Felet på Forsmark var känt sedan länge

Vattenfall kände till det konstruktionsfel som slog ut viktiga kontrollfunktioner på Forsmark i somras. Det är den enda slutsats man kan dra av den interna expertanalys som Vattenfall gjort av den rapport från olyckan som företaget tog fram i oktober.
Vattenfalls experter är mycket kritiska mot företagets rapport. De konstaterar i ett utlåtande att "Rapporten identifierade inte den sedan tidigare kända konstruktionsbristen i FT 46, vilket orsakade den inledande händelsen i form av "stum kortslutning".
Tidigare kända?
Det betyder att Vattenfall visste att det fanns brister i det ställverk där den första kortslutningen inträffade. Man kände till det fel som ledde fram till det allvarligaste tillbudet i svensk kärnkraftshistoria.
Varför hade man inte åtgärdat problemet?
Vem hade ansvar för att åtgärda det?
Frågorna är många och Vattenfall/Forsmark har inte svarat på de viktigaste ännu.
Om ni vill följa utvecklingen kan ni göra det på sekotidningens hemsida, där vi uppdaterar så fort vi får några svar.

Regeringen sladdar i Rysslandsfrågan

Den borgerliga regeringen prioriterar ned arbetet för att stärka det civila samhället i Ryssland. Däremot ska miljöbiståndet prioriteras högre.
Det är den politiken som nu leder till att det fackliga biståndet till Ryssland stryps. Det har funnits några artiklar om det i fackförbundspressen de senaste dagarna. Det är bra politik att satsa på miljön på andra sidan Östersjön och en usel politik att inte samtidigt öka det totala anslaget. På flera sätt är det direkt obegripligt.
Redan den socialdemokratiska regeringen beslutade att minska biståndet till den ekonomiska utvecklingen i vårt stora grannland i öster. Det var ett rimligt beslut. Ryssland har haft en enorm ekonomisk utveckling och kan, med rätt politik, ta hand om sina egna tillväxt- och välfärdsfrågor. Demokratiutvecklingen är något helt annat. I regeringens egen rapport om MR-läget beskrivs hur det har försämrats.

”Under de senaste åren har det ekonomiska läget i Ryssland förbättrats. På begränsade områden har fortsatta MR-framsteg gjorts. I flera viktiga avseenden har dock denna utveckling avstannat och MR-läget försämrats. Under 2005 har inga större förändringar skett i det generellt sett bekymmersamma läget för mänskliga rättigheter. Ryssland lider av arvet från det förflutna.”

Rapporten pekar särskilt på den nya lag (federal lag nr 18) som antagits av Duman men inte trätt i kraft ännu. Den innebär en ökad statlig kontroll över alla organisationer i det civila samhället och ger staten rätt att förbjuda organisationer som utgör ett ”hot” mot nationen. En godtycklig gummiparagraf med ekon från sovjettiden. Bestämmelsen strider mot föreningsfriheten och har kritiserats hårt, bland annat av den internationella fackföreningsrörelsen, som tar upp saken i sin rapport om fackliga rättigheter 2006. Därtill ska man lägga det faktum att delar av den ryska fackföreningsrörelsen ännu lider av sina sovjetiska traditioner, med hierarkiska och extremt ledarbundna organisationer.

Och i det läget väljer den svenska regeringen alltså att minska på biståndet till det civila samhället. Det totala anslaget för Ryssland är 35 miljoner lägre än Sida hade räknat med i sin planering. Dessutom har regeringen slagit fast att miljöbiståndet ska vara särskilt prioriterat. Då blir det pengarna till fackligt bistånd och en del annat organisationsbistånd som får stryka på foten.
Konkret innebär detta till exempel att Byggnadsarbetarförbundet inte kan driva vidare ett projekt för att utbilda fackliga organisatörer på sin syskonorganisation i Ryssland. Inom Seko hotas ett projekt för att stärka och förändra fackförbundet för post- och telekomanställda.

