Medborgarjournalistik och betelsaft

Varje gång jag varit i Burma har jag sett mig om över axeln. När jag kommit ut från något möte, när jag lämnar mitt gästhus eller klivit in i en taxi. Spanat efter säkerhetstjänsten. Utgått ifrån att den finns där. Någonstans.
Den här gången är det annorlunda. Inte för att säkerhetstjänsten lagt ned sin verksamhet. Övervakningen av det burmesiska samhället är fortfarande omfattande. Men de jag träffat under den här resan har varit lugnare. Öppnare. De vill inte längre vara anonyma. Jag kan skriva deras verkliga namn i mina artiklar. Ta bilder på dem och trycka i svenska tidningar.
De säger att ett fönster har ställts på glänt.
Som Ye Lin Aung. En ung man, bara drygt 20 år gammal, som tillsammans med några vänner startat en crowd sourcing sajt på nätet. De vill att unga i det här landet ska få en plats där de kan publicera sina egna nyheter. Det man brukar kalla för Citizen Journalism. Än så länge har de bara ett 20-tal skribenter, men en av tjejerna i nätverket, som för tillfället bor i Singapore, har planer på att starta utbildningar. Hon vill samla minst en person från alla större städer i landet och ge dem instrument att bli just sådana medborgarjournalister. Det har alla möjligheter att bli ett massivt verktyg för informationsspridning och nätverksbyggande.
Eller som Bo Bo Lwin. Honom träffade jag första gången under en reportageresa för två år sedan. Då ville han absolut inte träffas på sitt kontor. Det var för farligt. Saffransupproret låg bara två år bort och säkerhetstjänsten slog ned som hökar på alla försök att organisera det civila samhället. Bo Bo hade just startat en miljöorganisation. Han ville samla buddistiska ungdomar i små, lokala grupper för att engagera dem i kampen för ett ekologiskt mer uthålligt Burma.
Men just den detaljen, att samla människor för politiska syften, var ingen höjdare just då.
I dag har hans organisation utbildat 400 ungdomar, som tagit med sig de nya kunskaperna hem till sina städer och byar för att engagera andra ungdomar.
– Jag kan inte ens göra en uppskattning av hur många som är med i vårt nätverk, men det är i alla fall flera tusen personer, berättade Bo Bo. Och i dag kan vi samlas öppet. För tre år sedan fick vi inte ens hålla våra möten i klostren, och om bara en vecka kommer vi att fira femårsjubileum. Helt öppet och med minst 200 deltagare.
Det är den ena sidan av det nya Burma som är på väg att ta form efter att reformprocessen startade för två år sedan.
Det andra är förstås alla de problem som återstår.
Alla jag talat med har varit djupt oroade av det uppblossande våldet mellan buddister och muslimer. Först i Arakanstaten och nu senast i centrala Burma, där minst 40 människor dödats i sammandrabbningarna.
– Regeringen försöker framställa det som en etnisk konflikt, men de flesta munkar jag talat med avfärdar den tanken, sade Bo Bo.
Han och många andra är istället rädda för att det är militären som iscensatt våldsamheterna. De har förlorat en del av sin makt, och det pågår diskussioner i parlamentet om att begränsa den ytterligare. Under alla de år Burma styrdes av en militärjunta motiverade de sin egen makt med att den var nödvändig för att garantera stabiliteten. Konflikten i västra och centrala Burma, liksom det brutala inbördeskriget i Kachinstaten ger miliären en chans att säga att den fortfarande måste ha en central roll i det politiska systemet.
Okej, det får räcka som rapport för den här gången. Helt kort kan jag bara säga att Rangoon är en fantastisk stad. Satt på ett ölhak ikväll och drack en Mandalay Beer. Det var becksvart ute. Myllret av folk på gatorna var lika intensivt som vanligt. Betelsaften rann mellan tänderna på mannen vid bordet bredvid.
Det var 30 grader varmt.
Bara en sån sak.

Chávez och vänsterns dilemma

Hugo Chávez är död. Cancern, som han kämpat med under lång tid, tog till slut hans liv. Utgången var väl egentligen given redan när han under hösten återvända till Kuba för behandling och utsåg sin efterträdare i den nuvarande vice presidenten Nicolas Maduro.
Under större delen av sin regeringsperiod har Chávez varit en symbol för vänstern. Dels för dess återuppvaknande i Latinamerika. Chávez var den förste i en lång rad av vänsterledare under 2000-talet. Lula i Brasilien. Morales i Bolovia. Kirchner i Argentina.
Dels speglade Chávez vänstern kluvna hållning till radikal omvälvning och i vilken grad det är okej att begränsa de demokratiska förutsättningarna i namn av social rättvisa.
Det som skickade upp Chávez i det internationella strålkastarljuset var utan tvekan hans motstånd mot USA. När han valdes till president 1999 kallade han sig inte ens socialist, utan nationalist, och anspelade därmed på en bredare rörelse i Latinamerika, en rörelse bort från USA-dominans. Efter några år hakade Chávez på en rödare retorik på den nationalistiska. Han knöt när band till Kuba, Iran och andra diktaturer, som liksom han själv hade kampen mot USA högst på dagordningen. Under den gröna rörelsens uppror i Iran 2009 gav han den fundamentalistiska regimen sitt fulla stöd.
Han använde Venezuelas oljerikedomar till satsningar på utbildning, sjukvård och sociala program och minskade fattigdomen i landet. Ändå är Venezuela fortfarande ett av världens mest ojämlika länder.
Som politiker var han kanske mer än något annat en utpräglad populist. Det var han och "folket" mot "de gamla eliterna", som ansågs styrda från Washington.
I den kampen hamnade demokratiska rättigheter ofta långt ned på dagordningen. Det blir lätt så, när ledaren anser att demokrati är det samma som hans egen, högst subjektiva förmåga att känna av folkviljan.
Flera radiostationer fick stänga. Oberoende journalister trakasserades. När Reportrar utan gränser skickade ett undersökningsteam till landet för några år sedan blev de utslängda och förbjudna att återvända. Oppositionella politiker talade om ökade svårigheter att arbeta öppet. Rättsväsendet politiserades.
Själv har jag aldrig förstått hur han kunde bli en vänsterikon. I min bok gjorde de delar av vänstern som hyllade honom samma kardinalfel som tidigare i historien; de lät den delvis relevanta stora konflikten (mot USA:s dominans, kriget i Irak eller orättvisorna i världen) ursäkta övergrepp i en stat.
Chávez var från början soldat, och tog som många andra med den bakgrunden med sig den militära logiken in i regeringen. Det är sällan en lyckad kombo.

