Vilka lärare är kompetenta?

Lärarhögskolorna duger inte, konstaterar universitetskanslern Sigbritt Franke. Utbildningen ger för dåliga sakkunskaper, examina är för slappa och forskningsanknytningen för dålig.
Hårda ord. Själv är jag inte lika säker på att detta betyder att vi har en massa dåliga lärare ute på landets skolor, men sätter man det i samband med den nya regeringens (och lärarfackens) krav på att alla lärare på skolorna ska vara behöriga, det vill säga utbildade på landets lärarhögskolor, faller saken i ett annat ljus.
Vi ska alltså stoppa lärare med en annan bakgrund än lärarutbildningarnas, samtidigt som de inte klarar uppgiften att utbilda kompetenta lärare?

Skolminister Jan Björklund har under hösten gett en utredning i uppdrag att ta fram ett förslag som ska förhindra alla obehöriga lärare från att få fast anställning. Utredningen ska också se över möjligheten att en lärare bara ska få undervisa i det ämne denne har formell ämnesbehörighet för. Därmed går han lärarfacken till mötes.
Personligen tycker jag att detta är uttryck för ett skråtänkande, som i längden inte kommer gynna elevernas utbildning. Björklund vill alltså bygga ett stängsel runt läraryrket och tillse att det bara finns en ingång. Vad händer då med förnyelsen av yrket? Hur ska skolorna få influenser som kan utveckla pedagogik och ämnesvetande om alla lärare ska stöpas i samma form. När man talar med lärarfacken om detta säger de att deras yrke ska jämställas med läkarnas eller piloternas. Det krävs vissa kunskaper för att skära på rätt ställe respektive dra i rätt spakar så att planet lyfter. Vem vill åka med en pilot som saknar utbildning?
Problemet är bara att undervisning för barn knappast låter sig jämföras med att skära i kött eller dra i lite spakar i en cockpit. Barn och lärare möts i ett samspel där personliga egenskaper kan vara lika viktiga som formell utbildning.
Liberala Eskilstuna Kuriren delar min uppfattning. I en ledare den 18 november skriver de:
"Allt kan inte läras in på universitetet och alla som någon gång gått i skolan vet att social kompetens och gedigna ämneskunskaper är nog så viktigt. Att se en formell examen som enda vägen in i yrket är trångsynt."
Jag förstår att lärarfacken är bekymrade över att så få lärare är formellt behöriga. Jag förstår de som kräver att fler ska vara det. Men 100 procent? Alla lärare? En enda ingång till yrket?
Det vore en återgång till ett konservativt utbildningstänkande som jag trodde vi lämnat kvar på 1900... nej, förlåt, på 1800-talet.

Några fakta om "working poor"

Okej, här kommer några hårda fakta i ämnet ”working poor” i USA. Det har ju renderat en del diskussion på min blogg. Siffrorna kommer från U.S Departement of Labor (svårt att klassificera som en utpräglad vänsterorganisation).
År 2003 var det 140 miljoner amerikaner som arbetade heltid under minst 27 av årets veckor.
3,8 procent av dem tjänade så lite att arbetsmarknadsdepartementet klassar dem som ”arbetande fattiga”.
Det var alltså drygt fem miljoner människor som arbetade heltid 2003 och ändå var fattiga.
Arbetsmarknadsdepartementet konstater även att 7 av 10 av de arbetande fattiga var vita, men risken för att hamna i gruppen ”working poor” är dubbelt så stor om du är afro-amerikan eller latino. Andelen arbetande fattiga är också större bland kvinnor än bland män. Det globala mönstret upprepas på amerikansk arbetsmarknad. De som är utsatta på ett plan (genom kön eller etnisk bakgrund) är även mer utsatta i arbetslivet.
Skillnaden mellan mig och Norbergs hangarounds, som varit så flitiga skribenter, är att jag uppfattar detta som ett socialt och moraliskt problem för ett samhälle. De uppfattar det som bra, för att det påstås öka den sociala rörligheten.
Att den grupp som inte rör sig uppåt blir kvar i fattigdom år efter år bekymrar dem inte.
U.S. Departement of Labor konstaterar även att det finns ett givet samband mellan fattigdom och utbildning. När jag då skriver att det i Sverige skulle krävas ett nytt kunskapslyft, en fortsättning på det lyft socialdemokratin drev fram för tio år sedan, för att minska fattigdomen, då blir jag angripen för det också. Då påstår några hangarounds att regionala högskolor är skit och att alla satsningar på att höja den samlade kunskapsnivån är meningslösa.
Tino G visar bockfoten alldeles tydligt när han föraktfullt skriver att visst finns det fattiga i USA, men problemet är att de är ”lågproduktiva”. Problemet är alltså deras eget, inte lönestrukturens. Sånt kallas människoförakt, mina vänner.
Och tro nu för allt i världen inte att jag hatar USA, bara för att jag ogillar fattigdomen där. Jag gillar inte fattigdomen i Sverige heller och USA är ett av mina verkliga favoritländer, inte minst för att de har en så levande debatt om sina egna samhällsproblem.