Moderaten Bo Hultin skrev i Norrbottens Kuriren den 17 augusti förra året att Sverige borde slopa sitt bistånd för demokratiutveckling i Ryssland. Han raljerade över att Sverige ger 341 miljoner i bistånd (även om han blandade ihop flera olika sorters bistånd i den summan) och att utvecklingen ändå gått åt rakt motsatta hållet. ”Jag tror inte det behövs någon allmän folkomröstning för att omedelbart stoppa svenskt bistånd till Ryssland”, skrev han. ”Det borde räcka med att byta ut den socialdemokratiska regeringen i september.”
Tyvärr fick han delvis rätt på den punkten. Den borgerliga regeringens dubbelspel om Ryssland blir bara märkligare.

Bra blogg om Burma

Sedan årsskiftet är jag föräldraledig och går hemma i Flen tillsammans med de tre barnen. Det är en intressant upplevelse, som stundtals får en att tänka på tempot och händelsefrekvensen i tv-serien 24.
En del recensenter, även de som gillade serien, skrev att den var orealistisk. Så många katastrofer och intriger kan inte utspela sig på ett dygn.
De som skrev det har inte varit hemma en dag med tre förkylda barn!
Hur som helst, ärendet för detta inlägg är ett annat: Jag har just upptäckt att en bloggkollega skriver saker om Burma. Hon heter Catti Ullström och är just nu volontär i Mae Sot, Thailand. Bloggen hitttar ni här.

Goda nyheter från Burma

Kors i taket, för en gång skull kommer det goda nyheter från Burma. I går, torsdag, frigavs några av landets mest betydelsefulla politiska fångar, en av dem är Min Koo Naing, ledare för studentupproret i Burma 1988. Han fängslades första gången 1989 och satt sedan 16 år i isoleringscell. Tänk er det. 16 år på en fem kvadratmeter stor yta, utan kontakt med omvärlden och i princip förvägrad alla normala sinnesintryck. När han frigavs i november för två år sedan berättade han att han överlevt genom meditation och genom att skriva poesi på väggarna i cellen. Då och då fick han också tillgång till burmesiska cheerotcigaretter, som är rullade i tidningspapper. Genom att rulla upp dessa fragment av text kunde han läsa nyheter från omvärlden.
Han fängslades igen i september förra året tillsammans med två av sina närmaste vänner. De anklagades för samhällsomstörtande verksamhet, vilket är bisarrt eftersom de legat mycket lågt sedan frigivningen. Min Koo Naing hade talat om behovet av dialog mellan juntan och oppositionen, men inget mer konfrontatoriskt än så.
Nu är de fria igen, men regimen har gett dem en tydlig signal. Gör ni minsta lilla åker ni in igen.

Märklig kritik av Sahlin

Det är lite svårt att få grepp om den senaste tidens kritik mot Mona Sahlin som tänkbar ny partiledare för socialdemokraterna. Den vanligaste invändningen tycks vara att hon gjorde ett antal försök till högervridning av politiken för 15 år sedan. Men hallå! Nu talar vi om en period i svensk politik då nyliberalismen hade marinerat debatten under 10-15 år. Vi talar dessutom om politiska förslag som hela den socialdemokratiska regeringen stod bakom.
Alla, även Mona Sahlin, har förändrats under de senaste 15 åren.
Det enda påtagliga i den här vägen som Sahlin talat om på senare år är väl att det måste bli lättare att vara småföretagare. Om man med detta menar förändringar i arbetsrätten, till exempel, kan det finnas skäl att vara kritisk. Men man kan lika gärna mena att det måste bli enklare administration, enklare tillgång till riskkapital eller starkare lokala företagsnätverk.
Problemet är väl i så fall att ingen vet riktigt var Mona Sahlin står i en rad avgörande sakfrågor. Den kritikan faller tillbaka på hela processen, där ingen kandidat framträtt öppet och därmed inte heller kunnat avkrävas någon politisk linje.
Det måste bli ändring på den saken till nästa gång socialdemokratin ska välja ledare.