Reaktioner på Borgs utspel

I morse kunde vi höra att finansminister Anders Borg vill flytta över mer biståndspengar för att i högre grad finansiera flyktingmottagandet i Sverige. Han motiverade det med två faktorer. Dels att flyktingströmmen till Sverige ökar och därmed minskar motsvarande tryck i fattiga länder. På det viset skulle det gå att motivera ökade biståndsanslag till det området. Dels sade han att tillväxten i många länder i Afrika är så hög att det kan motivera mindre bistånd.
Det är, noga besett, två helt olika argument. Det enda bygger på att svenskt bistånd behövs, men kan portioneras ut på lite olika sätt. Det andra är ett större ifrågasättande av om bistånd behövs i en värld där fattigdomskartan inte är lika given som tidigare. Kanske mer i linje med moderaternas tidigare så ofta uttryckta ambition att lämna det så kallade enprocentsmålet i biståndet. En politisk linje som ingen egentligen lyft sedan valet 2006.
Jag är lite förvånad över att hans utspel inte mötts av starkare reaktioner. Det brukar vara kontroversiellt att använda biståndspengar till annat än bistånd. Det brukar vara ännu mera kontroversiellt att på det där viset ifrågasätta behovet av bistånd. Svenska Dagbladet hade en intressant artikel i ämnet, där partierna ger sina synpunkter, och det är väl egentligen bara miljöpartiet som riktar hård kritik mot Borgs hållning.  Dagens Arena skrev en artikel i dag för att samla in lite ståndpunkter från det civila samhället.  Annars har det inte kommit så många reaktioner. Men de kanske kommer. Inte minst borde väl biståndsministern i sinom tid ge sin syn på finansministerns utspel.

Det håller inte Segerfeldt

Timbrodebattören Fredrik Segerfelt har nu svarat på mitt blogginlägg om hans "rapport" om tidningen OmVärlden. Han skriver att han håller fast vid sin tes, att tidningen är vänstervriden och att vi aldrig skriver om företagen som drivkraft för utveckling. Läs hans inlägg här: http://metrobloggen.se/segerfeldt/svar-till-bengtsson/

Jag vill verkligen inte hävda att OmVärlden är en perfekt tidning, även om vi får massor av positiv respons från våra läsare. Jag tror att vi, liksom alla massmedier, ofta har ett allt för negativt ingångsvärde. Det är enklare att följa medielogiken och skriva om det som går snett, än att spegla en långsam, positiv utvecklingstrend.

Problemet är att Segerfeldt, i sin iver att framhäva ett nyliberalt perspektiv, trampar helt fel i sin kritik.

Jag räknade i mitt svar upp en rad krönikörer som bidragit med perspektiv som Segerfeldt hävdar inte alls förekommer i tidningen. 

Ja, det är sant att Jeffrey Sachs förekommit ganska ofta. När jag tog över tidningen för några år sedan hade redaktionen som gjorde tidningen före mig ett avtal med Project Syndicate om att publicera just Sachs artiklar. 

Jag tyckte att det blev för ensidigt och har därför regelbundet bytt ut hans texter mot andras. Därav den långa listan av skribenter som bara är med i enstaka nummer. Skribenter som alltså i flera fall har just de perspektiv Segerfeldt efterlyser. 

Men det ser inte Segerfeldt. För det skulle göra hans argument värdelösa. 

Jag skrev i mitt svar också om en uppsjö artiklar som speglar företagens roll. De avfärdar han med att de skulle handla om företagen som sociala aktörer. Segerfeldt borde kanske fråga Percy Barnevik om han ser någon stor skillnad mellan att tjäna pengar och ta socialt ansvar. Kanske finns det en avgrund mellan dessa roller i ett företag – men den ståndpunkten får i så fall stå för idédebattören Segerfeldt. En rad artiklar i OmVärlden har handlat om företagande i utvecklingsländerna. Så enkelt är det.

Segerfeldt skriver i sin rapport att jag aldrig bett honom medverka i tidningen. 

