stöd för ett informationsprojekt från Sida.
Dessutom är det inte riktigt sant att organisationerna inte får bedriva opinionsbildning för de där pengarna. Det är nämligen tillåtet att använda pengarna för opinionsbildning i frågor där det råder konsensus i riksdagen.
Det är med andra ord inte tillåtet att kalla Israels ockupation av Palestina för ett apartheidliknande system, för det tycket Folkpartiet inte om. Det är inte heller tillåtet att hävda att biståndet är meningslöst, för det tycker de flesta partier inte att det är.
Men är det till exempel tillåtet att kräva ökat bistånd till världens kvinnor, som Kooperation utan gränser, numera We Effect gjorde förra året? Råder det konsensus om den ståndpunkten i riksdagen?
jag är inte säker på det. Men med dagens regler måste den som tar emot ansökningarna om stöd via informationsanslaget göra just den bedömningen.
Den som fattar beslutet måste – på fullt allvar – avgöra vad som är politiskt kontroversiellt och vad som inte är det. Väga och mäta och försöka avgöra objektivt vad som är att betrakta som politiskt balanserat.
I alla fall om reglerna ska följas.
Det är ett mycket märkligt system. Och ovanligt i internationella sammanhang. En rapport från Concord visade nyligen att Sverige är unikt som skruvat åt möjligheten att starta debatter och öppet diskutera biståndet även inom ramen för offentligt finansierade projekt. Andra länder har gått i motsatt riktning.
No comments:
Post a Comment