Thursday, August 28, 2014

Tveksam historieskrivning

Högerdebattören Fredrik Segerfeldt skriver på sin blogg om vänstervågen på 60- och 70-talen. Han menar att vänstervågen den gången ledde till höjda skatter, ifrågasättande av marknadsekonomin och vurm för diktaturer i Syd.

"Sverige var 1970 ett av världens rikaste länder, med den fjärde högsta levnadsstandarden i världen. När stormen lagt sig, i mitten av 1990-talet, var vi på plats 14. Socialismen förvandlade Sverige från Schweiz till Italien."

Det är en fascinerande historieskrivning. Jag har själv ofta förundrats över hur vänstern till vänster om socialdemokratin gör allt för att väva in 60- och 70-talen i ett nostalgiskt skimmer, som väl mest leder till att gårdagens vänster framstår som så mycket bättre än dagens.
Men hur var det egentligen med den där vänstervågen?
Hur många partier till vänster om socialdemokratin kom in i riksdagen? Inget enda, mer än det Vpk som redan fanns där. Och hur såg det ut i kommunerna? Knappast någon flodvåg av vänsterpartier. Om det var något som utmärkte den där perioden rent parlamentariskt var det uppkomsten av en massa lokala missnöjespartier (Kommunal rättvisa, Planskilda korsningspartier och Fram för kommunen är några exempel).
Hur gick det med regeringsmakten? Tja, socialdemokraterna vann visserligen valen på 60-talet, men 1973 blev det jämnt skägg i riksdagen och valen 1976 och 1979 vanns av borgerliga regeringar.
Så vilka segrar vann egentligen den där omtalade vänstern?
Segerfeldt köper helt vänsterns egen beskrivning av de där åren, och beskriver hur perioden från 1970 och ett halvt sekel framåt skulle vara en förlorad tid. Lustigt, för det är exakt samma period som mer progressiva krafter brukar beskriva som högerns årtionden. Med Reagan och Thatcher, avregleringar och marknadsliberaliseringar. Det var ju på 80-talet som de första stegen mot avreglering togs.
Så om det var något som förvandlade Sverige från Schweiz till Italien var det kanske just den politiken.


