Villka dammluckor öppnas efter Blair?

Jag var i London i helgen. En ren nöjestripp där vi bland annat såg musikalen We Will Roch You. Ben Eltons komiska geni har skapat ett suveränt knäppt manus och varvat med musik av Queen.
Alla borde se den.
Men Storbrittanien står inför lokalval, Blair hänger på repet, och politiken gick inte att undvika om man läste tidningarna. En del spådde att Blair kommer avgå efter valet på torsdag. Andra tror att han väntar till efter EU-toppmötet den 21 juni.
Oberoende av vilket är det slut nu för Blair. Han fick tio år vid makten och precis som en del kollegor i Europa satt han några år för länge. En del skulle säkert säga tio år för länge, men jag har aldrig delat det uppfattningen. Innan Irakkriget, innan han svängde ännu hårdare mot liberalismen och innan labour började framstå som tomt på idéer fanns det en tanke bakom Blairs politik. En tanke att vrida initiativet ur händerna på de konservativa. En tanke att föra landet närmare EU och sluta upp med britternas ständiga konstrande om den sociala dimensionen.
För tio år sedan uppfattade jag Blairs labourparti som något visionärt pragmatiskt. Ronny Ambjörnsson skriver en intressant recension om den principen i dagens DN. Han har recenserat Sheri Bermans bok "The Primacy of Politics". Berman hävdar att socialdemokratin i Europa alltid valt politikens och pragmatismens väg mot förändring, aldrig våldets eller dogmatismens. Förändring är möjligt nu, vi behöver inte vänta på kapitalismens fall.
Men den vägen kräver idéer och visioner, man måste veta vart man är på väg. Om inte fastnar man i regerandet som sådant.
Det känns som om Blair gjorde det för ganska länge sedan.
Det ska inte desto mindre bli intressant att se vad som händer efter hans avgång. Vilka dammluckor öppnas?