40 procent - det är ingen liten grupp

Shit, det var väldigt vad många det var som ville rycka ut till Norbergs försvar! Jag måste nog angripa honom lite oftare:)
Seriöst: så bra, att det är timlönen som höjts för 60 procent av alla med minimilön efter ett år. Min fråga handlade dock om mer än så. Går det till exempel att leva på lönen efter ett år? 20 procents höjning på en så låg grundlön är ju inte direkt lysande.
Och kanske viktigast av allt: siffrorna betyder ju att 40 procent stannar kvar på minimilönen. Det är ingen liten siffra. Det handlar mest om personer utan high school utbildning, skriver Per Skedinger på Norbergs blogg, och han rekomenderar en satsning på utbildning i stället för på lön. Det är utmärkt med sådana satsningar. Kunskapslyftet var ett exempel i Sverige (och jag inbillar mig av någon anledning att Norbergs alla hangarounds, som svarat på min blogg, inte gillade den socialdemokratiska satsningen för tio år sedan ). Problemet uppstår om ekonomin ändå är uppbyggd på att en grupp jobbar med riktigt låga löner, och det finns trots allt mycket som pekar på att den är det. En mycket stor andel av de amerikanska låglönegrupperna tvingas ha två jobb. Ofta handlar det om nyinvandrade, legala som illegala. Det är fakta. Utsattheten är enorm. Den som fortfarande tvivlar om den saken bör läsa Barbara Ehrenreichs wallraffreportage Nickle and Dimed. Lysande samtidsjournalistik.
Det betyder inte att vi saknar liknande problem i Sverige eller Europa. Tvärtom. Vi har på relativt kort tid byggt upp en ekonomi som behöver lågbetald arbetskraft, svart eller vit. Att debatten om minimilön inte nått Sverige beror förstås på att de svenska lönerna sätts i kollektivavtal.

Myten om de glada uppåtstävande

I en bloggtext argumenterar nyliberalen Johan Norberg för att USA inte bör höja landets minimiöner, som demokraterna vill. Han hänvisar till siffror som visar att 60 procent av alla som arbetar med minimilön ett år har höjt sin inkomst året efter. En högre lön från början höjer tröskeln för de som vill in på arbetsmarknaden, anser Norberg.
Tyvärr kan jag inte se att hans statistik stödjer tesen att arbetarna i USA gör en social karriär. Att 60 procent höjt sin inkomst året efter kan faktiskt lika gärna betyda att lönen är så dåligt att de måste skaffa sig ett jobb till, vid sidan av, för att få det att gå ihop. Många tvingas ju göra så. Det är definitivt bevisat. Och även om en del höjer sin lön efter första året på ett uselt betalt jobb: varför skulle det vara ett argument emot att höja ingångslönen? Det är väl fortfarande en miserabel inkomst för de 40 procent som inte höjer den?
Johan Nordbergs ovilja att låta de med lägst löner få en något bättre inkomst avslöjar tydligt var den nyliberala högern står i frågan om fattigdomen. Vissa måste vara fattiga för att samhället ska fungera, är grundtanken.

Kärlek och bensinskatt

Ni måste bara läsa Ronnie Sandhals krönika i dagens Punkt.SE.
I en lysande satir raljerar han över de, bland annat Motormännens riksförbund, som anser att sänkt skatt på bensin är vår tids viktigaste politiska fråga.
Utgångspunkten är en tv-intervju där en företrädare för Motormännen säger att 1,3 miljoner svenskar inget hellre vill än att bensinskatten sänks.
Ingenting?
Inte världsfred.
Inte kärlek och fortplantning.
Inte Irakkriget eller ozonlagret.
Bensinskatten.
Läs den här.

