Gammal förnyelse?

I fredags var jag på ett seminarium på ABF Stockholm med den lite fantasilösa titeln "Vad vilja socialdemokraterna?"
Talade gjorde Mona Sahlin, Per Nuder, Håkan Bengtsson och Nisha Besara. Det var rätt kul att lyssna på argumenten.
Det mest slående var hur lite som hänt i förnyelsedebatten under de senaste två-tre decennierna. Sahlin, Bengtsson och Besara talade alla om vikten av att arbetarrörelsen inte blir självgod, att man inte lutar sig tillbaka och väntar på att den nya regeringen ska göra sig så impopulär att folk återvänder till socialdemokratin. Istället måste rörelsen söka sig ut mot nya sociala rörelser. På 1980-talet var det miljörörelsen, senare kvinnorörelsen och feminismen, och nu måste integrationsfrågorna och de nya klassklyftorna hanteras på samma sätt.
Rätt då. Rätt nu. Men vad har rörelsen gjort under tiden? Är det verkligen samma självgoda rörelse som 1976?
Säkert inte, men nog är det förvånansvärt mycket som blivit kvar i sina förstelnade strukturer, inte minst lokalt. Jag möter själv ofta inställnigen att "visst ska vi lyssna till andra, men då får de allt ta och packa sig ned till s-föreningarna för det är så vår struktur ser ut." Enligt regelboken, men inte så funktionellt. Folk går inte från Docklands till Folkets Park, som en snart avgången partiledare en gång hoppades.
Om det var något jag ändå saknade i debatten var det Europa och vad globaliseringen betyder för arbetarrörelsen. Där blev det lite luddigt och oformulerat.
En kul detalj: Nuder höll ett intressant inledningsanförande där han bland annat citerade Ingvar Carlssons anförande från partiets 100-årsjubileum 1989. Vem var Carlssons talskrivare på den tiden?
Jag är nästan säker på att det var Per Nuder.