Joe Liberman förlorade primärvalet i Connecticut mot utmanaren Ned Lamont. Lieberman var allt för vag i frågan om kriget i Irak, en fråga där demokraternas väljare numera kräver ett totalt avståndstagande.
Jag är inte alls förvånad. Jag var i Ohio för två år sedan för att bevaka presidentvalet och redan då var kriget den stora frågan för demokraternas kärnväljare och - inte minst viktigt - alla de aktivister som kampanjade för en Kerry-Edwards seger. I det lilla, helt spontant upprättade kampanjhögkvarteret jag brukade besöka i norra delen av Columbus hade flera mödrar till soldater i Irak gjort en utställning mot kriget. De visade bilder på sina söner, deras döda kamrater och skrev pamfletter mot de orättfärdiga grunderna för kriget.
Där står demokraternas kärntrupper, samtidigt som missnöjet växer även i bredare folkgrupper, breda nog att avgöra det kommande presidentvalet.
Men var står demokraterna? I flera år har partiet dragit åt olika håll, där Lieberman stått på den mest Bush-vänliga sidan. På senare tid har det funnits tecken på uppslutning bakom en mer kritisk linje, med krav på en tydlig plan för att lämna Irak.
Där måste demokraterna landa. Snart. Annars går man miste om en historisk möjlighet att återta initiativet i amerikansk politik.
2 comments:
Håller med, demokraterna måste hitta en position i utrikespolitiken som tydligt tar avstånd från Bush, och som samtidigt bygger på en förståelse för USA (ännu) unika roll i världen.
Sedan valet 1980 (minst) har utrikespolitiken varit en akilleshäl för demokraterna. Kanske finns en öppning för mer multilateralism nu, som inte bara har stöd i klassiska "blue states".
Och vi får inte glömma bort att demokraterna också behöver hitta rätt i den inrikespolitiska debatten. Det blir en spännande tvåstegsraket (kongressval i höst, presidentval 2008).
Just det, inrikespolitiken spelar som ofta störst roll när folk väljer parti. Men i de två senaste valen har en faktor - skräcken - spelat större roll än i andra val. Skräcken för terrorismen, men i dess förlängning även skräcken för en allt mer komplex omvärld. Samma utveckling som drivit fram stödet för den nationalistiska högern i Europa. Al Franken har skrivit (som vanligt underhållande) om det där i sin senaste bok, som kom ut på våren 2005. Den heter The Truth With Jokes.
Post a Comment