Friday, November 29, 2013

När journalisterna uppfattas som parter

Enligt uppgifter från det kaotiska Syrien, där alla uppgifter i och för sig ska tas med en nypa salt, har de båda svenska journalisterna Magnus Falkehed och Niclas Hammaström av sina kidnappare anklagats för att vara spioner. Alltså inte journalister, utan informatörer åt någon av de många parter som nu är inblandade i kriget i Syrien.
Det är tyvärr väldigt symptomatiskt för den svåra situation många journalister i dag arbetar under: De uppfattas allt oftare som parter i en konflikt istället för oberoende skildrare av densamma.
Enligt organisationer som Reportrar utan gränser och CPJ är det en av de viktigaste förklaringarna till att våldet mot journalister har ökat under de senaste 10-15 åren. De stridande parterna respekterar inte den journalistiska integriteten.
Det är ungefär lika allvarligt som att de systematiskt skulle skjuta på bilar med röda kors på.
Hur har det blivit så här? Och varför har den respekten minskat?
Det enkla svaret är nog tyvärr att information, och kontrollen av information, har blivit viktigare för utgången av ett krigsförlopp. Alla parter i en konflikt är beroende av vilken bild det internationella samfundet får. Vems övergrepp som rapporteras, och hur de rapporteras.
Och i det läget blir oberoende journalister ett hot. Själva deras uppdrag, att vara opartiska, gör dem paradoxalt nog till en part.
Det är en förfärlig utveckling. Och nu har den drabbat två svenska journalister. I skrivande stund vet vi inte var de befinner sig eller vad deras kidnappare möjligen kräver för att släppa dem fria. Vi är  många som håller tummarna för en snabb lösning.

Tuesday, November 19, 2013

Aktivisterna är Burmas hopp


Det blev en intressant andra dag i Rangoon. Vi, det vill säga jag själv, Volonturs Ania och de 12 fantastiska medresenärerna, träffade Myint Kyaw, som är journalist och medlem i det nya Press Council, som bildades när pressfriheten började öka i Burma. Han berättade om pressens ökade rörelsefrihet. På bara ett halvår har det startats tretton-fjorton privatägda dagstidningar. En del av dem drivs av så kallade chronies, personer med nära band till de gamla makthavarna som nu gjort sig förmögenheter genom korruption och halvskumma affärer i det nya Burma. Lite som oligarkerna i Ryssland på 90-talet.
Men flera tidningar, och massor av journalister, drivs av samma lust att granska, avslöja, berätta och rapportera som sina kollegor i andra delar av världen. Det är egentligen en ganska märklig sak. Efter mer än 50 år av förtryck har de ändå en bild av vad obereonde journalistik är för något. Jag tror, och Myint Kyaw delade den uppfattningen, att det delvis beror på de exilmedier som under de senaste 20 åren rapporterat om Burma. Som Democratic Voice of Burma, Mizzima och Irrawaddy. De är numera verksamma inne i landet och tar med sig kunskaper om moderna massmedier som kommer behövas i Burma framöver.  Dessa radiostationer, tidningar och nätbaserade nyhetskanaler hade inte varit möjliga utan stöd från länder som Sverige, England eller Danmark.  De har fått bistånd. Huruvida detta bistånd kunnat leva upp till den så kallade ”resultatagendan” vet jag inte, men helt klart har det fyllt sin funktion.
Myint Kyaw berättade att han stannat kvar i Burma under alla år. Han arbetade för en tidning inne i landet, men levererade också rapporter till exilmedierna. Det var så arbetet gick till. Exilmedierna hade nätverk av under-cover-reportrar inne i landet. Det är också en förklaring till att de nu så snabbt har etablerat en helt ny mediestruktur.
Fast radio och tv är fortfarande i regimens händer, betonade Myint Kyaw. Och det är förstås en av de viktigaste kanalerna för den som vill kontrollera informationsflödet. Burma är ett fattigt land, och de allra flesta har inte råd med tidningar, kanske inte ens kan läsa. För dem är radio och tv de enda massmedier som är tillgängliga för dem.