Thursday, April 24, 2014

Det är alltid viktigt att förstå - även en näthatare

Det har brutit ut en våldsam debatt kring Jonas Thentes debattinlägg om näthatet.
Thente menar att den sortens hat, mordhoten, de verbala kränkningarna och de felstavade klagobreven,  i första hand kommer från utanförskapet. Det är "männen och kvinnorna med små påhugg, diversearbetarna, trisslottdrömmarna, långtids- och förtidspensionärerna, de arbetsmarknadspolitiskt åtgärdade med sina olönsamma företag, de lägsta tjänstemännen", som känner sig bortglömda i det nya samhället. 
Och med internet har de fått en röst. Kan man inte bli älskad av samhället i den reala världen kan man bli hatad i det virtuella.
Flera av dem som utsatts för näthat har reagerat hårt mot hans beskrivning. Bland andra Åsa Linderborg och Maria Sveland skriver, helt korrekt förstås, att näthatarna långt ifrån alltid kommer från den samhällsklass Thente beskriver. I själva verket är det en smula fördomsfullt att anta detta. Det hat som Linderborg och Sveland mött kommer förstås inte alltid från personer ur arbetarklassen eller de som lever i utanförskap. 
På det viset delar jag deras kritik mot Thente. Men ändå sympatiserar jag med om hans övergripande ambition att förstå och därmed förklara en del av näthatet. Varför skulle det vara så problematiskt att tänka sig att i alla fall en del av näthatet bottnar i en känsla av vanmakt?
Normalt brukar vänstern i svensk och internationell politik hävda att brottslighet och mänskliga felsteg har en bakgrund som bottnar i sociala och ekonomiska villkor. Det behöver inte alltid vara en förklaring som handlar om fattigdom och utanförskap. Terroristerna som flög in i World Trade Center 2001 kom i huvudsak från en välutbildad medelklass i Mellanöstern. Deras handlingar var djupt, djupt omoraliska och fel. Men det var inte orimligt att analysera terrordåden mot bakgrund av de senaste 20-30 årens utveckling i Mellanöstern. På det viset går det ju att förstå varför en grupp unga män är beredda att offra sina egna liv för att ta tusentals andras. 
I de fallen är det normalt den politiska högern som säger att det inte behövs någon förståelse. Det räcker med fördömanden, och några dussin drönarplan som kan göra slut på eländet.
Det har länge varit ett genomgående tema i den ideologiska konflikten mellan vänster och höger. Vänstern söker samhälleliga förklaringar till individuella handlingar, vilket inte på något sätt ursäktar den som gör fel. Det är också en viktig faktor. Näthat ska fördömas. Hårt. Och bestraffas i en rättsprocess om det går att spåra källan till mordhot och liknande. 
För den som anser att parallellen till terrorismen är långsökt finns det gott om mer vardagliga exempel. I min egen närhet har näthatet slagit till extra hårt de senaste dagarna. Ett av mina barn har utsatts för mordhot och grova kränkningar i ett socialt medium. Det har drabbat både henne och flera av hennes tjejkompisar. Jag har varit rasande, och känt en enorm vanmakt inför anonymiteten på nätet.
Allt, meddelandenas karaktär och det faktum att en viss grupp tjejer är utvalda, talar för att det är en person i deras närhet. Någon som på något sätt fått för sig att den där sortens hot är rätt sätt att göra sin röst hörd i deras grupp. Kanske också för att göra sitt namn (om än i formen av ett anonymt alias) känt på skolan.
Det måste vara rimligt att leta efter en förklaring. Där och i liknande fall. Att förstå någons bevekelsegrunder är inte det samma som att legitimera. 


Tuesday, March 11, 2014

Horner gjorde yttrandefrihet i praktiken


Fyra journalister dödade i tjänsten under 2014. Den siffran kunde man idag på morgonen läsa på Reportrar utan gränsers hemsida. 
Några minuter senare var de fem. 
Den svenske journalisten Nils Horners död kom som en chock. Han kändes nästan evig, och var ständigt närvarande. Så fort något hände i Asien var han på plats, ofta med en hastighet som måste ha förvånat även hans chefer i radiohuset i Stockholm. När Benazir Bhutto mördades i Pakistan var han på plats. När protesterna bröt ut i Burma hade han med den hårt arbetande journalistens fingertoppskänsla redan skaffat visum, och var en av de första på plats för att rapportera. 
Jag träffade honom några gånger under de där åren då Burma var på väg in i sin demokratiprocess, och jag tror inte att jag någonsin träffat en journalist som varit så fokuserad och målinriktad. Men som många andra journalister som berättar från världens konfliktområden utsattes han också för stora risker. 
Det är i skrivande stund oklart vad som ligger bakom mordet på honom, men tillvägagångssättet, två mördare, ett skott, antyder att han var måltavlan.
Det är en fruktansvärd nyhet, och mina tankar går till hans närmaste kollegor och anhöriga. 
Antalet hot mot journalister har ökat på senare år. På flera sätt har det ökat dramatiskt. Det visar statistik från både Amnesty, Reportrar utan gränser och Committe to protect journalism.
Att fem journalister dödats i jobbet under 2014 är allvarligt nog. Dessutom sitter 169 journalister i fängelse, liksom 166 nätskribenter och bloggare. 
En förklaring till de ökade hoten är att allt fler av de parter som finns med i världens konflikter – reguljära arméer, miliser, maffia, gerillagrupper – betraktar journalisterna som en aktör i konflikten, inte som den opartiska skildrare av verkligheten som vi journalister själva valt att definiera oss som.
Därmed blir journalisten ett mål. ”A target”, som man skulle säga på engelska. 
I Syrien är det väldigt tydligt. Den syriska armén har konsekvent siktat mot journalister som försöker skildra vad som händer ute på slagfältet. Det mest kända exemplet är när den amerikanska journalisten Marie Colvin för två år sedan dödades tillsammans med flera kollegor i staden Homs. Den syriska armén visste att journalisterna, och stadens enda internetlänk, fanns i huset det valde att bomba.
En annan förklaring är att respekten för journalistikens roll har minskat totalt sett, även långt bortom de stora konfliktområdena.
Enligt Journalistförbundet har även antalet hot mot journalister i Sverige ökat på senare år. Var fjärde journalist som besvarat Journalistförbundets undersökning om hot mot journalister uppger att de i någon grad låtit bli att skriva om ämnen som en följd av att de blivit utsatta för påtryckningar, trakasserier eller hot. Norska Journalistförbundet rapporterar om liknande siffror från vårt grannland. En viktig förklaring är de ökade hoten från högerextrema grupper. 
Detta är djupt allvarligt. Journalisternas möjligheter att bevaka och berätta är en av grundbultarna i demokratin. Det finns inget exempel på en stabil, långsiktig demokratisk utveckling utan att det samtidigt funnits en fri press, och oberoende, granskande journalister. 
Men statistik och politiska krav känns futtigt en sådan här dag. När en av landets vassaste journalister har dödats under ett jobb i Afghanistan. När en av våra mest engagerade och personliga journaliströster har tystnat. 

