Tuesday, December 11, 2012

Nya svenska vapen i krigets Burma

För några år sedan träffade jag en grupp gerillakrigare från karenfolket på gränsen mellan Burma och Thailand. När de förstod att jag var från Sverige frågade en av dem: "Vad heter kungen i Sverige?"
"Carl Gustav", svarade jag.
"Ahh", sade han och skrattade högt. "Du menar som granatgeväret?"
Karengerillan hade flera gånger mött det svenska vapnet i strider med Burmas regeringsarmé. De exporterades dit i början av 1980-talet, efter ett beslut av Olof Palme, och användes under några år i striderna mot de etniska minoriteternas gerillor.
Nu visar det sig att nya svenska granatgevär av märket Carl Gustav har hamnat i inbördeskrigets Burma. Journalisten och burmaexperten Bertil Lintner skriver om detta i dagens SvD. Vapnen har upptäckts av soldater från kachinfolkets gerilla KIA, som sedan ett par år är i öppet krig med regeringstrupperna.
Kachinerna, som lever i landets nordligaste delstat, har flera kopplingar till Sverige. 1890 anände Ola Hansson till området. Ola kom från Åhus, hade mellanlandat några år i USA och reste nu till Kachinstaten som missionär. Under sina 37 år i landet skapade han bland annat kachinernas skriftspråk, översatte bibeln till kachin och missionerade bland de nordliga folkslagen. I dag är nästan alla kachiner kristna, och i nästan varje kyrka och församlinghem hänger porträtt av Ola Hansson. När jag reste i området för sju år sedan träffade jag flera åldrade pastorer som berättade att innan de gick bort skulle de mer än något annat vilja besöka Åhus.
Nu får kachinerna alltså något helt annat att associera Sverige med. Granatgevär. Som används emot dem av den regeringsarmé de legat i konfikt med i över 50 år. Efter ännu en vapenskandal där svenska vapen, som enligt reglerna absolut inte får säljas till arméer som är i krig, hamnat på drift i världen.

Friday, November 30, 2012

Assads försvarare

Alltså, seriöst, jag trodde inte att det fanns så många kvar som försvarade regimen Assad i Syrien. Men trots månader av mord och övergrepp finns det ändå grupper som anser att kampen mot USA och Nato är viktigare än det syriska folkets mänskliga rättigheter. Anders Romelsjö är en sådan person, organiserad i Syriensolidaritet. På bloggen jinge.se kan man följa hans försök att skriva av allt ansvar från Assad och lägga det på USA. Ungefär som samma grupper gjorde under Kosovokriget, då inget av de övergrepp som begicks var Milsevic-regimens och all skuld tillskrevs Nato-alliansen. Och på samma sätt som tidigare är det förstås "den stora konspirationen", kampen mot Ryssland eller Kina eller något diffust, typ "handelsvägarna", som sägs vara den VERKLIGA orsaken till kriget. Att Assads styre varit extremt brutalt under många år glöms liksom bort i sammanhanget.
Desto tristare att just denne Romelsjö, tillsammans med konspirationsteoretiker från FIB-kulturfront, fått utrymme på helgens Socialistiskt Forum (www.abfstockholm.se/socialistisktforum) i ABF-huset. Okej, jag inser att det är viktigt att alla röster får komma till tals, att det i massmedierna ofta varit en förenklad bild av konflikten i Syrien, att USA säkert har en agenda som inte bara handlar om MR och allt det där. Men exakt vari ligger det socialistiska i att försvara en extremt brutal diktator som Assad?


Wednesday, June 13, 2012

Burmas exilmedier återvänder

I går träffade jag Aya Chan Naing, som leder det omtalade Democratic Voico of Burma, DVB. Det var inte så märkligt; jag har träffat honom flera gånger tidigare både i Sverige, Norge och i Thailand. Det märkliga var att jag den här gången träffade honom tillsammans med Soe Win, som är biträdande informationsminister i Burma. För bara några år sedan, kanske till och med några månader sedan, hade det varit totalt otänkbart med ett sådant möte. DVB var militärdiktaturens fiende nummer två (efter Aung San Suu Kyi) och flera av DVB:s journalister satt i fängelse i Burma.
Men sedan har det hänt saker. Exakt hur långt den så kallade demokratiprocessen gått vet vi inte riktigt. Än så länge har militären makten i landet och valet av Aung San Suu Kyi till landets parlament kommer knappast att ändra på den saken.

