Reinfeldt utan omvärld

Det var nästan lite märkligt att lyssna till Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen igår. Nog för att partiledarna nästan alltid släpper sina internationella/globala perspektiv i en valrörelse, men så totalt befriat från omvärlden har jag nog inte hört många partiledartal som varit.
Reinfeldt talade om särintressen i Sverige. Särintressen som vill ha uppmärksamhet och få igenom sin politik fast de inte förstår att de är just ett särintresse. Han beskrev dem som kravmaskiner, som har en ny lista med krav färdig så snart de fått sin vilja igenom. Han nämnde särskilt företagare, pensionärer, kulturarbetare och arbetslösa.
Sedan förklarade han hur viktigt det är att hålla ordning i statens finanser och så gjorde han några angrepp på den röd-gröna oppositionen.
Den enda gång han nämnde något om omvärlden var när han förklarade hur illa andra länder skött sin ekonomi under finanskrisen. Annars fanns det inte något om klimatkrisen, inget om tredje världens problem att lyfta sig ur fattigdom. Inget om Greklandskrisen. Inget om Sudan, Afghanistan eller någon annan av världens konflikthärdar.
Okej, det är svensk valrörelse, men skulle väljarna verkligen må illa av att konfronteras med det faktum att Sverige är en del av världen och att de politiker vi väljer i höst kommer vara beroende av omvärlden när de fattar sina beslut?

Politikens firmafest

Så där ja, då var man på plats i Almedalen. Såg just Lena Sundström intervjua "vanliga" visbybor, om det nu är möjligt en vecka som denna. Ska bli intressant att följa seminarierna om bistånd och globalisering. Sida har en bra verksamhet under veckan, liksom Diakonia och en del andra biståndsorganisationer. Själv ska jag varje kväll recensera partiledarnas tal utifrån hur mycket de talar om internationella utvecklingsfrågor och globalisering. Kommentarerna kommer göras på den här bloggen och så kommer Sidas folk intervjua mig och lägga ut det på Sidas hemsida.

Omvärldens blogg

Från och med nu kommer detta vara den blogg jag skriver som chefredaktör för tidningen Omvärlden. Efter bytet av redaktion i början av juni har vi nu kommit igång med produktionen av vårt första nummer, som är det femte för året. Det blir intressanta artiklar om utvecklingsfrågor, intervjuer med världens ledande forskare, politiker och debattörer om globaliseringens utmaningar. För löpande uppdatering är det den här bloggen, vår hemsida för Omvärlden eller vårt veckovisa nyhetsbrev som gäller. Veckobrevet lanseras i början av hösten.
Vi drar nu även igång vårt nya prenumerationserbjudande. 199 kronor för ett år (åtta nummer) och då får man min bok om Aung San Suu Kyi på köpet.
Kunde inte bli bättre:)

Ratzingers Påvepersonlighet

Många saker är förbryllande och förfärande med pedofilskandalerna i katolska kyrkan. Det verkar nästan ha funnits en oskriven regel att förövare inte ska behöva ta några straff i det omgivande samhället. Allt kan fixas med bikt och handpåläggning. Utom för offren, förstås.

Men det finns också en annan sak jag inte begriper: Vem är egentligen Påven?

I alla rapporter kallas Påven Benedictus XVI. Men när han liv som kardinal kommer på tal säger man att Påven tidigare "var" Kardinal Joseph Ratzinger. Det låter som om han har bytt kropp och personlighet. Nu är han en annan person än han var tidigare. Som om Påverollen är en så stor del av hans liv att hans själ helt enkel övergått i ett nytt stadium.

Lite på samma sätt som riksdagsmannen och centerpartisten Fredrik Federley, när han hävdade att det var hans transpersonlighet Ursula som hade låtit sig bjudas på en semesterresa till Mallis. Fast där hoppas själen uppenbarligen lite mer hit och dit mellan personligheterna.

Nåja. Det är dags att någon ställer den avgörande frågan: Är Påven en avatar?

Ryssland fortsätter hota pressfriheten

Under 2009 var Iran världens största fängelse för journalister. Repressionen efter presidentvalet i juni förra året har saknat motstycke i världen.

Men frågan är om inte utvecklingen i Ryssland är ett nästan lika stort hot mot en oberoende journalistiken. I dag skriver DN att den 47-årige Konstantin Popov avlidit efter grov misshandel i en poliscell. Popov var utgivningsdirektör på den regionela tidksifts- och tidningsutgivaren Tema i den sibiriska staden Tomsk.

En ung polis har visserligen erkänt dådet och han kommer troligen åtalas, men det är för många fall av den typen för att man ska våga tro på myndigheternas uppgifter och vilja att verkligen komma till rätta med hoten.

Mordet på Anna Politkovskaja är väl det mest kända övergreppet i Ryssland, men det räcker med att titta på de senaste månaderna för att få en bild av problemets omfattning.

I december dömdes en polisman i Ingusjien till två års fängelse för att han mördat journalisten och dissidenten Magomed Yevloyev. Kopplingarna till republikens regering och säkerhetstjänst utreddes aldrig.

I november föll Olga Kotovskaya, känd journalist i Kaliningrad, från ett hustak fjorton våningar upp i luften. Hon avled av skadorna. På 1990-talet startade Kotovskaya en tv-kanal, men den togs senare över av affärsintressen med kopplingar till en tidigare vice guvernör i Kaliningrad. Några dagar före hennes död hade en domstol ogiltigförklarat övertagandet och gett Kotovskaya rätt.

I oktober vågade frilansjournalisten Alexandr Podrabinek framträda offentligt igen, efter att han under lång tid hållit sig gömd efter en hatkampanj mot honom. En kampanj som organiserades av nashi, en ”patriotisk ungdomsgrupp”. Men även om Podrabinek nu vågar framträda igen är han åtalad för förtal av nationen och en del andra bisarra åtalspunkter. Nashi har till och med försökt stämma utländska tidningar och mediebolag för att de skrivit om hans fall.

Sedan muren föll för 20 år sedan har det dödats fler journalister i Ryssland än någon annan stans. Jag vill verkligen inte göra som jan Björklund och hota med ryssen för att motivera ökade försvarsanslag. Detta är ett helt annat sorts problem. Det avgörande är att Sverige och EU inte glömmer bort pressfriheten när man förhandlar med ryska företrädare. Låt frågor om mänskliga rättigheter vara en självklar del av handelspolitik, miljöpolitik, försvarsfrågor och andra områden där Ryssland och EU har utbyte.

Kungen lever - leve Kungen!

Jag har just skrivit ett inlägg på Världens Blogg om Thailand. 

Dole backar för yttrandefriheten

I morse kom beskedet att det multinationella företaget Dole tar tillbaka sin anmälan mot den svenske filmaren Fredrik Gertten. 

Hans film Banans! handlar om hur bananarbetare från Nicaragua för första gången fick till stånd en rättegång i en amerikansk domstol. De hävdade att de blivit sterila för att Dole använt bekämpningsmedlet DBCP på sina bananplantager. 

Dole menar att Gertten förtalat företaget, och krävde i sin stämning att filmen skulle stoppas och att Gertten för all framtid skulle vara förbjuden att uttala sig om Dole.

Livstids munkavle.

Men på senare tid har allt fler utnyttjat sin yttrandefrihet till att kritisera Dole. Beslutet att dra tillbaka stämningen kom samma dag som Gertten skulle träffa företrädare för ICA och regeringen. Bananföretaget var uppenbarligen rädda att de svenska konsumeterna skulle reagera. Money Talks

Suu Kyi kvar i husarrest

Hon tilläts överklaga domen på 18 månaders husarrest, men domstolen behandlade aldrig hennes ansökan. Burmas demokratiledare Aung San Suu Kyi blir därmed kvar i sitt hem på University Avenue över det val juntan utlyst nästa år.
Generalerna sitter säkert, som man skulle sagt i Idol.
Samtidigt har det kommit tecken på att både omvärlden och Suu Kyi ändrat strategi. USA talar om att öppna en dialog med juntan, utan att vidhäfta några löften om hävda sanktioner, vilket är bra.
Suu Kyi har skrivit ett brev till juntaledaren Than Shwe där hon öppnar för ett samtal om hur sanktionerna ska kunna hävas.
Problemet är bara att demokratirörelsen länge krävt just detta - en dialog med juntan. Men Than Shwe och hans kompisar har inte lyssnat. De sitter redan på den totala makten i landet, och så länge den inte hotas på något avgörande sätt anser de uppenbarligen att de kan strunta i oppositionen.
Burma håller minst 14 journalister och bloggare fängslade, flera av dem greps efter de stora demonstrationerna på hösten 2007. Bloggaren Zarganar dömdes till elva års fängelse.

Missa inte Burma VJ

Igår visades filmen Burma VJ på SVT. Jag hade inte sett den förut, vilket var en miss, för det var nog en av de bästa dokumentärer som gjorts över huvud taget. Och det säger jag inte bara för att jag är en burmaskalle.
En grupp journalister beväpnade med små videokameror dokumenterade upproret i Burma 2007. De bar sina kameror gömda i väskor eller under skjortorna. Bilderna är skakiga och oklara, men så gripande att det inte går att sluta titta. Allt samordnas av en journalist i Thailand, som sedan skickar materialet vidare till Democratic Voice of Burma i Oslo.
Under en stor del av upproret för två år sedan var dessa journalister de enda källorna till information från Burma. Och när upproret slagits ned spårades flera av dem upp av säkerhetstjänsten och dömdes till långa fängelsestraff.
Filmen går att se på SVT Play.

Kina drar åt snaran

Igår kväll arrangerade Reportrar utan gränser ett seminarium om Kina och mänskliga rättigheter. Det blev ett mycket intressant samtal och utvecklingen i landet efter OS. Ett samtal som bidrog till en mer komplex bild av världens mest folktäta nation.
Professor Tom Hart talade om kommunistpartiets propagandakontroll och ifrågasatte de ekonomiska prognoserna för landet. Johan Lagerqvist vid Utrikespolitiska institutet gjorde en intressant analys av yttrandefrihetens ställning i relation till andra mål för samhället och Sverker Lindström beskrev OS som en gigantisk propagandavinst för statsledningen.
Samma dag kom rapporter om hur myndigheterna stänger ned stora delar av internet inför årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. YouTube censurerar, liksom Twitter och andra sociala medier. Alla sökningar på massakern har sedan åratal varit blockerade. I en kommentar till utvecklingen konstaterar Reportrar utan gränsers huvudkontor i Paris att censuren varit så effektiv att många unga i Kina idag inte ens vet att massakern inträffat.
Läs mer om blockeringen av internetsidor i till exempel NY Times artikel.

Dimridåer från Eritrea

Igår skrev Samson Tomas en artikel på Newsmill att kampanjen för Dawit Isaak går USA:s ärenden och bara har som syfte att dölja den pågående gränskonflikten mellan Eritrea och Etiopien. 

Ståndpunkten är trams. Nej, ännu värre, den är ett direkt resultat av propagandan från Eritreas regim. Jag vägrar till exempel tro att det var en slump att Samson Tomas artikel kom bara några dagar efter att Eritreas EU-ambassadör varit i Sverige för att hjälpa till med en motkampanj mot de svenska massmedierna. 

Först några fakta: Eritrea har rätt i gränskonflikten. Etiopien har fel. FN har konstaterat detta, liksom den svenska regeringen. Att Eritreas företrädare inte tycks notera detta, hur många gånger det än upprepas, beror på något annat än otydlighet från avsändaren. I själva verket behöver president Isaias Afewerki denna konflikt för att motivera sitt eget maktinnehav. För att upprätthålla den militärstat han inrättade under 1990-talet. 

Jag har också svårt att följa med Samson Tomas resonemang när han hävdar att Isaaks fångenskap under vidriga förhållanden skulle motiveras av just denna gränstvist.

Exakt vad har Isaak gjort för att äventyra den eritreanska statens säkerhet?  Exakt på vilket sätt blir Eritreas börda lättare att bära av att yttrandefriheten och demokrati sätts på undantag?

I en svepande formulering hävdar Samson Tomas också att min egen organisation, Reportrar utan gränser, RUG, skulle vara köpt av CIA. Skälet skulle vara att organisationen tar emot ett bidrag från National Endowment for Democracy, NED. Samson Tomas hävdar att RUG får en betydande del av sin budget från NED. 