Monday, January 13, 2014

Biståndsministern förstår inte

Det är inte censur att inte finansiera ett antal organisationers opinioinsbildande arbete. Så svarar biståndsminister Hillevi Engström på min artikel i gårdagens SvD. Läs hennes svar här.
Tyvärr verkar ministern inte förstå vad jag menar.
Eller också missförstår hon mig avsiktligt.
Man kan kalla systemet vad man vill (jag skriver i min artikel att systemet "påminner" om censur eftersom det kräver att någon granskar informationsmaterial från det civila samhället och drar in pengarna om det förekommer kontroversiella åsikter i dem). Det avgörande är att det är ett system som är principiellt tveksamt och som som dessutom är kontraproduktivt.
Det har under många år pågått en debatt om hur ett effektivt bistånd egentligen ser ut? Vad ger bäst resultat? Hur påverkar andra faktorer, som frihandel eller tullmurar, utvecklingen i fattiga länder? Ska biståndet styras mer från givarländerna? Är det jordbruk, infrastruktur eller stöd till institutionsbyggande som ger det bästa resultatet? I detta finns inga givna svar. Inga fakta som i ett slag kan tala om vad som är sant och riktigt. Men det finns en hel massa åsikter, fakta och argument som behöver brytas mot varandra för att det ska bli bättre.
En sådan debatt måste idag skötas vid sidan av de pengar som idag avsätts för information om biståndet. Det gör förstås inte att debatten tystnar, men jag förstår inte varför det ska vara förbjudet att uttrycka åsikter bara för att man söker stöd för ett informationsprojekt från Sida.
Dessutom är det inte riktigt sant att organisationerna inte får bedriva opinionsbildning för de där pengarna. Det är nämligen tillåtet att använda pengarna för opinionsbildning i frågor där det råder konsensus i riksdagen.
Det är med andra ord inte tillåtet att kalla Israels ockupation av Palestina för ett apartheidliknande system, för det tycket Folkpartiet inte om. Det är inte heller tillåtet att hävda att biståndet är meningslöst, för det tycker de flesta partier inte att det är.
Men är det till exempel tillåtet att kräva ökat bistånd till världens kvinnor, som Kooperation utan gränser, numera We Effect gjorde förra året? Råder det konsensus om den ståndpunkten i riksdagen?
jag är inte säker på det. Men med dagens regler måste den som tar emot ansökningarna om stöd via informationsanslaget göra just den bedömningen.
Den som fattar beslutet måste – på fullt allvar – avgöra vad som är politiskt kontroversiellt och vad som inte är det. Väga och mäta och försöka avgöra objektivt vad som är att betrakta som politiskt balanserat.
I alla fall om reglerna ska följas.
Det är ett mycket märkligt system. Och ovanligt i internationella sammanhang. En rapport från Concord  visade nyligen att Sverige är unikt som skruvat åt möjligheten att starta debatter och öppet diskutera biståndet även inom ramen för offentligt finansierade projekt. Andra länder har gått i motsatt riktning.