Värdig pristagare!

Jag konstaterar i dag med enorm lycka att min vän Lian Sakhong fått årets Martin Luther King-pris. Det delas ut varje år till "en i Sverige bosatt person som verkar i Martin Luther Kings anda".
Lian har under två decennier varit aktiv i kampen för demokrati i Burma. Han var aktiv i den folkliga proteströrelsen 1988 i Rangoon och har suttit i fängelse för sitt engagemang. Sedan början av 1990-talet bor han i Sverige, han flydde undan militären i sitt hemland. Juryn skriver i sin motivering att Lian får priset för sin :

"outtröttliga kamp för mänskliga rättigheter och demokrati i Burma, med speciellt fokus på de etniska minoriteternas situation. Av ickevåldets många strategier har Lian Sakhong valt dialog som huvudstrategi för att förverkliga sin vision: en genuint demokratisk federal union i Burma där övergången åstadkoms med fredliga medel, utan blodsutgjutelse. Ett konkret resultat av Lian Sakhongs insatser är den författning som utformats under hans ledarskap inom Ethnic Nationalities Council och National Program for Reconciliation och som låg färdig i december 2005. Den är ett demokratiskt alternativ till militärregimens författningsförslag och ett viktigt steg mot förverkligandet av en federal union, där Burmas många olika folkgrupper kan leva tillsammans i fred och samförstånd, oavsett etnisk, religiös, kulturell och historisk bakgrund."

Idédebatten finns - men inte organiserat

Strax innan nyår publicerade Svenska Dagbladet en ledare om socialdemokratins idédebatt efter valförlusten. Först skriver de att det inte finns någon debatt, annat än den som handlar om partiledarfrågan, sedan ägnar de resten av texten åt att recensera just en idédebatt - i bloggvärlden.
Inte helt logiskt, möjligen i linje med just den ledarsidans vanliga sätt att handskas med den politiska vänstern.
Det finns en idédebatt. Jag har själv ägnat flera ledare, krönikor och bloggtexter åt frågan sedan höstens nedgörande valresultat. Bloggvärlden är, vilken uppfattning svenskan än har om denna, faktiskt en offentlighet att räkna med. På flera sätt är den mer betydelsefull än äldre offentligheter. Den kan inte mäta sig med ett möte "in real life" när det gäller samtal och möjlighet till längre resonemang och förståelse, men den har en större publik och den ger fler chansen att vara med.
Problemet med socialdemokratins eftervalsdebatt är dock att den i så liten utsträckning förts i etablerade offentligheter. Där har svenskan trots allt rätt. Partiet som organisation har inte förstått vidden av valförlusten och nu riskerar opinionssiffrorna att ge ett sken av att allt är frid och fröjd, trots allt.
Ett tungt ansvar vilar på Berit Andnors valanalysgrupp, men det hade varit klädsamt med en mer levande debatt i hela partiorganisationen.

