Medborgarjournalistik och betelsaft

Varje gång jag varit i Burma har jag sett mig om över axeln. När jag kommit ut från något möte, när jag lämnar mitt gästhus eller klivit in i en taxi. Spanat efter säkerhetstjänsten. Utgått ifrån att den finns där. Någonstans.
Den här gången är det annorlunda. Inte för att säkerhetstjänsten lagt ned sin verksamhet. Övervakningen av det burmesiska samhället är fortfarande omfattande. Men de jag träffat under den här resan har varit lugnare. Öppnare. De vill inte längre vara anonyma. Jag kan skriva deras verkliga namn i mina artiklar. Ta bilder på dem och trycka i svenska tidningar.
De säger att ett fönster har ställts på glänt.
Som Ye Lin Aung. En ung man, bara drygt 20 år gammal, som tillsammans med några vänner startat en crowd sourcing sajt på nätet. De vill att unga i det här landet ska få en plats där de kan publicera sina egna nyheter. Det man brukar kalla för Citizen Journalism. Än så länge har de bara ett 20-tal skribenter, men en av tjejerna i nätverket, som för tillfället bor i Singapore, har planer på att starta utbildningar. Hon vill samla minst en person från alla större städer i landet och ge dem instrument att bli just sådana medborgarjournalister. Det har alla möjligheter att bli ett massivt verktyg för informationsspridning och nätverksbyggande.
Eller som Bo Bo Lwin. Honom träffade jag första gången under en reportageresa för två år sedan. Då ville han absolut inte träffas på sitt kontor. Det var för farligt. Saffransupproret låg bara två år bort och säkerhetstjänsten slog ned som hökar på alla försök att organisera det civila samhället. Bo Bo hade just startat en miljöorganisation. Han ville samla buddistiska ungdomar i små, lokala grupper för att engagera dem i kampen för ett ekologiskt mer uthålligt Burma.
Men just den detaljen, att samla människor för politiska syften, var ingen höjdare just då.
I dag har hans organisation utbildat 400 ungdomar, som tagit med sig de nya kunskaperna hem till sina städer och byar för att engagera andra ungdomar.
– Jag kan inte ens göra en uppskattning av hur många som är med i vårt nätverk, men det är i alla fall flera tusen personer, berättade Bo Bo. Och i dag kan vi samlas öppet. För tre år sedan fick vi inte ens hålla våra möten i klostren, och om bara en vecka kommer vi att fira femårsjubileum. Helt öppet och med minst 200 deltagare.
Det är den ena sidan av det nya Burma som är på väg att ta form efter att reformprocessen startade för två år sedan.
Det andra är förstås alla de problem som återstår.
Alla jag talat med har varit djupt oroade av det uppblossande våldet mellan buddister och muslimer. Först i Arakanstaten och nu senast i centrala Burma, där minst 40 människor dödats i sammandrabbningarna.
– Regeringen försöker framställa det som en etnisk konflikt, men de flesta munkar jag talat med avfärdar den tanken, sade Bo Bo.
Han och många andra är istället rädda för att det är militären som iscensatt våldsamheterna. De har förlorat en del av sin makt, och det pågår diskussioner i parlamentet om att begränsa den ytterligare. Under alla de år Burma styrdes av en militärjunta motiverade de sin egen makt med att den var nödvändig för att garantera stabiliteten. Konflikten i västra och centrala Burma, liksom det brutala inbördeskriget i Kachinstaten ger miliären en chans att säga att den fortfarande måste ha en central roll i det politiska systemet.
Okej, det får räcka som rapport för den här gången. Helt kort kan jag bara säga att Rangoon är en fantastisk stad. Satt på ett ölhak ikväll och drack en Mandalay Beer. Det var becksvart ute. Myllret av folk på gatorna var lika intensivt som vanligt. Betelsaften rann mellan tänderna på mannen vid bordet bredvid.
Det var 30 grader varmt.
Bara en sån sak.