Det är verkligen trams. 

NED ger ett årligt bidrag på cirka 500 000 kronor, ett fragment av den totala budgeten vid organisationens huvudkontor i Paris. Pengarna är specialdestinerade för projekt som ska hjälpa fängslade journalister och deras familjer i Afrika. 

Större delen av pengarna till RUG (cirka 20 miljoner årligen) kommer från försäljningen av fotoböcker. Kända fotografer upplåter sina bilder gratis till dessa böcker. Den senaste hittar ni förresten information om här. 

EU-kommissionen är en annan stor bidragsgivare, liksom företag och privatpersoner mestadels i Frankrike, som är organisationens grundarland och hemort. Den svenska sektionen får i sin tur omkring 70 000 kronor per år från Pariskontoret. Våra främsta bidragsgivare är annars medlemmarna, UD och Forum Syd, varifrån vi får pengar för att informera om pressfrihet i tredje världen. 

NED är underställt kongressen i USA och föremål för demokratisk granskning. Personligen har jag stött på NED:s bidrag i två andra fall som jag direkt kan dra mig till minnes: Democratic Voice of Burma och Irrawaddy, två oberoende journalistiskt drivna medier som verkligen inte kan anklagas för att gå någons ärenden.

Regimen i Eritrea är skakad av den stora kampanjen för Isaaks frihet. Inte så mycket att hans frihet är nära förestående, men de har noterat uppmärksamheten och gör nu vad de kan för att anlägga moteld. Samson Tomas inlägg på Newsmill måste läsas mot den bakgrunden.

Hotad utrikesjournalistik

I går, just hemkommen från några lugna dagar i sommarstugan vid Vänern, läste jag att Svenskan ska säga upp sin sista fast anställda utrikeskorrespondent, Rolf Gustavsson i Bryssel. Därmed är alla som medverkar i tidningen från andra länder knutna till tidningens om stringers. Frilansare. 

Det är inte illa i och för sig. En stringer som Bertil Lintner har i åratal levererat texter av mycket hög kvalité från Sydostasien. Han skriver även i Far Eastern Economic Review och en del andra medier. 

Ändå ser vi tveklöst en skakig utveckling för utrikesjournalistiken. Medieföretagen slimmar sina organisationer. Allt färre journalister ska producera allt fler texter. I det läget är det lätt att man i utrikesjournalistiken lutar sig mot byråmaterial. Nyhetstexterna om Nordkorea, Burma eller Iran får skrivas från skrivbordet hemmavid. 

Det kan fungera under perioder, och för den del. Men inte alltid och inte för all journalistik. 

Utrikesjournalistiken får stryka på foten när medierna sparar, men är i grunden en del av de "gamla" massmediernas bredare problem. 

Göran Rosenberg skriver en intressant artikel om det i Journalisten. "När Seattle Post-Intelligencer i mars i år dog som papperstidning och återuppstod som nättidning, återuppstod bara tjugo journalister av hundrasextiofem", skriver Rosenberg. "Vad som därmed inte återuppstod var den redaktionella och finansiella förmågan att bedriva självständig journalistik."

En avgörande fråga: Vem ska betala för självständiga journalistiken i framtiden

Det rinner av som på en gås

När jag googlar runt lite på nätet hittar jag ett blogginlägg om Reinfeldts enorma förmåga att undvika dålig press. Bloggaren Scaber Nestor skriver att Reinfeldt konsekvent vägrar uttala sig om saker som kan göra att folk associerar honom med dåliga vibbar. Vad gör till exempel statsministern mitt under brinnande kris, när arbetslösheten stiger i rekordfart och fattigdomen ökar: Han framträder i Aftonbladet och talar om städning. Inte konstigt att allt negativt rinner av som på en gås.

Jag tror att svenska medier borde ta sig en ordentlig funderare på hur man behandlar regeringen i dessa dagar. Nyligen visade en undersökning att Mona Sahlin får mer negativ press än Reinfeldt. Med tanke på det läge landet och världen befinner sig i måste det anses helt unikt att medierna väljer att granska oppositionen mer än de som faktiskt har makten. Har det hänt någon gång tidigare under den fria pressens epok?

Dessutom, kanske man ska tillägga, kräver statsministern borgfred under hela höstens ordförandeskap i EU. Under sex månader ska oppositionen alltså lägga sig platt. Kritik skulle skada Sveriges möjligheter att arbeta effektivt i EU.

Vad är det för syn på demokrati? Är det inte i själva verket konstruktiva konflikter som leder framåt? Dessutom var Reinfeldt inte någon mästare själv på att tiga still under det förra svenska ordförandeskapet. Han gjorde rätt då. Sahlin borde göra på samma sätt nu.

Ni hittar Scaber Nestors inlägg här.

Och undersökningen om negativ press rapporterades här. 

SvD:s Sarah Palin

När jag googlade efter en helt annan sak ramlade jag över en ledare av Per Gudmundson i Svenska Dagbladet från den 8 september förra året. Strax efter att Sarah Palin blivit vice president kandidat för republikanerna. Strax innan hon visade sig totalt inkompetent för uppgiften.
Per Gudmundson var imponerad. Så här skrev han:

"Det är inte bara i den tjattrande klassen som den republikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin gjort succé. Tvärtom är den folkliga responsen överväldigande. Kanske blir det en rörelse. .

Sarah Palins person trotsar alla försök till beskrivning. Hon är skönhetsmiss och hockeymorsa, avhållsamhetsförespråkare med gravid tonårs dotter, kvinnlig guvernör i den manligaste av delstater, friluftsvän för oljeexploatering, elegant men lantis, vapenälskare och fembarnsmor. Och oändligt stolt över vad hon har åstadkommit – inte inkvoterad av något jämställdhetsombud, utan med hårda nypor och skinn på näsan.

Är det därför folk identifierar sig med henne? Visst är hon kvinna, men inte enbart. Hon är, så att säga, ingen minoritetsrepresentant. Hon är heller ingen Hillary Clinton, utan någon man faktiskt skulle vilja ha som både granne, middagssällskap och chef. Och hon är någon som man skulle vilja vara."

Käre Per, jag är säker på att du kan få vara ledarsidans Sarah Palin. Om du fortfarande vill vara det.

Livsfarlig journalistik

I dag stod det klart att de två amerikanska journalister som gripits på gränsen mellan Nordkorea och Kina ska åtalas av den nordkoreanska regimen. Journalisterna anklagas för "fientliga handlingar" och för att ha olagligt gått över gränsen.

Journalisterna Euna Lee och Laura Ling arbetar för den nätbaserade amerikanska nyhetskanalen Current TV. De greps sedan de gått över den isbelagda gränsfloden Tumen den 17 mars.

Jag har själv gjort såna där saker, gått över gränsen mellan Thailand och Burma illegalt. Det är inte så ovanligt. Gränsen är lång och porös, omöjlig att bevaka, och maktförhållandena inte glasklara. Det sista är förstås inte fallet i Nordkorea, men principen är den samma. Nordkorea vill att journalister håller sig borta. Propagandamaskinen kräver monopol på information till och från och inom landet.

Då blir journalister livsfarliga. Då hamnar Euna Lee och Laura Ling i fara för att de utför sitt jobb.

Putin vs Van Damme

Actionskådisen och 80-talsikonen Jean-Claude Van Damme, som jag första gången såg i en holländsk rulle som hette Amsterdamned, har träffat Putin. 

Det var under lanseringen av hans senaste film, JVCD. Putin hade förklarat varför han gillade Van Damme:

"Det jag gillar med Van Damme är actionbiten - alla förstår en smäll på käften, i Ryssland, i Japan, i Latinamerika."

Putin kunde möjligen lagt till Georgien. Eller Tjetjenien.

Bra bild av Putins repression

I går publicerade GP min artikel om Kina, och i dag går man vidare på pressfrihetstemat med en oerhört intressant artikel om situationen i Putins Ryssland. Det är den ryske journalisten Oleg Panfilov, som skriver om myndigheternas hantering av pressfriheten. Hur Putin i princip i klartext beskrivit journalister som ett problem för samhället, och hur rättsväsendet anpassat sig till den hållningen. Mord på journalister klaras mycket sällan upp. Läs artikeln här.

Min krönika i Journalisten

I går publicerades min första krönika i Journalisten. Jag kommer skriva där någon gång i månaden under den närmaste tiden. Titeln är Blodet och etiken, och den handlar om den svåra frågan om medierna ska publicera även de mest blodiga bilderna på krigets offer. Läs den här.

Olofssons trolleri med procenten

Olofssons försök att bortförklara kritiken från centerrörelsen mot uppgörelsen om kärnkraften är nästan lite rörande. Hon hävdar att hennes parti ställer upp på 95 procent av uppgörelsen. Så mycket har centern redan beslutat om på stämmor och partimöten.

Det påminner lite om Sovjetunionens grundlag. Om man läste 99 procent av den kunde man nästan få intrycket att det var genuint demokratisk grundlag. Problemet var den sista procenten, det vill säga de där få raderna som slog fast att alla viktiga beslut i samhället måste gå via kommunistpartiets centralkommitté. Den sista procenten avgjorde allt.

I Mauds fall är de inte demokratin som står på spel (möjligen interndemokratin) utan i första hand kärnkraftens framtid. I de fem procent som centern inte beslutat om tidigare ingår ju nämligen beslutet att bygga ny kärnkraft.

Där kan man bolla med siffrorna hur som helst, man kommer ändå inte ifrån det faktum att det går helt på tvären mot centerns tidigare politik. Och detta utan att frågan diskuterats i centerrörelsen.

Klart att en och annan centerpartist är förbannad.

Alla borde veta mer om Turkmenistan

Jo, jag menar allvar. Alla borde verkligen det. Jag också. I dag träffade jag statsvetaren Jens Westlund, som funderar på att skriva något om det där märkliga, centralasiatiska landet. Och jag insåg att jag bara har ytliga kunskaper om ett av de säkerhetspolitiskt intressanta länderna i världen just nu. Ett extremt slutet, despotiskt land som inte tillåter någon fri press eller oppositionella politiker. Du hittar en del basfakta om landet på regeringens hemsida.
Dessutom har Reportrar utan gränser sedan länge betraktat landet som en av de främsta förbrytarna mot pressfriheten, och vårt kontor i Paris har samlat massor av information på den här hemsidan.

Blondinbella och smygreklamen

Så har det kommit en ny rapport om att Sveriges mest framgångsrika bloggare, Blondinbella, har försökt sälja in smygreklam på sin blogg. Uppgiften har cirkulerat många gånger förut, och nu verkar Bella och företaget kring henne åter ha hamnat med skägget i brevlådan. Eller ska man kanske säga med fingrarna i syltburken.

Expressen hade en artikel om detta idag. 

Blondinbella vill åka på skidresa och har erbjudit klädföretag att visa bilder med deras kläder från skidbacken mot att hon fick kläderna. Det kallas smygreklam, eftersom hennes läsare inte skulle känna till att kläderna var en del av en reklamkampanj.

Det blir allt vanligare med den sortens produktplaceringar. Gränsen mellan annonsplats och redaktionellt material tunnas ut. Förlorare är den fria journalistiken. Den journalistik som bygger på förtroende från läsarna, som ska veta att den som skriver gör det utifrån en oberoende position. 

Gör något för Isaak, nu!

Rapporterna om Dawit Isaaks hälsotillstånd är djupt oroande. Jag hörde ryktet att ha flyttats till ett sjukhus i Asmara redan i förra veckan. Det var under ett besök på Reportrar utan gränsers kontor i Paris. Vår handläggare för Afrika hade snappat upp det från någon av sina källor i Eritrea. 

Jag förde ryktet vidare till nätverket I Sverige, och nu har uppgiften uppenbarligen bekräftats. 

Desperationen ökar förstås. Över sju år har gått och nyheterna om Isaak har varit få. Regimen i Eritrea blockerar all information och låter inte någon träffa den svenske fången. De vägrar i själva verket acceptera att han är svensk medborgare. 

Och vad gör den svenska regeringen? En hel del om man ska tro uppgifterna från UD. De talar om tyst diplomati, och har i det läge som uppstått nu till och med vägrat berätta vilka kontakter man tar för att reda ut vad som är sant och falskt.