Förväntad kritik av Sahlin

Hon dyker inte upp på möten. Hon är ytlig och politiskt opålitlig. Hon har svårt att få saker ur händerna. Omdömena om Mona Sahlin har hårdnat sedan hon seglat upp som den enda verkligt tydliga kandidaten till partiledarposten.
De flesta av dessa omdömen härstammar från förra gången hon kandiderade. Exakt samma kritik den gången. Enn Kokks svidande bloggsynpunkter bygger till största delen på hans erfarenheter av henne som partisekreterare i mellan 1992 och 1994.
På den tiden gick kritiken ganska djupt ned i rörelsen, vilket delvis förklarar varför så få ställde upp till hennes försvar när det började blåsa. I dag är jag inte lika säker. Mona Sahlin har självklart lärt sig något av de senaste årens politiska liv. Mitt intryck är att hon är en mer reflekterande politiker nu än då. Mindre villig att offra hela livet för rörelsen, men därmed också mer förmögen till självprövning. Jag tror många inom socialdemokratin ser den förändringen.
Dilemmat är fortfarande politikens "doer"-sida. Sahlin ligger ofta rätt i politiska frågor och få är så skickliga på att starta debatter som hon, men vad har hon åstadkommit under sin tid som minister? Vilka är hennes avtryck?
Det hon gjort, mer än någon annan, är att sätta frågor om jämställdhet och homosexuellas rättigheter på den politiska kartan. Utan henne ingen feminism i socialdemokratin.
Det är en allvarlig invändning att det inte hänt så mycket i praktiken under hennes ministärer, men vem kan å andra sidan säga att någon minister satt djupa avtryck under de senaste åren?
Budgetsaneringen och Perssons ledarstil satte stopp för mycket nytänkande.

Federley glad pristagare?

Hotell och Restaurangfacket har instiftat ett nytt pris, som det inte kan vara helt smickrande att få. De kallar det för Månadens patronlobbyist. Det ska ges till "den eller de som då har utmärkt sig som en synnerligen aktiv lobbyist för ett återupprättande av det gamla patronsamhällets sämre villkor och lägre löner för anställda inom Hotell- och restaurangbranschen."
Priset är en check på 200 kronor, som "bara" kan användas på en lokal där personalen har kollektivtavtal.
Kul, särskilt som den förste pristagaren är Fredrik Federley, mannen som mer än någon annan symboliserar centerpartiets flirt med nyliberalismen. Han får priset för sin kampanj till stöd för den kaféägare i Göteborg som inte vill skriva kollektivavtal med sina anställda. För att han så tydligt prioriterar "kampen för att inskränka fackets rätt att agera för högre lön och bättre villkor genom kollektivavtalet."
Priset påminner lite om det "gyllene armeringsjärn" som delades ut av SSU Skåne i början av 1990-talet. Det priset gick till folk inom arbetarrörelsen som utmärkt sig för ett särskilt betongsossigt beteende. De som fick ta emot priset, ett guldmålat armeringsjärn fastsatt i en liten klump betong, gjorde det alltid med ett stelt leende på läpparna, ett leende som sade : Jag har tillräckligt stor humor för att göra det här, men egentligen är jag jävligt förbannad.
Det återstår att se hur Federley reagerar.

Det börjar likna 1996

Först Wallström, sedan Jämtin. Allt fler verkar därmed dra sig ur kampen om att bli ny partiordförande för socialdemokraterna. Även Jämtins nej verkar bestämt och genomtänkt. Det enda som talar för något annat är att hon först lät sig nomineras av Stockholms arbetarekommun.
Men tillsvidare alltså – nej.
Börjar det inte likna 1996? Den gången föll flera huvudkandidater bort, av Tobleroneskäl eller för att de sade nej, och till slut blev Persson vald.
Nu verkar Mona Sahlin på nytt bli huvudförslaget. Vad ska hända den här gången? Och blir det Nuder som kliver fram om Sahlin inte kan ena partiet?
”Nuder måste ha något kort kvar i rockärmen”, sade en bekant som jag talade med förra veckan. Då var jag nästan säker på att hon hade fel. Nu vet jag faktiskt inte.
Nuder är en skicklig politiker, men det vore nästan parodiskt om socialdemokratin inte klarade av att skaka fram en kvinnlig partiledare när antalet kompetenta kandidater varit så stort.
Messing måste kanske kliva fram nu.

