Sunday, September 17, 2006

Det behövs en ny socialdemokrati - och en kvinna vid rodret

För ett år sedan hörde jag många röster inom socialdemokratin som hävdade att partiet inte kunde vinna ytterligare ett val med Göran Persson vid rodret.
Sedan kändes det som om vinden vände. Persson återfick en del av sin popularitet – kanske för att man trots allt sluter upp bakom sin partiordförande när ett val närmar sig. Dessutom gjorde både medierna och partiapparaten allt den kunde för att lyfta fram Persson som ledare och matcha honom mot Reinfeldt i en valrörelse som mest har liknat en amerikansk presidentvalskampanj.
Nu vet vi att den där känslan från förra året var korrekt.
Socialdemokratin kunde inte vinna ytterligare ett val med Persson.
Partiet gjorde sitt sämsta val sedan rösträtten infördes. Trots att ekonomin går som tåget. Trots 120 000 nya jobb på ett år. Trots att den röd-gröna koalitionen i ett årtionde visat sig kapabel att lägga fram en gemensam politik.
Väljarna ville förändring, de trodde inte på Perssons försäkran att socialdemokratin skulle kunna behålla drivkraften och energin i ytterligare fyra år. Kanske är det den främsta förklaringen. Socialdemokratin har, på samma sätt som 1991, förlorat förmågan att ingjuta framtidstro.
Göran Perssons avgång är mot den bakgrunden alldeles logisk.
Problemet är bara att alliansen saknar svar på så många frågor. Sänkt a-kassa, sämre sjukförsäkring och en politik som långsiktigt kommer underminera löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Men inget av detta kommer lösa de problem Sverige står inför. Att döma av överbudspolitiken i valrörelsen är risken dessutom stor att landets ekonomi kastas tillbaka in i det kaos som rådde under den senaste borgerliga regeringen.

För socialdemokratin väntar självprövning. Varför misslyckades partiet? Varför kände väljarna att andra partier är mer förbundna med framtiden? Vem är rätt person att leda partiet i den nya tiden?
Under Perssons tid som statsminister har partiet sanerat statens finanser i grunden, och tagit hårda smällar i opinionen för att klara uppgiften. Regeringsmakten har hanterats stabilt och säkert. Persson har dessutom återfört socialdemokratin till en klassisk politik på flera områden där högervindarna på 1980-talet kastade med sig även socialdemokratin. Han har satt stopp för privatiseringarna och avregleringarna och talar allt oftare om klassutjämning. Fackföreningsrörelsen har skäl att känna sig nöjd med valrörelsen, om man bara ser till socialdemokratins argument.
Persson har avdramatiserat EU-frågan, som var på väg att slita partiet i stycken när han tillträdde. Han har gjort det genom att (bortsett från det halvår Sverige var ordförande för EU) spela bort frågan från dagordningen. Han har argumenterat för en strikt mellanstatlig union och närmast betraktat EU som en del av utrikespolitiken.
Det stora projekt för framtiden som följt med Persson genom alla år är visionen om det gröna folkhemmet. Han tog upp saken redan 1996, strax efter sitt tillträde. På senare år har klimatpolitiken och arbetet för Kyoto-protokollet dominerat. Målet att göra Sverige oboerende av oljan till 2020 är det senaste i raden av konkreta mål inom ramen för denna vision.
Ett gott dagsverke, som Persson själv skulle sagt.

I grunden har Perssons socialdemokrati ändå varit traditionell. Lugn och trygg och med ett ständigt fokus på statsbudgeten. Klassisk politik, men i längden kanske inte så lockande, särskilt inte för de yngre.
Därför måste socialdemokratin ladda om batterierna. Jag tänker att det handlar om några avgörande punkter:

Håll fast vid klassperspektivet. En del hävdar att klass inte längre betyder så mycket. Att vi alla blivit medelklass. Det är trams. De sociala skillnaderna ökar i samhället, både nationellt och på global nivå. Däremot stämmer det att människor inte längre på samma sätt organiserar sig med klassintresset som bas. Där måste socialdemokratin tänka om.

Håll fast i visionen om det gröna folkhemmet – men se till att föra ut debatten i arbetarrörelsen. Alla måste med på det gröna tåget, det blir inget nytt folkhem om debatten stannar i några kommittéer i Stockholm.

Integrationen! Den enda fråga av totalt avgörande betydelse som ingen riktigt ville prata om i valrörelsen. Samhället är på väg att klyvas mitt itu, diskrimineringen, den strukturella rasismen, är värre än någonsin och inget parti har något hållbart recept på hur glappet ska förslutas. Här står arbetarrörelsen inför en av sina största uppgifter.

Gjut nytt liv i jämställdhetspolitiken. Ännu en av valets döda frågor. Som om Fi har ensamrätt på feminismen. Vi lever i ett könsuppdelat samhälle. Erkänn det, och driv en politik som minskar skillnaderna.

Inse att EU är ett faktum, som dessutom påverkar oss i vardagen. I EU blir de ideologiska skillnaderna ofta tydligare. Nyliberalismen håller fortfarande greppet, men fackföreningar, socialdemokratiska partier och sociala rörelser bygger motkrafter. Där måste svensk socialdemokrati gå i spetsen!

Lyft demokratifrågorna. Det borde finnas en djupt förankrad vilja inom socialdemokratin att fördjupa demokratin. Politikerföraktet ökar, liknöjdheten breder ut sig i samma takt som vanmakten. Resultatet skrivs ut i form av nya framgångar för Sverigedemokraterna. Nu har de till och med tagit sig in i fullmäktige i min gamla hemkommun Lidköping. Min farfar, som var med och slogs mot nazisterna på 30-talet, vänder sig i sin grav. Utvecklingen kan bara hävas genom ett större medborgarengagemang i de politiska frågorna. Arbetarrörelsen måste öppna kanalerna till de nya folkrörelserna och öka den interna demokratin. Förr hette det självförvaltning, sedan egenmakt. Budgetsaneringen på 1990-talet tog kål på alla sådana debatter. Nu är det dags att liva upp dem igen.