Den tysta diplomatin kan vara extremt effektiv, men i det här fallet är den inte det. Sju år är trots allt sju år, och nu kan det vara en fråga om liv och död. Frågan måste upp på högsta politiska nivå. Carl Bildt måste agera mot Eritrea. Sverige tar över ordförandeskapet i EU till hösten. Använd den maktpositionen för att påverka Eritrea. 

 

Varje skott blir avgörande

Israel tog omedelbart hämnd för bomben mot ett militärfordon häromdagen. Några flygraider in i Gaza. Attacker mot tunnlarna som leder till Egypten. Alla vägar ut och in ur Gaza, ofta civilbefolkningens enda lufthål mot omvärlden, ska täppas till.

Jag fördömer verkligen raketattackerna mot israeliska civila, men om freden ska vara möjlig måste Israel acceptera att det kan förekomma spridda våldshandlingar. Om de slår till med massiva attacker varje gång de utsätts för beskjutning från Gazaremsan, då ger också varje enskild individ möjligheten att bryta vapenvilan och öka lidandet. Alla som har ett gevär kan i princip styra Mellanöstern mot ökad förstörelse.

Är inte det att ge terrorn för stor makt?

Valallians ska rädda kd?

Det har talats tyst om det i månader, men alla har känt till planerna. Nu har flera borgerliga ledarsidor lyft frågan till en mer offentlig debatt: Ska de borgerliga partierna bilda en vallallians för att rädda Kristdemokraterna kvar i riksdagen? PJ Anders Linder skrev till exempel om saken på svenskans ledarblogg häromdagen. Kristdemokraternas kräftgång i opinionsmätningarna, det är numera mer regel än undantag att de hamnar under fyraprocentsspärren, gör det nästan nödvändigt för regeringen att sjösätta en sådan allians. Man har inte råd att förlora 3 procent av väljarkåren. Inte i ett läge där det redan ser svårt ut för de borgerliga partierna.
Att moderaterna kan gå med på en sådan lösning förstår jag. Det skulle göra dem ännu mer etablerade som det "enda" riktigt seriösa borgerliga partiet, när de till och med måste hjälpa de andra att komma i i parlamentet. Hur centern och folkpartiet resonerar är en större gåta. Hur länge kan de sitta still i båten och se på medan deras väljarbas eroderar?

Israels övergrepp mot pressfriheten

Få nyheter de senaste åren har berört mig så illa som massakern i Gaza. Israels monumentala överreaktion kommer bli förödande på längre sikt. Isoleringen av Gaza och de internationella sanktionerna har gjort Hamas starkare. Kriget kommer, tror jag, ytterligare stärka de militanta delarna av rörelsen. Och vad vinner Israel på det? Kommer raketbeskjutningen upphöra? Eller självmordsbomberna? Knappast.
Kriget har även ökat övergreppen mot pressfriheten. Redan tidigare hade Israel hindrat journalister från att arbeta i Gaza. Nu kräver de total kontroll över alla som vill rapportera från området. Man vill hindra berättelserna om civila offer från att nå omvärlden. Istället slussas grupper av journalister omkring i Södra Israel där de får beskåda effekterna av Hamas raketbeskjutning. Raketerna måste fördömmas, men de kan inte jämföras med den massiva, förkrossande militära insats som Israel satt in de senaste dagarna.
New York Times har en bra artikel om pressens svårigheter i kriget.

Saviano berörde

Jag såg delar av Roberto Savianos framträdande på Kulturhuset förra veckan, och som alla andra som var där blev jag väldigt berörd. Att tvingas leva under så genomkontrollerade förhållanden måste vara extremt påfrestande.
Han gjorde själv bedömningen att det var boken Gomorras stora spridning som gjort att Camorran riktade sitt dödshot mot honom. Om boken sålt i några få exemplar och endast i Italien hade de kunnat rycka på axlarna. Det är en viktig notering. Dagarna innan hans besök intervjuades jag av Kulturnyheterna, som ställde frågan om inte maffian tjänade på den stora uppmärksamheten. Har inte maffian alltid önskat ett visst mått av kändisskap?
Så är det kanske, men maffians fåfänga handlar om de yttre attributen. Om bilden av några macho typer som sätter hedern främst och lever ett kontrollerat liv i lyx. De vill inte få hela sin verksamhet kartlagd och analyserad, vilket är exakt vad Saviano gjort i sin bok. När han avslöjar maffians nätverk av kontakter i näringslivet och politiken går han för långt, särskilt som boken sålts i så stora upplagor.
Det blir därmed ett lysande argument för yttrandefriheten. Ju fler som kan läsa om vidriga övergrepp, desto mer rädda blir förbrytarna.

Thailands kaos

Kaoset i Thailand fortsätter, och det mesta tyder väl på att regeringen faller inom kort. I ett nyutkommet nummer av Internationella studier gör jag en analys av den Thailändska situationen. Den finns att läsa här.

Samspel mellan maffian och medierna?

Jag kom just från en intervju med Kulturnytt. De gör ett inslag med anledning av att Roberto Saviano är i stan. Deras grundfråga var lite märklig: samspelar maffians intressen med mediernas, när offentligheten blir så stor kring Saviano?
Det är klart att det är en balansgång. I vissa fall är det skäkert så, att mediernas uppmärksamhet hjälper till att blåsa upp en kriminell organisation eller liknande när de hotar journalister eller författare. Som grundhållning tror jag dock att kränkningar mot yttrandefriheten bäst bekämpas med att man använder yttrandefriheten.
Och i fallet med Saviano är det rätt uppenbart. Hans bok Gomorra är en kartläggning av maffians nätverk, både i Neapel, i Italien och internationellt. Man blir rätt häpen över dess makt.
I det läget vill de tysta Saviano. Jag tror att stor uppmärksamhet kring fallet ökar maffians insats. Ju fler som känner till detta, ju fler kommer de att stöta sig med om de verkställer sitt hot.
Jag tror att Saviano själv ska uttala sig i frågan i Kulturnytt ikväll. Det ska bli intressant att höra vad han säger.

En fars i Flen

Har repat hela dagen. Jag vet, det låter inte klokt, men så är det. Först rep, och sedan till jobbet för kvällstjänstgöring.
Det är Kolhusteatern i Hälleforsnäs som ska sätta upp farsen Rampfeber. En metafars, den handlar om ett teatersällskap som ska sätta upp en fars. Så alla som är med i den spelar två roller. En i farsen, och en i farsen i farsen. Ja... ni fattar.
Attans kul är det i alla fall. Vi har premiär den 2 januari.
Mer info hittar ni här.

Euro News ringde om Indien

Har just fått ett samtal från Euro News. De ville ha kommentarer om att Indiska ambassaden i Stockholm sägs ha en svart lista med journalister som inte ska beviljas visum till Indien för att de skrivit kritiskt om landet tidigare.
Jag hade inte så mycket att tillägga, bara det jag som ordförande för Reportrar utan gränser redan sagt i ett pressmeddelande. Att det är en skandal om en demokrati som Indien lägger sig till med den här sortens förtryckande arbetsmetoder. Att svenska journalister måste ha frihet att rapportera om det de ser och upplever i världens största demokrati.
En sak är dock ny jämfört med för en vecka sedan: Indiska ambassaden har inte sagt något om skandalen.
Jag förväntar mig att vi snart får en kommentar från ambassadören. Har de en svart lista? Kommer svenska journalister fa problem med visum även framöver? Hur motiverar de i så fall detta?
Under tiden gläds jag åt att Europeiska medier uppmärksammat problemet. Allt tryck mot Indien i den här frågan är bra.

Dystert för fackliga rättigheter

Jag har just varit på LO:s, TCO:s och Amnestys presskonferens där de berättat om den årliga rapporten om fackliga rättighter.
Det var en rätt dyster rapport (som du hittar här).
Förra året dödades 91 människor för att de engagerat sig fackligt. Tusentals fängslades eller förlorade jobbet. Colombia är ett av de värsta länderna, med 39 dödade. Det där känner vi inom Reportrar utan gränser till. Under de senaste fem åren har vi haft ett projekt i Colombia som handlat om att bygga upp ett nätverk av journalister som kan rapportera om övergrepp mot pressfriheten.
Irak är ett annat land där övergreppen är många. Något förvånande gäller det även USA, främst för att omkring 30 miljoner löntagare saknar rätt att förhandla kollektivt.
Orimligt, förstås.
Amnestys generalsekreterare Lise Berg var med på presskonferensen, och hon gjorde en viktig analys: fackliga rättigheter, eller för den delen alla sociala och kulturella rättigheter, är lika viktiga som politiska rättigheter. På den punkten är FN:s deklaration om de mänskliga rättigherna glasklar. Det finns ingen prioritering i FN-dokumentet. De olika formerna av rättigheter samverkar med varandra. Utan sociala rättigheter urholkas yttrandefriheten eller rätten att rösta. Utan yttrandefrihet kan samhället aldrig veta om de sociala rättigheterna respekteras.
Wanja Lundy Wedin gjorde en annan intressant kommentar: Fackliga rättigheter tillfaller individen, sade hon. Det är inte facket som får rätten att förhandla eller organisera. Det är individerna som får rätt att sluta sig samman.
En viktig synpunkt, inte minst i debatten mot alla de nyliberaler som hävdar att facket står i konflikt mot individens rättigheter.

Fixarsorkarnas tid är nu

Igår skrev jag den här krönikan till Aftonbladet, som en reaktion på debatten i USA. Händelserna med Volvo gjorde att den inte kunde publiceras, men nu kan nu läsa den i alla fall:

I mitten av 1990-talet dök seriefiguren Bamse plötsligt upp i den politiska debatten. Det var några unga moderater som anklagade världens starkaste björn för att vara socialist.
Skälet var dels en serieruta där Skalman och Bamse gemensamt förklarar varför det är bra att betala skatt. Dels retade de unga moderaterna sig på hur kapitalisterna framställdes. Den främste kapitalisten i Bamse är Krösus Sork. En liten girig typ, som inte drar sig för att smutsa ned miljön eller göra andra fattiga i kampen för nya förmögenheter. Runt sig har han en mindre armé fixarsorkar.
Jag inser att de unga moderaterna delvis hade rätt. Bamse ger verkligen en naiv och ganska platt bild av kapitalismen.
Faktiskt ungefär lika platt som högerns bild av socialismen.

Ändå känns det som de senaste veckornas finanskris stärkt bilden av att delar av kapitalismens struktur göder Krösus-typer.
Först får vi rapporter om skumma lån och skyhöga bonusar till cheferna på finansinstituten. Sedan ser jag ett tv-inslag i SoCal Connected speglas ödelagda villaområden i södra Kalifornien. Bara i detta område förlorar 700 familjer om dagen sina hem. Samtidigt har det uppstått en ny bransch med företag som tömmer de hem som just lämnats vind för våg. En sorts fixarsorkar.
SoCal Conected följer med på en hustömning och ser hur familjealbum, tv-apparater och köksmöbler kastas på tippen.
– Man blir förvånad över hur mycket människor lämnar efter sig. Antagligen hade de inte råd att hyra ett fordon att flytta sakerna med, säger John Plowker dystert. Han är en av de som arbetar med att rensa upp i husen.
Ett annat företag har specialiserat sig på att spraymåla gräsmattor i en vackert grön färg. När ägarna försvinner torkar gräset, och det blir svårare att marknadsföra de tomma husen.

Mot den här bakgrunden är det naturligt att huvuddelen av valrörelsen i USA nu handlar om ekonomin. Människor känner sig lurade. De är oroliga.
Gårdagens presidentvalsdebatt visade att till och med John McCain, som länge drivit en hård avregleringslinje, insett detta. I debatten mot Obama talade han vagt om nya regleringar, och lovade att köpa ut människor från usla lånevillkor.
Obama var tydligare att det krävs begränsningar av marknadens frihet, och han talade även om behovet av internationella överenskommelser.
Debatten var snällare än många hade gissat, och kanske även hoppats. Smutsiga argument blir om inte annat bättre löpsedlar.
Nu pressadens McCain till exempel inte på det faktum att han vill privatisera en stora del av sjukförsäkringen i USA. Han vill i praktiken avreglera USA:s sjukförsäkring efter samma principer som avregleringen av bank- och finanssektorn.
I ett ofta använt citat har han sagt: "Att öppna marknaden för sjukförsäkringar, på samma sätt som vi de senaste decennierna gjort med bankerna, skulle öka antalet innovativa produkter, mindre tyngda av statliga regleringar."
I dag inser de flesta amerikaner att begreppet "innovativa produkter" kan innebära lite av varje. Till exempel skumma lån och korrupta bonussystem.

