Wednesday, March 29, 2006

Kina - ett vågspel för facket

Var på ett intressant seminarium nyss på LO:s och TCO:s biståndsnämnd. Det handlade om Kina och fackets möjligheter att påverka utvecklingenn där.
Statistiken kring Kina ger lätt svindel. Det är världens fjärde största ekonomi. Det slukar mest cement, trä och andra råvaror av alla världens länder. Det registreras 1000 nya bilar per dag bara i Hong Kong. Samtidigt är det nya välståndet extremt ojämlikt fördelat. Landsbygden befinner sig ofta på 1800-talsnivå. Migrantarbetare exploateras i storstäderna. Arbetsmiljön dödar tiotusentals varje år.
Ändå är lagarna relativt strikt skrivna. Det finns minimilöner, reglerad arbetstid på 40 timmar i veckan och en del annat. Problemet är att lagarna inte betyder något i ett genomkorrupt system. Alla värden underställs den heliga tillväxten.
Det kinesiska facket, statligt och genomkontrollerat, är en del av systemet. Och just detta fack samarbetar If Metall och andra med. Moraliskt knepigt. Metall anser att det är nödvändigt med samarbete eftersom det är den enda kanalen in. Alternativet är att ACFTU, som facket i Kina heter, isoleras och tappar alla kontakter med demokratiska organisationer. Och, påpekar man, det finns öppningar. Det går att påverka lokala förhållanden och de svenska företagens agerande genom att vara på plats.
Jag inser också att det vore omöjligt med en isoleringens strategi, inte minst för att Kina i praktiken talar med oss ur en styrkeposition. Samtidigt måste de fria fackföreningarna upprätta kontakter med oppositionella. Journalisten Mats Wingborg satt i publiken och påpekade att det i dag finns ett sakta växande civilt samhälle i Kina, med organisationer som kräver att de existerande lagarna faktiskt respekteras. Dessa organisationer motabetas av myndigheterna och måste känna att de har omvärldens stöd. Då kan det vara möjligen vara moraliskt acceptabelt att även samtala med ett korrupt statligt fack.

Monday, March 27, 2006

Ett tungt namn som utrikesminister

Säga vad man vill om Persson, men han har en märklig förkärlek för att befordra gamla trotjänare. Valet av Jan Eliasson faller delvis inom den kategorin. Han är Sverige just nu mest internationellt meriterade politiker. Uppdraget som ordförande för FN:s generalförsamling är bara det senaste i raden av tunga internationella uppdrag. Han är dessutom en stark försvarare av FN-systemet och internationell rätt, vilket är nödvändigt i dagens värld.
Det finns med andrra ord inte så mycket negativt att säga om Eliasson, annat än att det kanske fanns en kandidat som hade varit bättre. Nu blir Carin Jämtin biträdande utrikesminister. En befordran, men bara om det betyder något för hennes inflytande på UD.
Sammantaget två lovande, men lite tråkiga val.
Vad säger resten av bloggvärlden? Jag väntar på era kommentarer!

Även brevbärare måste få ha ett samvete

I dag delar Posten ut reklam från Nationaldemokraterna, en av de mörkaste organisationerna vi har i det här landet. Debatten om det är rätt eller fel av posten rasar även i blogggvärlden, se bland annat Jonas Morians blogg.
Själv anser jag nog att Posten ska dela ut de där pappren. Nationaldemokraterna är smarta nog att inte skriva något som är åtalbart (sånt säger de dock i många andra sammanhang). Det hindrar inte att även brevbärare måste få ha ett samvete. En tidning kan utan problem säga nej till en annons från högerextrema krafter, men vad kan brevbärarna göra? Protestera, och sen ändå trampa iväg på sina gula cyklar med materialet?
Det viktiga är kanske att de får göra sin röst hörd, säga vad de tycker. Göra klart att de inte gillar hanteringen. Och jag kommer aldrig kritisera de som väljer att stanna hemma i protest.

Friday, March 24, 2006

Sveriges svar på Lilo & Stitch?