Sunday, January 12, 2014

En förskräckande tanke

Idag publicerar SvD en artikel av mig där jag kritiserar reglerna i det så kallade informationsanslaget i biståndet. Läs den gärna här. Det är egentligen en debatt som pågått i ett par år, men regeringen och allianspartierna har duckat för den ända sedan de nya begränsande reglerna infördes. Jag tror att skälet till detta var att det var den förra biståndsministern och hennes stab (vars kontrollbehov var väl känt för alla med minsta inblick i biståndspolitiken) hade lagt så mycket politisk prestige i den här frågan. Carlsson var flera gånger ute i debatten och försvarade beslutet att åsikter inte ska få förekomma i material som bekostats av medel från informationsanslaget.
En annan fråga som inte blivit riktigt utredd är hur Sida har hanterat de nya reglerna i praktiken. Har de en person på informationsenheten som sitter med rödpenna och granskar anslagen med utgångspunkt ifrån att projekten inte får innehålla vissa politiska åsikter?
Jag antar att det måste gå till så.
Alternativet är att självcensuren bland organisationerna blivit så stark att det inte behövs. Och det är nästan en ännu mera förskräckande tanke.

Friday, November 29, 2013

När journalisterna uppfattas som parter

Enligt uppgifter från det kaotiska Syrien, där alla uppgifter i och för sig ska tas med en nypa salt, har de båda svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammaström av sina kidnappare anklagats för att vara spioner. Alltså inte journalister, utan informatörer åt någon av de många parter som nu är inblandade i kriget i Syrien.
Det är tyvärr väldigt symptomatiskt för den svåra situation många journalister i dag arbetar under: De uppfattas allt oftare som parter i en konflikt istället för oberoende skildrare av densamma.
Enligt organisationer som Reportrar utan gränser och CPJ är det en av de viktigaste förklaringarna till att våldet mot journalister har ökat under de senaste 10-15 åren. De stridande parterna respekterar inte den journalistiska integriteten.
Det är ungefär lika allvarligt som att de systematiskt skulle skjuta på bilar med röda kors på.
Hur har det blivit så här? Och varför har den respekten minskat?
Det enkla svaret är nog tyvärr att information, och kontrollen av information, har blivit viktigare för utgången av ett krigsförlopp. Alla parter i en konflikt är beroende av vilken bild det internationella samfundet får. Vems övergrepp som rapporteras, och hur de rapporteras.
Och i det läget blir oberoende journalister ett hot. Själva deras uppdrag, att vara opartiska, gör dem paradoxalt nog till en part.
Det är en förfärlig utveckling. Och nu har den drabbat två svenska journalister. I skrivande stund vet vi inte var de befinner sig eller vad deras kidnappare möjligen kräver för att släppa dem fria. Vi är  många som håller tummarna för en snabb lösning.

