Kina - ett vågspel för facket

Var på ett intressant seminarium nyss på LO:s och TCO:s biståndsnämnd. Det handlade om Kina och fackets möjligheter att påverka utvecklingenn där.
Statistiken kring Kina ger lätt svindel. Det är världens fjärde största ekonomi. Det slukar mest cement, trä och andra råvaror av alla världens länder. Det registreras 1000 nya bilar per dag bara i Hong Kong. Samtidigt är det nya välståndet extremt ojämlikt fördelat. Landsbygden befinner sig ofta på 1800-talsnivå. Migrantarbetare exploateras i storstäderna. Arbetsmiljön dödar tiotusentals varje år.
Ändå är lagarna relativt strikt skrivna. Det finns minimilöner, reglerad arbetstid på 40 timmar i veckan och en del annat. Problemet är att lagarna inte betyder något i ett genomkorrupt system. Alla värden underställs den heliga tillväxten.
Det kinesiska facket, statligt och genomkontrollerat, är en del av systemet. Och just detta fack samarbetar If Metall och andra med. Moraliskt knepigt. Metall anser att det är nödvändigt med samarbete eftersom det är den enda kanalen in. Alternativet är att ACFTU, som facket i Kina heter, isoleras och tappar alla kontakter med demokratiska organisationer. Och, påpekar man, det finns öppningar. Det går att påverka lokala förhållanden och de svenska företagens agerande genom att vara på plats.
Jag inser också att det vore omöjligt med en isoleringens strategi, inte minst för att Kina i praktiken talar med oss ur en styrkeposition. Samtidigt måste de fria fackföreningarna upprätta kontakter med oppositionella. Journalisten Mats Wingborg satt i publiken och påpekade att det i dag finns ett sakta växande civilt samhälle i Kina, med organisationer som kräver att de existerande lagarna faktiskt respekteras. Dessa organisationer motabetas av myndigheterna och måste känna att de har omvärldens stöd. Då kan det vara möjligen vara moraliskt acceptabelt att även samtala med ett korrupt statligt fack.