Vilka avrättningar är ok?

"Utomrättsliga avrättningar (...) måste upphöra, säger Carl Bildt."
Citatet kommer från ett pressmeddelande. Bildt kommenterar Israels massakrer på civila i Gaza.
Och inomrättsliga avrättningar då?

EU-kommissionen tycker som jag

I helgen var ljuset på väg att slockna i Europa. En hel kontinent stod inför en kollaps i elnätet.
Det låter som en dålig Hollywood-rulle, men det var faktiskt mycket nära att bli verklighet. Och orsaken kan ha varit en lyxbåt med det lika Hollywood-klingande namnet ”Norwegian Pearl”.
Det tyska bolaget Eon har tagit på sig skulden. Det var deras beslut att stänga av strömmen i en kabel över floden Ems när den norska skutan passerade. Brottet orsakade överbelastning på andra delar av nätet. Europa var nära en total elkollaps.
Om det ändå vore så enkelt som att ett företag ligger bakom. Som om ett isolerat misstag kan förklara problemet.

I grunden är problemet att de senaste årens avregleringar och ökade konkurrens på elmarknaden har skapat ett kortsiktigt tänkande i branschen. När allt handlar om att vinna marknadsandelar snabbt får säkerheten stå tillbaka. Det blir olönsamt att ha ledig kapacitet i elnätet, just den kapacitet som hade kunnat förhindra nedsläckningen i helgen.
EU-kommissionen drar den rimliga slutsatsen, att detta borde tas som intäkt för att Europa behöver en samlad energipolicy.
I januari lägger kommissionen fram ett förslag om en reformerad energipolicy. Det är bra. Kommissionen tycker som jag. I alla fall på ytan. Låt oss också hoppas att det nya förslaget, som mycket annat från kommissionen, inte bygger på missuppfattningen att en öppen marknad löser alla problem. Marknaden måste häktas in i ett regelverk som tar hänsyn till säkerhet och långsiktighet.

När mammon talar

Det händer märkliga saker i mitt hemlän, Sörmland. Landstinget kommer, som det ser ut nu, att styras av en ohelig allians av höger och avhoppade vänsterpartister under de kommande fyra åren.
Först gjorde s och v upp om att styra tillsammans. De skrev en gemensam plattform och fördelade posterna i ledningen. Allt var klart för regimskifte.
Då meddelar plötsligt två vänsterpartister, Marco Venegas och Anne Barglund, att de tänker stödja en fortsatt borgerlig regim. Kaos. Varför? Först uppgav de arvodesfrågan. De ogillade att sossarna ville höja arvodena för politikerna. Probblemet är bara att s redan hade backat från sitt krav. De var överens med vänsterpartiet.
Det enda som återstår är Berglunds och Venegas personliga vinning. De antydde under presskonferensen igår att de var missnöjda med vänsterpartiets interna nomineringsprocess. De ville har tyngre uppdrag.
Ryktet säger nu att Gustaf Wachtmeister, moderat, lovat dem fetare uppdrag, och därmed högre arvoden än de annars skulle fått.
Osmakligt? På alla kanter.
Så går det till när mammon talar, även om lyssnaren råkar vara vänsterpartist.