Tuesday, November 19, 2013

Aktivisterna är Burmas hopp


Det blev en intressant andra dag i Rangoon. Vi, det vill säga jag själv, Volonturs Ania och de 12 fantastiska medresenärerna, träffade Myint Kyaw, som är journalist och medlem i det nya Press Council, som bildades när pressfriheten började öka i Burma. Han berättade om pressens ökade rörelsefrihet. På bara ett halvår har det startats tretton-fjorton privatägda dagstidningar. En del av dem drivs av så kallade chronies, personer med nära band till de gamla makthavarna som nu gjort sig förmögenheter genom korruption och halvskumma affärer i det nya Burma. Lite som oligarkerna i Ryssland på 90-talet.
Men flera tidningar, och massor av journalister, drivs av samma lust att granska, avslöja, berätta och rapportera som sina kollegor i andra delar av världen. Det är egentligen en ganska märklig sak. Efter mer än 50 år av förtryck har de ändå en bild av vad obereonde journalistik är för något. Jag tror, och Myint Kyaw delade den uppfattningen, att det delvis beror på de exilmedier som under de senaste 20 åren rapporterat om Burma. Som Democratic Voice of Burma, Mizzima och Irrawaddy. De är numera verksamma inne i landet och tar med sig kunskaper om moderna massmedier som kommer behövas i Burma framöver.  Dessa radiostationer, tidningar och nätbaserade nyhetskanaler hade inte varit möjliga utan stöd från länder som Sverige, England eller Danmark.  De har fått bistånd. Huruvida detta bistånd kunnat leva upp till den så kallade ”resultatagendan” vet jag inte, men helt klart har det fyllt sin funktion.
Myint Kyaw berättade att han stannat kvar i Burma under alla år. Han arbetade för en tidning inne i landet, men levererade också rapporter till exilmedierna. Det var så arbetet gick till. Exilmedierna hade nätverk av under-cover-reportrar inne i landet. Det är också en förklaring till att de nu så snabbt har etablerat en helt ny mediestruktur.
Fast radio och tv är fortfarande i regimens händer, betonade Myint Kyaw. Och det är förstås en av de viktigaste kanalerna för den som vill kontrollera informationsflödet. Burma är ett fattigt land, och de allra flesta har inte råd med tidningar, kanske inte ens kan läsa. För dem är radio och tv de enda massmedier som är tillgängliga för dem.

Efter mötet med journalisterna åkte vi till Bo Bo Lwin, en gammal bekant till mig. Jag träffade honom första gången för fem år sedan. Då hade han just startat en buddhistisk ungdomsorganisation. Hans tanke var att göra en organisation som liknade YMCA eller någon av de andra kristna ungdomsorganisationer han mött genom åren. De är också mycket aktiva i Burma, bland de kristna etniska minoriteterna. Men Bo Bo hittade ingen motsvarighet bland buddhisterna.
Problemet var att han startade sin organisation kort efter det stora munkupproret 2007, och när vi sågs första gången vågade han knappt träffa mig, än mindre ta mig till organisationens kontor. Vi sågs i trädgården till mitt gästhus.
Sedan dess har trycket lättat påtagligt och jag kunde ta hela gruppen, vi är tretton personer på den här resan, till kontoret i en stadsdel i norra Rangoon. Eller kontor och kontor förresten, det hela har mer karaktären av ungdomsgård. Överallt massor av ungdomar. De arbetar främst med demokratiutvecklingsfrågor och ekologiska frågor. Ungdomar från hela landet kommer till det här huset, genomgår en utbildning och reser sedan hem för att organisera lokala ungdomsgrupper. Omkring 500 personer har gått utbildningen och de har ingen koll på hur många som dessa i sin tur utbildat eller fångat in i sitt nätverk.
– Det har visat sig enklast att engagera människor i ekologiska frågor. Det verkar som om de ser betydelsen av det i sin egen vardag, sade Bo Bo Lwin.
Han berättade också om deras planer på en konferens i december, som ska samla aktivister från ungdomsorganisationer från alla stora religiösa grupper i Burma. Kristna, muslimer och buddhister.
– Efter de senaste årens hårda spänningar är det viktigt att mötas och hitta gemensamma utågngspunkter, sade Bo Bo Lwin.
Han syftade på det våld som brutit ut mot muslimer, både mot folkgruppen Rohingyas och muslimer i centrala Burma. Det finns en fraktion, närmast högerfascistisk, inom buddhismen, som hetsar mot muslimer, och de möter oroväckande stort gensvar i det politiska etablissemanget. Till och med NLD i demokratirörelsen har talat om ”hotet från islam”.
I det läget behövs det aktivister som Bo Bo Lwin.