Efter mötet med journalisterna åkte vi till Bo Bo Lwin, en gammal bekant till mig. Jag träffade honom första gången för fem år sedan. Då hade han just startat en buddhistisk ungdomsorganisation. Hans tanke var att göra en organisation som liknade YMCA eller någon av de andra kristna ungdomsorganisationer han mött genom åren. De är också mycket aktiva i Burma, bland de kristna etniska minoriteterna. Men Bo Bo hittade ingen motsvarighet bland buddhisterna.
Problemet var att han startade sin organisation kort efter det stora munkupproret 2007, och när vi sågs första gången vågade han knappt träffa mig, än mindre ta mig till organisationens kontor. Vi sågs i trädgården till mitt gästhus.
Sedan dess har trycket lättat påtagligt och jag kunde ta hela gruppen, vi är tretton personer på den här resan, till kontoret i en stadsdel i norra Rangoon. Eller kontor och kontor förresten, det hela har mer karaktären av ungdomsgård. Överallt massor av ungdomar. De arbetar främst med demokratiutvecklingsfrågor och ekologiska frågor. Ungdomar från hela landet kommer till det här huset, genomgår en utbildning och reser sedan hem för att organisera lokala ungdomsgrupper. Omkring 500 personer har gått utbildningen och de har ingen koll på hur många som dessa i sin tur utbildat eller fångat in i sitt nätverk.
– Det har visat sig enklast att engagera människor i ekologiska frågor. Det verkar som om de ser betydelsen av det i sin egen vardag, sade Bo Bo Lwin.
Han berättade också om deras planer på en konferens i december, som ska samla aktivister från ungdomsorganisationer från alla stora religiösa grupper i Burma. Kristna, muslimer och buddhister.
– Efter de senaste årens hårda spänningar är det viktigt att mötas och hitta gemensamma utågngspunkter, sade Bo Bo Lwin.
Han syftade på det våld som brutit ut mot muslimer, både mot folkgruppen Rohingyas och muslimer i centrala Burma. Det finns en fraktion, närmast högerfascistisk, inom buddhismen, som hetsar mot muslimer, och de möter oroväckande stort gensvar i det politiska etablissemanget. Till och med NLD i demokratirörelsen har talat om ”hotet från islam”.
I det läget behövs det aktivister som Bo Bo Lwin.

Friday, November 15, 2013

Det är 2015 det avgörs


Efter en dag i Rangoon är det lite svårt att dra några slutsater, men det jag hört bekräftar på flera sätt intrycken från tidigare resor. Det är 2015 Burmas framtid avgörs. Då går landet till val på nytt. Och om planerna håller ska oppositionen du kunna utmana militärens maktinnehav. Om militären inte tillåter det. Om de riggar valet eller saboterar oppositionens möjligheter att driva kampanj, då kommer verkliga reformer att skjutas många år in i framtiden.
Aun San Suu Kyi har fått kritik på senare tid. Det är berättigat. Hon har varit otydlig om sin egen politiska linje, otydlig i sin kritik av den sittande regeringen och otydlig i sin hållning i de etniska konflikter som härjar i landet.
Det sista blev tydligt när vi träffade U Tin Oo tidigare i dag. Han var länge ordförande för NLD, det stora oppositionspartiet. Han har även varit högt uppsatt general och makthavare i den junta som styrde Burma på 70-talet. Under 80-talet blev han kritisk till utvecklingen och anslöt sig 1980 till den demokratirörelse som formades kring Aung San Suu Kyi, Han är över 80 år men ålder är inget problem i det här landet, snarare en merit, och U Tin Oo uppfattas allmänt som en av de ledande inom NLD.
Han ville inte ta avstånd från våldet mot rohingyas, den muslimska folkgrupp som förföljs, trakasseras och hotas med utvisning från västra Burma. Våldet berodde enligt honom på ”extremister på båda sidor” och i grunden finns inget etniskt problem.  I nästa andetag sade han att rohingyas egentligen befinner sig illegalt i landet och att det är viktigt att ”reda ut vilka som ska få stanna och vilka som inte ska få göra det”.
Samtidigt som alla vet att Bangladesh inte vill ha dem till sin sida av gränsen.
Många har jämfört rohingyas situation med romernas i Europa. De har levt där i århundraden, men är ändå utstötta ur samhället. Ingen tycks vilja veta av dem.
Bristen på stöd för mänskliga rättigheter i den frågan är ett skäl till att Aung San Suu Kyi fått kritik. Hennes vaghet mot militären är en annan. I nuläget verkar hon mest av allt vara mån om att inte stöta sig med makthavarna. En helt ny hållning om man ser till hennes egen historia, som snarare handlat om hårdnackat motstånd.
En gammal aktivist från studentupproren 1988 som jag träffade idag tolkade hennes vaghet som en strategi inför 2015. ”Hon måste vinna valet 2015, sedan kan hon göra förändringar som hon själv skulle vilja se dem” sade han när vi hade ett kort samtal inne på NLD:s kaotiska högkvarter i Rangoon.
Kanske är det så. Kanske tänker Aung San Suu Kyi strategiskt. Hon måste vinna över även militären till sin sida för att reformer ska vara långsiktigt hållbara. Problemet är om den strategin samtidigt innebär att hon tappar stöd från sina kärntrupper.
2015 är det alltså som gäller. Kom ihåg var du läste det! J