Strunta i positionerna

Under de senaste veckorna har jag fört en massa samtal med aktiva socialdemokrater om partiets framtid. Många tar sin utgångspunkt i två artiklar på DN-debatt. Dels europaparlamentarikern Jan Anderssons text. Han sågade den gamla regeringens valstrategi, anklagade Ulvskog och Persson för att ha gått för långt till vänster och ville inte längre att partiet samarbetade med vänsterpartiet och miljöpartiet. Dels Morgan Johanssons text, som gick ut på att partiet måste gå till vänster och stå upp för sina traditionella väljargrupper.
Det är illa ställt med socialdemokratin, om dess två positioner är de enda tänkbara att förhålla sig till. Själv gillade jag båda artiklarna, även om det fanns mycket i dem som man bör invända emot.
Båda utgick ifrån att det var sysselsättningen, partiledningens oförmåga att presentera ett trovärdigt alternativ i den frågan - som ledde fram till valförlusten. Alla vet att det är de sämst ställda i samhället - ofta de lågutbildade - som drabbas hårdast av långvarigt höga arbetslöshetssiffror. Kampen för full sysselsättning är därför den kanske viktigaste komponenten i en klassutjämnande politik. Morgans problem är att han inte skriver in några hållbara vägar mot en sådan politik. Mer plusjobb räcker ju inte. Och han har också svårt att peka på inom vilka områden den tidigare regeringen, som han ju satt i, gjorde fel eller för lite.
Jan Andersson pekar ut EU som en möjlig väg. Han nämner även behovet av att expandera tjänstesektorn. Det tror jag är nödvändigt. Även om jag är emot avdrag för tjänster i hemmet inser jag att tänstesektorn måste växa (och göras vit) och att vi måste prata mer om hur det ska bli möjligt.
Morgan tar sin utgångspunkt i s väljartapp till Sverigedemokraterna i Skåne. Arbetarklassen röstade mörkblått. Jan Anderssons analys handlar mer om tappet till moderaterna bland medelklassväljarna. Orsaken till dessa två förluster har inte samma bakgrund och det är naturligt att man då drar lite olika slutsatser. Givet är dock att s inte kan vinna val i framtiden om man inte har med sig medelklassen. En framtida politik måste alltså handla om att fånga upp båda grupperna.

Jan Anderssons ilska mot vänsterparti- och miljöpartisamarbete är däremot lite svår att begripa. Dels för att det inte finns några rimliga alternativ när mittenpartierna gått åt höger, dels för att samarbetet på flera områden varit bra för socialdemokratin, inte minst på miljöpolitikens område. EU-frågan är mer besvärlig, men så länge både v och mp bestämt sig för att driva en EU-kritisk linje som inte nödvändigtvis handlar om att lämna unionen, går det att manövrera i den frågan. För mp är det ju bara en tidsfråga innan man släpper kravet på utträde.
Just nu behöver socialdemokratin en öppen debatt. Inte en debatt som handlar om att bygga murar mellan påstådda höger- och vänsterfraktioner.

Nuder med foten i klaveret

I Ekots lördagsintervju fick Per Nuder svara på kritik mot partiledningen som Nisha Besara framfört i en intervju i tidskriften Arena. Nisha hade sagt det många känt under de senaste åren, att partiet under Persson fått lägre till tak, att den som protesterat mot ledningens linje riskerat att åka ut med fötterna före.
Nuder höll inte med, men hans sätt att avfärda Nisha måste ändå betraktas som milt uttryckt patroniserande. Hon kunde inte uttala sig i frågan, menade Nuder, för hon hade bara arbetat som "brevsvarare i statsrådsberedningen".
Dels kan man fråga sig varför hennes eventuella position som brevsvarare skulle diskvalificera henne från att ha en åsikt. Dels måste Nuder har missförstått något. Nisha Besara har varit aktiv i socialdemokratin i åratal. Både i studentförbund, SSU och Stockholms län. Hon var ombud därifrån vid den senaste partikongressen. Hon har arbetat som sakkunnig åt Jens Orback med ansvar för integrationsfrågorna, varit chefredaktör för Tvärdrag och nu ledarskribent på Aftonbladet.
Nuders sätt att avfärda kritiken blev nu istället en sorts bekräftelse på Nisha Besaras ursprungliga ståndpunkt.
Nuder kom inte inte riktigt runt frågan med sin klapp-på- huvudet-mentalitet. Han satte foten rätt i klaveret.

