Hugo Chávez är död. Cancern, som han kämpat med under lång tid, tog till slut hans liv. Utgången var väl egentligen given redan när han under hösten återvända till Kuba för behandling och utsåg sin efterträdare i den nuvarande vice presidenten Nicolas Maduro.
Under större delen av sin regeringsperiod har Chávez varit en symbol för vänstern. Dels för dess återuppvaknande i Latinamerika. Chávez var den förste i en lång rad av vänsterledare under 2000-talet. Lula i Brasilien. Morales i Bolovia. Kirchner i Argentina.
Dels speglade Chávez vänstern kluvna hållning till radikal omvälvning och i vilken grad det är okej att begränsa de demokratiska förutsättningarna i namn av social rättvisa.
Det som skickade upp Chávez i det internationella strålkastarljuset var utan tvekan hans motstånd mot USA. När han valdes till president 1999 kallade han sig inte ens socialist, utan nationalist, och anspelade därmed på en bredare rörelse i Latinamerika, en rörelse bort från USA-dominans. Efter några år hakade Chávez på en rödare retorik på den nationalistiska. Han knöt när band till Kuba, Iran och andra diktaturer, som liksom han själv hade kampen mot USA högst på dagordningen. Under den gröna rörelsens uppror i Iran 2009 gav han den fundamentalistiska regimen sitt fulla stöd.
Han använde Venezuelas oljerikedomar till satsningar på utbildning, sjukvård och sociala program och minskade fattigdomen i landet. Ändå är Venezuela fortfarande ett av världens mest ojämlika länder.
Som politiker var han kanske mer än något annat en utpräglad populist. Det var han och "folket" mot "de gamla eliterna", som ansågs styrda från Washington.
I den kampen hamnade demokratiska rättigheter ofta långt ned på dagordningen. Det blir lätt så, när ledaren anser att demokrati är det samma som hans egen, högst subjektiva förmåga att känna av folkviljan.
Flera radiostationer fick stänga. Oberoende journalister trakasserades. När Reportrar utan gränser skickade ett undersökningsteam till landet för några år sedan blev de utslängda och förbjudna att återvända. Oppositionella politiker talade om ökade svårigheter att arbeta öppet. Rättsväsendet politiserades.
Själv har jag aldrig förstått hur han kunde bli en vänsterikon. I min bok gjorde de delar av vänstern som hyllade honom samma kardinalfel som tidigare i historien; de lät den delvis relevanta stora konflikten (mot USA:s dominans, kriget i Irak eller orättvisorna i världen) ursäkta övergrepp i en stat.
Chávez var från början soldat, och tog som många andra med den bakgrunden med sig den militära logiken in i regeringen. Det är sällan en lyckad kombo.
Under större delen av sin regeringsperiod har Chávez varit en symbol för vänstern. Dels för dess återuppvaknande i Latinamerika. Chávez var den förste i en lång rad av vänsterledare under 2000-talet. Lula i Brasilien. Morales i Bolovia. Kirchner i Argentina.
Dels speglade Chávez vänstern kluvna hållning till radikal omvälvning och i vilken grad det är okej att begränsa de demokratiska förutsättningarna i namn av social rättvisa.
Det som skickade upp Chávez i det internationella strålkastarljuset var utan tvekan hans motstånd mot USA. När han valdes till president 1999 kallade han sig inte ens socialist, utan nationalist, och anspelade därmed på en bredare rörelse i Latinamerika, en rörelse bort från USA-dominans. Efter några år hakade Chávez på en rödare retorik på den nationalistiska. Han knöt när band till Kuba, Iran och andra diktaturer, som liksom han själv hade kampen mot USA högst på dagordningen. Under den gröna rörelsens uppror i Iran 2009 gav han den fundamentalistiska regimen sitt fulla stöd.
Han använde Venezuelas oljerikedomar till satsningar på utbildning, sjukvård och sociala program och minskade fattigdomen i landet. Ändå är Venezuela fortfarande ett av världens mest ojämlika länder.
Som politiker var han kanske mer än något annat en utpräglad populist. Det var han och "folket" mot "de gamla eliterna", som ansågs styrda från Washington.
I den kampen hamnade demokratiska rättigheter ofta långt ned på dagordningen. Det blir lätt så, när ledaren anser att demokrati är det samma som hans egen, högst subjektiva förmåga att känna av folkviljan.
Flera radiostationer fick stänga. Oberoende journalister trakasserades. När Reportrar utan gränser skickade ett undersökningsteam till landet för några år sedan blev de utslängda och förbjudna att återvända. Oppositionella politiker talade om ökade svårigheter att arbeta öppet. Rättsväsendet politiserades.
Själv har jag aldrig förstått hur han kunde bli en vänsterikon. I min bok gjorde de delar av vänstern som hyllade honom samma kardinalfel som tidigare i historien; de lät den delvis relevanta stora konflikten (mot USA:s dominans, kriget i Irak eller orättvisorna i världen) ursäkta övergrepp i en stat.
Chávez var från början soldat, och tog som många andra med den bakgrunden med sig den militära logiken in i regeringen. Det är sällan en lyckad kombo.
3 comments:
Bra skrivet! Kom också ihåg att Chavez satt i fängelse för en misslyckad statskupp.... mycket som liknar en annan demagog.
Tack för ditt inlägg,Jesper.
Hans syn på kvinnor(läs;barn) och sexövergrepp,och som dessutom blev gravida, där följde han den katolska kyrkans uppmaning att förbjuda abort. Jag vart chockad, trodde inte att en vänster politiker och dessutom "landsfader" kunde strunta i att reagera och inte ens kommentera!
ANCs undomsparti i Sydafrika uttalade sitt stöd för Cháves för något år sedan. Det var framförallt nationalisering och begränsad yttrandefrihet som verkade tilltala ANCYL.
Jörgen
www.sydafrikanu.se
Post a Comment