Regeringen spår fler på socialbidrag

I Svenska Dagbladets ledarblogg anklagas jag idag för att ljuga. Jag skrev i Aftonbladet i dag att antalet som lever på bidrag har ökat.
Lugn, bara lugn. Jag ljuger inte. Däremot är det möjligt att man måste vara lite mer specifik. I regeringens egen vårproposition skriver man att kommunernas kostnader för socialbidrag kommer öka under 2008. Det är en naturlig effekt av att allt färre får sjukersättning. Därmed slussas folk alltså från ett försäkringssystem till bidrag.
Jag föreslår alltså att Svenskas ledarskribenter lyssnar på regeringens egna prognoser innan de anklagar mig för lögn.

Svårt betygsätta idrottsministern

Det kom ett telefonsamtal till vårt kontor på Reportrar utan gränser. Det var en medarbetare till kultur- och idrottsminister Lena Ahdelson-Liljeroth. Hon ville berätta att jag fel när jag kritiserade ministern inför hennes Kina-besök. Tvärtemot vad hon sade i en DN-intervju hade hon nämligen tagit upp frågan om pressfrihet och mänskliga rättigheter när hon träffade sin kinesiska kollega.
Utmärkt i så fall. Hennes besked i DN var inte bara märkligt, det var alldeles huvudlöst.
Om hon verkligen kritiserade Kinas övergrepp mot journalister och oliktänkande så gjorde hon trots allt någon nytta. Även om det är svårt att veta vad som verkligen sagts mellan två politiker bakom stängda dörrar.
Det hindrar inte att vi fortfarande är kritiska till att hon deltog på OS-invigningen. Hade hon stannat hemma från den hade hon gjort en tydligare, offentlig markering, istället för att göra sig till en bricka i ett propagandaspel.

Reinfeldt satsar på fyrverkerier?

Efter att ha lyssnat igenom Reinfeldts tal i Vaxholm fastnar jag särskilt för en formulering, kanske en sammanfattning av regeringens politik:

"Pyrotekniken har uppenbarligen potential utöver vad man trodde var mänskligt möjligt att åstadkomma."

En fingervisning om höstpolitiken?

Här är bilden

De fick en hel värld att reagera för fyrtio år sedan när de använde OS som en arena för en politisk protest mot rassegregationen i USA.
John Carlos, som kom trea på 200 meter i OS 1968, och Tommie Smith, som vann.
Och så jag.
Det är jag som står i mitten.

Möte med två hjältar

Semestern är slut, även om det inte blev helt ledigt nån gång. Frågan om OS i Kina och de mänskliga rättigheterna där ligger högt på mediernas dagordning och jag har ägnat var och varannan dag åt att tala med journalister om Reportrar utan gränsers linje.
I går fick jag så tillfälle att träffa två av mina stora hjältar. Tommie Smith och John Carlos. 1968 blev de kända över hela världen när de reste sina händer i en black power-gest under prisutdelningen på OS i Mexico.
Jag träffade dem i anslutning till Rakt på med KG Bergström och den efterföljande diskussionen i programmet handlade om OS i Kina.
Poängen är nämligen att Carlos och Smith stängdes av från OS. De skickades hem från spelen för att de vågade uttrycka sin åsikt. Deras berättelse visar hur bisarra IOK:s regler är. De förbjuder faktiskt idrottarna från att använda sin yttrandefrihet.
IOK:s motargument är att alla idrottare har rätt att säga vad de vill utanför OS-arenorna.

Det argumentet blir löjligt när man placerar OS i Kina. Kina kränker konsekvent pressfriheten och andra mänskliga rättigheter. De som skulle genomföra en protest utanför någon av arenorna skulle sannolikt dömas hårt av det kinesiska rättsväsendet.

I samtalet i Rakt på med KG Bergström medverkade även IOK:s representant Pernilla Wiberg och Liberala ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso. Wiberg försvarade IOK:s regler, men jag blev inte klok på hennes argument. Hon hade nämligen inga. Regler är regler, och därför ska de följas, menade hon ungefär. Hon sade också att andra deltagare kan bli kränkta om någon atlet förmedlar ett politiskt budskap.
Men hallå!
Det gäller väl för alla politiska budskap i så fall. Frågan är varför det ska leda till att man förbjuder alla åsikter på OS-arenorna. Varför råder inte yttrandefrihet där?

Jag hoppas snart kunna publicera en bild på Carlos, Smith och... mig själv. Fåfängan måste få sitt:)

Rösta rätt centern!

In i det sista är det oklart hur riksdagen ställer sig till den så kallade FRA-lagen, som ska låta Försvarets radioanstalt (FRA) ta del av all telefon-, sms- och epost-trafik till och från Sverige.
I kväll har centerns riksdagsgrupp diskuterat förslaget, och det visar sig att flera ledamöter tvekar om att rösta ja till förslaget. Sedan tidigare har Fredrik Federley och Annie Johansson uttryckt att de tvivlar på om det är lämligt att ge FRA ett så total kontroll över medborgarnas informationsutbyte.
Låt oss hoppas att centern tar sitt förnuft till fånga. Den här frågan är allt för viktig för att riksdagsledamöterna slaviskt ska följa en borgerlig allianslinje.

RUG är inte för en bojkott

Jag skrev nyss en liten kommentar till nästa nyhetsbrev inom Reportrar utan gränser. Så här blev det:

Sällan har en liten, ideell organisation fått så snabbt och brett genomslag i medierna, som Reportrar utan gränser, RUG, fick i samband med protesterna mot OS-facklan. Några strategiskt placerade fanor med handklovarna på så var saken klar. Jag hade just valts till ordförande när stormen bröt ut och blev lite förvånad över
en del missuppfattningar i debatten.
Jag tänker dels på frågan om en OS-bojkott. RUG förordar inte någon bojkott av hela OS. Pariskontoret var inne på den linjen för några år sedan men har ändrat sig. Däremot anser vi att världens statsledningar bör stanna hemma från invigningen eftersom Kina inte levt upp till de löften om press- och yttrandefrihet som gavs i samband med att Kina fick OS år
2001.
Dessutom bör både politiker och andra (gärna även idrottare) använda OS för att påminna omKinas övergrepp mot yttrandefriheten.
Jag har också fått många frågor omvår organisations metoder. Ska journalister verkligen ta ställning på det här viset? För det första är RUG inte en publicistisk organisation.
Vi är en ideell förening som arbetar för press- och yttrandefrihet, och i den rollen är det vår plikt att peka på Kinas övergrepp, liksom det är vår plikt att kritisera
övergrepp i andra länder, även i Sverige om det är nödvändigt.
OS har gett oss en möjlighet att sätta fokus på Kina.
Självklart ska vi ta den möjligheten.

Bar analys av DN

I dag skriver DN, både på ledar- och nyhetsplats, om den markanta skillnaden mellan Kinas och Burmas hantering av den senaste tidens naturkatastrofer. Burmas junta fördröjer hjälpsändningar, stoppar all insyn i katastrofområdet och enligt många uppgifter säljer de utländska sändningar istället för att dela ut dem till behövande.
Kina har visat stor öppenhet efter jordbävningen. Det finns inga tecken på att de stoppar utländsk rapportering och de har gått in med massiva hjälpinsatser.
Det är uppenbarligen skillnad på diktaturer och diktarurer.
Det visar att Kina kommit en bit i sitt arbete för att öppna och humanisera sitt politiska system. Vid tidigare katastrofer har regimen mörkat.
Å andra sidan är Kina Burmas främsta uppbackare, ekonomiskt och politiskt. Så alldeles entydigt är det ändå inte.

Kappelin skriver klokt om Italien

I dagens Journalisten gör Kristina Kappelin en intressant analys av massmedier och journalistik i Italien. När Berlusconi nu gör comeback som premiärminister rasar en samlad kår av vänsterdebattörer, skriver Kappelin. Men censuren, eller kanske ska man skriva självcensuren, uppfanns inte av Berlusconi. "Varje stor drake i landet är direkt knuten till politiska eller ekonomiska maktcentra".
Samtidigt, tror jag att hon menar, är Berlusconis ställning unik eftersom han samtidigt är landets högste politiske ledare och den störste medieägaren.
En intressant krönika. Läs den här!

En rosa regering

Silvio Berlusconi hade inte tillträtt som premiärminister förrän de första grodorna började hoppa ur munnen på honom.
När han fick frågan av en italiensk radiojournalist vad han tycker om den spanska regeringen, som består av nio kvinnor och åtta män, sade han att det var "för rosa" för hans smak. "Nu har Zapatera bett om det, men han kommer få svårt att leda dem".
Och när han skulle be om ursäkt blev det bara värre:
"Det är möjligt att de här kvinnorna tar med sig viktiga erfarenheter av att vara kvinna och mor, också kanske också arbetande kvinna", sade Berlusconi.
Den mannen härstammar från medeltiden.

Fotograf från AP ska friges

Imorgon friges den sedan nästan två år fängslade fotografen Bilal Hussein. Han fängslades av amerikanska trupper i Irak och anklagades för samröre med terrorister. Hussein hade gjort det till sin specialité att fotografera effekterna av terrordåd efter den amerikanska ockupationen, och var bland annat med som en av flera fotografer som fick Pulitzerpriset 2005.
Den amerikanska militärledningen fattade misstankar mot honom eftersom han alltid var på plats först av alla journalister, och militären hävdade till en början att de hade mycket goda bevis mot honom. Men nu släpps han alltså utan rättegång, efter mycket lång tid i häkte.
Hans tid i fängelse påminner oss om de övergrepp mot press- och yttrandefriheten som skett i skuggan av det så kallade kriget mot terrorismen. Vi får aldrig släppa den frågan, hur många övergrepp som än görs i länder som Burma och Kina. Länder i Väst har ett särskilt ansvar för pressfriheten, eftersom det är våra regeringar och politiker som säger sig försvara själva idén.
Då måste man göra det även i praktiken.

Grekland kan åtala för OS-protest

De tre representanter för Reportrar utan gränser som greps i samband med protesten mot OS-facklan i Grekland förra veckan kan komma att åtalas. En åklagare undersöker just nu möjligheten att väcka åtal för "kränkning av nationell symbol".
En rätt märklig åtalspunkt i ett land som säger sig respektera yttrandefriheten. Särskilt som protesten riktade sig mot Kina, inte den grekiska OS-historien.
De greker som varit upprörda mot aktionen har också nämnt Reportrar utan gränsers förvanskning av OS-symbolen som en kränkning. Men den symbolen ritades faktiskt av en fransman, så det faller också platt till marken.
Om de döms i Grekland kan de få ända upp till ett års fängelse.

Vad ska Lindberg göra?

Reportrar utan gränsers avslöjande att regimen i Kina inte tänker leva upp till sitt löfte att låta utländska journalister arbeta fritt under OS har slagit ned som en bomb.
Det dokument Reportrar utan gränser kommit över slår fast att lokala myndigheter ska göra allt för att leda journalisterna in på ämnen och nyheter som är ofarliga för regimen. Särskilda propagandaenheter ska utbilda allmänheten så att de kan ge ”rätt” svar på journalisternas frågor.
Hela strategin andas kontroll och begränsningar.
De flesta visste väl detta, men nu finns det svart på vitt.
Ett tungt avslöjande för de kinesiska OS-arrangörerna.
Och vad säger Internationella olympiska kommittén, IOK?
Sveriges representant Gunilla Lindberg lovar att kräva en förklaring av den kinesiska regimen. Det är bra, men vad ska IOK göra om Kina ändå inte lever upp till det löfte man avgav när man fick OS för sju år sedan? Ska IOK ställa in hela arrangemanget?
Självklart blir det inte så. Spelen blir av, hur mycket Kina än kränker de mänskliga rättigheterna. En bra bild av de moraliska dilemma IOK satte sig i när Kina fick spelen. IOK är nästan som gisslantaget av världens största diktatur. Alla frågor besvaras med att den olympiska rörelsen inte ska politiseras. Samtidigt är det just detta Kina gör.
Hur Lindberg och hennes kollegor än gör blir det fel.

