Ryssland fortsätter hota pressfriheten

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

Kungen lever - leve Kungen!

Jag har just skrivit ett inlägg på Världens Blogg om Thailand. 

Dole backar för yttrandefriheten

I morse kom beskedet att det multinationella företaget Dole tar tillbaka sin anmälan mot den svenske filmaren Fredrik Gertten. 

Hans film Banans! handlar om hur bananarbetare från Nicaragua för första gången fick till stånd en rättegång i en amerikansk domstol. De hävdade att de blivit sterila för att Dole använt bekämpningsmedlet DBCP på sina bananplantager. 

Dole menar att Gertten förtalat företaget, och krävde i sin stämning att filmen skulle stoppas och att Gertten för all framtid skulle vara förbjuden att uttala sig om Dole.

Livstids munkavle.

Men på senare tid har allt fler utnyttjat sin yttrandefrihet till att kritisera Dole. Beslutet att dra tillbaka stämningen kom samma dag som Gertten skulle träffa företrädare för ICA och regeringen. Bananföretaget var uppenbarligen rädda att de svenska konsumeterna skulle reagera. Money Talks

Suu Kyi kvar i husarrest

Hon tilläts överklaga domen på 18 månaders husarrest, men domstolen behandlade aldrig hennes ansökan. Burmas demokratiledare Aung San Suu Kyi blir därmed kvar i sitt hem på University Avenue över det val juntan utlyst nästa år.
Generalerna sitter säkert, som man skulle sagt i Idol.
Samtidigt har det kommit tecken på att både omvärlden och Suu Kyi ändrat strategi. USA talar om att öppna en dialog med juntan, utan att vidhäfta några löften om hävda sanktioner, vilket är bra.
Suu Kyi har skrivit ett brev till juntaledaren Than Shwe där hon öppnar för ett samtal om hur sanktionerna ska kunna hävas.
Problemet är bara att demokratirörelsen länge krävt just detta - en dialog med juntan. Men Than Shwe och hans kompisar har inte lyssnat. De sitter redan på den totala makten i landet, och så länge den inte hotas på något avgörande sätt anser de uppenbarligen att de kan strunta i oppositionen.
Burma håller minst 14 journalister och bloggare fängslade, flera av dem greps efter de stora demonstrationerna på hösten 2007. Bloggaren Zarganar dömdes till elva års fängelse.

Missa inte Burma VJ

Igår visades filmen Burma VJ på SVT. Jag hade inte sett den förut, vilket var en miss, för det var nog en av de bästa dokumentärer som gjorts över huvud taget. Och det säger jag inte bara för att jag är en burmaskalle.
En grupp journalister beväpnade med små videokameror dokumenterade upproret i Burma 2007. De bar sina kameror gömda i väskor eller under skjortorna. Bilderna är skakiga och oklara, men så gripande att det inte går att sluta titta. Allt samordnas av en journalist i Thailand, som sedan skickar materialet vidare till Democratic Voice of Burma i Oslo.
Under en stor del av upproret för två år sedan var dessa journalister de enda källorna till information från Burma. Och när upproret slagits ned spårades flera av dem upp av säkerhetstjänsten och dömdes till långa fängelsestraff.
Filmen går att se på SVT Play.

Kina drar åt snaran

Igår kväll arrangerade Reportrar utan gränser ett seminarium om Kina och mänskliga rättigheter. Det blev ett mycket intressant samtal och utvecklingen i landet efter OS. Ett samtal som bidrog till en mer komplex bild av världens mest folktäta nation.
Professor Tom Hart talade om kommunistpartiets propagandakontroll och ifrågasatte de ekonomiska prognoserna för landet. Johan Lagerqvist vid Utrikespolitiska institutet gjorde en intressant analys av yttrandefrihetens ställning i relation till andra mål för samhället och Sverker Lindström beskrev OS som en gigantisk propagandavinst för statsledningen.
Samma dag kom rapporter om hur myndigheterna stänger ned stora delar av internet inför årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. YouTube censurerar, liksom Twitter och andra sociala medier. Alla sökningar på massakern har sedan åratal varit blockerade. I en kommentar till utvecklingen konstaterar Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris att censuren varit så effektiv att många unga i Kina idag inte ens vet att massakern inträffat.
Läs mer om blockeringen av internetsidor i till exempel NY Times artikel.

Dimridåer från Eritrea

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. 

Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna. 

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet. 

Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.

Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet?  Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED. 

Det är verkligen trams. 

NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika. 

Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här. 

EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen. 

NED är underställt kongressen i USA och föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice of Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.