Gunilla Carlssons dilemma

Nyligen fick Gunilla Carlsson beröm från flera NGO:er efter biståndsmötet i Busan. Skälet var att den svenska biståndsministern krävt att det bistånd som kanaliseras via näringslivet ska måste bli öppnare, mer transparent och utvärderas på samma sätt som annat bistånd.
Toppmötet i Busan hann knappt avslutas förrän det briserade en ny skandal kring det statliga bolaget Swedfund.
Först avslöjade Ekot att bolaget fått ett tips om korruption i Nigeria, men istället för att polisanmäla hade man lämnat ut tipsarens identitet.
Därefter visade det sig att Swedfund investerat pengar i ett gruvbolag i Kongo som anklagas för att vara delaktigt i en massaker.
Och detta är verkligen inte de första skandalerna kring Swedfund, vars uppgift är att erbjuda riskkapital och etableringsstöd på riskmarknader för att på det viset bidra till social och ekonomisk utveckling. På företagets egna hemsida står det att ” Vår unika kompetens är att våga vara på marknader där få andra vågar vara, och att vara bra på det.”
I våras visade det sig att bolaget investerat i ett företag i Tanzania som visade sig smita med skatten. Omkring 65 miljoner hade undgått den tanzaniska statskassan. Knappast något som gynnat utvecklingen i landet.
Och för några år sedan blåste det hårt kring det svenska biståndsbolaget när det visade sig att en jätteinvestering i ett mjölkföretag i Makedonien ledde till konkurs och till att massor av bönder blev ruinerade.
Trots skandalerna och problemen att utvärdera Swedfunds effekter på utvecklingen har regeringen fortsatt att öka sina stöd till bolaget.
I budgeten för 2012 fick Swedfund ytterligare 400 miljoner och över tre år ett tillskott på hela 1,2 miljarder. Skälet är att Gunilla Carlsson ända sedan sitt tillträde som minister 2006 har försökt styra över allt mer av biståndet till näringslivet och privata aktörer.
I botten ligger förstås en grundläggande övertygelse att näringslivet är bra på utveckling, men också en misstro mot Sida och andra mer traditionella biståndsaktörer, som av moderaterna länge betraktats som socialdemokratiskt präglade konstruktioner, tyngda av en ”föråldrad” idé om biståndet.
Gunilla Carlssons problem är att det bistånd som kanaliseras via näringslivet i nuläget inte går att utvärdera på samma sätt som det mer öppna, traditionella biståndet. Swedfund omfattas av aktiebolagslagen och därmed inte av offentlighetsprincipen. När OmVärlden i våras försökte få ut Swedfunds resereglemente för sina anställa för att jämföra den med Sidas vägrade företaget lämna ut detta med hänvisning till bolagssekretessen. Det är förstås en detalj i sammanhanget, men talande på sitt sätt.
”Det finns, märkligt nog, inga ordentliga och oberoende utvärderingar av vad Swedfund egentligen har åstadkommit med sina biståndsinsatser”, skriver Jan Mosander på SVT Debatt. ”På vilket sätt har Swedfund minskat fattigdomen och hungern i världen, sett i relation till de miljardbelopp man numera hanterar?”
Och just där ligger kärnan i Gunilla Carlssons problem.
Det är förstås en paradox att en biståndsminister som på internationell nivå driver frågan om transparens, öppenhet och effektivitetsmätningar i näringslivets bistånd samtidigt har svårt att påvisa resultat i den riktningen på hemmaplan.
En annan paradox är att en moderat biståndsminister väljer att ösa pengar över ett statligt bolag vars uppdrag påminner en del om de gamla löntagarfondernas, fast med ett globalt arbetsfält. Men den paradoxen får redas ut vid något annat tillfälle.