Friday, November 29, 2013

När journalisterna uppfattas som parter

Enligt uppgifter från det kaotiska Syrien, där alla uppgifter i och för sig ska tas med en nypa salt, har de båda svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammaström av sina kidnappare anklagats för att vara spioner. Alltså inte journalister, utan informatörer åt någon av de många parter som nu är inblandade i kriget i Syrien.
Det är tyvärr väldigt symptomatiskt för den svåra situation många journalister i dag arbetar under: De uppfattas allt oftare som parter i en konflikt istället för oberoende skildrare av densamma.
Enligt organisationer som Reportrar utan gränser och CPJ är det en av de viktigaste förklaringarna till att våldet mot journalister har ökat under de senaste 10-15 åren. De stridande parterna respekterar inte den journalistiska integriteten.
Det är ungefär lika allvarligt som att de systematiskt skulle skjuta på bilar med röda kors på.
Hur har det blivit så här? Och varför har den respekten minskat?
Det enkla svaret är nog tyvärr att information, och kontrollen av information, har blivit viktigare för utgången av ett krigsförlopp. Alla parter i en konflikt är beroende av vilken bild det internationella samfundet får. Vems övergrepp som rapporteras, och hur de rapporteras.
Och i det läget blir oberoende journalister ett hot. Själva deras uppdrag, att vara opartiska, gör dem paradoxalt nog till en part.
Det är en förfärlig utveckling. Och nu har den drabbat två svenska journalister. I skrivande stund vet vi inte var de befinner sig eller vad deras kidnappare möjligen kräver för att släppa dem fria. Vi är  många som håller tummarna för en snabb lösning.

Tuesday, November 19, 2013

Aktivisterna är Burmas hopp


Det blev en intressant andra dag i Rangoon. Vi, det vill säga jag själv, Volonturs Ania och de 12 fantastiska medresenärerna, träffade Myint Kyaw, som är journalist och medlem i det nya Press Council, som bildades när pressfriheten började öka i Burma. Han berättade om pressens ökade rörelsefrihet. På bara ett halvår har det startats tretton-fjorton privatägda dagstidningar. En del av dem drivs av så kallade chronies, personer med nära band till de gamla makthavarna som nu gjort sig förmögenheter genom korruption och halvskumma affärer i det nya Burma. Lite som oligarkerna i Ryssland på 90-talet.
Men flera tidningar, och massor av journalister, drivs av samma lust att granska, avslöja, berätta och rapportera som sina kollegor i andra delar av världen. Det är egentligen en ganska märklig sak. Efter mer än 50 år av förtryck har de ändå en bild av vad obereonde journalistik är för något. Jag tror, och Myint Kyaw delade den uppfattningen, att det delvis beror på de exilmedier som under de senaste 20 åren rapporterat om Burma. Som Democratic Voice of Burma, Mizzima och Irrawaddy. De är numera verksamma inne i landet och tar med sig kunskaper om moderna massmedier som kommer behövas i Burma framöver.  Dessa radiostationer, tidningar och nätbaserade nyhetskanaler hade inte varit möjliga utan stöd från länder som Sverige, England eller Danmark.  De har fått bistånd. Huruvida detta bistånd kunnat leva upp till den så kallade ”resultatagendan” vet jag inte, men helt klart har det fyllt sin funktion.
Myint Kyaw berättade att han stannat kvar i Burma under alla år. Han arbetade för en tidning inne i landet, men levererade också rapporter till exilmedierna. Det var så arbetet gick till. Exilmedierna hade nätverk av under-cover-reportrar inne i landet. Det är också en förklaring till att de nu så snabbt har etablerat en helt ny mediestruktur.
Fast radio och tv är fortfarande i regimens händer, betonade Myint Kyaw. Och det är förstås en av de viktigaste kanalerna för den som vill kontrollera informationsflödet. Burma är ett fattigt land, och de allra flesta har inte råd med tidningar, kanske inte ens kan läsa. För dem är radio och tv de enda massmedier som är tillgängliga för dem.