En utmaning att leda Reportrar utan gränser

Igår utsågs jag till ordförande för Reportrar utan gränser, RUG. Mycket hedersamt och en stor utmaning. RUG arbetar med frågor som länge intresserat mig i min roll som journalist; yttrandefrihet och förtryck av oberoende journalistik. Det var därför omöjligt att säga nej till uppdraget när jag fick frågan, trots att alla som har småbarn och är mitt i yrkeslivet vet hur svårt det kan vara att få vardagen att gå ihop.
Under året kommer vi arbeta mycket med pressfriheten i Kina. OS närmar sig och det finns inga tecken på att den kinesiska regimen på något kvalitativt sätt har ändrat inställning till yttrandefriheten. Tvärtom har man beslutat att alla protester mot OS som arrangemang ska straffas med fängelse.
Vi kommer också arbeta vidare med kampanjen för att få David Isaac fri. Han sitter sedan sju år i fängelse i Eritrea och det svenska regeringen borde göra betydligt mer för att få honom fri.
Det och många andra frågor väntar mig och de andra i den nya styrelsen.
Vill ni veta mer om RUG kan ni kolla här.

PM svarar

PM Nilsson har skrivit ett svar på mitt inlägg om deras nya debattsajt. Ett bra svar (som han smörar för min Burmabok kan jag inte skriva något annat:).
Frågan är om det betyder att Sara Öhrvall har talat i nattmössan? Jag antar det.
Så här svarade PM i alla fall:

"Jesper Bengtsson, kunnig ledarskribent på Aftonbladet och författare till en lysande bok om Burma, ställer sig kritisk i sin blogg till ett citat i DI om att vår kommande sajt ska sälja debatter. Det förstår jag fullständigt. Redaktionell plats är självklart inte till salu. Däremot ska vi sälja annonser - vilket inte är kontroversiellt ens i Aftonbladet. Och bland dessa annonser ska det troligen finnas möjlighet att köpa åsiktsannonser, ett grepp som då och då förekommer i svensk press och som är mycket vanlig i amerikanska tidningar som New York Times. Den tidning som använt åsiktsannonser mest i Sverige är nog Moderna Tider som under Göran Rosenbergs ledning ofta upplät hela sidan 2 till åsikter från dåvarande SAF. Det viktiga är att det klart och tydligt framgår vad som är annons och vad som är redaktionellt, vad som är kommersiellt material och vad som är journalistiskt. Den rågången bör vara lika strikt på nätet som på papper."

Exiltalibaner?

DN har en väldigt olycklig men underhållande felskrivning på förstasidan i dag. I en artikel om Tibet skriver de "Exiltalibaner över hela världen".
Exiltibetaner ska det nog vara.
Annars har DN avslöjat en al-Qaida-sammansvärjning av gigantiska proportioner.

PM Nilssons sell-out

Det börjar klarna vad Expressens förre politiske chefredaktör PM Nilsson ska göra härnäst. Vi är rätt många i ledarsvängen som har undrat, sedan PM slutade vid årsskiftet. I Dagens Industri avslöjar Sara Öhrvall, affärsutvecklingschef för Bonnier AB, att PM och Leo Lagercrantz, tidigare debattredaktör på Expressen, ska starta en debattsajt på nätet.
Det låter som en bra om än inte särskilt unik idé. Men så avslöjar Öhrvall hur sajten ska finansieras. Intäkterna ska komma från "traditionell annonsering och från företag och andra som vill köpa debattplats."
Jag var tvungen att läsa det två gånger för att inse att hon faktiskt sade så.
Debattutrymmet är alltså till salu. På PM och Leos nya sajt är debatten förbehållen den med fet plånbok.
En total sell-out.
"Det här är framtidens debattmodell", säger Sara Öhrvall.
Möjligt. Men det har absolut inget med journalistik att göra.

Lite läsarreaktioner

Ibland får man riktigt ... bra kommentarer till sina ledare i bladet. Häromdagen ramlade denhär ner i min mailbox:

"Jag tycker inte om din kritik om sylvesters nya film. Jag har sett den i lördags och jag tyckte att den va en av hanns bästa, han e mkt bättre än fjollan Arnold Schwarzenegger.
Jag e kritisk själv när det gäller filmer men inte när det gäller sylvester, alla hanns filmer är bra. Varför har du inte skrivit nåt om den tjejen som var missionär, en tjej har inget och göra i såna situationer utan man är bara dum. Egentligen så skrev du kritiken för att du ska ha nåt o säga. Stallone e över 60 men ändå bra skådis och har altid vart det, sån man som han behöver alla tjejer och inte nån fjant som arnold. Så håll kritiken för dig själv nästa gång."

Det är bara att vika ned sig för den synpunkten.

Bra kritik av Zaremba

På Aftonbladets kultursidor har Åsa Lindeborg idag skrivit en lysande kritik av Zarembas artikelserie om kränkningar.
Läs den här.

Ut i cyberrymden!

Okej, nu har min kollega Åsa instruerat mig hur man kan pinga sina inlägg automatiskt. Detta är en sorts test. För första gången ska jag på allvar ge mig ut i cyberbloggrymden. Har aldrig pingat förut.
Oj då, det låter nästan som något man sade på skoldansen när man var 16.

Adnan Hassanpour får pris

Reportrar utan gränser i Sverige ger 2007 års pressfrihetspris till den kurdiske journalisten Adnan Hassanpour.
Det är ett sällsynt bra val. Och förskräckande på grund av sin väldiga aktualitet. Hassanpour sitter fängslad i Iran för att han skrivit regimkritiska artiklar. Han greps i januari 2007 och dömdes till döden på sommaren samma år. Han dömdes samtidigt som sin kollega Abdolwahed Botimar av en revolutionsdomstol i den iranska provinsen Kordestan. Läs mer om fallet här.

Kvasival i en hyperdiktatur

Juntan i Burma ska hålla ett demokratiskt val. Nyheten hade varit underbar, och har kablats ut i svenska och internationella medier idag. Tyvärr är det inte riktigt sant heller.
I maj ska juntan först hålla en folkomröstning om den nya författning man arbetat fram. Förslaget slår fast att militären ska behålla den avgörande makten över landet, bland annat genom ett fast antal militära platser i landets framtida parlament. Folkomröstningen kommer säkert riggas så att författningen går igenom. Inom ramen för denna ska Burma sedan hålla "demokratiska" val. Så kan juntan undandra sig internationell kritik (Kina och andra grannländer kan hävda att militären gjort vad som krävs för att accepteras som en jämbördig stat) och allt kan ändå förbli som tidigare.
Det är en den negativa versionen. En mer positiv bild visar ett Burma där det trots allt händer något. Även Gorbatjov trodde att han kunde reformera, men låta kommunistpartiet behålla makten. Anden lämnade flaskan och ingenting gick som han tänkt sig.

Har du tagit emot Jesus?

Hittade en intressant fråga på Washington Posts hemsida, som rätt väl speglar den kristna högerns syn på John McCain:

"För många kristna evangelistiska väljare finns det en fråga som måste besvaras innan vi kan ge vårt stöd till John McCain: Har han tagit emot Jesus Kristus som sin frälsare och Gud? Vet vi svaret på den frågan?

Undrande från Hawaii
Marco Albert"

Ja, du Marco. Bra fråga. Klart grabben måste ha erkänt Jesus för att kunna bli vald. Och så var det nån som sa att USA är en sekulär stat ...

Herculesplan och limpsadlar

Såg just det där klippet när piloten i ett Herculesplan stryker över huvudet på några sina kollegor. Det är verkligen helt fantastiskt. Det är som när man var liten, och de tuffaste grabbarna kom i högsta fart på sina cyklar med limpsadel och tvärbromsade precis framför oss andra. Vi som inte vågade cykla så fort och som dessutom hade en begagnad cykel - med tjejram.
Piloten var nog en av de där limpsadelskillarna, som inte förstått att ett Herculesplan funkar lite annorlunda.
Eller också var han en av oss med tjejram, och så ville han hämnas på limpsadlarna, killarna som den här gången stod kvar på marken.
Vi får nog aldrig svaret på vilket.

Att montera ned Utbildningsverige

Nu är det dags att dra igång den här bloggen igen! Har legat nere några månader då jag jobbat hårt på min nästa bok, vid sidan av mitt arbete på Aftonbladets ledarsida. Har visserligen en del kvar att skriva på boken, men det finns hela tiden saker att kommentera om politik och vardag.
Nu läser jag till exempel att regeringens utredade vill skrota hela det svenska systemet med kommunal vuxenutbildning. Istället ska hela klabbet privatiseras. Man är alltså på väg att skrota ett fullt fungerande, på flera sätt världsledande system för vuxenutbildning. Regeringen har ju redan tidigare minskat anslagen till kom vux, så man borde kanske inte vara förvånad. Men ändå... att så i grunden äventyra ett fungerande system ... det borde få till och med den mest inbitne borgare att fundera.
Läs mer om förslaget på Aftonbladets hemsida.

Analys av Suu Kyi

Irrawaddys chefredaktör Aung Saw gör en bedömning av det uttalande som Aung San Suu Kyi skickat ut via FN:s sändebud.
Läs den här: www.irrawaddy.org/article.php?art_id=9275

Aung San Suu Kyis första meddelande

För första gången på över fyra år har Aung San Suu Kyi kunnat meddela sig med omvärlden. Efter att juntan satt henne i en ny arrest den 30 maj 2003 har hon varit i det närmaste helt isolerad i sitt hem på University Avenue. Under de senaste veckorna har hon dock fått träffa en representant för juntan och FN:s sändebud Ibrahim Gambari. Det är den senare som tagit med sig följande uttalande:

Text of Daw Aung San Suu Kyi's statement released by the U.N. Envoy

- I wish to thank all those who have stood by my side all this time, both inside and outside my
country. I am also grateful to the Secretary-General of the United Nations, Mr. Ban Ki-moon, for his unwavering support for the cause of national reconciliation, democracy and human rights in my country.

- I welcome the appointment on 8 October of Minister Aung Kyi as Minister for Relations. Our
first meeting on 25 October was constructive and I look forward to further regular discussions. I expect that this phase of preliminary consultations will conclude soon so that a meaningful and timebound dialogue with the SPDC leadership can start as early as possible.

- In the interest of the nation, I stand ready to cooperate with the Government in order to make this process of dialogue a success and welcome the necessary good offices role of the
United Nations to help facilitate our efforts in this regard.

- In full awareness of the essential role of political parties in democratic societies, in deep
appreciation of the sacrifices of the members of my party and in my position as General
Secretary, I will be guided by the policies and wishes of the National League for Democracy.
However, in this time of vital need for democratic solidarity and national unity, it is my duty to
give constant and serious considerations to the interests and opinions of as broad a range of
political organizations and forces as possible, in particular those of our ethnic nationality races.

- To that end, I am committed to pursue the path of dialogue constructively and invite the
Government and all relevant parties to join me in this spirit.

- I believe that stability, prosperity and democracy for my country, living at peace with itself
and with full respect for human rights, offers the best prospect for my country to fully contribute to the development and stability of the region in close partnership with its neighbors and fellow ASEAN members, and to play a positive role as a respected member of the international community.

Paul vem då?

Den brittiske artisten Paul Potts marknadsförs hårt på den svenska skivmarknaden.
Han skulle nog få det svårare att slå i Kambodja.

Vadå politiskt korrekt?

Ännu ett politiskt korrekt val, utbrister en person på Aftonbladets chat med anledning av att Doris Lessing fått nobelpriset i litteratur.
Vadå politiskt korrekt?
Doris Lessing måste vara en av världens mest lästa författare, med nästan 60 års produktion i ryggen. Själv läste jag Det femte barnet när jag var i tjugoårsåldern, hade inga förväntningar alls men blev helt hänförd. Kan man inte ge det till Lessing utan att kallas politiskt korrekt, då kan ingen författare utom de som förordar legaliserat dödsstraff, barnaga och våldtäkt komma ifråga för nobelpriset. Hunnerkrigaren Attila, skrev han något?

Persson kan

Det verkar som om Göran Persson har hunnit skaffa sig nya akademiska meriter sedan ha slutade som partiledare. "Jag är sociolog och har läst om det här sakerna från ett vetenskapligt perspektiv", sade han enligt DN när han var i Norge och föreläste om härskartekniker.
Han måste haft mer än den där enda, tidigare så omtalade statskunskapsuppsatsen färdig i datorn.
Jag har även hört att han brukar slå nio hole in one när han går en golfrunda.