Men på medieområdet har öppenheten blivit påtagligt större och i dag kan både DVB och andra exilmedier arbeta relativt fritt inne i landet. Deras material censureras dock fortfarande och den nya medielag som ska presenteras senare i sommar kommer bli viktig för vilken riktning utvecklingen tar framöver. Men Aye Chan Naing är försiktigt positiv. Ungefär som jag själv. Jag tror inte för ett ögonblick att militären är beredd att släppa ifrån sig den verkliga makten, men det kommer definitivt bli svårare för dem att behålla den om utvecklingen fortsätter som nu.
Läs min intervju med Aya Chan Naing och Soe Win här.http://www.sida.se/OmVarlden/Branschnytt/Exilmedier-atervander-till-Burma/

Friday, June 08, 2012

Okej, jag vet att det var ett tag sen nu, men jag tänkte ändå passa på att gnugga in det här en gång till. Hittade just bilden från bokmässan förra året, när vi uppmärksammade Dawit Isaaks 10 år som fängslad i Eritrea. Hertha Müller och Mario Vargas Llosa var där och talade om hans fall, och yttrandefriheten. Dawit är fortfarande fängslad. 

Wednesday, May 16, 2012

Dags att gå vidare

För drygt fyra år sedan fick jag ett samtal jag inte alls hade väntat mig: Det var Eva Elmsäter, som i rollen som valberedare för Reportrar utan gränser ställde frågan om jag ville bli ordförande för organisationen. Jag tackade ja, och har inte ångrat mig en sekund sedan dess. Det har varit ett privilegium att arbeta med pressfrihets- och yttrandefrihetsfrågor i en av Sveriges intressantaste människorättsorganisationer. Men nu är det dags att gå vidare, och jag har ikväll meddelat styrelsen att jag ställer min plats till förfogande. Det ligger ingen dramatik bakom beslutet. Jag har helt enkelt insett att min tid inte räcker till för allt jag håller på med (två halvtidsjobb, OmVärlden och frilans, som båda är minst trekvartstid, tre barn, pendling till Flen, författarskap osv.). Nu är en bra tid att lämna över till nya krafter inom RUG. Det har varit fyra mycket lärorika år. Det började med kampanjen inför OS i Kina, då vi och andra MR-organisationer satte fokus på övergreppen mot pressfrihet och mänskliga rättigheter. Kina är en tydlig symbol för den nya världsordningen, där ökad ekonomisk frihet inte nödvändigtvis går hand i hand med en demokratisk utveckling och där omvärlden mest på ett symboliskt plan verkar bry sig så om att journalister och dissidenter sitter fängslade. Därefter har jag haft anledning att fördjupa mig i en rad olika länder och problemområden. Morden på flera dussin journalister i Filippinerna satte fokus på situationen för pressen där. Vårt biståndsprojekt i Colombia och beslutet att ge Claudia Duque vårt pressfrihetspris 2010 gjorde det nödvändigt att lära mer om utvecklingen i Latinamerika. När Mohammed Omer fick priset hamnade läget i Gaza i centrum för vår uppmärksamhet, och den svåra misshandeln av honom när han sedan återvände till Gaza visade på ett brutalt sätt hans och hans kollegors utsatta läge på ockuperad mark. Allra tydligast kommer jag dock – förstås – att minnas våra kampanjer till stöd för Dawit Isaak och under det senaste året för Johan Persson och Martin Schibbye. Det arbetet, som ännu så länge är sorgligt resultatlöst, har i högsta grad bidragit till att den svenska debatten om pressfrihet varit mer intensiv än kanske någonsin tidigare. Under det senaste året har jag suttit i otaliga samtal och debatter om journalistikens villkor, dess gränser och förändrade roll i en tid då bloggar och sociala medier blivit allt viktigare som förmedlare av nyheter och verklighetsbilder. Jag tror att summan av detta arbete gjort att Reportrar utan gränser i dag är en mer välkänd och förhoppningsvis även viktigare organisation än för fyra år sedan. Det finns också ett annat skäl till att det känns rätt att lämna över ordförandeskapet just nu: det finns just nu många som kan ta över. Reportrar utan gränser är en liten organisation, mindre än de flesta tror när de bedömer föreningen med utgångspunkt från mediegenomslaget. Men vi är starka i den meningen att organisationen har en aktiv, levande styrelse och massor av dedikerade medlemmar. Det har alltid varit mitt mål i organisationer där jag varit aktiv, att vara med och skapa ett engagemang och en aktivitet som gör att ingen enskild person är oumbärlig. Så är det i Reportrar utan gränser i dag. Tack för den här tiden! Det har varit det överlägset roligaste uppdrag jag någonsin haft. Nu är det dags att gå vidare.

Thursday, February 23, 2012

Medvetet av syriska regimen

Det verkar nu som om den syriska regimen medvetet valde att bomba sönder det provisoriska presscentret i Homs. Skälet: att tysta den sista kanalen ut för de som ville att omvärlden skulle få veta vad som händer med civilbefolkningen. Enligt en fransk journalist som lämnat Homs för några dagar sedan var det allmänt känt att byggnaden användes av journaister, och att det var den enda plats i Homs som hade en fungerande länk till internet. Läs mer i Guardian.