Tuesday, November 12, 2013

Utmaningen tar form


I måndags förra veckan började jag jobbet som chef för Tankesmedjan och chefredaktör för Tiden. Det ha varit en vansinnigt rolig och intressant vecka. I tisdags hade vi planeringsdag hemma hos mig i Flen, och mina kollegor fick se lite mer av min tillvaro, och en glimt av landet som de (förutom Felix på Tiden, som var väl insatt i allt som rörde orten) inte sett så mycket av tidigare.
Jag hann tyvärr inte visa dem Kolhuset, så nu måste jag släpa dem till sommarens musikal istället.
Under mötet drog vi upp några riktlinjer för det kommande arbetet. Europafrågorna ska även i det fortsatta vara en av våra huvudfrågor. Under våren kommer vi jobba med ett projekt som handlar om kvalité i arbetslivet.  De globala utvecklingsfrågorna, som jag tar med mig från tidigare jobb, blir en del av Smedjan.
Vi bestämde oss för att koncentrera oss till ett antal genomarbetade rapporter, att återinföra den så kallade ”analysen”, som ska vara en snabbare form av rapport, men något mer genomarbetat än de krönikor och debattinlägg vi skriver. Vi talade också om behovet av att vara mer utåtriktade, söka nya samarbetspartners och sikta bredare.
Det blir en väldigt spännande tid det här.

Wednesday, November 06, 2013

Det är medialiseringen som pajar relationen

För inte så länge sedan skrev Fredrik Karén, chefredaktör för SvD, en kolumn om relationen mellan massmedier och ledande politiker. Han lyfte fram något viktigt; avståndet har ökat. Dramatiskt. Det är sjukt svårt för en journalist att nå fram till en minister. Det sitter alltid en pressekreterare i vägen, och ofta hamnar man hos en opolitisk tjänsteman, som följer ett förtextat ark med så kallade talepunkter. Ingen vettig information kommer ut av det samtalet.
Ibland, som Karlén skriver, och även Arena påpekat i ett reportage om regeringens satsning Matlandet, så landar det i frågor via e-post. Helt utan möjligheter till följdfrågor eller fördjupningar.
Politikerna bygger alltså en mur kring sig själva.
Men varför? Där har Karén egentligen ingen idé.
Det har jag.
Jag tror att det handlar om två saker. Det ena är att det är bekvämt. Bra. För politikerna. De slipper att hela tiden stå till svars för sina beslut, hinner både gardera och dubbelgardera sig innan de möter pressen.
Det andra handlar om massmedierna. Eller rättare sagt om medialiseringen. Och där måste både Fredrik Karén och hans kollegor på andra tidningar och redaktioner, fundera över sitt eget sätt att fungera.
Vi hade för inte så länge sedan en partiledare som struntade i mediestrategierna. Som lade ut lite snabbt ihopkrafsade facebook-uppdateringar sent på kvällarna och höll tal där han passionerat, men inte alltid genomtänkt, talade om sådant som verkligen låg honom varmt om hjärtat.
Och hur gick det för Juholt?
Hur hanterade massmedierna en person som inte agerade sådär tillknäppt som Karén tycker att politikerna inte ska göra?
De körde över honom med en offentlighetens bulldozer.
Självklart hade Juholt sig själv att skylla. Också. Men i medielogikens tid är det viktigaste av allt för politikerna att inte säga fel. Att inte blotta sig. Att inte tänka högt och filosofera öppet.
Det är trist. Och det har både massmedierna och politikerna skäl att vara självkritiska för.


