Det var ett rätt märkligt steg, att gå från gymnasiet till universitetet för 20 år sedan. Som aktiv SSU:are på 1980-talet var jag van att stå längst till vänster och hånas av välkammade Lyle & Scott-klädda ungmoderater med stålportfölj.
På universitetets samhällsvetarlinje kändes det till en början som om det blev precis tvärtom. Alla tycktes stå till vänster om socialdemokratin och såsade omkring i trasiga jeans och slitna, svarta kavajer. En av dem var Cecilia Malmström, nu aktuell som en av två kandidater att ta över folkpartiet.
Hon hade rest en del, skaffat sig perspektiv på tillvaron i Sverige och format sin politiska världsbild; själva sinnebilden av hur en ung radikal formas.
Efter ett par månader hade vi ett grupparbete och jag hörde från den grupp hon var med i att de haft våldsamma diskussioner om de skulle ha en liberal eller socialistisk utgångspunkt för sitt arbete. Utan att ha pratat med henne om politik var jag helt säker på att hon stod för den senare ståndpunkten. Hon hade ju sliten, svart kavaj för bövelen!
Sedan begrep jag att hon var aktiv folkpartist.
Dessutom en folkpartist som med liv och lust rekryterade andra studenter till liberalismen.
Efter ett tag lärde jag känna henne som en otroligt sympatisk, snabbpratande och politiskt övertygad person. En sann socialliberal, faktiskt.
Hon skulle, tror jag i alla fall, bli en ledare för folkpartiet som tydligare knöt an till det parti som fanns under Bengt Westerberg. Och som knöt tätare band till andra socialliberala partier i Europa, till exempel Romani Prodis parti i Italien, som jag vet att hon haft kontakter med under sin tid i Europaparlamentet.
Fast detta är förstås gissningar, och dessutom kanske mest av akademisk karaktär eftersom de ändå verkar luta mer åt batongliberalen Björklund.
No comments:
Post a Comment