Efter mötet med journalisterna åkte vi till Bo Bo Lwin, en gammal bekant till mig. Jag träffade honom första gången för fem år sedan. Då hade han just startat en buddhistisk ungdomsorganisation. Hans tanke var att göra en organisation som liknade YMCA eller någon av de andra kristna ungdomsorganisationer han mött genom åren. De är också mycket aktiva i Burma, bland de kristna etniska minoriteterna. Men Bo Bo hittade ingen motsvarighet bland buddhisterna.
Problemet var att han startade sin organisation kort efter det stora munkupproret 2007, och när vi sågs första gången vågade han knappt träffa mig, än mindre ta mig till organisationens kontor. Vi sågs i trädgården till mitt gästhus.
Sedan dess har trycket lättat påtagligt och jag kunde ta hela gruppen, vi är tretton personer på den här resan, till kontoret i en stadsdel i norra Rangoon. Eller kontor och kontor förresten, det hela har mer karaktären av ungdomsgård. Överallt massor av ungdomar. De arbetar främst med demokratiutvecklingsfrågor och ekologiska frågor. Ungdomar från hela landet kommer till det här huset, genomgår en utbildning och reser sedan hem för att organisera lokala ungdomsgrupper. Omkring 500 personer har gått utbildningen och de har ingen koll på hur många som dessa i sin tur utbildat eller fångat in i sitt nätverk.
– Det har visat sig enklast att engagera människor i ekologiska frågor. Det verkar som om de ser betydelsen av det i sin egen vardag, sade Bo Bo Lwin.
Han berättade också om deras planer på en konferens i december, som ska samla aktivister från ungdomsorganisationer från alla stora religiösa grupper i Burma. Kristna, muslimer och buddhister.
– Efter de senaste årens hårda spänningar är det viktigt att mötas och hitta gemensamma utågngspunkter, sade Bo Bo Lwin.
Han syftade på det våld som brutit ut mot muslimer, både mot folkgruppen Rohingyas och muslimer i centrala Burma. Det finns en fraktion, närmast högerfascistisk, inom buddhismen, som hetsar mot muslimer, och de möter oroväckande stort gensvar i det politiska etablissemanget. Till och med NLD i demokratirörelsen har talat om ”hotet från islam”.
I det läget behövs det aktivister som Bo Bo Lwin.

Friday, November 15, 2013

Det är 2015 det avgörs


Efter en dag i Rangoon är det lite svårt att dra några slutsater, men det jag hört bekräftar på flera sätt intrycken från tidigare resor. Det är 2015 Burmas framtid avgörs. Då går landet till val på nytt. Och om planerna håller ska oppositionen du kunna utmana militärens maktinnehav. Om militären inte tillåter det. Om de riggar valet eller saboterar oppositionens möjligheter att driva kampanj, då kommer verkliga reformer att skjutas många år in i framtiden.
Aun San Suu Kyi har fått kritik på senare tid. Det är berättigat. Hon har varit otydlig om sin egen politiska linje, otydlig i sin kritik av den sittande regeringen och otydlig i sin hållning i de etniska konflikter som härjar i landet.
Det sista blev tydligt när vi träffade U Tin Oo tidigare i dag. Han var länge ordförande för NLD, det stora oppositionspartiet. Han har även varit högt uppsatt general och makthavare i den junta som styrde Burma på 70-talet. Under 80-talet blev han kritisk till utvecklingen och anslöt sig 1980 till den demokratirörelse som formades kring Aung San Suu Kyi, Han är över 80 år men ålder är inget problem i det här landet, snarare en merit, och U Tin Oo uppfattas allmänt som en av de ledande inom NLD.
Han ville inte ta avstånd från våldet mot rohingyas, den muslimska folkgrupp som förföljs, trakasseras och hotas med utvisning från västra Burma. Våldet berodde enligt honom på ”extremister på båda sidor” och i grunden finns inget etniskt problem.  I nästa andetag sade han att rohingyas egentligen befinner sig illegalt i landet och att det är viktigt att ”reda ut vilka som ska få stanna och vilka som inte ska få göra det”.
Samtidigt som alla vet att Bangladesh inte vill ha dem till sin sida av gränsen.
Många har jämfört rohingyas situation med romernas i Europa. De har levt där i århundraden, men är ändå utstötta ur samhället. Ingen tycks vilja veta av dem.
Bristen på stöd för mänskliga rättigheter i den frågan är ett skäl till att Aung San Suu Kyi fått kritik. Hennes vaghet mot militären är en annan. I nuläget verkar hon mest av allt vara mån om att inte stöta sig med makthavarna. En helt ny hållning om man ser till hennes egen historia, som snarare handlat om hårdnackat motstånd.
En gammal aktivist från studentupproren 1988 som jag träffade idag tolkade hennes vaghet som en strategi inför 2015. ”Hon måste vinna valet 2015, sedan kan hon göra förändringar som hon själv skulle vilja se dem” sade han när vi hade ett kort samtal inne på NLD:s kaotiska högkvarter i Rangoon.
Kanske är det så. Kanske tänker Aung San Suu Kyi strategiskt. Hon måste vinna över även militären till sin sida för att reformer ska vara långsiktigt hållbara. Problemet är om den strategin samtidigt innebär att hon tappar stöd från sina kärntrupper.
2015 är det alltså som gäller. Kom ihåg var du läste det! J