Wednesday, October 30, 2013

Säg hej till tankesmedjan


I dag blir det offentligt att jag kommer att sluta som chefredaktör för tidningen OmVärlden. Jag fattade det beslutet efter att ha funderat en tid, och det är verkligen med blandade känslor jag nu väljer att gå vidare till nya utmaningar. Det har varit fantastiskt utvecklande och roligt att göra landets bästa magasin om globala frågor. 
Jo, jag tycker att vi klarade av att leva upp till det högt ställda målet under de här tre och ett halvt åren.
OmVärlden handlar om utveckling. Hinder för och möjligheter till utveckling. Därmed speglar tidningen några av vår tids helt avgörande frågor om fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter, tillväxt, klimathot och hälsa.
Det blev tre och ett halvt år för min del. Några av de bästa åren i mitt yrkesliv, inte minst för att arbetskamraterna också varit de bästa. Anki, Johan, Julia, Mia, Anna, Nils, Åse, Victoria, David, Agneta, Håkan och alla ni andra. Tack! Dessutom har jag fått möjlighet att jobba med några av landets bästa frilansare. Bara en sån sak.
Nu blir Anki Wood ny chefredaktör, så tidningen är i goda händer.
Frågorna och kunskaperna från den här tiden bär jag med mig. De har blivit en del av min yrkesidentitet och jag kommer fortsätta skriva om dem. Kanske blir jag något mer polemisk och intresserad av att vara med i den så kallade "debatten" nu, när jag inte längre är chefredaktör för en tidning som ska spegla frågorna opartiskt.
Och den här bloggen kommer definitivt bli mer aktiv framöver. 

Så, vad händer nu då?
För några veckor sedan blev jag uppringd av Kerstin Alnebratt, forskare i Göteborg och ordförande för Arbetarrörelsens tankesmedja. Hon ställde frågan om jag ville bli chef för samma smedja och samtidigt chefredaktör för tidskriften Tiden. En väldig utmaning, tänkte jag. Det var några år sedan jag slutade som ledarskribent på Aftonbladet, och sedan dess har jag varit verksam som journalist utan att egentligen lägga mig i den politiska debatten, annat än som skildrare av densamma.
Med Tankesmedjan skulle jag åter kliva in i en mer opinionsbildande roll, med utredningar, analyser och krönikor som främsta vapen. Det var väldigt lockande, särskilt som ambitionen med tankesmedjan är att göra den mer oberoende. En tydligare egen röst i debatten med ett kritiskt förhållningssätt som utgångspunkt. 
Efter några veckors betänketid tackade jag därför ja.
Nu börjar ett arbete som kommer bli både intressant och engagerande. Vi ska forma om Smedjan. Först genom att byta namn till Tankesmedjan Tiden. Sedan ska tidskriften Tiden få en delvis ny form. Jag kommer ta mina egna intresseområden, globaliseringen, biståndet och utvecklingspolitiken, med mig till smedjans verksamhet och lära mig mer om det arbete som redan görs där. Och jag ska lära känna nya arbetskamrater. 
Det ska bli vansinnigt roligt!