Jag har, som sagt, bett honom göra just det. Skriv en artikel! utropade jag på hans Facebooksida för en tid sedan.

Frågan kom efter att rapporten var färdig, hävdar Segerfeldt. 

Nåja, den ställdes trots allt flera veckor före rapporten kom ut, långt innan jag visste att den var på gång, och Segerfeldt hade gott om tid att rätta till sakfelet i sin text. 

Men han valde att inte göra det. 

Han har också förtigit sin medverkan i en antologi vi gett ut samt att han framträtt på två seminarier i vår regi. Faktum är att han är en av de mest frekvent förekommande talarna på våra seminarier. De flesta har bara varit med en gång. 

Och visst, låt vara att den nyliberale debattören Johan Norberg bara skrivit en artikel i tidningen, men eftersom Segerfeldt hävdar att en svensk mitten- eller högerkrönikör aldrig skrivit, så är det ännu ett av rapportens många sakfel. Flera internationella mitten- eller högerskribenter är ju också publicerade. 

Problemet är i grunden Segerfeldts perspektiv. Han anser att bistånd inte fungerar. Det är en fullt legitim uppfattning som jag gärna delger OmVärldens läsare. 

Men är det verkligen rimligt att dra slutsatsen att alla som inte delar den uppfattningen om biståndet är socialister?

Jag skulle också vilja ifrågasätta en av Segerfeldts metoder. I sin ”rapport” har han försökt göra en kartläggning av min och mina medarbetares eventuella politiska bakgrund. Jag har ju en sådan. Jag var aktiv inom arbetarrörelsen för ungefär 20 år sedan. Det är okej att det skrivs ut. Men mina medarbetare? Ska en layoutare, en bildredaktör eller en frilansjournalist verkligen bli föremål för en kartläggning av deras privata politiska uppfattningar?

Jag har aldrig frågat dem om den saken. Det är en icke-fråga för mig eftersom vi gör en journalistisk produkt.

Hade jag själv gjort en sådan kartläggning hade jag känt mig lite som Joseph McCarthy.

Angående Timbros rapport

Timbros nyliberale debattör Fredrik Segerfeldt har i dag publicerat en rapport om Tidningen OmVärlden. Han driver tesen att tidningen är vänstervriden och inte speglar till exempel näringslivets roll för utvecklingen. Jag menar bestämt att detta inte stämmer och har skrivit ett svar till Fredrik:

”Tack Fredrik Segerfeldt. Tack för att du uppfattar tidningen OmVärlden som så betydelsefull att du ägnar den en hel liten rapport. Jag måste dock invända mot några saker du skriver.

Först om tidningens roll. Vårt uppdrag är att göra en oberoende tidning med mig som chefredaktör. Vi ska spegla utvecklingsfrågorna och globaliseringen. Min absoluta ambition är att detta måste göras med en bredd i valet av ämnen och skribenter. Men en tidning som OmVärlden måste också göras med en journalistisk ambition, inte en ideologisk. Det är en tydlig skillnad i uppdraget. En think tank som Timbro har ett ideologiskt uppdrag, och eftersom din ingång till de här frågorna är ideologisk förstår jag att det kan skära sig när du läser OmVärlden. 

Du skriver att vi bortser från det faktum att världen under de senaste decennierna blivit en bättre plats.

Jag känner inte igen mig i den bilden. Jag är själv mycket fascinerad av den enorma utvecklingen i länder som Indien, Kina eller Brasilien. Under min tid som chefredaktör har vi därför haft stora reportage om den växande medelklassen i världens nya medelinkomstländer (med rubriken: Det går bra nu!), ekonomiartiklar om Afrikas växande börser, texter om den digitala teknikens framsteg i utvecklingsländerna, landvinningar inom malariaforskningen, kinesiska kvinnors framgångar i näringslivets Kina, en stor intervju med Percy Barnevik, en annan med bankmannen Muhammad Yunus och ett reportage om Kinneviks stöd till sociala entreprenörer i Västafrika.

För att nämna några av alla texter om detta grundläggande utvecklingsämne.

Vi har även publicerat artiklar som är kritiska till privatiseringar, landgrabbing och ökade sociala skillnader i världen. Men du menar väl inte att den sortens texter ska portförbjudas från en tidning som OmVärlden?

Du skriver om våra krönikörer, och menar att de är tungt vänstervridna. Jag är inte säker på att de själva skulle definiera sig så. Men du utelämnar också viktig information. Jag har just redigerat en kolumn av Bill Gates till nästa nummer av tidningen. Knappast någon vänsterman. För en tid sedan publicerade jag nyliberale Johan Norberg. Du skriver att jag aldrig publicerat en svensk krönikör med mitten- eller högerperspektiv. Jag föreslår därför att du ändrar det sakfelet i din rapport.

En av våra regelbundet återkommande skribenter är författarinnan Petina Gappah. Jag måste erkänna att jag inte har en aning om hennes ideologiska preferenser men hon skriver väldigt bra, kritiska texter om Mugabes regim i Zimbabwe. Är det vänster?

Bland de andra krönikörer du väljer att inte nämna återfinns Anne-Marie Slaughter, tidigare högt uppsatt chef på USA:s utrikesdepartement, Jose Graciano Da Silva, generaldirektör för FN-organet FAO och Aryeh Neier, ordförande för George Soros organisation Open Society Institute.

Vänster?

