Ett av mina första jobb som journalist var på lokalradion i Skaraborg. Efter ett par veckor fick jag ett tips om att en folkpartipolitiker och egenföretagare i länet kunde varit inblandad i en internationell handelsskandal. När jag berättade om tipset på redaktionen tittade mina kollegor imponerat på mig och sade: "Wow, du kan fälla en politiker!"
Vi ringde alla kontakter vi kunde uppbåda för att hitta något mer, men det fanns inget.
Nada. Tipset var falskt. Inget byte kunde nedläggas.
Minnet flimmrar förbi när jag läser Tommy Möllers debattartikel i DN. Han hävdar att journalistiken allt mer kommit att handla om just detta: att avsätta politiker.
Han har delvis rätt. Finns det något säkrare sätt att bli kandidat till Stora journalistpriset, än att göra ett stort avslöjande som gör att en Sahlin, en Freivalds eller en Rosengren får avgå? Det tycks nästan ha ett egenvärde, vara ett mål i sig självt.
Det betyder inte att Freivalds avgång var omotiverad. Hon, som var så skicklig som justitieminister, hade svårare att klara sig i utrikespolitiken. Frågan om Sverigedemokraternas nättidning hanterades med bisarr klumpighet. Politik handlar om förtroende, och den som förlorar detta grundkapital beskärs på sitt handllingsutrymme.
Ändå borde jouranlisterna lyssna på Möller. Efter varje drev görs en självutvärdering. Kanske gick vi lite för långt den här gången, säger redaktörer och murvlar. Sen gör de samma sak nästa gång drevet blåser igång.
No comments:
Post a Comment