Obama

"Jag behöver veta lite mer om var han står i viktiga politiska frågor innan jag ger honom mitt stöd som ledare för demokraterna", sade en kvinna efter ett tal tidigare i veckan av Barak Obama i New Hampshire. Obama, en liberal från Chicago är årets rookie i amerikansk politik och han kommer sannolikt att offentliggöra sin kandidatur i början av nästa år.
Man kunde ju önska fler kommentarer av den typen i den process som ska ge socialdemokraterna en ny ledare. Var står de i viktiga frågor? Tja, så länge det inte finns några officiella kandidater får vi nöja oss med fragmentariska svar på den frågan.

Slut på svenskkurserna - eller?

Först lägger regeringen ett förslag om att dra in alla pengar till svenskutbildning av läkare som är utbildade utomlands men som vill arbeta i Sverige.
Förslaget är ett led i den generalla omläggning av politiken som den borgerliga alliansen lanserade innan valet – integration ska inte staten lägga sig i. De som kommer från andra länder ska få en introduktion efter ankomsten, därefter ska de klara sig själva.
Uppenbarligen har den nya regeringen inte förstått vad frågan handlade om. Antagligen har de sett framför sig hur tusen och åter tusen invandrade sitter av meningslösa kurser, när de egentligen borde vara ute och leta jobb. Och så visar det sig att kurserna faktiskt haft ett syfte! Jag kan tänka mig att många landstingspolitiker satte kaffet i fel strupe när de förstod att regeringens politik skulle undandra en av deras främsta rekryteringsbaser. Läkarbristen hade skjutit i höjden.
I dag läser jag i DN att skolminister Jan Björlund lovar att kurserna ska bli kvar. Ännu ett tecken på att regeringens politik är illa genomtänkt.

Höjda lägstalöner minskar fattigdomen

Jag kan inte riktigt släppa frågan om fattigdomen och de lägsta lönerna, en debatt som gått varm på den här bloggen de senaste veckorna. Debatten tog fart precis när jag hamnade på sjukhus för att en av mina döttrar fick en infektion i knät. Nu har jag haft lite tid att studera ämnet närmare.
Ett argument mot min ståndpunkt har varit att en höjd minimilön inte skulle minska fattigdomen eftersom fler blir utan jobb. Det argumentet vilar på tunn empirisk grund. Låt mig citera Economic Policy Institute, som ger en snabb överblick av läget:

"Does the minimum wage cause job loss?
A 1998 EPI study failed to find any systematic, significant job loss associated with the 1996-97 minimum wage increase. In fact, following the most recent increase in the minimum wage in 1996-97, the low-wage labor market performed better than it had in decades (e.g., lower unemployment rates, increased average hourly wages, increased family income, decreased poverty rates). Studies of the 1990-91 federal minimum wage increase, as well as to studies by David Card and Alan Krueger of several state minimum wage increases, also found no measurable negative impact on employment. Finally, a recent Fiscal Policy Institute (FPI) study of state minimum wages found no evidence of negative employment effects on small businesses.

New economic models that look specifically at low-wage labor markets help explain why there is little evidence of job loss associated with minimum wage increases. These models recognize that employers may be able to absorb some of the costs of a wage increase through higher productivity, lower recruiting and training costs, decreased absenteeism, and increased worker morale."

Mycket tyder också på att fattigdomen faktiskt skulle minska med högre minimilöner.
Efter 1990-talets reformer i USA är det fler som jobbar med låga löner, eftersom bidragen minskat. Det gör att fler inidivider och familjer påverkas av minimilönens storlek.
Enligt en studie av John T. Addison och McKinley L. Blackburn från 1999 visar att de höjningar av minimilönen som gjordes mellan 1983 och 1996 minskade fattigdomen, främst bland de som saknar grundläggande utbildning. Ytterligare en studie (av Isabel Sawhill och Adam Thomas) visar att en höjning av minimilönen från 5,15 dollar till 6,15 dollar skulle lyfta 900 000 personer ur fattigdom. I sina beräkningar har de kalkylerat med ett "worst case scenario", det vill säga att det skulle bli en något minskad chans att få jobb för de med lägst löner, och ändå visar deras beräkningar att reformen skulle reducera fattigdomen.
Minimilönerna i USA har inte höjts på nio år. De ligger i dag på 31 procent av genomsnittslönen för en amerikansk löntagare. Den lägsta siffran i modern tid.
Jag har lite svårt att förstå varför svenska debattörer blir så upprörda av att demokraterna vill höja minimilönen och i grunden handlar det - antar jag - om deras bild av den svenska arbetsmarknaden. De vill skapa en sektor med riktigt låga löner i Sverige och då måste de hävda att låga löner i USA är en fungerande modell för att öka välfärden. Men tyvärr - matematiken går inte ihop.