Frågan är kanske snarare varför du nästan helt väljer att bortse från dessa skribenter? Är det för att de inte stärker din tes?

Vi har även publicerat flera kritiska granskningar av Swedfunds verksamhet, UD:s hantering av biståndspengar, Sidas stöd till kvinnorganisationer som vill legalisera prostitution, demokratiorganisationen IDEA och en rad andra aktörer inom biståndet.

Är det vänster att göra sådan granskande journalistik?

Du skriver också att tidningen aldrig bett dig skriva. Det stämmer inte. Så sent som för några veckor sedan uppmanade jag dig via din Facebooksida att skriva ett inlägg. Ditt enda svar var: ”Hmm…”.

Du är en betydelsefull röst i biståndsdebatten. Det var bland annat därför vi bad dig medverka i ett av våra seminarier i Almedalen i somras. Det var också därför vi bad dig skriva en artikel till vår antologi Bistånd är politik, vilket du också gjorde.

Men jag har tyvärr aldrig fått ett enda artikelförslag av dig till tidningen. Inte ett enda under de snart tre år jag varit chefredaktör. 

Jag skulle bedöma att 70 procent av alla frilanstexter vi tar in är baserade på förslag vi fått till oss. Det är med andra ord ingen konspiration. Det är ett vanligt redaktionellt arbete där en oberoende redaktions egna idéer bryts mot de inspel vi får utifrån.

Så om du är missnöjd med tidningen: ge gärna sådana inspel.

Du har en poäng när det gäller debattsidorna. Det är väldigt lätt att få in debattartiklar från organisationer i biståndsbranschen. Det är svårare att spontant få respons från näringslivet eller debattörer som du.

Det var därför jag bad dig skriva för en tid sedan. Jag väntar fortfarande på ett svar som är något mer utförligt än ett hmm, och något mer vältänkt än din rapport om tidningen OmVärlden.

Jesper Bengtsson

Nya svenska vapen i krigets Burma

För några år sedan träffade jag en grupp gerillakrigare från karenfolket på gränsen mellan Burma och Thailand. När de förstod att jag var från Sverige frågade en av dem: "Vad heter kungen i Sverige?"
"Carl Gustav", svarade jag.
"Ahh", sade han och skrattade högt. "Du menar som granatgeväret?"
Karengerillan hade flera gånger mött det svenska vapnet i strider med Burmas regeringsarmé. De exporterades dit i början av 1980-talet, efter ett beslut av Olof Palme, och användes under några år i striderna mot de etniska minoriteternas gerillor.
Nu visar det sig att nya svenska granatgevär av märket Carl Gustav har hamnat i inbördeskrigets Burma. Journalisten och burmaexperten Bertil Lintner skriver om detta i dagens SvD. Vapnen har upptäckts av soldater från kachinfolkets gerilla KIA, som sedan ett par år är i öppet krig med regeringstrupperna.
Kachinerna, som lever i landets nordligaste delstat, har flera kopplingar till Sverige. 1890 anände Ola Hansson till området. Ola kom från Åhus, hade mellanlandat några år i USA och reste nu till Kachinstaten som missionär. Under sina 37 år i landet skapade han bland annat kachinernas skriftspråk, översatte bibeln till kachin och missionerade bland de nordliga folkslagen. I dag är nästan alla kachiner kristna, och i nästan varje kyrka och församlinghem hänger porträtt av Ola Hansson. När jag reste i området för sju år sedan träffade jag flera åldrade pastorer som berättade att innan de gick bort skulle de mer än något annat vilja besöka Åhus.
Nu får kachinerna alltså något helt annat att associera Sverige med. Granatgevär. Som används emot dem av den regeringsarmé de legat i konfikt med i över 50 år. Efter ännu en vapenskandal där svenska vapen, som enligt reglerna absolut inte får säljas till arméer som är i krig, hamnat på drift i världen.

Assads försvarare

Alltså, seriöst, jag trodde inte att det fanns så många kvar som försvarade regimen Assad i Syrien. Men trots månader av mord och övergrepp finns det ändå grupper som anser att kampen mot USA och Nato är viktigare än det syriska folkets mänskliga rättigheter. Anders Romelsjö är en sådan person, organiserad i Syriensolidaritet. På bloggen jinge.se kan man följa hans försök att skriva av allt ansvar från Assad och lägga det på USA. Ungefär som samma grupper gjorde under Kosovokriget, då inget av de övergrepp som begicks var Milsevic-regimens och all skuld tillskrevs Nato-alliansen. Och på samma sätt som tidigare är det förstås "den stora konspirationen", kampen mot Ryssland eller Kina eller något diffust, typ "handelsvägarna", som sägs vara den VERKLIGA orsaken till kriget. Att Assads styre varit extremt brutalt under många år glöms liksom bort i sammanhanget.
Desto tristare att just denne Romelsjö, tillsammans med konspirationsteoretiker från FIB-kulturfront, fått utrymme på helgens Socialistiskt Forum (www.abfstockholm.se/socialistisktforum) i ABF-huset. Okej, jag inser att det är viktigt att alla röster får komma till tals, att det i massmedierna ofta varit en förenklad bild av konflikten i Syrien, att USA säkert har en agenda som inte bara handlar om MR och allt det där. Men exakt vari ligger det socialistiska i att försvara en extremt brutal diktator som Assad?