En nödvändig debatt - på fel sätt

Jag måste erkänna att jag gillar Morgan Johanssons inlägg på dagens DN debatt. Han sätter fingret på vad socialdemokratins valförlust och det utbredda missnöjet i samhället handlar om - politikens oförmåga att ge några bra svar på hur man ska kunna skapa full sysselsättning och minska klassklyftorna, och dessutom göra det på ett sätt som inte stöter bort medelklassen.
Den som klarar det vinner val. I årets valrörelse lyckades Reinfeldt med den saken, inte Persson. Ett historiskt misslyckande av socialdemokratin. I senaste numret av Fokus redovisas dessutom uppgifter som visar att över 30 procent av väljarna inte visste vad socialdemokratin ville åstadkomma vid en valseger. Jag tillhörr dem som tror att detta inte bara berodde på ett kommunikationsproblem. Socialdemokratin var så fixerad vid att slå sig för bröstet över den förda politiken och kritisera alternativet, att man glömde bort att formulera egna visioner.
Däremot är jag nu oroad för att socialdemokratin blåser upp en intern strid som är onödig. Morgan skriver i sin artikel att det finns grupper inom partiet som vill driva politiken åt höger, bland annat genom att införa subventioner i tjänstesektorn. Själv gillar jag inte alls tanken på att subventionera hushållstjänster, men jag inser att landet behöver en starkare tjänstesektor om vi ska nå full sysselsättning igen. En tjänstesektor som inte är svart och som inordnas under normerna i den svenska modellen.
Att just nu måla in folk i höger- eller vänsterburar är direkt kontraproduktivt. Om målet är att hitta en modern klasspolitik för full sysselsättning borde debatten handla om vägarna dit.
Dessutom saknar jag fortfarande i den socialdemokratiska eftervalsdebatten en rejäl utvärdering av EU-politiken. Hur kan vi använda EU för att nå våra politiska mål? Reinfeldt pratar ju mycket ogärna EU, och alliansens praktiska politik i frågan ser ut att bli hyggligt nyliberal.
Där finns ett utrymme för socialdemokratin. Eller borde finnas, kanske man ska säga.

Skandalerna politikens kärna?

Regeringens slits sönder moraliskt av svart arbetskraft(systematiskt och i stor skala, uppenbarligen) och obetalda tv-avgifter.
Samtidigt fälls SSU:s ordförande Anna Sjödin för bråket på Crazy Horse tidigare i år. Domen är djupt beklaglig, inte minst för att Sjödin tycks ha hamnat i ett slags Moment 22 på den där nattklubben. Att döma av de oberoende vittnen som framträtt blev hon provocerad av vakten, som betedde sig väldigt aggresivt mot henne redan från början. Då gjorde Anna Sjödin inte som man borde, nämligen dra sig därifrån och acceptera att vakten har rätt att köra ut folk. Istället satte hon hårt mot hårt. Tingsrätten bedömde att man inte får göra så. Vakter har befogenhet att avgöra vilka som får vara kvar på krogen. Gästerna måste, hur orättfärdigt vakten än beter sig, finna sig i detta.
Även om domen nu överklagas blir det väldigt svårt för Anna Sjödin att sitta kvar. Socialdemokratin befinner sig mitt i en avgörande självprövning efter valförlusten En ny politik och ett nytt ledarskap ska mejslas fram. I det läget är SSU handlingsförlamat på grund av ordförandens privata trassel med rättvisan. Det håller inte. Tidigare har SSU varit en viktig drivkraft i socialdemokratins inre debatter, så inte längre.

Klart besked?

"Vi är inte höger eller vänster, vi är en solidaritetsrörelse och därför är vi en vänsterrörelse."

Marita Ulskog sätter ned foten, typ, på Sekos kongress i Stockholm.

Borelius bortförklaringar

Maria Borelius försök att ursäkta sitt utnyttjande av svart arbetskraft blir bara märkligare. I dagens web-Expressen vidhåller hon att hon och maken delat upp hushållskostnaderna och att det ankom på henne att fixa hjälp med barnen. Han, som tjänat de stora pengarna, har stått för alla kapitalkostnader. Hon har stått för barnens och hushållets kostnader.
Borelius försöker få det att verka som om de levt ett modernt liv, med skilda ekonomier, men vad hon ger uttryck för är ju en genomkonservativ familjesyn. "Vi har gjort så att jag har varit den "lilla världen" och han har varit den "stora världen". Jag födde fyra barn på fem år och var väldigt pressad", säger Maria Borelius i Expressen.
Jag vet inte vad som är värst, att hon förvägrat en barnflicka försäkringar och pensionspoäng, eller att hon tar en så konservativ grundsyn för given.