Chávez och vänsterns dilemma

Hugo Chávez är död. Cancern, som han kämpat med under lång tid, tog till slut hans liv. Utgången var väl egentligen given redan när han under hösten återvända till Kuba för behandling och utsåg sin efterträdare i den nuvarande vice presidenten Nicolas Maduro.
Under större delen av sin regeringsperiod har Chávez varit en symbol för vänstern. Dels för dess återuppvaknande i Latinamerika. Chávez var den förste i en lång rad av vänsterledare under 2000-talet. Lula i Brasilien. Morales i Bolovia. Kirchner i Argentina.
Dels speglade Chávez vänstern kluvna hållning till radikal omvälvning och i vilken grad det är okej att begränsa de demokratiska förutsättningarna i namn av social rättvisa.
Det som skickade upp Chávez i det internationella strålkastarljuset var utan tvekan hans motstånd mot USA. När han valdes till president 1999 kallade han sig inte ens socialist, utan nationalist, och anspelade därmed på en bredare rörelse i Latinamerika, en rörelse bort från USA-dominans. Efter några år hakade Chávez på en rödare retorik på den nationalistiska. Han knöt när band till Kuba, Iran och andra diktaturer, som liksom han själv hade kampen mot USA högst på dagordningen. Under den gröna rörelsens uppror i Iran 2009 gav han den fundamentalistiska regimen sitt fulla stöd.
Han använde Venezuelas oljerikedomar till satsningar på utbildning, sjukvård och sociala program och minskade fattigdomen i landet. Ändå är Venezuela fortfarande ett av världens mest ojämlika länder.
Som politiker var han kanske mer än något annat en utpräglad populist. Det var han och "folket" mot "de gamla eliterna", som ansågs styrda från Washington.
I den kampen hamnade demokratiska rättigheter ofta långt ned på dagordningen. Det blir lätt så, när ledaren anser att demokrati är det samma som hans egen, högst subjektiva förmåga att känna av folkviljan.
Flera radiostationer fick stänga. Oberoende journalister trakasserades. När Reportrar utan gränser skickade ett undersökningsteam till landet för några år sedan blev de utslängda och förbjudna att återvända. Oppositionella politiker talade om ökade svårigheter att arbeta öppet. Rättsväsendet politiserades.
Själv har jag aldrig förstått hur han kunde bli en vänsterikon. I min bok gjorde de delar av vänstern som hyllade honom samma kardinalfel som tidigare i historien; de lät den delvis relevanta stora konflikten (mot USA:s dominans, kriget i Irak eller orättvisorna i världen) ursäkta övergrepp i en stat.
Chávez var från början soldat, och tog som många andra med den bakgrunden med sig den militära logiken in i regeringen. Det är sällan en lyckad kombo.

Reaktioner på Borgs utspel

I morse kunde vi höra att finansminister Anders Borg vill flytta över mer biståndspengar för att i högre grad finansiera flyktingmottagandet i Sverige. Han motiverade det med två faktorer. Dels att flyktingströmmen till Sverige ökar och därmed minskar motsvarande tryck i fattiga länder. På det viset skulle det gå att motivera ökade biståndsanslag till det området. Dels sade han att tillväxten i många länder i Afrika är så hög att det kan motivera mindre bistånd.
Det är, noga besett, två helt olika argument. Det enda bygger på att svenskt bistånd behövs, men kan portioneras ut på lite olika sätt. Det andra är ett större ifrågasättande av om bistånd behövs i en värld där fattigdomskartan inte är lika given som tidigare. Kanske mer i linje med moderaternas tidigare så ofta uttryckta ambition att lämna det så kallade enprocentsmålet i biståndet. En politisk linje som ingen egentligen lyft sedan valet 2006.
Jag är lite förvånad över att hans utspel inte mötts av starkare reaktioner. Det brukar vara kontroversiellt att använda biståndspengar till annat än bistånd. Det brukar vara ännu mera kontroversiellt att på det där viset ifrågasätta behovet av bistånd. Svenska Dagbladet hade en intressant artikel i ämnet, där partierna ger sina synpunkter, och det är väl egentligen bara miljöpartiet som riktar hård kritik mot Borgs hållning.  Dagens Arena skrev en artikel i dag för att samla in lite ståndpunkter från det civila samhället.  Annars har det inte kommit så många reaktioner. Men de kanske kommer. Inte minst borde väl biståndsministern i sinom tid ge sin syn på finansministerns utspel.