Burmas exilmedier återvänder

I går träffade jag Aya Chan Naing, som leder det omtalade Democratic Voico of Burma, DVB. Det var inte så märkligt; jag har träffat honom flera gånger tidigare både i Sverige, Norge och i Thailand. Det märkliga var att jag den här gången träffade honom tillsammans med Soe Win, som är biträdande informationsminister i Burma. För bara några år sedan, kanske till och med några månader sedan, hade det varit totalt otänkbart med ett sådant möte. DVB var militärdiktaturens fiende nummer två (efter Aung San Suu Kyi) och flera av DVB:s journalister satt i fängelse i Burma.
Men sedan har det hänt saker. Exakt hur långt den så kallade demokratiprocessen gått vet vi inte riktigt. Än så länge har militären makten i landet och valet av Aung San Suu Kyi till landets parlament kommer knappast att ändra på den saken.

Men på medieområdet har öppenheten blivit påtagligt större och i dag kan både DVB och andra exilmedier arbeta relativt fritt inne i landet. Deras material censureras dock fortfarande och den nya medielag som ska presenteras senare i sommar kommer bli viktig för vilken riktning utvecklingen tar framöver. Men Aye Chan Naing är försiktigt positiv. Ungefär som jag själv. Jag tror inte för ett ögonblick att militären är beredd att släppa ifrån sig den verkliga makten, men det kommer definitivt bli svårare för dem att behålla den om utvecklingen fortsätter som nu.
Läs min intervju med Aya Chan Naing och Soe Win här.http://www.sida.se/OmVarlden/Branschnytt/Exilmedier-atervander-till-Burma/

Okej, jag vet att det var ett tag sen nu, men jag tänkte ändå passa på att gnugga in det här en gång till. Hittade just bilden från bokmässan förra året, när vi uppmärksammade Dawit Isaaks 10 år som fängslad i Eritrea. Hertha Müller och Mario Vargas Llosa var där och talade om hans fall, och yttrandefriheten. Dawit är fortfarande fängslad. 

Dags att gå vidare

För drygt fyra år sedan fick jag ett samtal jag inte alls hade väntat mig: Det var Eva Elmsäter, som i rollen som valberedare för Reportrar utan gränser ställde frågan om jag ville bli ordförande för organisationen. Jag tackade ja, och har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Det har varit ett privilegium att arbeta med pressfrihets- och yttrandefrihetsfrågor i en av Sveriges intressantaste människorättsorganisationer. Men nu är det dags att gå vidare, och jag har ikväll meddelat styrelsen att jag ställer min plats till förfogande. Det ligger ingen dramatik bakom beslutet. Jag har helt enkelt insett att min tid inte räcker till för allt jag håller på med (två halvtidsjobb, OmVärlden och frilans, som båda är minst trekvartstid, tre barn, pendling till Flen, författarskap osv.). Nu är en bra tid att lämna över till nya krafter inom RUG. Det har varit fyra mycket lärorika år. Det började med kampanjen inför OS i Kina, då vi och andra MR-organisationer satte fokus på övergreppen mot pressfrihet och mänskliga rättigheter. Kina är en tydlig symbol för den nya världsordningen, där ökad ekonomisk frihet inte nödvändigtvis går hand i hand med en demokratisk utveckling och där omvärlden mest på ett symboliskt plan verkar bry sig så om att journalister och dissidenter sitter fängslade. Därefter har jag haft anledning att fördjupa mig i en rad olika länder och problemområden. Morden på flera dussin journalister i Filippinerna satte fokus på situationen för pressen där. Vårt biståndsprojekt i Colombia och beslutet att ge Claudia Duque vårt pressfrihetspris 2010 gjorde det nödvändigt att lära mer om utvecklingen i Latinamerika. När Mohammed Omer fick priset hamnade läget i Gaza i centrum för vår uppmärksamhet, och den svåra misshandeln av honom när han sedan återvände till Gaza visade på ett brutalt sätt hans och hans kollegors utsatta läge på ockuperad mark. Allra tydligast kommer jag dock – förstås – att minnas våra kampanjer till stöd för Dawit Isaak och under det senaste året för Johan Persson och Martin Schibbye. Det arbetet, som ännu så länge är sorgligt resultatlöst, har i högsta grad bidragit till att den svenska debatten om pressfrihet varit mer intensiv än kanske någonsin tidigare. Under det senaste året har jag suttit i otaliga samtal och debatter om journalistikens villkor, dess gränser och förändrade roll i en tid då bloggar och sociala medier blivit allt viktigare som förmedlare av nyheter och verklighetsbilder. Jag tror att summan av detta arbete gjort att Reportrar utan gränser i dag är en mer välkänd och förhoppningsvis även viktigare organisation än för fyra år sedan. Det finns också ett annat skäl till att det känns rätt att lämna över ordförandeskapet just nu: det finns just nu många som kan ta över. Reportrar utan gränser är en liten organisation, mindre än de flesta tror när de bedömer föreningen med utgångspunkt från mediegenomslaget. Men vi är starka i den meningen att organisationen har en aktiv, levande styrelse och massor av dedikerade medlemmar. Det har alltid varit mitt mål i organisationer där jag varit aktiv, att vara med och skapa ett engagemang och en aktivitet som gör att ingen enskild person är oumbärlig. Så är det i Reportrar utan gränser i dag. Tack för den här tiden! Det har varit det överlägset roligaste uppdrag jag någonsin haft. Nu är det dags att gå vidare.

