Medborgarjournalistik och betelsaft

Varje gång jag varit i Burma har jag sett mig om över axeln. När jag kommit ut från något möte, när jag lämnar mitt gästhus eller klivit in i en taxi. Spanat efter säkerhetstjänsten. Utgått ifrån att den finns där. Någonstans.
Den här gången är det annorlunda. Inte för att säkerhetstjänsten lagt ned sin verksamhet. Övervakningen av det burmesiska samhället är fortfarande omfattande. Men de jag träffat under den här resan har varit lugnare. Öppnare. De vill inte längre vara anonyma. Jag kan skriva deras verkliga namn i mina artiklar. Ta bilder på dem och trycka i svenska tidningar.
De säger att ett fönster har ställts på glänt.
Som Ye Lin Aung. En ung man, bara drygt 20 år gammal, som tillsammans med några vänner startat en crowd sourcing sajt på nätet. De vill att unga i det här landet ska få en plats där de kan publicera sina egna nyheter. Det man brukar kalla för Citizen Journalism. Än så länge har de bara ett 20-tal skribenter, men en av tjejerna i nätverket, som för tillfället bor i Singapore, har planer på att starta utbildningar. Hon vill samla minst en person från alla större städer i landet och ge dem instrument att bli just sådana medborgarjournalister. Det har alla möjligheter att bli ett massivt verktyg för informationsspridning och nätverksbyggande.
Eller som Bo Bo Lwin. Honom träffade jag första gången under en reportageresa för två år sedan. Då ville han absolut inte träffas på sitt kontor. Det var för farligt. Saffransupproret låg bara två år bort och säkerhetstjänsten slog ned som hökar på alla försök att organisera det civila samhället. Bo Bo hade just startat en miljöorganisation. Han ville samla buddistiska ungdomar i små, lokala grupper för att engagera dem i kampen för ett ekologiskt mer uthålligt Burma.
Men just den detaljen, att samla människor för politiska syften, var ingen höjdare just då.
I dag har hans organisation utbildat 400 ungdomar, som tagit med sig de nya kunskaperna hem till sina städer och byar för att engagera andra ungdomar.
– Jag kan inte ens göra en uppskattning av hur många som är med i vårt nätverk, men det är i alla fall flera tusen personer, berättade Bo Bo. Och i dag kan vi samlas öppet. För tre år sedan fick vi inte ens hålla våra möten i klostren, och om bara en vecka kommer vi att fira femårsjubileum. Helt öppet och med minst 200 deltagare.
Det är den ena sidan av det nya Burma som är på väg att ta form efter att reformprocessen startade för två år sedan.
Det andra är förstås alla de problem som återstår.
Alla jag talat med har varit djupt oroade av det uppblossande våldet mellan buddister och muslimer. Först i Arakanstaten och nu senast i centrala Burma, där minst 40 människor dödats i sammandrabbningarna.
– Regeringen försöker framställa det som en etnisk konflikt, men de flesta munkar jag talat med avfärdar den tanken, sade Bo Bo.
Han och många andra är istället rädda för att det är militären som iscensatt våldsamheterna. De har förlorat en del av sin makt, och det pågår diskussioner i parlamentet om att begränsa den ytterligare. Under alla de år Burma styrdes av en militärjunta motiverade de sin egen makt med att den var nödvändig för att garantera stabiliteten. Konflikten i västra och centrala Burma, liksom det brutala inbördeskriget i Kachinstaten ger miliären en chans att säga att den fortfarande måste ha en central roll i det politiska systemet.
Okej, det får räcka som rapport för den här gången. Helt kort kan jag bara säga att Rangoon är en fantastisk stad. Satt på ett ölhak ikväll och drack en Mandalay Beer. Det var becksvart ute. Myllret av folk på gatorna var lika intensivt som vanligt. Betelsaften rann mellan tänderna på mannen vid bordet bredvid.
Det var 30 grader varmt.
Bara en sån sak.