Det håller inte Segerfeldt

Timbrodebattören Fredrik Segerfelt har nu svarat på mitt blogginlägg om hans "rapport" om tidningen OmVärlden. Han skriver att han håller fast vid sin tes, att tidningen är vänstervriden och att vi aldrig skriver om företagen som drivkraft för utveckling. Läs hans inlägg här: http://metrobloggen.se/segerfeldt/svar-till-bengtsson/

Jag vill verkligen inte hävda att OmVärlden är en perfekt tidning, även om vi får massor av positiv respons från våra läsare. Jag tror att vi, liksom alla massmedier, ofta har ett allt för negativt ingångsvärde. Det är enklare att följa medielogiken och skriva om det som går snett, än att spegla en långsam, positiv utvecklingstrend.

Problemet är att Segerfeldt, i sin iver att framhäva ett nyliberalt perspektiv, trampar helt fel i sin kritik.

Jag räknade i mitt svar upp en rad krönikörer som bidragit med perspektiv som Segerfeldt hävdar inte alls förekommer i tidningen. 

Ja, det är sant att Jeffrey Sachs förekommit ganska ofta. När jag tog över tidningen för några år sedan hade redaktionen som gjorde tidningen före mig ett avtal med Project Syndicate om att publicera just Sachs artiklar. 

Jag tyckte att det blev för ensidigt och har därför regelbundet bytt ut hans texter mot andras. Därav den långa listan av skribenter som bara är med i enstaka nummer. Skribenter som alltså i flera fall har just de perspektiv Segerfeldt efterlyser. 

Men det ser inte Segerfeldt. För det skulle göra hans argument värdelösa. 

Jag skrev i mitt svar också om en uppsjö artiklar som speglar företagens roll. De avfärdar han med att de skulle handla om företagen som sociala aktörer. Segerfeldt borde kanske fråga Percy Barnevik om han ser någon stor skillnad mellan att tjäna pengar och ta socialt ansvar. Kanske finns det en avgrund mellan dessa roller i ett företag – men den ståndpunkten får i så fall stå för idédebattören Segerfeldt. En rad artiklar i OmVärlden har handlat om företagande i utvecklingsländerna. Så enkelt är det.

Segerfeldt skriver i sin rapport att jag aldrig bett honom medverka i tidningen. 

Jag har, som sagt, bett honom göra just det. Skriv en artikel! utropade jag på hans Facebooksida för en tid sedan.

Frågan kom efter att rapporten var färdig, hävdar Segerfeldt. 

Nåja, den ställdes trots allt flera veckor före rapporten kom ut, långt innan jag visste att den var på gång, och Segerfeldt hade gott om tid att rätta till sakfelet i sin text. 

Men han valde att inte göra det. 

Han har också förtigit sin medverkan i en antologi vi gett ut samt att han framträtt på två seminarier i vår regi. Faktum är att han är en av de mest frekvent förekommande talarna på våra seminarier. De flesta har bara varit med en gång. 

Och visst, låt vara att den nyliberale debattören Johan Norberg bara skrivit en artikel i tidningen, men eftersom Segerfeldt hävdar att en svensk mitten- eller högerkrönikör aldrig skrivit, så är det ännu ett av rapportens många sakfel. Flera internationella mitten- eller högerskribenter är ju också publicerade. 

Problemet är i grunden Segerfeldts perspektiv. Han anser att bistånd inte fungerar. Det är en fullt legitim uppfattning som jag gärna delger OmVärldens läsare. 

Men är det verkligen rimligt att dra slutsatsen att alla som inte delar den uppfattningen om biståndet är socialister?

Jag skulle också vilja ifrågasätta en av Segerfeldts metoder. I sin ”rapport” har han försökt göra en kartläggning av min och mina medarbetares eventuella politiska bakgrund. Jag har ju en sådan. Jag var aktiv inom arbetarrörelsen för ungefär 20 år sedan. Det är okej att det skrivs ut. Men mina medarbetare? Ska en layoutare, en bildredaktör eller en frilansjournalist verkligen bli föremål för en kartläggning av deras privata politiska uppfattningar?

Jag har aldrig frågat dem om den saken. Det är en icke-fråga för mig eftersom vi gör en journalistisk produkt.

Hade jag själv gjort en sådan kartläggning hade jag känt mig lite som Joseph McCarthy.