Medvetet av syriska regimen

Det verkar nu som om den syriska regimen medvetet valde att bomba sönder det provisoriska presscentret i Homs. Skälet: att tysta den sista kanalen ut för de som ville att omvärlden skulle få veta vad som händer med civilbefolkningen. Enligt en fransk journalist som lämnat Homs för några dagar sedan var det allmänt känt att byggnaden användes av journaister, och att det var den enda plats i Homs som hade en fungerande länk till internet. Läs mer i Guardian.

Gunilla Carlssons dilemma

Nyligen fick Gunilla Carlsson beröm från flera NGO:er efter biståndsmötet i Busan. Skälet var att den svenska biståndsministern krävt att det bistånd som kanaliseras via näringslivet ska måste bli öppnare, mer transparent och utvärderas på samma sätt som annat bistånd.
Toppmötet i Busan hann knappt avslutas förrän det briserade en ny skandal kring det statliga bolaget Swedfund.
Först avslöjade Ekot att bolaget fått ett tips om korruption i Nigeria, men istället för att polisanmäla hade man lämnat ut tipsarens identitet.
Därefter visade det sig att Swedfund investerat pengar i ett gruvbolag i Kongo som anklagas för att vara delaktigt i en massaker.
Och detta är verkligen inte de första skandalerna kring Swedfund, vars uppgift är att erbjuda riskkapital och etableringsstöd på riskmarknader för att på det viset bidra till social och ekonomisk utveckling. På företagets egna hemsida står det att ” Vår unika kompetens är att våga vara på marknader där få andra vågar vara, och att vara bra på det.”
I våras visade det sig att bolaget investerat i ett företag i Tanzania som visade sig smita med skatten. Omkring 65 miljoner hade undgått den tanzaniska statskassan. Knappast något som gynnat utvecklingen i landet.
Och för några år sedan blåste det hårt kring det svenska biståndsbolaget när det visade sig att en jätteinvestering i ett mjölkföretag i Makedonien ledde till konkurs och till att massor av bönder blev ruinerade.
Trots skandalerna och problemen att utvärdera Swedfunds effekter på utvecklingen har regeringen fortsatt att öka sina stöd till bolaget.
I budgeten för 2012 fick Swedfund ytterligare 400 miljoner och över tre år ett tillskott på hela 1,2 miljarder. Skälet är att Gunilla Carlsson ända sedan sitt tillträde som minister 2006 har försökt styra över allt mer av biståndet till näringslivet och privata aktörer.
I botten ligger förstås en grundläggande övertygelse att näringslivet är bra på utveckling, men också en misstro mot Sida och andra mer traditionella biståndsaktörer, som av moderaterna länge betraktats som socialdemokratiskt präglade konstruktioner, tyngda av en ”föråldrad” idé om biståndet.
Gunilla Carlssons problem är att det bistånd som kanaliseras via näringslivet i nuläget inte går att utvärdera på samma sätt som det mer öppna, traditionella biståndet. Swedfund omfattas av aktiebolagslagen och därmed inte av offentlighetsprincipen. När OmVärlden i våras försökte få ut Swedfunds resereglemente för sina anställa för att jämföra den med Sidas vägrade företaget lämna ut detta med hänvisning till bolagssekretessen. Det är förstås en detalj i sammanhanget, men talande på sitt sätt.
”Det finns, märkligt nog, inga ordentliga och oberoende utvärderingar av vad Swedfund egentligen har åstadkommit med sina biståndsinsatser”, skriver Jan Mosander på SVT Debatt. ”På vilket sätt har Swedfund minskat fattigdomen och hungern i världen, sett i relation till de miljardbelopp man numera hanterar?”
Och just där ligger kärnan i Gunilla Carlssons problem.
Det är förstås en paradox att en biståndsminister som på internationell nivå driver frågan om transparens, öppenhet och effektivitetsmätningar i näringslivets bistånd samtidigt har svårt att påvisa resultat i den riktningen på hemmaplan.
En annan paradox är att en moderat biståndsminister väljer att ösa pengar över ett statligt bolag vars uppdrag påminner en del om de gamla löntagarfondernas, fast med ett globalt arbetsfält. Men den paradoxen får redas ut vid något annat tillfälle.

Bush eller Assange ansvariga för den arabiska våren?

I Agenda i söndags fick vi veta att den omstridde Wikileaksgrundaren Julian Assange uppfattar sig själv som startpunkten för den arabiska våren. Det är ett alldeles fantastiskt uttalande, som tyder på en historieuppfattning som inte står moderaternas självförhärligande långt efter. Det är säkert sant att Wikileaks på något mycket avlägset sätt funnits med i bilden när miljoner människor insåg att de skulle kasta sina despoter över ända, men jag lutar nog åt att förtryckets självdestruktiva drag, de sociala orättvisorna och människors strävan efter större frihet var viktigare instrument än en nätsajt producerad i västvärlden.
Det vore på ett plan lika rimligt att hävda att Bush hade rätt när han sade att invasionen av Irak skulle bli en tändande gnista för demokratirörelserna i arabvärlden. Tänk efter. Det är bara tio år sedan invasionen av Afghanistan och åtta år sedan invasionen av Irak. Det om något måste väl uppfattas som en Quick fix!
Nej, ärligt talat. Den historiskrivningen är också bisarr, i alla fall när den används som ett argument för invasionerna. Det kaos och det lidande dessa skapat kan knappast anses ha gynnat demokrati och mänskliga rättigheter.
Om man inte vänder på det.
I DN i dag säger den egyptiska aktivisten Salma Said, med 25 000 followers på Twitter att invasionen av Irak ökade energin i den egyptiska demokratirörelsen, eftersom man var emot invasionen och USA stöttades av Mubarak. Se där ett samband som Bush nog inte hade räknat med.