Friday, March 29, 2013

Medborgarjournalistik och betelsaft

Varje gång jag varit i Burma har jag sett mig om över axeln. När jag kommit ut från något möte, när jag lämnar mitt gästhus eller klivit in i en taxi. Spanat efter säkerhetstjänsten. Utgått ifrån att den finns där. Någonstans.
Den här gången är det annorlunda. Inte för att säkerhetstjänsten lagt ned sin verksamhet. Övervakningen av det burmesiska samhället är fortfarande omfattande. Men de jag träffat under den här resan har varit lugnare. Öppnare. De vill inte längre vara anonyma. Jag kan skriva deras verkliga namn i mina artiklar. Ta bilder på dem och trycka i svenska tidningar.
De säger att ett fönster har ställts på glänt.
Som Ye Lin Aung. En ung man, bara drygt 20 år gammal, som tillsammans med några vänner startat en crowd sourcing sajt på nätet. De vill att unga i det här landet ska få en plats där de kan publicera sina egna nyheter. Det man brukar kalla för Citizen Journalism. Än så länge har de bara ett 20-tal skribenter, men en av tjejerna i nätverket, som för tillfället bor i Singapore, har planer på att starta utbildningar. Hon vill samla minst en person från alla större städer i landet och ge dem instrument att bli just sådana medborgarjournalister. Det har alla möjligheter att bli ett massivt verktyg för informationsspridning och nätverksbyggande.
Eller som Bo Bo Lwin. Honom träffade jag första gången under en reportageresa för två år sedan. Då ville han absolut inte träffas på sitt kontor. Det var för farligt. Saffransupproret låg bara två år bort och säkerhetstjänsten slog ned som hökar på alla försök att organisera det civila samhället. Bo Bo hade just startat en miljöorganisation. Han ville samla buddistiska ungdomar i små, lokala grupper för att engagera dem i kampen för ett ekologiskt mer uthålligt Burma.
Men just den detaljen, att samla människor för politiska syften, var ingen höjdare just då.
I dag har hans organisation utbildat 400 ungdomar, som tagit med sig de nya kunskaperna hem till sina städer och byar för att engagera andra ungdomar.
– Jag kan inte ens göra en uppskattning av hur många som är med i vårt nätverk, men det är i alla fall flera tusen personer, berättade Bo Bo. Och i dag kan vi samlas öppet. För tre år sedan fick vi inte ens hålla våra möten i klostren, och om bara en vecka kommer vi att fira femårsjubileum. Helt öppet och med minst 200 deltagare.
Det är den ena sidan av det nya Burma som är på väg att ta form efter att reformprocessen startade för två år sedan.
Det andra är förstås alla de problem som återstår.
Alla jag talat med har varit djupt oroade av det uppblossande våldet mellan buddister och muslimer. Först i Arakanstaten och nu senast i centrala Burma, där minst 40 människor dödats i sammandrabbningarna.
– Regeringen försöker framställa det som en etnisk konflikt, men de flesta munkar jag talat med avfärdar den tanken, sade Bo Bo.
Han och många andra är istället rädda för att det är militären som iscensatt våldsamheterna. De har förlorat en del av sin makt, och det pågår diskussioner i parlamentet om att begränsa den ytterligare. Under alla de år Burma styrdes av en militärjunta motiverade de sin egen makt med att den var nödvändig för att garantera stabiliteten. Konflikten i västra och centrala Burma, liksom det brutala inbördeskriget i Kachinstaten ger miliären en chans att säga att den fortfarande måste ha en central roll i det politiska systemet.
Okej, det får räcka som rapport för den här gången. Helt kort kan jag bara säga att Rangoon är en fantastisk stad. Satt på ett ölhak ikväll och drack en Mandalay Beer. Det var becksvart ute. Myllret av folk på gatorna var lika intensivt som vanligt. Betelsaften rann mellan tänderna på mannen vid bordet bredvid.
Det var 30 grader varmt.
Bara en sån sak.