Angående Timbros rapport

Timbros nyliberale debattör Fredrik Segerfeldt har i dag publicerat en rapport om Tidningen OmVärlden. Han driver tesen att tidningen är vänstervriden och inte speglar till exempel näringslivets roll för utvecklingen. Jag menar bestämt att detta inte stämmer och har skrivit ett svar till Fredrik:

”Tack Fredrik Segerfeldt. Tack för att du uppfattar tidningen OmVärlden som så betydelsefull att du ägnar den en hel liten rapport. Jag måste dock invända mot några saker du skriver.

Först om tidningens roll. Vårt uppdrag är att göra en oberoende tidning med mig som chefredaktör. Vi ska spegla utvecklingsfrågorna och globaliseringen. Min absoluta ambition är att detta måste göras med en bredd i valet av ämnen och skribenter. Men en tidning som OmVärlden måste också göras med en journalistisk ambition, inte en ideologisk. Det är en tydlig skillnad i uppdraget. En think tank som Timbro har ett ideologiskt uppdrag, och eftersom din ingång till de här frågorna är ideologisk förstår jag att det kan skära sig när du läser OmVärlden. 

Du skriver att vi bortser från det faktum att världen under de senaste decennierna blivit en bättre plats.

Jag känner inte igen mig i den bilden. Jag är själv mycket fascinerad av den enorma utvecklingen i länder som Indien, Kina eller Brasilien. Under min tid som chefredaktör har vi därför haft stora reportage om den växande medelklassen i världens nya medelinkomstländer (med rubriken: Det går bra nu!), ekonomiartiklar om Afrikas växande börser, texter om den digitala teknikens framsteg i utvecklingsländerna, landvinningar inom malariaforskningen, kinesiska kvinnors framgångar i näringslivets Kina, en stor intervju med Percy Barnevik, en annan med bankmannen Muhammad Yunus och ett reportage om Kinneviks stöd till sociala entreprenörer i Västafrika.

För att nämna några av alla texter om detta grundläggande utvecklingsämne.

Vi har även publicerat artiklar som är kritiska till privatiseringar, landgrabbing och ökade sociala skillnader i världen. Men du menar väl inte att den sortens texter ska portförbjudas från en tidning som OmVärlden?

Du skriver om våra krönikörer, och menar att de är tungt vänstervridna. Jag är inte säker på att de själva skulle definiera sig så. Men du utelämnar också viktig information. Jag har just redigerat en kolumn av Bill Gates till nästa nummer av tidningen. Knappast någon vänsterman. För en tid sedan publicerade jag nyliberale Johan Norberg. Du skriver att jag aldrig publicerat en svensk krönikör med mitten- eller högerperspektiv. Jag föreslår därför att du ändrar det sakfelet i din rapport.

En av våra regelbundet återkommande skribenter är författarinnan Petina Gappah. Jag måste erkänna att jag inte har en aning om hennes ideologiska preferenser men hon skriver väldigt bra, kritiska texter om Mugabes regim i Zimbabwe. Är det vänster?

Bland de andra krönikörer du väljer att inte nämna återfinns Anne-Marie Slaughter, tidigare högt uppsatt chef på USA:s utrikesdepartement, Jose Graciano Da Silva, generaldirektör för FN-organet FAO och Aryeh Neier, ordförande för George Soros organisation Open Society Institute.

Vänster?

Frågan är kanske snarare varför du nästan helt väljer att bortse från dessa skribenter? Är det för att de inte stärker din tes?

Vi har även publicerat flera kritiska granskningar av Swedfunds verksamhet, UD:s hantering av biståndspengar, Sidas stöd till kvinnorganisationer som vill legalisera prostitution, demokratiorganisationen IDEA och en rad andra aktörer inom biståndet.

Är det vänster att göra sådan granskande journalistik?

Du skriver också att tidningen aldrig bett dig skriva. Det stämmer inte. Så sent som för några veckor sedan uppmanade jag dig via din Facebooksida att skriva ett inlägg. Ditt enda svar var: ”Hmm…”.

Du är en betydelsefull röst i biståndsdebatten. Det var bland annat därför vi bad dig medverka i ett av våra seminarier i Almedalen i somras. Det var också därför vi bad dig skriva en artikel till vår antologi Bistånd är politik, vilket du också gjorde.

Men jag har tyvärr aldrig fått ett enda artikelförslag av dig till tidningen. Inte ett enda under de snart tre år jag varit chefredaktör. 