Svåra avvägningar i Isaaks fall

I dag berättar Dawit Isaacs barn i SvD att de inte gillar den stora kampanjen för att få deras pappa fri. De menar att det hade varit bättre om det varit tyst, så att det inte gått så mycket prestige i frågan.
Det är en ståndpunkt som måste tas på största allvar, förstås. Vi som jobbat med den här frågan ett tag har länge förstått att det råder delade meningar både inom familjen Isaak och den eritreanska exilgruppen vilken strategi som är bäst. I den eritreanska gruppen är de som stöder regimen också mycket aktiva med hot och påtryckningar för att tysta dem som kritiserar regimen.
Jag har själv ibland undrat om stora mediala kampanjer fyller sitt syfte. Men jag har hittills landat i uppfattningen att de gör det. Nu. Efter så här lång tid.
Under de första åren var det väldigt tyst kring Isaak, ändå släpptes han inte. Flera andra som fängslades samtidigt som Dawit sitter också kvar i Eritreas fängelser, trots att de rimligen borde ha frigetts om tystnadens taktik hade fungerat.
Jag tror också, och detta gäller både i Isaaks och Johans och Martins fall i Etiopien, att de svenska diplomater som förhandlar med myndigheter och regering i Asmara, kan använda uppståndelsen på hemmaplan som ett argument. "Ni måste hjälpa oss att bli av med den skränande hopen hemma i Sverige". Ungefär så.
Men det är som sagt en svår fråga och jag har den största respekt för de som anser att tystnad är bättre. Tyvärr finns det inte många exempel som tyder på att den fungerar.

Skandal att neka visum

Det visar sig nu att Etiopien fördröjer visumprocessen för de svenska journalister som vill resa för att bevaka rättegången mot Johan Persson och Martin Schibbye i Addis Abeba. Det är inget mindre än en skandal, men det visar ju i grunden vilken syn den etiopiska regimen har på press- och yttrandefrihet. I debatten kring åtalet mot Johan och Martin har företrädare för de etiopiska myndigheterna hävdat att utländska journalister visst får tilltträde till landet och att Johan och Martin alltså inte behövde ta hjälp av gerillan i Ogadenprovinsen. Det var en lögn redan från början, och nu vet vi alltså att de inte ens släpper in journalister för att bevaka en rättegång i huvudstaden.
Varför är detta en viktig fråga?
Det är mycket enkelt. Genom att vara på plats kan svenska journalister följa om rättegången går rätt till. Om domstolen, trots det orimliga åtalet, klarar av att ge dem en rättssäker behandling.
Det är drygt en vecka kvar till rättegången. Etiopien har tid att ändra sig.

Det är inte nu det avgörs i Elfenbenskusten

Laurent Gbagbo sägs vara beredd att förhandla med Alassane Outtara och hans anfallande styrkor. Maktkampen i Elfenbenskusten tycks avgjord. Den kandidat som omvärlden erkänt som segrare i valet förra året kommer att tillträda som president.

Det betyder inte att Elfenbenskustens problem är över. För det första är det ett väldigt misslyckande att ett land som för några år verkade stå på säker mark ännu en gång avgjort en politisk strid med våld. För det andra har detta inte varit en strid mellan en överväldigande majoritet av befolkningen och en liten maktelit kring Gbagbo. Så enkelt är det inte.

Elfenbenskusten är ett delat land. I den bördiga södern lever främst kristna grupper. Norr är övervägande muslimskt och stora delar av befolkningen har under de senaste decennierna invandrat från grannländerna och delvis ändrat den etniska strukturen i Elfenbenskusten. Outtara är från norr och har under några år i praktiken kontrollerat den delen av landet. Efter valet anklagade Gbagbo-lägret honom för omfattande valfusk och många i södern anser fortfarande att Outtara vann valet genom fusk, trots att omvärlden hävdar att valet gick rätt till och det mesta tyder på att han trots att det säkert ligger en del i den anklagelsen tycks ha fått en majoritet av rösterna.

Den viktigaste uppgiften nu för det internationella samfundet blir därför att (på nytt) mäkla fred i landet. Att få Outtara att behandla ”förlorarna” med respekt och inte upprepa Gbagbos misstag att inte våga släppa ifrån sig makten. Det betyder att uppgiften just har börjat. Det är nu, eller kanske ska man säga inom de närmaste månaderna, som framtiden för Elfenbenskusten avgörs.

Vem släppte ut hundarna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Vem släppte ut hundarna?

Det är inte lätt att skriva något smart om det som händer i Nordafrika just nu. Rapporterna från Libyen är så fasansfulla och samtidigt så vaga att alla analyser riskerar att falla platt till marken så snart läget klarnar. En sak slog mig dock när jag såg Gadaffis lätt rubbade tal i den statliga libyska televisionen. Han anklagade utländska medier i synnerhet och oberoende medier i allmänhet för krisen i hans hemland. På sitt alltid lika balanserande sätt kallade han medierna för hundar.