Bloggarna regerar

Jag inser att jag måste följa Magnus Ljungkvists blogg lite mer intensivt framöver. Han har nu lyckats knäcka tre riktiga scoop under loppet av ett par veckor. Först granskade han Edvard Unsgaards reportage i Sveriges Radio, och fann att han, som nu arbetar åt Reinfeldt, varit betydligt hårdare i sin granskning av socialdemokratin än av den borgerliga alliansen. Ett av flera tecken det här året på att gränsen mellan åsiktsjournalistik (som jag själv ägnar mig åt) och så kallat "opartisk" journalistik håller på att sudddas ut.
Sen grävde han fram Maria Borelius inkomster under 1990-talet, en nyhet som Expressen omedelbart gjorde till sin, utan att nämna Ljungkvist.
Därefter var han först med nyheten att Billström skulle få gå som ledare för socialdemokratin i Stockholm och att Carin Jämtin skulle ersätta henne.
Den nyheten fyller mig för övrigt med blandade känslor. Carin har varit en av mina stora favoriter till att bli ny partiledare. Nu är det kört för den här gången. Å andra sidan får hon stora politiska erfarenheter i Stockholm. Kan s lyfta i storstaden? Utan ett jakande svar på den frågan kommer partiet förlora även nästa val.

Ett grundskott mot tryggheten

Det fanns mycket bra i Fredrik Reinfeldts regeringsdeklaration.
Jo, ni läste rätt.
Det fanns det faktiskt.
Reinfeldt talade väl om kvinnors rättigheter, behovet av ny miljöteknik och behovet av att invandrare får jobb och trygg försörjning. Han upprepade också vad han tidigare sagt om den svenska modellen. Facket är viktigt, samarbete är bättre än konfrontation och kollektivavtalen behövs för att ge trygghet på arbetsmarknaden.
Problemet är alltså inte i första hand den nya regeringens festtalsformuleringar.
Problemet är praktiken.
Hur ska lönerna mellan män och kvinnor kunna jämnas ut om man sänker skatten med 37 miljarder redan 2007? Det blir ju inte mer pengar till löner i offentlig sektor på det viset.
Hur ska integrationen öka om man samtidigt, som alliansen nu föreslår, slopar alla åtgärder riktade mot invandrare efter det omedelbara mottagandet?
Det största hyckleriet är dock arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt som regeringen bekänner sig till den svenska modellen föreslår man att det ska bli tillåtet att arbeta med f-skattsedel, alltså enskild firma, även om man bara har en uppdragsgivare. Ett företag kan alltså sparka folk ena dagen, uppmana de som förlorat jobbet att starta eget, och sedan anlita dem som egenföretagare mot en mycket lägre ersättning än de fått som anställda. En sådan politik undergräver den svenska modellen. Otryggheten ökar på arbetsmarknaden. I praktiken kan stora grupper löntagare bli rättslösa. Det är ett grundskott mot facket.
Slår man sedan samman detta med den nya regeringens vilja att ytterligare liberalisera tjänstehandeln inom EU blir effekten ännu allvarligare. Så mycket var formuleringen ”det nya arbetarpartiet”alltså värt .
Nu avgörs regeringens start av i vilken utsträckning de verkligen klarar av att skapa fler jobb. Gör de det lever de upp till sitt mest grundläggande vallöfte. Men vilken typ av jobb blir det?

Låt det mullra

"Enligt uppgift mullrar det rätt ordenligt i riksdagsgruppen", skriver Helle Klein på sin blogg i dag. Det vore inte en dag för tidigt.
Personligen gillar jag flera av de personer som Göran Persson nu landsätter i den socialdemokratiska riksdaggruppen, men som grupp betraktat representerar Perssons gäng den stösta valförlusten i socialdemokratins historia.
Det finns gott om folk i riksdagen som nu kan och borde kliva fram och ta en större plats som ansikten utåt för partiet. Och Persson ska ju trots allt avgå, i det läget känns det rätt märkligt att hans politiska tjänstemän (även de kompetenta var för sig) nu tycks ha fått för sig att de kan hålla i utnämningsmakten.
Bunkern måste vädras ut.
Det räcker inte med en ny partiledare för att blåsa nytt liv i socialdemokratin.

Vad händer med biståndet?

Folkpartiet sålde ut familjepolitiken, centern gav upp energipolitiken och kristdemokraterna backade på fastighetsskatten. Frågan är vad som händer med biståndet, en fråga där ingen uppgörelse gjordes innan valet.
När den borgerliga regeringen tog över i Danmark får några år sedan var just det ett av de första områden som fick stryka på foten. Påhejade av det främlingsfientliga Dansk folkeparti valde regeringen Fogh-Rasmussen bland annat att skära bort det bistånd som kanaliserades via de fackliga organisationerna.
I Sverige har moderaterna deklarerat att man vill kapa i biståndet. Men vilken del? Mot bakgrund av moderaternas övriga profil blir det knappast den del som handlar om att underlätta för svenska företag utomlands som får stryka på foten. Återstår gör då antingen katastrofbiståndet eller det bistånd som fördelas till och kanaliseras via det civila samhället. Carin Jämtin prioriterade under sin tid som biståndsminister projekt som handlade om arbetslivets villkor och medborgerliga rättigheter i utvecklingsländerna. Vad blir det med Reinfeldt?