Munkarna spottar upp sig

Det är kanske inte så lätt i dessa tider av statsbudget och borgerlig kollaps i opinionsmätningarna, men om ni är intresserade ska ni hålla ögonen på nyheter från Burma på tisdag den här veckan. Då har en grupp inflytelserika munkar uppmanat så många som möjligt från munkväsendet att ge sig ut på gatorna för att demonstrera mot militärjuntan. Ända sedan protesterna startade för några veckor sedan har juntan fruktat att munkarna ska ställa sig på demokratirörelsens sida, som de gjorde under de stora folkliga protesterna 1988. Så fort någon grupp munkar har demonstrerat, som i staden Pokkoku nyligen, har säkerhetstjänsen varit där för att "övertala" dem att återvända till klostren.
Den senaste uppmaningen till protester kommer som en direkt följd av att juntan försökt lägga klostren under ett sorts undantagstillstånd.
Det kan bli en intressant vecka.

Lidköping 1000 år!

Utgrävningar vid det väldiga vattendraget Lidan har visat att staden Lidköping är 400 år äldre än man tidigare trott. Arkeologer har hittat fundament till broar som tros vara omkring 1000 år gamla. Intressant! Dag Stålsjö ler i sin salig himmel.
En sak undrar jag dock: Har arkeologerna möjligen hittat några spår som tyder på att stadens kommunalråd Kjell Hedvall var med redan på tiden?
Det känns lite som om han har funnits i alla tider.

Josefsson och jag

Glömde förresten skriva i går, att jag råkade passera Janne Josefsson på Centralen i Stockholm, och jag kände mig genast extremt skyldig. Jag vet inte exakt till vad, men det var något.
Han har visst den effekten på folk, Josefsson.

En blekare regering

Jag var väl inte den ende som tappade hakan när Odenberg meddelade sin avgång. Dels var det oväntat rent maktpolitiskt - han har ju framstått som en av de riktigt pålitliga vapendragarna (ursäkta ordvitsen) till Reinfeldt. Dels är det lite svårt att se den här neddragningen på försvarets materialanslag som så allvarlig att det egentligen motiverar ett avhopp.
En annan reflektion är att Odenberg var en av de få i regeringen som faktiskt profilerat sig, både politiskt och personligt. Vilka andra moderater sitter egentligen i regeringen? Reinfeldt? Jo, han är väl med... eller hur? Men de andra?
"A loss of star quality", skrev Ali Esbati på sin blogg. Alla sakpolitiska överväganden åsidolagda är det bara att hålla med.

Lottis regerar

Jag upptäckte för ett tag sedan att min brors fru (vad blir det... svägerska kanske?) Lottis har en sanslöst trevlig blogg där hon skriver om vardagliga saker på ett otroligt begåvat sätt. Schulman kan slänga sig i väggen. This is the real deal. Ni hittar den här.

Messing hemmafru?

Kom just tillbaka från presskonferensen med Ulrica Messings presskonferens. Jag ska skriva några rader till morgondagens ledarsida om saken, så mina synpunkter på avgången kan ni läsa där.
Måste bara ta upp en av de frågor Messing fick. När hon fick frågan om hon skulle ta ut sin statsrådspension svarade hon nej, "jag vill ha ettt jobb. Jag är bara 39 år och vill naturligtvis ha en egen försörjning."
Då grep KG Bergström in i handlingen. Men om du nu slutar för att kunna vara mer med familjen, varför ska du då ha ett nytt jobb?"
Ett intressant perspektiv. Anser Bergström alltså att Messing borde vara hemmafru? Och i vilken roll framför han i så fall den ståndpunkten?

Lunch med minister?

Bloggaren Magnus Ljungqvist har utlyst en av årets mer underhållande tävlingar. Läsarna av hans blogg uppmanas att nominera "årets minister" och vinnaren ska få den stora äran att äta lunch med Ljungqvist.
Kul parodi på regeringens tävling om årets arbetare.
Vad är nästa steg?
Kanske ska man sätta Smiley-gubbar på de ministrar som inte gör bort sig. Mitt lager om tre smileysar borde räcka en bra bit av mandatperioden.

Fel parti för kristdemokrater

I dagens Svenska Dagbladet skriver 12 kommunpolitiskt aktiva kristdemokrater att deras parti borde inta högerflygeln i svensk politik. De är förbannade för att moderaterna slopat sina krav på försämrad arbetsrätt och kraftiga skattesänkningar för de redan välbeställda. De ogillar planerna på att spara på försvaret och deras stöd för fackliga stridsåtgärder.
De anser att deras eget parti borde plocka upp högerns fallna mantel.
De tycks ha missat att den manteln redan sitter säkert knuten kring halsen på Maud Olofsson.
Kanske dags för partibyte?

Massaresteringar i Burma

Ser just att minst 13 av Burmas ledande demokratiaktivister har arresterats, som en direkt följd av demonstrationerna under veckan. General Than Shwe är orolig för att deras ledarskap ska öka det breda folkliga missnöjet mot regimen.
En av dem som arresterats nu är Min Ko Naing, som ledde de fredliga demonstrationerna 1988. Han fängslades i mars 1989 och satt 16 år i isoleringscell.
16 år.
I isoleringscell.
Efter frigivningen 2004 låg han lågt under det första året. "Jag försöker pejla stämningarna i landet", sa han till en journalist i Rangoon i maj 2005.
Därefter har han sakta men säkert byggt upp ett nätverk av gamla aktivister. De kallar sig 88 Generation Students Group och har under det senaste året organiserat allt större protester mot juntan.
Frågan är nu om protesterna dör efter deras arrestering, eller om de nu nått en sådan styrka att de kommer fortsätta och kanske till och med öka i styrka, i vrede över att ledarskapet fängslats.

Det händer saker i Burma

Det har egentligen ine hänt så mycket inne i Burma under de senaste 19 åren. Det har i alla fall inte tagits några steg mot demokrati eller större respekt för mänskliga rättigheter. Och alla folkliga protester har effektivt hålllits tillbaka av en repressiv militärmakt.
Kanske börjar det nu ändå hända saker i landet.
Under de senaste dagarna har det genomförts stora protestaktioner i Rangoon. Protesterna drivs fram av en usel ekonomi och en skyhög inflation, som gör att folk knappt har råd att köpa mat för dagen.
Demonstrationerna leds av en grupp som kallar sig 88 Generation Students. Det är en grupp aktivister som ledde de senaste folkliga protesterna, som för 19 år sedan höll på att kasta omkull militärjuntan. Ledarna har sedan hållits i fängelse (flera av dem i över 16 år) men har under de senaste åren släppts ut igen. Nu organiserar de fredliga protestaktioner som gör juntan vansinnig eftersom de är så stillsamma att militären inte kan anklaga dem för att vara terrorister och samhällsomstörtare.
Däremot kan de fängsla dem. Under natten till onsdag grep de sju aktivister. Ytterligare några saknas. Möjligen har de gått under jorden för att slippa arresteras.
Med risk för att använda en sportklyscha: Det står och väger nu! Om protesterna ökar i omfattning kan juntan få svårt att bemästra läget.
Läs mer om detta på Irrawaddys hemsida.

Tillbaka

Oj, vad jag har varit usel på att blogga den här sommaren. Men nu är jag i alla falll tillbaka. Sedan förra inlägget har det hänt rätt mycket. Urinetown blev verkligen en så stor succé som vi hade hoppats. Hela sista veckan var slutsåld och publiken var lycklig. Jag också. Skådespelarna växte in i sina roller under spelperioden, utvecklade dem och sjöng dessutom bättre och bättre. De sista föreställningarna måste vara något av det bästa som gjorts på Kolhusteatern.
Nu är jag dessutom tillbaka på Aftonbladet. Har skrivit rätt mycket under den första veckan, om allt från Svennis och Thaksin till svensk filmcensur (kanske är de två frågorna relaterade till varandra på nåt sätt:)
Det är grymt tillfredsställande att skriva i bladet igen. Det var inte tokigt på Sekotidningen heller, väldigt lärorikt, men ämnesbredden är lite större på bladet, och det är lite smidigare att skriva i en tidning som kommer varje dag.

Premiären avklarad

Som några av er kanske läst här har jag översatt en musikal - Urinetown - från engelska. I går hade den premiär på Kolhusteatern i Hälleforsnäs. Tack vare regissören Judith Hollander, otroligt kompetenta musiker och en lysande ensembel (hur kan amatörer vara så professionella?) så blev det en succé. Eskilstuna Kuriren hade en väldigt bra recension i dag.
Och för att göra lite reklam: Ring 0157 404 00 och boka biljett redan i dag. Imorgon kan de vara slut. Förra året, när vi spelade Blodsbröder, var hela sista veckan slutsåld.
Urinetown spelas till och med 5 augusti.

Födelsedag i husarrest

Den 19 juni fyller Burmas demokratikämpe Aung San Suu Kyi 62 år. Hon firar sin födelsedag i husarrest i Rangoon, en arrest hon suttit i under större delen av de senaste 18 åren.
Och även om Suu Kyi är världens mest kända politiska fånge börjar juntans utnötningstaktik kanske fungera. 18 år är en så lång tid att folk börjar betrakta hennes frånvaro från offentligheten som ett "normalt" tillstånd.
Vreden över fångenskapen är inte lika stor i omvärlden som den har varit. Inne i Burma har militären tryckt ned demokratirörelsen och förpassat den till den politiska periferin.
En fri Aung San Suu Kyi skulle relativt snabbt ändra på den saken.

Tillbaka till fååårrrden

Det var ett tag sen jag skrev nåt här nu. Beklagar det. Tillvaron är fylld av blöjbyten, godnattsagor och annat som hör pappalivet till och det blir mindre tid att skriva bloggtexter.
Nu kan jag i alla fall meddela att jag kommer att återvända till Aftonbladets ledarsida från och med den 13 augusti. Det har varit en intressant och rolig tid att vara chefredaktör för Sekotidningen (ett och ett halvt år blev det) men till slut blev lusten att åter skriva politisk opinionsjournalistik för stark.
Ronny och Ragge gjorde ju en tv-serie för några år sen som hette Tillbaka till fåårrden, eller nåt sånt. Det här blir väl lite samma sak. Fast polisongerna och gällivarehängen är inte lika snygga på bladet.

Cannes och Rangoon

Genom min kompis Martin Gemzell fick jag just veta att det snart ordnas en fantastisk "Europeisk filmfestival" i Rangoon. Det är myndigheterna (diktaturen) som för sextonde (!) gånge arrangerar festivalen. Enligt kinesiska nyhetsbyrån Xinhua hålls den på Nai Pyi Daw Cinema i Rangoon mellan den 9 och 16 juni.
Man har valt ut filmer som ska passa den burmesiska "publikens smak. " Jag gissar att det utesluter filmer med teman som yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati.
Dessutom: Xinhua uppger att den sponsrar av det tyska ordförandeskapet i EU. Om det stämmer är det ett gravt brott mot EU:s policy att isolera diktaturen i Burma.

Ge dem guldspaden!

En grupp elever i Gävle har avslöjat hur subjektivt det är med betyg i skolan. De tog helt enkelt samma uppsats och lämnade in till olika lärare. Och betyget på uppsatsen varierade från icke godkänt till mycket väl godkänt. Pinsamt? Det är bara förnamnet.
Och just nu står landets regering i färd att införa betyg från allt lägre årskurser.
Någon borde ge guldspaden till Ida Lindermark, Josefine Strandberg och Saskia Evensen från Borgarskolan i Gävle. "De har avslöjat betygens godtycke", skriver Lena Mellin i dagens Aftonbladet.
Rätt, vilket visar att Björklund är ute på djupt vatten med sin skolpolitik.