Det slog mig att detta antagligen är en väldigt symbolisk anklagelseakt, som gör liknelsen mellan revolutionerna i Afrika och Mellanöstern än mer lika murens fall för över 20 år sedan.

Jag menar så här: Murens fall blev startpunkten för en period av öppnare samhällen och demokratisering. Alla MR-organisationer noterade den utvecklingen under 1990-talet. Inte minst ökade pressfriheten när det kalla kriget tog slut och makthavarnas behov av att kontrollera medierna upplevdes som mindre.

Under 2000-talet har den utvecklingen gått åt andra hållet. Anfallen mot USA den 11 september och det påföljande kriget mot terrorismen skapade nya allianser och nya ursäkter för att pressa tillbaka demokrati och yttrandefrihet. Makthavare som Mubarak och Ben Ali är de tydligaste exemplen, men på senare år även Gaddafi. Han bytte ju fot några år efter elfte september. Nu skulle han förhandla med USA, ställde upp i jakten på islamister och började knyta nya ekonomiska band med EU. Plötsligt började han framställas av svenska och andra europeiska politiker som en hyvens prick som det gick att tala med. En man att lita på, inte minst i arbetet för att minska flyktingströmmarna över Medelhavet.

Och så visar det sig plötsligt att han är exakt samme brutale diktator som tidigare. Att Europas ledare faktiskt hoppat i säng med en av världens värsta despoter som inte drar sig för att flygbomba och mörda sin egen befolkning.

När dessa diktaturer nu faller (om Libyen faller) kan det vända den trista utveckling vi sett under 2000-talet. Det kan skapa samma våg av demokratisering och friare press som en gång murens fall.

Det måste inte bli så. Men det är mer än tänkbart.

Och där står Bildt, Berlusconi och de andra EU-ledarna med skägget i brevlådan och finner sig plötsligt ställa samma märkliga fråga som Gaddafi. Vem släppte ut hundarna?

Företagen tar inte sitt ansvar

I dagens DN står det om Teliasoneras verksamhet i Vitryssland. Hur företaget genom att samarbeta med myndigheterna i diktaturen bidrar till förtrycket. Det är inte första gången Teliasonera och andra liknande företag är ute i blåsväder för att de sätter vinstmaximeringen före etiska överväganden. För några år sedan var det regimen i Azerbadjan som utnyttjade Teliasonera för att avlyssna oppositionella. I demonstrationerna i Iran förra året fick Nokia något av en hatstatus av samma skäl.
I alla såna här sammanhang ursäktar sig företaget med att de påverkar regimen. Ett konstruktivt engagemang. Och själva det faktum att möjligheterna till kommunikation ökar undergräver despotiska system.
De kan ha rätt i det, men det är långt ifrån givet. För det första är det uppenbart så att regimer som den i Vitryssland med hjälp av Teliasonera har hittat metoder att använda tekniken för sina egna syften. Möjligheterna till övervakning ökar. För det andra har dessa företag ofta svårt att peka på ett enda konkret exempel där deras konstruktiva engagemang lett till förändring.
Skälet är antagligen att de varken bryr sig eller har den politiska kompetens som krävs för att trycka på en diktatur. Så även om de på pappret har fina deklarationer om företagets ansvar så betyder det mycket lite i praktiken.
Jag kan förstås ha fel, men jag är rädd att så inte är fallet.
Och statskassan håvar in miljarder från Teliasoneras vinst. Det, om inte annat, borde göra att de politiska påtryckningarna ökar.

Regeringens dubbla biståndsbudskap

I torsdags beslutade regeringen att dra in det så kallade budgetstödet till Zambia. Efter vad jag förstått fattades beslutet trots att Sida och ansvariga tjänstemän på UD och andra organisationer avrått från just ett sådant beslut. Motivet bakom beslutet är antagligen den zambiska korruptionsaffär som avslöjades 2009, som fick biståndsminister Gunilla Carlssonatt ifrågasätta grunderna i det svenska biståndet.
Sida, UD och de andra verksamma parterna i Zambia menade dock att det bästa sättet att minska korruptionen var att stanna kvar med budgetbiståndet, men att koppla det till hårdare krav på redovisning och öppenhet.
Det paradoxala är att samma regeringen som nu drog in stödet i sin budgetproposition från tidigare i höstas skriver om "dialog som ett arbetssätt som får en allt större roll i utvecklingssamarbetet. Regeringen skriver också att biståndet ska "vägledas av samarbetsländernas utvecklingsplaner" och talar vitt och brett om att det programbaserade biståndet måste öka. liksom mottagarländernas "ägarskap" av biståndet.
Men beslutet att dra åt kranarna till Zambia följer en konsekvent linje. 2008 gav Sverige budgetstöd till åtta länder. I dag ger man till fyra, Mali, Burkina Faso, Mocambique och Tanzania.
Det är möjligt att det är bra att dra in budgetstödet och slussa pengar via andra kanaler, men då kan man i alla fall begära att regeringen förklarar att det är en del av den förda politiken och att upparbetade samarbetsrelationer, dialog och ägarskap inte är så viktigt.