Gammal förnyelse?

I fredags var jag på ett seminarium på ABF Stockholm med den lite fantasilösa titeln "Vad vilja socialdemokraterna?"
Talade gjorde Mona Sahlin, Per Nuder, Håkan Bengtsson och Nisha Besara. Det var rätt kul att lyssna på argumenten.
Det mest slående var hur lite som hänt i förnyelsedebatten under de senaste två-tre decennierna. Sahlin, Bengtsson och Besara talade alla om vikten av att arbetarrörelsen inte blir självgod, att man inte lutar sig tillbaka och väntar på att den nya regeringen ska göra sig så impopulär att folk återvänder till socialdemokratin. Istället måste rörelsen söka sig ut mot nya sociala rörelser. På 1980-talet var det miljörörelsen, senare kvinnorörelsen och feminismen, och nu måste integrationsfrågorna och de nya klassklyftorna hanteras på samma sätt.
Rätt då. Rätt nu. Men vad har rörelsen gjort under tiden? Är det verkligen samma självgoda rörelse som 1976?
Säkert inte, men nog är det förvånansvärt mycket som blivit kvar i sina förstelnade strukturer, inte minst lokalt. Jag möter själv ofta inställnigen att "visst ska vi lyssna till andra, men då får de allt ta och packa sig ned till s-föreningarna för det är så vår struktur ser ut." Enligt regelboken, men inte så funktionellt. Folk går inte från Docklands till Folkets Park, som en snart avgången partiledare en gång hoppades.
Om det var något jag ändå saknade i debatten var det Europa och vad globaliseringen betyder för arbetarrörelsen. Där blev det lite luddigt och oformulerat.
En kul detalj: Nuder höll ett intressant inledningsanförande där han bland annat citerade Ingvar Carlssons anförande från partiets 100-årsjubileum 1989. Vem var Carlssons talskrivare på den tiden?
Jag är nästan säker på att det var Per Nuder.

Vilka lärare är kompetenta?

Lärarhögskolorna duger inte, konstaterar universitetskanslern Sigbritt Franke. Utbildningen ger för dåliga sakkunskaper, examina är för slappa och forskningsanknytningen för dålig.
Hårda ord. Själv är jag inte lika säker på att detta betyder att vi har en massa dåliga lärare ute på landets skolor, men sätter man det i samband med den nya regeringens (och lärarfackens) krav på att alla lärare på skolorna ska vara behöriga, det vill säga utbildade på landets lärarhögskolor, faller saken i ett annat ljus.
Vi ska alltså stoppa lärare med en annan bakgrund än lärarutbildningarnas, samtidigt som de inte klarar uppgiften att utbilda kompetenta lärare?

