Det blev en intressant andra dag i Rangoon. Vi, det vill
säga jag själv, Volonturs Ania och de 12 fantastiska medresenärerna, träffade
Myint Kyaw, som är journalist och medlem i det nya Press Council, som bildades
när pressfriheten började öka i Burma. Han berättade om pressens ökade
rörelsefrihet. På bara ett halvår har det startats tretton-fjorton privatägda
dagstidningar. En del av dem drivs av så kallade chronies, personer med nära
band till de gamla makthavarna som nu gjort sig förmögenheter genom korruption
och halvskumma affärer i det nya Burma. Lite som oligarkerna i Ryssland på
90-talet.
Men flera tidningar, och massor av journalister, drivs av
samma lust att granska, avslöja, berätta och rapportera som sina kollegor i
andra delar av världen. Det är egentligen en ganska märklig sak. Efter mer än
50 år av förtryck har de ändå en bild av vad obereonde journalistik är för
något. Jag tror, och Myint Kyaw delade den uppfattningen, att det delvis beror
på de exilmedier som under de senaste 20 åren rapporterat om Burma. Som
Democratic Voice of Burma, Mizzima och Irrawaddy. De är numera verksamma inne i
landet och tar med sig kunskaper om moderna massmedier som kommer behövas i
Burma framöver. Dessa radiostationer,
tidningar och nätbaserade nyhetskanaler hade inte varit möjliga utan stöd från
länder som Sverige, England eller Danmark.
De har fått bistånd. Huruvida detta bistånd kunnat leva upp till den så
kallade ”resultatagendan” vet jag inte, men helt klart har det fyllt sin
funktion.
Myint Kyaw berättade att han stannat kvar i Burma under alla
år. Han arbetade för en tidning inne i landet, men levererade också rapporter
till exilmedierna. Det var så arbetet gick till. Exilmedierna hade nätverk av
under-cover-reportrar inne i landet. Det är också en förklaring till att de nu
så snabbt har etablerat en helt ny mediestruktur.
Fast radio och tv är fortfarande i regimens händer, betonade
Myint Kyaw. Och det är förstås en av de viktigaste kanalerna för den som vill
kontrollera informationsflödet. Burma är ett fattigt land, och de allra flesta
har inte råd med tidningar, kanske inte ens kan läsa. För dem är radio och tv
de enda massmedier som är tillgängliga för dem.
Efter mötet med journalisterna åkte vi till Bo Bo Lwin, en
gammal bekant till mig. Jag träffade honom första gången för fem år sedan. Då
hade han just startat en buddhistisk ungdomsorganisation. Hans tanke var att
göra en organisation som liknade YMCA eller någon av de andra kristna
ungdomsorganisationer han mött genom åren. De är också mycket aktiva i Burma,
bland de kristna etniska minoriteterna. Men Bo Bo hittade ingen motsvarighet
bland buddhisterna.
Problemet var att han startade sin organisation kort efter
det stora munkupproret 2007, och när vi sågs första gången vågade han knappt
träffa mig, än mindre ta mig till organisationens kontor. Vi sågs i trädgården
till mitt gästhus.
Sedan dess har trycket lättat påtagligt och jag kunde ta
hela gruppen, vi är tretton personer på den här resan, till kontoret i en
stadsdel i norra Rangoon. Eller kontor och kontor förresten, det hela har mer
karaktären av ungdomsgård. Överallt massor av ungdomar. De arbetar främst med
demokratiutvecklingsfrågor och ekologiska frågor. Ungdomar från hela landet
kommer till det här huset, genomgår en utbildning och reser sedan hem för att
organisera lokala ungdomsgrupper. Omkring 500 personer har gått utbildningen
och de har ingen koll på hur många som dessa i sin tur utbildat eller fångat in
i sitt nätverk.
– Det har visat sig enklast att engagera människor i
ekologiska frågor. Det verkar som om de ser betydelsen av det i sin egen
vardag, sade Bo Bo Lwin.
Han berättade också om deras planer på en konferens i
december, som ska samla aktivister från ungdomsorganisationer från alla stora
religiösa grupper i Burma. Kristna, muslimer och buddhister.
– Efter de senaste årens hårda spänningar är det viktigt att
mötas och hitta gemensamma utågngspunkter, sade Bo Bo Lwin.
Han syftade på det våld som brutit ut mot muslimer, både mot
folkgruppen Rohingyas och muslimer i centrala Burma. Det finns en fraktion,
närmast högerfascistisk, inom buddhismen, som hetsar mot muslimer, och de möter
oroväckande stort gensvar i det politiska etablissemanget. Till och med NLD i
demokratirörelsen har talat om ”hotet från islam”.
I det läget behövs det aktivister som Bo Bo Lwin.
No comments:
Post a Comment