Jag skulle bedöma att 70 procent av alla frilanstexter vi tar in är baserade på förslag vi fått till oss. Det är med andra ord ingen konspiration. Det är ett vanligt redaktionellt arbete där en oberoende redaktions egna idéer bryts mot de inspel vi får utifrån.

Så om du är missnöjd med tidningen: ge gärna sådana inspel.

Du har en poäng när det gäller debattsidorna. Det är väldigt lätt att få in debattartiklar från organisationer i biståndsbranschen. Det är svårare att spontant få respons från näringslivet eller debattörer som du.

Det var därför jag bad dig skriva för en tid sedan. Jag väntar fortfarande på ett svar som är något mer utförligt än ett hmm, och något mer vältänkt än din rapport om tidningen OmVärlden.

Jesper Bengtsson

Nya svenska vapen i krigets Burma

För några år sedan träffade jag en grupp gerillakrigare från karenfolket på gränsen mellan Burma och Thailand. När de förstod att jag var från Sverige frågade en av dem: "Vad heter kungen i Sverige?"
"Carl Gustav", svarade jag.
"Ahh", sade han och skrattade högt. "Du menar som granatgeväret?"
Karengerillan hade flera gånger mött det svenska vapnet i strider med Burmas regeringsarmé. De exporterades dit i början av 1980-talet, efter ett beslut av Olof Palme, och användes under några år i striderna mot de etniska minoriteternas gerillor.
Nu visar det sig att nya svenska granatgevär av märket Carl Gustav har hamnat i inbördeskrigets Burma. Journalisten och burmaexperten Bertil Lintner skriver om detta i dagens SvD. Vapnen har upptäckts av soldater från kachinfolkets gerilla KIA, som sedan ett par år är i öppet krig med regeringstrupperna.
Kachinerna, som lever i landets nordligaste delstat, har flera kopplingar till Sverige. 1890 anände Ola Hansson till området. Ola kom från Åhus, hade mellanlandat några år i USA och reste nu till Kachinstaten som missionär. Under sina 37 år i landet skapade han bland annat kachinernas skriftspråk, översatte bibeln till kachin och missionerade bland de nordliga folkslagen. I dag är nästan alla kachiner kristna, och i nästan varje kyrka och församlinghem hänger porträtt av Ola Hansson. När jag reste i området för sju år sedan träffade jag flera åldrade pastorer som berättade att innan de gick bort skulle de mer än något annat vilja besöka Åhus.
Nu får kachinerna alltså något helt annat att associera Sverige med. Granatgevär. Som används emot dem av den regeringsarmé de legat i konfikt med i över 50 år. Efter ännu en vapenskandal där svenska vapen, som enligt reglerna absolut inte får säljas till arméer som är i krig, hamnat på drift i världen.

Assads försvarare

Alltså, seriöst, jag trodde inte att det fanns så många kvar som försvarade regimen Assad i Syrien. Men trots månader av mord och övergrepp finns det ändå grupper som anser att kampen mot USA och Nato är viktigare än det syriska folkets mänskliga rättigheter. Anders Romelsjö är en sådan person, organiserad i Syriensolidaritet. På bloggen jinge.se kan man följa hans försök att skriva av allt ansvar från Assad och lägga det på USA. Ungefär som samma grupper gjorde under Kosovokriget, då inget av de övergrepp som begicks var Milsevic-regimens och all skuld tillskrevs Nato-alliansen. Och på samma sätt som tidigare är det förstås "den stora konspirationen", kampen mot Ryssland eller Kina eller något diffust, typ "handelsvägarna", som sägs vara den VERKLIGA orsaken till kriget. Att Assads styre varit extremt brutalt under många år glöms liksom bort i sammanhanget.
Desto tristare att just denne Romelsjö, tillsammans med konspirationsteoretiker från FIB-kulturfront, fått utrymme på helgens Socialistiskt Forum (www.abfstockholm.se/socialistisktforum) i ABF-huset. Okej, jag inser att det är viktigt att alla röster får komma till tals, att det i massmedierna ofta varit en förenklad bild av konflikten i Syrien, att USA säkert har en agenda som inte bara handlar om MR och allt det där. Men exakt vari ligger det socialistiska i att försvara en extremt brutal diktator som Assad?