Vad händer med biståndet?

Folkpartiet sålde ut familjepolitiken, centern gav upp energipolitiken och kristdemokraterna backade på fastighetsskatten. Frågan är vad som händer med biståndet, en fråga där ingen uppgörelse gjordes innan valet.
När den borgerliga regeringen tog över i Danmark får några år sedan var just det ett av de första områden som fick stryka på foten. Påhejade av det främlingsfientliga Dansk folkeparti valde regeringen Fogh-Rasmussen bland annat att skära bort det bistånd som kanaliserades via de fackliga organisationerna.
I Sverige har moderaterna deklarerat att man vill kapa i biståndet. Men vilken del? Mot bakgrund av moderaternas övriga profil blir det knappast den del som handlar om att underlätta för svenska företag utomlands som får stryka på foten. Återstår gör då antingen katastrofbiståndet eller det bistånd som fördelas till och kanaliseras via det civila samhället. Carin Jämtin prioriterade under sin tid som biståndsminister projekt som handlade om arbetslivets villkor och medborgerliga rättigheter i utvecklingsländerna. Vad blir det med Reinfeldt?

Det behövs en ny socialdemokrati - och en kvinna vid rodret

För ett år sedan hörde jag många röster inom socialdemokratin som hävdade att partiet inte kunde vinna ytterligare ett val med Göran Persson vid rodret.
Sedan kändes det som om vinden vände. Persson återfick en del av sin popularitet – kanske för att man trots allt sluter upp bakom sin partiordförande när ett val närmar sig. Dessutom gjorde både medierna och partiapparaten allt den kunde för att lyfta fram Persson som ledare och matcha honom mot Reinfeldt i en valrörelse som mest har liknat en amerikansk presidentvalskampanj.
Nu vet vi att den där känslan från förra året var korrekt.
Socialdemokratin kunde inte vinna ytterligare ett val med Persson.
Partiet gjorde sitt sämsta val sedan rösträtten infördes. Trots att ekonomin går som tåget. Trots 120 000 nya jobb på ett år. Trots att den röd-gröna koalitionen i ett årtionde visat sig kapabel att lägga fram en gemensam politik.
Väljarna ville förändring, de trodde inte på Perssons försäkran att socialdemokratin skulle kunna behålla drivkraften och energin i ytterligare fyra år. Kanske är det den främsta förklaringen. Socialdemokratin har, på samma sätt som 1991, förlorat förmågan att ingjuta framtidstro.
Göran Perssons avgång är mot den bakgrunden alldeles logisk.
Problemet är bara att alliansen saknar svar på så många frågor. Sänkt a-kassa, sämre sjukförsäkring och en politik som långsiktigt kommer underminera löntagarnas ställning på arbetsmarknaden. Men inget av detta kommer lösa de problem Sverige står inför. Att döma av överbudspolitiken i valrörelsen är risken dessutom stor att landets ekonomi kastas tillbaka in i det kaos som rådde under den senaste borgerliga regeringen.

För socialdemokratin väntar självprövning. Varför misslyckades partiet? Varför kände väljarna att andra partier är mer förbundna med framtiden? Vem är rätt person att leda partiet i den nya tiden?
Under Perssons tid som statsminister har partiet sanerat statens finanser i grunden, och tagit hårda smällar i opinionen för att klara uppgiften. Regeringsmakten har hanterats stabilt och säkert. Persson har dessutom återfört socialdemokratin till en klassisk politik på flera områden där högervindarna på 1980-talet kastade med sig även socialdemokratin. Han har satt stopp för privatiseringarna och avregleringarna och talar allt oftare om klassutjämning. Fackföreningsrörelsen har skäl att känna sig nöjd med valrörelsen, om man bara ser till socialdemokratins argument.
Persson har avdramatiserat EU-frågan, som var på väg att slita partiet i stycken när han tillträdde. Han har gjort det genom att (bortsett från det halvår Sverige var ordförande för EU) spela bort frågan från dagordningen. Han har argumenterat för en strikt mellanstatlig union och närmast betraktat EU som en del av utrikespolitiken.
Det stora projekt för framtiden som följt med Persson genom alla år är visionen om det gröna folkhemmet. Han tog upp saken redan 1996, strax efter sitt tillträde. På senare år har klimatpolitiken och arbetet för Kyoto-protokollet dominerat. Målet att göra Sverige oboerende av oljan till 2020 är det senaste i raden av konkreta mål inom ramen för denna vision.
Ett gott dagsverke, som Persson själv skulle sagt.