Det har skrivits spaltkilometer om moderaternas stöld av socialdemokraternas slogan: Alla ska med. Ett rakare och mer fientligt övertagande har inte skådats sedan Per-Albin snodde över Folkhemmet nån gång i tidernas begynnelse.
Vad få uppmärksammat är att hela konceptet mycket väl skulle kunna vara stulet av... Stitch.
Just det, den lille utomjordingen i Disneyfilmen Lilo & Stitch, som kom för några år sedan (och som för övrigt min tvååriga dotters stora favorit).
I slutet av filmen har Lilo, flickan som blivit Stitchs vän på jorden, kidnappats av ett monster från yttre rymden, och Stitch formulerar med stor möda sina första ord i livet: "Ingen lämnas utanför".
Och så inleds rymdjakten.
Alla ska med.
Ingen lämnas utanför.
Vi är alla en stor familj och nu drar vi ut i rymden och rädddar Lilo.
Det är alltså så långt svensk politisk retorik nått år 2006. Till samma nivå som en Disney-sensmoral konstruerad för att attrahera tvååringar.
Dessutom tror jag att både Persson och Reinfeldt får svårt att framställa sig själva som svensk politiks svar på Lilo & Stitch.
På den punkten kan de aldrig matcha miljöpartiets två språkrör. Vem som är vem får ni gissa själva. Kolla på den här Disneylänken.

Thursday, March 23, 2006

Sporten att fälla en politiker

Ett av mina första jobb som journalist var på lokalradion i Skaraborg. Efter ett par veckor fick jag ett tips om att en folkpartipolitiker och egenföretagare i länet kunde varit inblandad i en internationell handelsskandal. När jag berättade om tipset på redaktionen tittade mina kollegor imponerat på mig och sade: "Wow, du kan fälla en politiker!"
Vi ringde alla kontakter vi kunde uppbåda för att hitta något mer, men det fanns inget.
Nada. Tipset var falskt. Inget byte kunde nedläggas.
Minnet flimmrar förbi när jag läser Tommy Möllers debattartikel i DN. Han hävdar att journalistiken allt mer kommit att handla om just detta: att avsätta politiker.
Han har delvis rätt. Finns det något säkrare sätt att bli kandidat till Stora journalistpriset, än att göra ett stort avslöjande som gör att en Sahlin, en Freivalds eller en Rosengren får avgå? Det tycks nästan ha ett egenvärde, vara ett mål i sig självt.
Det betyder inte att Freivalds avgång var omotiverad. Hon, som var så skicklig som justitieminister, hade svårare att klara sig i utrikespolitiken. Frågan om Sverigedemokraternas nättidning hanterades med bisarr klumpighet. Politik handlar om förtroende, och den som förlorar detta grundkapital beskärs på sitt handllingsutrymme.
Ändå borde jouranlisterna lyssna på Möller. Efter varje drev görs en självutvärdering. Kanske gick vi lite för långt den här gången, säger redaktörer och murvlar. Sen gör de samma sak nästa gång drevet blåser igång.

Tuesday, March 21, 2006

Dröj inte för länge med ny minister

Ingen hade väntat sig något annat än att Freivalds skulle avgå. Inte efter gårdagens avslöjande.
Gott så, om än skitjobbiggt för henne som person. Hon var en solid justitieminister, en av dem som suttit längst av alla. Hon uppskattades för sina kunskaper och ingen tjänsteman kunde slå henne på fingrarna. Hon fick ett dåligt eftermäle på grund av en lägenhetsaffär som andra klarat sig undan utan större uppståndelse.
Kanske borde hon inte blivit utrikesminister. Det tycks aldrig riktigt ha fungerat. Nästan alla under henne kunde matcha hennes kunskaper. Och hon var inte stark nog att sätta emot i exempelvis Palestinafrågan, där UD traditionellt drivit en mer progressiv linje än Statsrådsberedningen.
Nu är det bara att instämma i kören av röster: låt Carin Jämtin ta över som utrikesminister! Har någon tidigare minister kommit in i rollen lika snabbt som Jämtin?
Bara det inte dröjer för länge med utnämningen. Som utrikesminister skulle hon bli en ännu större tillgång i valet.