Skolminister Jan Björklund har under hösten gett en utredning i uppdrag att ta fram ett förslag som ska förhindra alla obehöriga lärare från att få fast anställning. Utredningen ska också se över möjligheten att en lärare bara ska få undervisa i det ämne denne har formell ämnesbehörighet för. Därmed går han lärarfacken till mötes.
Personligen tycker jag att detta är uttryck för ett skråtänkande, som i längden inte kommer gynna elevernas utbildning. Björklund vill alltså bygga ett stängsel runt läraryrket och tillse att det bara finns en ingång. Vad händer då med förnyelsen av yrket? Hur ska skolorna få influenser som kan utveckla pedagogik och ämnesvetande om alla lärare ska stöpas i samma form. När man talar med lärarfacken om detta säger de att deras yrke ska jämställas med läkarnas eller piloternas. Det krävs vissa kunskaper för att skära på rätt ställe respektive dra i rätt spakar så att planet lyfter. Vem vill åka med en pilot som saknar utbildning?
Problemet är bara att undervisning för barn knappast låter sig jämföras med att skära i kött eller dra i lite spakar i en cockpit. Barn och lärare möts i ett samspel där personliga egenskaper kan vara lika viktiga som formell utbildning.
Liberala Eskilstuna Kuriren delar min uppfattning. I en ledare den 18 november skriver de:
"Allt kan inte läras in på universitetet och alla som någon gång gått i skolan vet att social kompetens och gedigna ämneskunskaper är nog så viktigt. Att se en formell examen som enda vägen in i yrket är trångsynt."
Jag förstår att lärarfacken är bekymrade över att så få lärare är formellt behöriga. Jag förstår de som kräver att fler ska vara det. Men 100 procent? Alla lärare? En enda ingång till yrket?
Det vore en återgång till ett konservativt utbildningstänkande som jag trodde vi lämnat kvar på 1900... nej, förlåt, på 1800-talet.

Några fakta om "working poor"

Okej, här kommer några hårda fakta i ämnet ”working poor” i USA. Det har ju renderat en del diskussion på min blogg. Siffrorna kommer från U.S Departement of Labor (svårt att klassificera som en utpräglad vänsterorganisation).
År 2003 var det 140 miljoner amerikaner som arbetade heltid under minst 27 av årets veckor.
3,8 procent av dem tjänade så lite att arbetsmarknadsdepartementet klassar dem som ”arbetande fattiga”.
Det var alltså drygt fem miljoner människor som arbetade heltid 2003 och ändå var fattiga.
Arbetsmarknadsdepartementet konstater även att 7 av 10 av de arbetande fattiga var vita, men risken för att hamna i gruppen ”working poor” är dubbelt så stor om du är afro-amerikan eller latino. Andelen arbetande fattiga är också större bland kvinnor än bland män. Det globala mönstret upprepas på amerikansk arbetsmarknad. De som är utsatta på ett plan (genom kön eller etnisk bakgrund) är även mer utsatta i arbetslivet.
Skillnaden mellan mig och Norbergs hangarounds, som varit så flitiga skribenter, är att jag uppfattar detta som ett socialt och moraliskt problem för ett samhälle. De uppfattar det som bra, för att det påstås öka den sociala rörligheten.
Att den grupp som inte rör sig uppåt blir kvar i fattigdom år efter år bekymrar dem inte.
U.S. Departement of Labor konstaterar även att det finns ett givet samband mellan fattigdom och utbildning. När jag då skriver att det i Sverige skulle krävas ett nytt kunskapslyft, en fortsättning på det lyft socialdemokratin drev fram för tio år sedan, för att minska fattigdomen, då blir jag angripen för det också. Då påstår några hangarounds att regionala högskolor är skit och att alla satsningar på att höja den samlade kunskapsnivån är meningslösa.
Tino G visar bockfoten alldeles tydligt när han föraktfullt skriver att visst finns det fattiga i USA, men problemet är att de är ”lågproduktiva”. Problemet är alltså deras eget, inte lönestrukturens. Sånt kallas människoförakt, mina vänner.
Och tro nu för allt i världen inte att jag hatar USA, bara för att jag ogillar fattigdomen där. Jag gillar inte fattigdomen i Sverige heller och USA är ett av mina verkliga favoritländer, inte minst för att de har en så levande debatt om sina egna samhällsproblem.