I grunden har Perssons socialdemokrati ändå varit traditionell. Lugn och trygg och med ett ständigt fokus på statsbudgeten. Klassisk politik, men i längden kanske inte så lockande, särskilt inte för de yngre.
Därför måste socialdemokratin ladda om batterierna. Jag tänker att det handlar om några avgörande punkter:

Håll fast vid klassperspektivet. En del hävdar att klass inte längre betyder så mycket. Att vi alla blivit medelklass. Det är trams. De sociala skillnaderna ökar i samhället, både nationellt och på global nivå. Däremot stämmer det att människor inte längre på samma sätt organiserar sig med klassintresset som bas. Där måste socialdemokratin tänka om.

Håll fast i visionen om det gröna folkhemmet – men se till att föra ut debatten i arbetarrörelsen. Alla måste med på det gröna tåget, det blir inget nytt folkhem om debatten stannar i några kommittéer i Stockholm.

Integrationen! Den enda fråga av totalt avgörande betydelse som ingen riktigt ville prata om i valrörelsen. Samhället är på väg att klyvas mitt itu, diskrimineringen, den strukturella rasismen, är värre än någonsin och inget parti har något hållbart recept på hur glappet ska förslutas. Här står arbetarrörelsen inför en av sina största uppgifter.

Gjut nytt liv i jämställdhetspolitiken. Ännu en av valets döda frågor. Som om Fi har ensamrätt på feminismen. Vi lever i ett könsuppdelat samhälle. Erkänn det, och driv en politik som minskar skillnaderna.

Inse att EU är ett faktum, som dessutom påverkar oss i vardagen. I EU blir de ideologiska skillnaderna ofta tydligare. Nyliberalismen håller fortfarande greppet, men fackföreningar, socialdemokratiska partier och sociala rörelser bygger motkrafter. Där måste svensk socialdemokrati gå i spetsen!

Lyft demokratifrågorna. Det borde finnas en djupt förankrad vilja inom socialdemokratin att fördjupa demokratin. Politikerföraktet ökar, liknöjdheten breder ut sig i samma takt som vanmakten. Resultatet skrivs ut i form av nya framgångar för Sverigedemokraterna. Nu har de till och med tagit sig in i fullmäktige i min gamla hemkommun Lidköping. Min farfar, som var med och slogs mot nazisterna på 30-talet, vänder sig i sin grav. Utvecklingen kan bara hävas genom ett större medborgarengagemang i de politiska frågorna. Arbetarrörelsen måste öppna kanalerna till de nya folkrörelserna och öka den interna demokratin. Förr hette det självförvaltning, sedan egenmakt. Budgetsaneringen på 1990-talet tog kål på alla sådana debatter. Nu är det dags att liva upp dem igen.

Förlusten är ett faktum. Ändå måste de borgerliga partierna ha satt laxpatén i halsen när de såg hur jämnt det blev. De hade gjort allt rätt. Moderaterna hade slipat av sina mest löntagarfientliga förslag. Kanterna hade filats ned. Alliansen visade en enad front och ville verkligen påskina regeringsduglighet. Ändå skiljer det nu bara några få mandat i riksdagen. Det blev tolv socialdemokratiska regeringsår. En unik serie i ett internationellt perspektiv.
En extra partikongress kan hållas under våren. Då kommer partiorganisationen och för den delen resten av arbetarrörelsen att kastas in i en uppslitande debatt om vem som ska efterträda honom. Det rimliga är att det blir en kvinna. Det rimliga är också att debatten, för socialdemokratins egen skull, tar sin utgångspunkt i frågan om en ny socialdemokrati.