Bildt och den svenska modellen

Åter på jobbet efter en lång sommar med barn och teaterprojekt (Blodsbröder på Kolhusteatern blev en publiksuccé, kanske jag ska tillägga) är det intressant att åter följa den dagspolitiska debatten. Gårdagens besked att den svenska ekonomin växer så det knakar måste gjort borgerliga politiker och debattörer rätt dystra till sinnet. På något sätt lyckas ju socialdemokratiska regeringar alltid få ekonomin på sin sida, en märklig slump, eller hur?
I dagens Expressen försöker ledarsidan gjuta olja på vågorna genom att ge Carl Bildt all cred för den ekonomiska uppgången. Jo, ni läste rätt. Carl Bildt. Mannen som under sin tid som statsminister drev landets ekonomi på randen till total kollaps. Mannen som under de senaste tio åren ägnat sig åt vaga styrelseuppdrag och internationella åtaganden av varierande tyngd.
"Ekonomer brukar säga att det tar tio år innan strukturella reformer får genomslag i ekonomin", skriver Expressen. Verkligen? I så fall borde uppgången kanske tillskrivas den Carlsson-regering som tillträdde 1994, med Göran Persson som finansminister. Den regering som fick det föga avundsvärda uppdraget att röja upp efter de borgerliga katastrofåren.
"Avregleringarna", skriver Expressen. Det är avregleringarna av telemarknaden, elmarknaden mm. som skapat dagens boom i ekonomin. Det kanske ligger någon sanning i det, men dessa avregleringar gjorde till största delen i politisk enighet och flera av dem genomfördes efter Bildts regeringstid.
Dessutom har flera undersökningar visat att avregleringarna varit långt ifrån uteslutande positiva. Löntagarna har utsatts för en orimlig press, aktörerna på de nya marknaderna är för få och konkurrensen för dålig.
Samtidigt döljer de goda tillväxtsiffrorna ett grundproblem - arbetslösheten är fortsatt hög. För 25 år sedan uppfattades det som en nationell katastrof om 2 procent av arbetskraften gick arbetslös. I dag har vi vant oss vid 5-6 procents arbetslöshet. Den socialdemokratiska regeringen har få svar, men strävar trots allt efter full sysselsättning. Den borgerliga alliansen har inga sådan mål. Tvärtom utgår de i sitt politiska tänkande från ekonomiska modeller som uppfattar den arbetslösheten som "naturlig". Om detta borde valdebatten handla.