Rasism i schlagervärlden

Jag är säkert inte den ende som skrivit om detta idag, men finns det inte något unket rasistiskt över alla kommentarer om att "öst" tagit över schlagern? För det första är själva ordet "öst" tveksamt, bygger väl mest på kalla krigets uppdelning, och knappt ens det eftersom även Grekland och Turkiet tycks ingå i öst.
"De röstar ju bara på sina grannländer", säger många idag. Men Ryssland är faktiskt inte granne med Grekland, och har mycket lite gemensamt med Bosnien och Herzegovina.
Dessutom tycks alla utgå ifrån att "östländerna" är kompisar och har gaddat ihop sig mot oss i väst. Men är det verkligen så givet att länder på Balkan som nyligen var i krig med varandra ska rösta på varandras låter i ESC? Och är det verkligen alldeles uselt om de nu väljer att göra det? För tio år sedan var vi i "väst" djupt bekymrade över att de hatade varandra så mycket att de tog död på varandra. Är inte detta i så fall ett steg framåt?
Sist men inte minst: den som följde omröstningen kunde se att även de flesta länder i "väst" gav höga poäng till de fyra-fem låtar från "öst" som placerade sig högt. Belgien, Tyskland, Frankrike, Portugal gjorde till exempel det. Ingen av dem gav höga poäng till Sverige.
Kanske var det helt enkelt de låtar som lockade flest lyssnare i Europa som placerade sig högt. Man måste inte gilla de låtarna. Men man behöver inte vara dåliga förlorare.

Tja...

Kungen av Nepal uppges vara skyldig det nationella elbolgat mer än 3 miljoner kronor i obetalda elräkningar.
Upplyst monark?

Villka dammluckor öppnas efter Blair?

Jag var i London i helgen. En ren nöjestripp där vi bland annat såg musikalen We Will Roch You. Ben Eltons komiska geni har skapat ett suveränt knäppt manus och varvat med musik av Queen.
Alla borde se den.
Men Storbrittanien står inför lokalval, Blair hänger på repet, och politiken gick inte att undvika om man läste tidningarna. En del spådde att Blair kommer avgå efter valet på torsdag. Andra tror att han väntar till efter EU-toppmötet den 21 juni.
Oberoende av vilket är det slut nu för Blair. Han fick tio år vid makten och precis som en del kollegor i Europa satt han några år för länge. En del skulle säkert säga tio år för länge, men jag har aldrig delat det uppfattningen. Innan Irakkriget, innan han svängde ännu hårdare mot liberalismen och innan labour började framstå som tomt på idéer fanns det en tanke bakom Blairs politik. En tanke att vrida initiativet ur händerna på de konservativa. En tanke att föra landet närmare EU och sluta upp med britternas ständiga konstrande om den sociala dimensionen.
För tio år sedan uppfattade jag Blairs labourparti som något visionärt pragmatiskt. Ronny Ambjörnsson skriver en intressant recension om den principen i dagens DN. Han har recenserat Sheri Bermans bok "The Primacy of Politics". Berman hävdar att socialdemokratin i Europa alltid valt politikens och pragmatismens väg mot förändring, aldrig våldets eller dogmatismens. Förändring är möjligt nu, vi behöver inte vänta på kapitalismens fall.
Men den vägen kräver idéer och visioner, man måste veta vart man är på väg. Om inte fastnar man i regerandet som sådant.
Det känns som om Blair gjorde det för ganska länge sedan.
Det ska inte desto mindre bli intressant att se vad som händer efter hans avgång. Vilka dammluckor öppnas?

Historiskt beslut i USA

Den senaste rubrikerna i Washington Post når mig via mejlen med beskedet att representanthuset i USA:s kongress har röstat igenom ett förslag som innebär att USA ska börja ta hem sina trupper från Irak i oktober. De sista soldaterna ska lämna landet i mars nästa år. Senaten väntas fatta samma beslut och Bush måste då lägga in sitt veto mot ett beslut som passerat båda kamrarna i kongressen.
Ett intressant läge, som ytterligare kommer förstärka bilden av en president som blivit allt mer isolerad i sitt elfenbenstorn. Kongressens beslut innebär ju att de folkvalda byter kurs i ett krig som ännu pågår. De säger att Bush inte kan sköta saken på egen hand.
Läs mer i Washington Post.

Nej låter som nej

Och så hör jag precis att Malmström har sagt nej till att bli folkpartiledare. Ett sånt där nej som verkligen låter som ett nej. Synd på många sätt. Det öppnar vägen för Björklund, som står för mycket av de hårda tag och reaktionär skolpolitik som jag tycker allra sämst om med folkpartiet.

Vådan av att döma folk efter klädseln

Det var ett rätt märkligt steg, att gå från gymnasiet till universitetet för 20 år sedan. Som aktiv SSU:are på 1980-talet var jag van att stå längst till vänster och hånas av välkammade Lyle & Scott-klädda ungmoderater med stålportfölj.
På universitetets samhällsvetarlinje kändes det till en början som om det blev precis tvärtom. Alla tycktes stå till vänster om socialdemokratin och såsade omkring i trasiga jeans och slitna, svarta kavajer. En av dem var Cecilia Malmström, nu aktuell som en av två kandidater att ta över folkpartiet.
Hon hade rest en del, skaffat sig perspektiv på tillvaron i Sverige och format sin politiska världsbild; själva sinnebilden av hur en ung radikal formas.
Efter ett par månader hade vi ett grupparbete och jag hörde från den grupp hon var med i att de haft våldsamma diskussioner om de skulle ha en liberal eller socialistisk utgångspunkt för sitt arbete. Utan att ha pratat med henne om politik var jag helt säker på att hon stod för den senare ståndpunkten. Hon hade ju sliten, svart kavaj för bövelen!
Sedan begrep jag att hon var aktiv folkpartist.
Dessutom en folkpartist som med liv och lust rekryterade andra studenter till liberalismen.
Efter ett tag lärde jag känna henne som en otroligt sympatisk, snabbpratande och politiskt övertygad person. En sann socialliberal, faktiskt.
Hon skulle, tror jag i alla fall, bli en ledare för folkpartiet som tydligare knöt an till det parti som fanns under Bengt Westerberg. Och som knöt tätare band till andra socialliberala partier i Europa, till exempel Romani Prodis parti i Italien, som jag vet att hon haft kontakter med under sin tid i Europaparlamentet.
Fast detta är förstås gissningar, och dessutom kanske mest av akademisk karaktär eftersom de ändå verkar luta mer åt batongliberalen Björklund.

Nix, han blir kvar

Från Washington kommer rapporter om att Paul Wolfowitz trots allt får förtroende att fortsätta leda Väldsbanken. "Att sparka Wolfowitz hade kunnat bli det första steget i en process för att göra Världsbanken mer demokratisk", skriver Forum Syds Sven Elander i en kommentar på mejlen.
Då får banken – och världen – fundera på andra startpunkter.

Last man standing

Paul D. Wolfowitz, en av de neokonservativa i kretsen kring Bush, kommer allt närmare den punkt där han måste avgå som chef för Världsbanken. Bush luftlandsatte Wolfowitz i banken för ett par år sedan, och hindrade honom på så vis från att falla lika hårt som flera av de andra neokonservativa ideologogerna bakom Irakkriget.
Men nu växer kritiken mot Wolfowitz inom Världsbanken. Enligt en artikel i New York Times anklagas han för att ha fixat högre lön åt sin sambo och medarbetare Shaha Riza när hon flyttades från banken till amerikanska utrikesdepartementet nyligen.
Tidigare har han fått ännu hårdare kritik, inte minst av de anställda inom banken, för att han vill lägga om bankens biståndspolicy. Under den förre chefen lämnade Världsbanken delvis den nyliberala grundinriktning som brukar kallas "The Washington Consensus" och satsade mer på sociala projekt och utbildning i mottagarländerna. Nu vill Wolfowitz återgå till det gamla; ekonomisk tillväxt, vilket i neokonservativ terminologi är det samma som att kräva privatseringar och avregleringar i de fattiga länder som ber om bankens hjälp.
"Det är omöjligt för banken att fortsätta framåt med dagens ledarskap, säger en anställd till New York Times.
Det ska bli väldigt intressant att följa den fortsatta utvecklingen. The Last Man Standing kan vara på väg att falla.

Gränslandets Moder Theresa

Jag träffade en legend i dag. Hon heter Cynthia Maung och driver ett sjukhus i Mae Sot, som ger sjukvård till burmesiska flyktingar i Thailand. Hon är i Sverige för att hon är nominerad till årets Childs Rights Prize.
Doktor Cynthia kom själv som flykting från Burma 1988, året då juntan i Burma slog ned ett folkligt uppror med blodigt våld. I djungeln mellan Thailand och Burma såg hon hur flyktingarna led av malaria, tbc och andra sjukdomar. Och ingen av dem hade tillgång till sjukvård. I Burma var de bannlysta och i Thailand erkändes de inte som flyktingar.
Med minsta möjliga resurser startade Cynthia en klinik i Mae Sot. Under de första åren var de tvingade att arbeta illegalt, mot de thailändska myndigheternas vilja. Med åren har myndigheterna förstått att hennes arbete behövs för att hälsosituationen vid gränsen inte ska löpa fullständigt utom kontroll.
I dag har hennes klinik, Mae Tao Clinic, vuxit till ett sjukhus som gör 1 600 förlossningar om året, som dagligen behandlar hundratals patienter, som utbildar burmesiska flyktingar i hälso- och sjukvård och som sänder team av sjukvårdare över gränsen till Burma för att hjälpa de många internflyktingarna där.
Jag besökte Mae Tao Clinic 1998 och 2002 och kunde på plats följa deras fantastiska arbete. Jag talade med flera av de unga burmeser som arbetar i back packteamen, som med fara för sitt eget liv går över gränsen till Burma och hjälper till i de hårt utsatta byarna. Sedan 1998 har sju av dessa ryggsäcksläkare dödats av burmesisk militär.
Faktum är att kliniken tillhör det mest imponerande man kan tänka sig i ett område så hårt präglat av förtrycket och fattigdomen i Burma. Och allt är ett resultat av Doktor Cynthias arbete. Hon är väl värd priset.

Ronja forever

Har just börjat läsa Ronja Rövardotter för en av döttrarna. Inser plötsligt hur genial den är, fattade inte det när jag läste den själv i 11-12 årsåldern. Ronja och Birk gör ju uppror mot konservativa familje- och gemenskapsband! De lämnar sina familjer och lever själva i en grotta när trycket hemma förbjuder deras vänskap. De längtar hem hela tiden, men det är de där hemma som måste ändra på sig för att de ska återvända.
Och detta är skrivet två decennier innan hedersmord blev en fråga i den svenska offentligheten.

Årets självmål

Svenskt näringslivs agerande i frågan om avtalet för handeln kvalificerar sig för utnämningen årets självmål. En organisation som i åratal drivit att avtalen ska decentraliseras går in och stoppar ett avtal som Handelsanställdas förbund och Svensk Handel är överens om.
Nu hoppas Svenskt Näringsliv att en statlig medlare ska gå in och tvinga fram ett avtal som ligger lägre än det parterna redan enats om.
Med vems mandat driver Svenskt Näringsliv den linjen?
Är det någon som tror att dess VD Urban Bäckström, före detta statssekreterare i en borgerlig regering, drivs av något annat än en ideologisk agenda när han gör detta?
Ingvar Persson skriver en bra ledare i dagens Aftonbladet om saken. Och i går skrev Kjell Olof Feldt och Göran Ennerfeldt en för Urban Bäckström fullkomligt nedgörande artikel på DN-debatt.

Lägg ut! Lägg ut!

Erik Fichtelius får kritik för sina intervjuprogram med Göran Persson. Han är för passiv, säger en del. Han låter Persson tala utan kritiska motfrågor.
Men är det verkligen alltid nödvändigt med frågor? För mig framstår hans insats som jämbördig med Bo Holmströms journalistiska arbete vid sprängningen av tyska ambassaden 1973. Något destruktivt utspelar sig framför kameran. Verkligheten är bra nog. Då räcker det att skrika "Lägg ut! Lägg ut!" och sedan kasta sig i skydd för detonationerna.

Persson som Robinssonkung?