Wednesday, March 06, 2013

Chávez och vänsterns dilemma

Hugo Chávez är död. Cancern, som han kämpat med under lång tid, tog till slut hans liv. Utgången var väl egentligen given redan när han under hösten återvända till Kuba för behandling och utsåg sin efterträdare i den nuvarande vice presidenten Nicolas Maduro.
Under större delen av sin regeringsperiod har Chávez varit en symbol för vänstern. Dels för dess återuppvaknande i Latinamerika. Chávez var den förste i en lång rad av vänsterledare under 2000-talet. Lula i Brasilien. Morales i Bolovia. Kirchner i Argentina.
Dels speglade Chávez vänstern kluvna hållning till radikal omvälvning och i vilken grad det är okej att begränsa de demokratiska förutsättningarna i namn av social rättvisa.
Det som skickade upp Chávez i det internationella strålkastarljuset var utan tvekan hans motstånd mot USA. När han valdes till president 1999 kallade han sig inte ens socialist, utan nationalist, och anspelade därmed på en bredare rörelse i Latinamerika, en rörelse bort från USA-dominans. Efter några år hakade Chávez på en rödare retorik på den nationalistiska. Han knöt när band till Kuba, Iran och andra diktaturer, som liksom han själv hade kampen mot USA högst på dagordningen. Under den gröna rörelsens uppror i Iran 2009 gav han den fundamentalistiska regimen sitt fulla stöd.
Han använde Venezuelas oljerikedomar till satsningar på utbildning, sjukvård och sociala program och minskade fattigdomen i landet. Ändå är Venezuela fortfarande ett av världens mest ojämlika länder.
Som politiker var han kanske mer än något annat en utpräglad populist. Det var han och "folket" mot "de gamla eliterna", som ansågs styrda från Washington.
I den kampen hamnade demokratiska rättigheter ofta långt ned på dagordningen. Det blir lätt så, när ledaren anser att demokrati är det samma som hans egen, högst subjektiva förmåga att känna av folkviljan.
Flera radiostationer fick stänga. Oberoende journalister trakasserades. När Reportrar utan gränser skickade ett undersökningsteam till landet för några år sedan blev de utslängda och förbjudna att återvända. Oppositionella politiker talade om ökade svårigheter att arbeta öppet. Rättsväsendet politiserades.
Själv har jag aldrig förstått hur han kunde bli en vänsterikon. I min bok gjorde de delar av vänstern som hyllade honom samma kardinalfel som tidigare i historien; de lät den delvis relevanta stora konflikten (mot USA:s dominans, kriget i Irak eller orättvisorna i världen) ursäkta övergrepp i en stat.
Chávez var från början soldat, och tog som många andra med den bakgrunden med sig den militära logiken in i regeringen. Det är sällan en lyckad kombo.


Tuesday, March 05, 2013

Reaktioner på Borgs utspel

I morse kunde vi höra att finansminister Anders Borg vill flytta över mer biståndspengar för att i högre grad finansiera flyktingmottagandet i Sverige. Han motiverade det med två faktorer. Dels att flyktingströmmen till Sverige ökar och därmed minskar motsvarande tryck i fattiga länder. På det viset skulle det gå att motivera ökade biståndsanslag till det området. Dels sade han att tillväxten i många länder i Afrika är så hög att det kan motivera mindre bistånd.
Det är, noga besett, två helt olika argument. Det enda bygger på att svenskt bistånd behövs, men kan portioneras ut på lite olika sätt. Det andra är ett större ifrågasättande av om bistånd behövs i en värld där fattigdomskartan inte är lika given som tidigare. Kanske mer i linje med moderaternas tidigare så ofta uttryckta ambition att lämna det så kallade enprocentsmålet i biståndet. En politisk linje som ingen egentligen lyft sedan valet 2006.
Jag är lite förvånad över att hans utspel inte mötts av starkare reaktioner. Det brukar vara kontroversiellt att använda biståndspengar till annat än bistånd. Det brukar vara ännu mera kontroversiellt att på det där viset ifrågasätta behovet av bistånd. Svenska Dagbladet hade en intressant artikel i ämnet, där partierna ger sina synpunkter, och det är väl egentligen bara miljöpartiet som riktar hård kritik mot Borgs hållning.  Dagens Arena skrev en artikel i dag för att samla in lite ståndpunkter från det civila samhället.  Annars har det inte kommit så många reaktioner. Men de kanske kommer. Inte minst borde väl biståndsministern i sinom tid ge sin syn på finansministerns utspel.