Tuesday, November 12, 2013

Utmaningen tar form


I måndags förra veckan började jag jobbet som chef för Tankesmedjan och chefredaktör för Tiden. Det ha varit en vansinnigt rolig och intressant vecka. I tisdags hade vi planeringsdag hemma hos mig i Flen, och mina kollegor fick se lite mer av min tillvaro, och en glimt av landet som de (förutom Felix på Tiden, som var väl insatt i allt som rörde orten) inte sett så mycket av tidigare.
Jag hann tyvärr inte visa dem Kolhuset, så nu måste jag släpa dem till sommarens musikal istället.
Under mötet drog vi upp några riktlinjer för det kommande arbetet. Europafrågorna ska även i det fortsatta vara en av våra huvudfrågor. Under våren kommer vi jobba med ett projekt som handlar om kvalité i arbetslivet.  De globala utvecklingsfrågorna, som jag tar med mig från tidigare jobb, blir en del av Smedjan.
Vi bestämde oss för att koncentrera oss till ett antal genomarbetade rapporter, att återinföra den så kallade ”analysen”, som ska vara en snabbare form av rapport, men något mer genomarbetat än de krönikor och debattinlägg vi skriver. Vi talade också om behovet av att vara mer utåtriktade, söka nya samarbetspartners och sikta bredare.
Det blir en väldigt spännande tid det här.

Wednesday, November 06, 2013

Det är medialiseringen som pajar relationen

För inte så länge sedan skrev Fredrik Karén, chefredaktör för SvD, en kolumn om relationen mellan massmedier och ledande politiker. Han lyfte fram något viktigt; avståndet har ökat. Dramatiskt. Det är sjukt svårt för en journalist att nå fram till en minister. Det sitter alltid en pressekreterare i vägen, och ofta hamnar man hos en opolitisk tjänsteman, som följer ett förtextat ark med så kallade talepunkter. Ingen vettig information kommer ut av det samtalet.
Ibland, som Karlén skriver, och även Arena påpekat i ett reportage om regeringens satsning Matlandet, så landar det i frågor via e-post. Helt utan möjligheter till följdfrågor eller fördjupningar.
Politikerna bygger alltså en mur kring sig själva.
Men varför? Där har Karén egentligen ingen idé.
Det har jag.
Jag tror att det handlar om två saker. Det ena är att det är bekvämt. Bra. För politikerna. De slipper att hela tiden stå till svars för sina beslut, hinner både gardera och dubbelgardera sig innan de möter pressen.
Det andra handlar om massmedierna. Eller rättare sagt om medialiseringen. Och där måste både Fredrik Karén och hans kollegor på andra tidningar och redaktioner, fundera över sitt eget sätt att fungera.
Vi hade för inte så länge sedan en partiledare som struntade i mediestrategierna. Som lade ut lite snabbt ihopkrafsade facebook-uppdateringar sent på kvällarna och höll tal där han passionerat, men inte alltid genomtänkt, talade om sådant som verkligen låg honom varmt om hjärtat.
Och hur gick det för Juholt?
Hur hanterade massmedierna en person som inte agerade sådär tillknäppt som Karén tycker att politikerna inte ska göra?
De körde över honom med en offentlighetens bulldozer.
Självklart hade Juholt sig själv att skylla. Också. Men i medielogikens tid är det viktigaste av allt för politikerna att inte säga fel. Att inte blotta sig. Att inte tänka högt och filosofera öppet.
Det är trist. Och det har både massmedierna och politikerna skäl att vara självkritiska för.