Bilderna från krigets Libanon väcker obehagliga minnen från 80-talet. Min generation har vuxit upp med intrycket att Beirut var en ruinhög och Libanon ett oändligt kaos. Desto mer hoppfullt när utvecklingen på 1990-talet plötsligt vände. När Beirut tvärtom blev ett bevis för att läget aldrig är hopplöst. Att det alltid finns en väg mot fred och försoning.
Nu håller Israels bomber på att krossa den drömmmen. Deras svar på Hizbollahs osmakliga kidnappningar och raketbeskjutningar mot israeliska mål är helt oproportioneligt. Från en bekant med rötterna i Libanon får jag nu dessutom höra att den israeliska armén ringer upp och hotar civila. Min bekants syster blev uppringd klocka fem påå morgonen. Hon blev livrädd, övertygad om att något hänt hennes anhöriga. Varför skulle någon annars ringa så tidigt? Hon plockade upp luren och en röst om uppgav sig representera Israel berättade för henne att Libanons befolkning ska bombas sönder och samman så länge Hizbohlla fortsätter bomba Israel.
Ett rätt vidrigt exempel på psykisk terror mot civila.
1 comment:
Jag lider med Libanon.
Post a Comment