I en krönika i DN i dag skriver Henrik Brors om Göran Persson som "veckan Robinsonkung i årets realitysåpa". Och det är klart, likheterna är slående mellan Perssons bekännelsestunder med Fichtelius och de ensamma monologerna som Robinsondeltagarna höll framför kameran när ingen annan av deltagarna kunde se eller höra.
Men kung?
Där har Brors missuppfattat något. Persson har ju nyss blivit utröstad.
Det gör också kommentarerna av hans förolämpningar av andra politiker lite märkliga. Många visste att Persson resonerade så där om kollegor och motståndare. Många som träffat honom i halvofficiella samanhang har hört det med egna öron. Jag också.
Men det är först nu det blir en offentlig storm kring det. När han har avgått. Det beror förstås främst på att det nu finns något mycket mer konkret att ta på, hans egna ord satta på band. Men är det bara det? Eller krävdes det att han blev maktlös innan någon vågade ta upp det?
Oberoende av vilket tror jag att det kan visa sig vara Perssons allra sämsta beslut att släppa Fichtelius så nära inpå sig under så lång tid. Politiker har alltid skrivit dagbok, men då har de i alla fall kunnat styra över publiceringen, som ofta gjorts först efter deras död.
I tv-åldern tar det bara en vecka.

Interrailåldrande

Interrailkortet är tillbaka. Mitt husorgan Eskilstuna-kuriren firade med en artikel som inleddes med orden: ”Brukar dina föräldrar tjata om sina tågluffarminnen? Nu har du chansen att själv luffa runt i Europa och se vad det handlar om.”
Vadå tjata?
Vadå föräldrar?
Betyder detta att man blivit gammal?
Uppenbarligen betyder kortets återkomst inte en come back för ”tågluffargenerationen”. Den sitter numera djupt nedsjunken i tv-soffan. Eller har den kanske helt enkelt upphört att existera, begravd tillsammans med generation X och MTV-generationen.

Fyra år sedan

När invasionen av Irak inleddes för fyra år sedan var jag på en resa i USA. Den 18 mars gick jag på en match med New York Rangers. Pubiken var i extas, men inte för den kamp som utspelade sig på isen. På en lektarsektion skanderade folk "Fuck Saddam, Fuck Saddam!" under en stor del av matchen.
En rätt osmaklig upplevelse.
Några dagar tidigare, på University of Nebraska i Lincoln, hade jag lyssnat på en debatt om kriget. Publiken var genuint förbannade över Bushs planer på att anfalla Irak. Jag var där med en journalistkollega från Frankrike och efter debatten fick en grupp fram och tackade oss för att vi kom från länder som vågade säga nej till kriget. De skakade våra händer, dunkade oss i ryggen och önskade oss lycka till. Fast jag tyckte nog att de själva hade varit i större behov av en sån lyckönskan.
De två bilderna visar hur mycket som förändrats i USA på fyra år. I dag är över hälften av väljarna starka motståndare till kriget. Studenterna i Lincoln fick rätt.

Var det Gabrielsson i Fichtelius program?

När jag första gången hörde talas om Fichtelius intervjuer med Persson tänkte jag: shit, det här kan bli problem för Persson den dagen han avgår. Alla som någon gång träffat Persson "off the record" har vetat om att han inte drar sig för att kommentera andra politiker på ett sätt som milt uttryckt inte varit så smickrande, varken för honom eller de han kommenterat.
Bilden av Mona Sahlin som dålig på att "tänka", i kontrast mot han själv som då skulle vara "strategisk" och gilla "det dagliga slitet", är ju inget mindre än en ren biologistisk klyscha. Män är rationella och intellektuella. Kvinnor är känslosamma och intuitiva.
Okej, det var tio år sedan, under en period på Sahlin verkade vara på väg bort från politiken. Men ändå ...
Ett tag trodde jag faktiskt att det var imitatören Göran Gabrielsson som satt där i intervjusoffan.

Är detta verkligen framtiden?

LO öppnar för mer kärnkraft i Sverige. Handen upp den som är förvånad. Det har legat i luften ett tag; IF Metall och några andra industrirunga förbund har tryckt på. Även Seko sägs ha drivit en positiv linje, var det mandatet nu kommit ifrån.
Själv är jag mer än skeptisk. Självklart kan vi inte fortsätta med kol och olja. Klimatförändringarna är det tyngsta argumentet, men det finns fler, bland annat säkerhetspolitiska. Men kärnkraft? Den enda energikällan där en olycka (hur osannolik den än må vara) kan leda till en mänsklig och ekologisk katastrof för generationer. Den enda energikälla som lämnat efter sig ett avfall som är livsfarligt i tiotusentals år. Den enda energikälla där det inte skulle krävas mer än en välriktad stingermissil från någon obskyr terrorgrupp för att driva fram just den där mänskliga och ekologiska katastrofen.
Är det verkligen framtiden?
Men alternativen håller inte måttet! säger ni kanske. Nej, inte än. Så är det förstås. Men samtidigt har det gått snabbare framåt med vind- och solkraft än någon kärnkraftskramare trodde var möjligt för bara tio år sedan. Och problemet är att varje gång landet skjuter upp besluten om att fullfölja avvecklingen innebär det också att man riskerar att skjuta upp elkraftindustrins satsningar på dessa alternativ, eller för den delen samhällets vilja att energieffektivisera.
Kärnkraften behövs just nu eftersom vi byggt in oss i det elförsörjningssystemet. Jag tillhör inte dem som anser att vi ska stänga allt nu. Men jag är helt säker på att kärnkraften av ekonomiska och miljörationella skäl är på väg ut. Förr eller senare.

Urinetown i Åbo

I helgen var jag i Åbo för att se musikalen Urinetown på Åbo svenska teater. Som jag tidigare skrivit på bloggen har jag just gjort klart en översättning av just den musikalen, som ska spelas på Kolhusteatern i Hälleforsnäs i sommar. Jag åkte över med regissören Judit Hollander och Carine Holegård, som är producent för sommarens uppsättning.
Det var en lite blandad upplevelse att se föreställningen. Manuset är genialt, men uppsättningen var väl sådär. Bra sånginsatser varvades med att ensemblen agerade stereotypt, som seriefigurer.
I Åbo kom jag över en bok (Röd galenskap, vit terror) av en finsk historiker. Den handlar om inbördeskriget 1918, då över 30 000 människor dödades under några månaders krig på våren. Författaren Sture Lindholm har gjort ett gediget forskningsarbete om krigsutvecklingen i Västnyland, som i huvudsak är en svensktalande del av Finland. Hans berättelse är en påminnelse om att det inte var så länge sedan Norden var ungefär som Kongo ser ut i dag eller som Balkan såg ut för 10-15 år sedan. Det vill säga en region präglad av svårlösta, blodiga inbördeskrig där stormakterna gjorde allt de kunde för att vinna egna fördelar av kriget.
Svenska "frivilliga" fanns med i kriget på alla sidor så vi drog vårt strå till kaoset.
Nu ska jag läsa vidare.

Doreen regerar

Läste en intervju med Karin af Klintberg i Resumé i dag. Alltid intressant att höra hur en person som fått så unisona (och rättmätiga) hyllningar för sin tv-produktioner resonerar kring sitt uppdrag. Hon svarar klockrent på det mesta, inte minst när hon säger att hennes uppdrag på tv handlar om att öka bildningen bland tittarna på ett så tillgängligt sätt som möjligt.
På frågan om tv:s mest underskattade personlighet svarar hon "Doreen i Bolipbompa". Även det klockrent. Doreen (och de andra programledarna för Bolibompa i dag) har gjort Bolibompa till ett program som både underhåller, utbildar och stärker barnen. Och framför allt: tjejerna får vara lika coola som killarna. De bryter könsrollerna hela tiden, som när manliga programledare tränar balett. Och min dotter (fem år) missar inte ett avsnitt av "Doreen dansar", och får genom streetdans lite distans till balett- och prinsessidealet som annars regerar flickornas värd.

Maktkampen i kvinnoförbundet

Det är fascinerande att lyssna till argumenten i frågan om vem som ska vara ordförande för socialdemokraternas kvinnoförbund. En rad dikstrikt har nu gått ut och öppet sagt att de inte vill ha kvar Nalin Pekgul. Samtidigt verkar det inte finnas några riktigt sakliga argument emot hennes nu fyraåriga ordförandeskap.
I radions Studio Ett i dag diskuterade Nisha Besara mot Julia Daniec, som representerade kvinnoförbundet i Skåne. Julia hävdade att kvinnoförbundet måste driva en tydlig familjepolitik i opposition mot kristdemokraterna och Göran Hägglund. På en direkt fråga från Nisha erkände hon att Nalin Pekgul gjort just detta (stenhårt för delad föräldraförsäkring). Så föll det argumentet.
När samtalet var över återstod egentligen bara en sak: Julia ansåg att Veronica Palm är bättre för att hon sitter i riksdagen och har en plattform att tala utifrån.
Det är ett mycket märkligt argument. I de andra sidoorganisationerna uppfattar man det snarast som en belastning att sitta i riksdagen och samtidigt vara ordförande för ett förbund. Som riksdagsledamot är man på flera sätt bunden till partilinjen och det är svårare att driva en egen linje. När Anna Lindh blev SSU-ordförande 1984 satt hon kvar ett år i riksdagen, sedan slutade hon av just det skälet. För att visa att SSU var viktigt i sig självt. Vad säger det om kvinnoförbundet om de nu kräver att dess ordförande ska sitta i riksdagen?
Nisha var en annan viktig sak på spåren i Studio Ett. Hon pekade på den decennielånga maktkampen i Stockholms stad, där Nalin Pekgul alltid varit i opposition mot den grupp som i dag har makten i socialdemokratin där (en krets som även omfattar Veronica Palm).
Är striden i Kvinnoförbundet bara en förlängning av detta? Inte bara. Flera av de distrikt som nu är kritiska mot Pekgul har inget med den konflikten att göra. Men den spelar helt klart in.

Hur är det med Robert Prytz då?

Det finns något rörande komiskt över sverigedemokraten Mattias Karlssons uttalanden om Zlatan i Ekot i dag. Karlsson, som skrivit sverigedemokraternas program för (emot) invandring, tycker inte att Zlatan Ibrahimovic är "svensk".
– Jag uppfattar honom inte som det, på det sätt han tänker, agerar och talar. Han har en attityd som på många sätt inte känns som typiskt svenskt, säger Karlsson till ekot.
Någonstans i bakgrunden flimmrar en rätt bred uppfattning att det är "typiskt svenskt " att inte förhäva sig själv, att alltid ställa upp för laget, att prata svenska utan brytning och (kanske framför allt) spela fotboll som en skogshuggare, inte som en bollkonstnär.
Problemet är bara att de då finns rätt många som inte är "typiskt svenska".
Gamle Robert Prytz hade till exempel alltid svårt att uttrycka sig så att folk utanför Kirseberg förstod vad han sade. Särskilt efter tiden i Glasgow, då han lade sig till med nån sorts skottsk skånska.
Och hur är det med Tomas Brolin, hyperteknisk spelare med ett ego som påminner lite om Zlatans. Även han ställde sig utanför landslaget under några månader inför VM 1994. Är han typiskt svensk? Och vilket land ska han utvisas till om han inte klarar testet? Finflo är väl ingen egen nation, eller?
Men visst, det är lätt att raljera, men vad gör man när en enig kår av sportjournalister (Simon Bank är ett lysande undantag) alltid kallat Zlatan för just "osvensk".
Och vad gör man när folk som Mattias Karlsson vinner folks förtroende och närmar sig riksdagen? Och detta med en politik som väl inte ens de själva anser vara "typiskt svensk". Den är väl snarast dansk?

Vem vann i Irak?

Tidskriften Foreign Policy ställer i sitt nya nummer en intressant fråga: Vem vann i Irak?
Alla koncentrerar sig idag på vem eller vad som förlorat i kriget: USA, stabiliteten i Mellan östern och så vidare.
Men varje krig har också vinnare. Deras lista är intressant, och totalt nedgörande för de som såg kriget som ett sätt att öka demokratin i regionen.

1. Iran – Allt mäktigare inne i Irak, arvfienden.
2. Moqtada al Sadr – En radikal islamist har blivit Iraks mäktigaste.
3. Al Qaeda – färre terrorister? Knappast.
4. Samuel Huntington – Kriget tycktes bekräfta hans tes om civilisationerna för att Bush tycktes tro på den.
5. Kina – som kunnat utmåla sig som ett globalt maktalternativ tilll USA.
6. Arabvärldens diktatorer – har de någonsin suttit säkrare?
7. Ojepriset – uppåt, uppåt.
8. FN – multilateralism framstår nu som den bästa vägen.
9. "Det gamla Europa" – som fick rätt i sin krigskritik.
10. Israel – vars ensidiga bild av säkerhet bidrog till kriget.