Det håller inte Segerfeldt

Timbrodebattören Fredrik Segerfelt har nu svarat på mitt blogginlägg om hans "rapport" om tidningen OmVärlden. Han skriver att han håller fast vid sin tes, att tidningen är vänstervriden och att vi aldrig skriver om företagen som drivkraft för utveckling. Läs hans inlägg här: http://metrobloggen.se/segerfeldt/svar-till-bengtsson/

Jag vill verkligen inte hävda att OmVärlden är en perfekt tidning, även om vi får massor av positiv respons från våra läsare. Jag tror att vi, liksom alla massmedier, ofta har ett allt för negativt ingångsvärde. Det är enklare att följa medielogiken och skriva om det som går snett, än att spegla en långsam, positiv utvecklingstrend.

Problemet är att Segerfeldt, i sin iver att framhäva ett nyliberalt perspektiv, trampar helt fel i sin kritik.

Jag räknade i mitt svar upp en rad krönikörer som bidragit med perspektiv som Segerfeldt hävdar inte alls förekommer i tidningen. 

Ja, det är sant att Jeffrey Sachs förekommit ganska ofta. När jag tog över tidningen för några år sedan hade redaktionen som gjorde tidningen före mig ett avtal med Project Syndicate om att publicera just Sachs artiklar. 

Jag tyckte att det blev för ensidigt och har därför regelbundet bytt ut hans texter mot andras. Därav den långa listan av skribenter som bara är med i enstaka nummer. Skribenter som alltså i flera fall har just de perspektiv Segerfeldt efterlyser. 

Men det ser inte Segerfeldt. För det skulle göra hans argument värdelösa. 

Jag skrev i mitt svar också om en uppsjö artiklar som speglar företagens roll. De avfärdar han med att de skulle handla om företagen som sociala aktörer. Segerfeldt borde kanske fråga Percy Barnevik om han ser någon stor skillnad mellan att tjäna pengar och ta socialt ansvar. Kanske finns det en avgrund mellan dessa roller i ett företag – men den ståndpunkten får i så fall stå för idédebattören Segerfeldt. En rad artiklar i OmVärlden har handlat om företagande i utvecklingsländerna. Så enkelt är det.

Segerfeldt skriver i sin rapport att jag aldrig bett honom medverka i tidningen. 

Jag har, som sagt, bett honom göra just det. Skriv en artikel! utropade jag på hans Facebooksida för en tid sedan.

Frågan kom efter att rapporten var färdig, hävdar Segerfeldt. 

Nåja, den ställdes trots allt flera veckor före rapporten kom ut, långt innan jag visste att den var på gång, och Segerfeldt hade gott om tid att rätta till sakfelet i sin text. 

Men han valde att inte göra det. 

Han har också förtigit sin medverkan i en antologi vi gett ut samt att han framträtt på två seminarier i vår regi. Faktum är att han är en av de mest frekvent förekommande talarna på våra seminarier. De flesta har bara varit med en gång. 

Och visst, låt vara att den nyliberale debattören Johan Norberg bara skrivit en artikel i tidningen, men eftersom Segerfeldt hävdar att en svensk mitten- eller högerkrönikör aldrig skrivit, så är det ännu ett av rapportens många sakfel. Flera internationella mitten- eller högerskribenter är ju också publicerade. 

Problemet är i grunden Segerfeldts perspektiv. Han anser att bistånd inte fungerar. Det är en fullt legitim uppfattning som jag gärna delger OmVärldens läsare. 

Men är det verkligen rimligt att dra slutsatsen att alla som inte delar den uppfattningen om biståndet är socialister?

Jag skulle också vilja ifrågasätta en av Segerfeldts metoder. I sin ”rapport” har han försökt göra en kartläggning av min och mina medarbetares eventuella politiska bakgrund. Jag har ju en sådan. Jag var aktiv inom arbetarrörelsen för ungefär 20 år sedan. Det är okej att det skrivs ut. Men mina medarbetare? Ska en layoutare, en bildredaktör eller en frilansjournalist verkligen bli föremål för en kartläggning av deras privata politiska uppfattningar?

Jag har aldrig frågat dem om den saken. Det är en icke-fråga för mig eftersom vi gör en journalistisk produkt.

Hade jag själv gjort en sådan kartläggning hade jag känt mig lite som Joseph McCarthy.