Förlusten är ett faktum. Ändå måste de borgerliga partierna ha satt laxpatén i halsen när de såg hur jämnt det blev. De hade gjort allt rätt. Moderaterna hade slipat av sina mest löntagarfientliga förslag. Kanterna hade filats ned. Alliansen visade en enad front och ville verkligen påskina regeringsduglighet. Ändå skiljer det nu bara några få mandat i riksdagen. Det blev tolv socialdemokratiska regeringsår. En unik serie i ett internationellt perspektiv.
En extra partikongress kan hållas under våren. Då kommer partiorganisationen och för den delen resten av arbetarrörelsen att kastas in i en uppslitande debatt om vem som ska efterträda honom. Det rimliga är att det blir en kvinna. Det rimliga är också att debatten, för socialdemokratins egen skull, tar sin utgångspunkt i frågan om en ny socialdemokrati.

4 comments:

Anonymous said...

Jesper,

Som alltid lysande, och jag tycker att du pekar på många av de beståndsdelar som bör komma att utgöra en god socialdemokratisk politik.

Jag trro emellertid inte att dina förslag är tillräckliga. Vi förlorade valet för att vi saknar en trovärdig politik för sysselsättning. Att döma av valresultatet - och det är förmodligen den bästa mätare av trovärdighet som står till buds - saknar alliansen inte det.

Sedan kan du, jag och andra ifrågasätta den borgerliga politiken. Den kommer säkert inte att generera så många fler jobb än annars - eftersom de åtgärder som vidtas är begränsade.

Likväl: Socialdemokraterna behöver en sysselsättningspolitik. Vi iakttar idag att invandrare och unga har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Vi iakttar människor som efter lång arbetslöshet tynar in i sjukdom och förtidspension.

Sverige har ett sysselsättningsproblem. inte så mycket på grund av att sysselsättningen skulle vara lägre i Sverige än annorstädes. Det är ju inte sant. Förmodligen för att inaktivitet i andra länder finansieras av hushållen själva. Genom att hemmafruar försörjs av sina makar. Gamlingar av sina besparingar. Och kanske sina barn. Medan det går över skattsedeln i Sverige.

Det är naturligtvis inte de arbetslösa som givit Reinfeldt makten. De har intet att vinna på en borgerlig politik. Det är de som betalar för arbetslösheten som givit Reinfeldt makten.

Egentligen tycker jag att det är sorgligt att det i Sverige är möjligt att tala om gruppen arbetslösa.

Arbetslöshet borde vara ett tillstånd man befinner sig i tillfälligtvis. Och ett tillstånd som fler passerar igenom. I Sverige har vi lyckats isolera erfarenheten av arbetslöshet till ett fåtal. Men de får desto större erfarenhet därav. Det kan inte vara rimligt. Således måste turordningsreglerna i LAS ses över. Det kommer inte i sig att öka sysselsättningen - men kommer att hjälpa ungdomar och invandrare då de försöker knö sig in på arbetsmarknaden.

Att sätta ned arbetsgivaravgifterna för dessa grupper förefaller inte oklokt. Men nedsättningen måste nog vara mer betydande än den som föreslagits av borgarna.

Därutöver måste arbetslöshetsersättningen återfå sin karaktär av omställningsförsäkring. Den bortre parentes som hypotetiserades av socialdemokraterna redan 1997 borde omsättas i praktiken. Det är tragiskt att så inte skett.

Ofta talas det om att man inte ska behöva gå från hus och hem när man blivit arbetslös. Jag förstår itne detta. Somliga skaffar hus. Andra inte. Varför ska de som en gång skaffat ett hus gynnas? Och hemmet bör man flytta ifrån den dag bygden inte erbjuder arbeten. Att bita sig fast i landsändor som inte erbjuder sysselsättning är inte bra för den det drabbar och inte heller för den som betalar.

Där har vi några beståndsdelar i en politik för sysselsättning som socialdemokraterna borde förorda.

Nu måste jag dra. Några tankar. Bra inlägg.

Max Elger

Jesper Bengtsson said...

Det håller jag helt med om. Jag kunde säkert varit tydligare med den saken i min text. Jag tycker att socialdemokraterna skulle tillsätta en arbetsgrupp med representanter från flera olika företagsbranscher, lite som Metall gjorde på sitt område när de hade med Carl Bennett. Låta dem spåna fritt och se vad som kommer ut av det.

Anonymous said...

Det kan vara en start. Men det stora arbetet är att argumentera för de slutsatser en sådan arbetsgrupp skulle kunna landa i. Om de är bra förstås.

Jag får lite taskiga vibbar av nätverk/arbetsgrupper/refernsgrupper/rådslag etcetc som inte inkluderar det stora flertalet partimedlemmar och vars slutsatser görs till gemensam politik.

En ny socialdemokrati måste ta sin utgångspunkt i nya socialdemokrater. Skulle man kanske kunna säga. Det är ju ingen tillfällighet att vi företrätt den praktiska politik vi gjort.

Owell - keep up the good blog.

Max

Trotten said...

Mycket bra inlägg. Jag instämmer med det mesta, även om jag gett upp hoppet om att (s) någonsin ska skärpa sig.
Kan dock glädja dig med att SD INTE kom in i fullmäktige. Men det var fan på håret. Jag blev livrädd när jag såg hur höga siffror dom hade.