40 procent - det är ingen liten grupp

Shit, det var väldigt vad många det var som ville rycka ut till Norbergs försvar! Jag måste nog angripa honom lite oftare:)
Seriöst: så bra, att det är timlönen som höjts för 60 procent av alla med minimilön efter ett år. Min fråga handlade dock om mer än så. Går det till exempel att leva på lönen efter ett år? 20 procents höjning på en så låg grundlön är ju inte direkt lysande.
Och kanske viktigast av allt: siffrorna betyder ju att 40 procent stannar kvar på minimilönen. Det är ingen liten siffra. Det handlar mest om personer utan high school utbildning, skriver Per Skedinger på Norbergs blogg, och han rekomenderar en satsning på utbildning i stället för på lön. Det är utmärkt med sådana satsningar. Kunskapslyftet var ett exempel i Sverige (och jag inbillar mig av någon anledning att Norbergs alla hangarounds, som svarat på min blogg, inte gillade den socialdemokratiska satsningen för tio år sedan ). Problemet uppstår om ekonomin ändå är uppbyggd på att en grupp jobbar med riktigt låga löner, och det finns trots allt mycket som pekar på att den är det. En mycket stor andel av de amerikanska låglönegrupperna tvingas ha två jobb. Ofta handlar det om nyinvandrade, legala som illegala. Det är fakta. Utsattheten är enorm. Den som fortfarande tvivlar om den saken bör läsa Barbara Ehrenreichs wallraffreportage Nickle and Dimed. Lysande samtidsjournalistik.
Det betyder inte att vi saknar liknande problem i Sverige eller Europa. Tvärtom. Vi har på relativt kort tid byggt upp en ekonomi som behöver lågbetald arbetskraft, svart eller vit. Att debatten om minimilön inte nått Sverige beror förstås på att de svenska lönerna sätts i kollektivavtal.

Myten om de glada uppåtstävande

I en bloggtext argumenterar nyliberalen Johan Norberg för att USA inte bör höja landets minimiöner, som demokraterna vill. Han hänvisar till siffror som visar att 60 procent av alla som arbetar med minimilön ett år har höjt sin inkomst året efter. En högre lön från början höjer tröskeln för de som vill in på arbetsmarknaden, anser Norberg.
Tyvärr kan jag inte se att hans statistik stödjer tesen att arbetarna i USA gör en social karriär. Att 60 procent höjt sin inkomst året efter kan faktiskt lika gärna betyda att lönen är så dåligt att de måste skaffa sig ett jobb till, vid sidan av, för att få det att gå ihop. Många tvingas ju göra så. Det är definitivt bevisat. Och även om en del höjer sin lön efter första året på ett uselt betalt jobb: varför skulle det vara ett argument emot att höja ingångslönen? Det är väl fortfarande en miserabel inkomst för de 40 procent som inte höjer den?
Johan Nordbergs ovilja att låta de med lägst löner få en något bättre inkomst avslöjar tydligt var den nyliberala högern står i frågan om fattigdomen. Vissa måste vara fattiga för att samhället ska fungera, är grundtanken.

Kärlek och bensinskatt

Ni måste bara läsa Ronnie Sandhals krönika i dagens Punkt.SE.
I en lysande satir raljerar han över de, bland annat Motormännens riksförbund, som anser att sänkt skatt på bensin är vår tids viktigaste politiska fråga.
Utgångspunkten är en tv-intervju där en företrädare för Motormännen säger att 1,3 miljoner svenskar inget hellre vill än att bensinskatten sänks.
Ingenting?
Inte världsfred.
Inte kärlek och fortplantning.
Inte Irakkriget eller ozonlagret.
Bensinskatten.
Läs den här.

Vilka avrättningar är ok?

"Utomrättsliga avrättningar (...) måste upphöra, säger Carl Bildt."
Citatet kommer från ett pressmeddelande. Bildt kommenterar Israels massakrer på civila i Gaza.
Och inomrättsliga avrättningar då?