Wednesday, February 27, 2013

Det håller inte Segerfeldt


Timbrodebattören Fredrik Segerfelt har nu svarat på mitt blogginlägg om hans "rapport" om tidningen OmVärlden. Han skriver att han håller fast vid sin tes, att tidningen är vänstervriden och att vi aldrig skriver om företagen som drivkraft för utveckling. Läs hans inlägg här: http://metrobloggen.se/segerfeldt/svar-till-bengtsson/
Jag vill verkligen inte hävda att OmVärlden är en perfekt tidning, även om vi får massor av positiv respons från våra läsare. Jag tror att vi, liksom alla massmedier, ofta har ett allt för negativt ingångsvärde. Det är enklare att följa medielogiken och skriva om det som går snett, än att spegla en långsam, positiv utvecklingstrend.
Problemet är att Segerfeldt, i sin iver att framhäva ett nyliberalt perspektiv, trampar helt fel i sin kritik.
Jag räknade i mitt svar upp en rad krönikörer som bidragit med perspektiv som Segerfeldt hävdar inte alls förekommer i tidningen. 
Ja, det är sant att Jeffrey Sachs förekommit ganska ofta. När jag tog över tidningen för några år sedan hade redaktionen som gjorde tidningen före mig ett avtal med Project Syndicate om att publicera just Sachs artiklar. 
Jag tyckte att det blev för ensidigt och har därför regelbundet bytt ut hans texter mot andras. Därav den långa listan av skribenter som bara är med i enstaka nummer. Skribenter som alltså i flera fall har just de perspektiv Segerfeldt efterlyser. 
Men det ser inte Segerfeldt. För det skulle göra hans argument värdelösa. 
Jag skrev i mitt svar också om en uppsjö artiklar som speglar företagens roll. De avfärdar han med att de skulle handla om företagen som sociala aktörer. Segerfeldt borde kanske fråga Percy Barnevik om han ser någon stor skillnad mellan att tjäna pengar och ta socialt ansvar. Kanske finns det en avgrund mellan dessa roller i ett företag – men den ståndpunkten får i så fall stå för idédebattören Segerfeldt. En rad artiklar i OmVärlden har handlat om företagande i utvecklingsländerna. Så enkelt är det.
Segerfeldt skriver i sin rapport att jag aldrig bett honom medverka i tidningen. 
Jag har, som sagt, bett honom göra just det. Skriv en artikel! utropade jag på hans Facebooksida för en tid sedan.
Frågan kom efter att rapporten var färdig, hävdar Segerfeldt. 
Nåja, den ställdes trots allt flera veckor före rapporten kom ut, långt innan jag visste att den var på gång, och Segerfeldt hade gott om tid att rätta till sakfelet i sin text. 
Men han valde att inte göra det. 
Han har också förtigit sin medverkan i en antologi vi gett ut samt att han framträtt på två seminarier i vår regi. Faktum är att han är en av de mest frekvent förekommande talarna på våra seminarier. De flesta har bara varit med en gång. 
Och visst, låt vara att den nyliberale debattören Johan Norberg bara skrivit en artikel i tidningen, men eftersom Segerfeldt hävdar att en svensk mitten- eller högerkrönikör aldrig skrivit, så är det ännu ett av rapportens många sakfel. Flera internationella mitten- eller högerskribenter är ju också publicerade. 
Problemet är i grunden Segerfeldts perspektiv. Han anser att bistånd inte fungerar. Det är en fullt legitim uppfattning som jag gärna delger OmVärldens läsare. 
Men är det verkligen rimligt att dra slutsatsen att alla som inte delar den uppfattningen om biståndet är socialister?
Jag skulle också vilja ifrågasätta en av Segerfeldts metoder. I sin ”rapport” har han försökt göra en kartläggning av min och mina medarbetares eventuella politiska bakgrund. Jag har ju en sådan. Jag var aktiv inom arbetarrörelsen för ungefär 20 år sedan. Det är okej att det skrivs ut. Men mina medarbetare? Ska en layoutare, en bildredaktör eller en frilansjournalist verkligen bli föremål för en kartläggning av deras privata politiska uppfattningar?
Jag har aldrig frågat dem om den saken. Det är en icke-fråga för mig eftersom vi gör en journalistisk produkt.
Hade jag själv gjort en sådan kartläggning hade jag känt mig lite som Joseph McCarthy.